remiss.blogg.se

Hela veckan har äldsta varit iväg på skolresa. Och lilla har längtat och saknat. Jag med såklart, men inte lika intensivt. 

Men natten till igår när jag skulle köra och hämta vid bussen så spred sig ett lyckorus i kroppen. Nästan som en förälskelse och känslan påminde om den när jag hämtade på förskolan för många år sedan efter en hel dag ifrån varann.

Nu sitter vi i varsitt rum allihopa. Men hör att äldsta plockar fram gitarren och känslan i mig när musiken fyller lägenheten är så varm och glad och fin. De upphör aldrig imponera på mig. Önskar jag kunde kapsla in känslan och plocka fram när vardagen tar över. När det är tjat om läxor, mat som ska lagas och disk som ska plockas undan. När jag tänker att jag inte orkar.

Men jag vet att jag orkar. För jag vet också att på andra sidan berget av tvätt så finns det så mycket kärlek att hämta.

Jag har svårt att släppa in människor på djupet numera. Det var en lite oväntad insikt. För jag är fortfarande väldigt öppen med vem och hur jag är. Har inga svårigheter att berätta om mina upplevelser, erfarenheter och känslor genom livet - men jag gör det med distans till mig själv. Tillfällena jag gett mitt hjärta fullt ut kan jag räkna på ena handen. 

Det har alltid tagit viss tid för mig att bygga upp ett förtroende för någon på riktigt. Låta den personen få se alla sidor av mig. Så när jag väl släpper på den garden blir det också oerhört svårt att backa igen. Och att ge det förtroendet för att sedan bli sviken tar hårdare för varje gång och gör det svårare att våga igen.

I två år har jag väntat på någon som jag nyligen tillslut insåg aldrig skulle välja mig. Aldrig skulle tycka jag var viktig nog, prioritera eller älska mig. Inte ens som en vän. Och med den insikten, när sorgen började lätta, så kom också den om att jag någon gång ändå måste våga igen. Om jag inte vill leva själv. Och det vet jag att jag inte vill. Inte ens bo själv på sikt.  

Jag vill komma hem till någon. Somna och vakna tillsammans. Ha någon att pyssla om lite extra och finnas där för. Och omvänt också såklart. Ha någon som saknar mig när vi inte är tillsammans och som vill vara med mig. Som får mig att känna mig viktig och självklar.

Kodachicon, Lomma, Banksy, fika på stan, Malmö, picknick, Trelleborg och så en hel del planering inför sommaren som snart är här! 

Försöker förstå varför jag har så oerhört svårt att bli förälskad och börja älska? Jag ser mig som en kärleksfull person. Uppenbarligen gör andra det också. Och dessutom älskvärd. Det är fint. Jag får uppskattning, vackra ord och blir följd hem till dörren. 

Jag är lättsam och positiv. Kan prata med alla och jag antar att jag är precis det de jag träffar vill ha. Och allt verkar bra fram tills dess att ytterdörren har stängts emellan oss och tårarna kommer över att jag inte kan känna det jag så gärna vill. Släppa taget, bli förälskad. I någon som vill vara med mig. Som vill mig väl. Som är uppriktig och genuin. 

Så jag gråter tills sminket är utkletat över hela ansiktet innan jag tillslut samlar mig och tvättar bort det. Kryper ner i sängen med mina katter. 

Trots att jag borde veta bättre nu så gör jag om det. Igen och igen. Hoppas på att det någon gång ska bli annorlunda. Att det ska kännas annorlunda. Trots att jag nog aldrig har varit på ett annat sätt. Inte vad jag kan minnas. Varje ny dejt genom hela livet har slutat med tårar och ett förakt för mig själv. För att jag är så fel. Måste tvinga mig till att låta någon komma nära.

Och jag vill inte fungera så. Inte vara jag. Jag vill vara som de flesta andra. Jag vill kunna gå vidare, jag vill kunna börja älska snabbt och lätt. Känna att det är rätt. Bryta upp, bryta ihop och komma tillbaka. Men så fungerar det inte för mig. Min kärlek byggs upp med tiden. Jag måste gå emot min känsla i början. För ju bättre jag lär känna någon desto starkare blir kärleken. Vi blir ett. Även min kropp blir då hans. Enbart hans. Och min egen. I övrigt tycker jag inte om beröring. 

Folk ifrågasätter det. Och jag förstår. För jag är social, jag har lärt mig krama även de jag inte står nära och uppenbarligen har jag ett sätt som får andra att tro att jag är intresserad, trots att jag själv enbart tycker jag är trevlig och lättsam. (Pratade med en vän om just det. Hon upplever samma sak. Antalet feltolkningar av män avseende våra intentioner är många. Vilket kan vara lite komiskt, men också ganska jobbigt). 

Orkar ibland inte med mig själv. Orkar inte vara jag. Men det är det enda jag har. Mig själv. Som den jag är. Och jag försöker se på allt jag är med större förståelse, mer omsorg och kärlek. Små steg i taget så tar jag mig framåt i det. Att jag är okej. Duger. Kanske mer än duger. Även när jag inte låtsas. Egentligen, så faktiskt särskilt då. 

Vi slapp minibussen! Tågen gick precis som de skulle. Oerhört skönt eftersom vi sedan var 400 kollegor från hela Sverige dessa dagar och hade seminarier från morgon till kväll utan någon direkt paus emellan. 

Dag ett så hade jag minglat och deltagit fullt ut hela dagen. Men under den gemensamma föreläsningen på em kände jag hur allt föreläsaren sade kröp in under skinnet. 

Han pratade med sån intensitet att jag diagnostiserat honom med ADHD redan efter två minuter. Men det är inte det intensiva som blir jobbigt, utan allt det han berättar om som berör och triggar ömma punkter hos mig. Han skämtar om sina utmaningar, om sin skolgång. Om det sårade och missförstådda barnet han en gång var och kanske fortfarande är. Det är en enorm sorg, förklädd till lättsamhet. 

Och det kommer så nära, trots att hans historia är milsvider från min egen. Men den ligger kant i kant med så många andras i min närhet. Människor som jag bryr mig om. Älskar och känner för. Och jag tänker att jag kanske aldrig har förstått dem tillräckligt väl. Trots att jag försökt. Men ändå missat att vara sådär supertydlig som man kan behöva vara ibland. För att de där personerna som inte ser sitt eget värde och sin roll emellanåt ska förstå att man finns kvar. Att jag finns kvar. Även när jag drar gränser och markerar för att själv inte drunkna i deras känslostormar. Men kanske hade kunnat vara tydligare avseende att jag trots allt ändå finns där. Står kvar. Stannar kvar. Finns i periferin och bryr mig om. Oändligt mycket och utan något slut. 

Sedan tänker jag att det är så lätt, ligger så nära att klandra mig själv för allt jag inte klarat av att vara för andra. Medan motsatsen, dvs att förvänta mig att någon annan ska förstå mina reaktioner, mitt sätt att vara, hur- och varför jag blev den jag är…det känns orimligt att begära. Fastän det också är viktigt. Jag borde också få vara lite viktig ibland. Fångas upp. Ha människor runt mig som reagerar på min ilska, besvikelse eller mina tårar med ett "oj, nu gjorde jag dig nog illa utan att mena det. Förlåt. Var och varför blev det fel? Hur kan vi lösa det? Hur kan jag agera annorlunda? Hur kan jag förstå dig bättre och möta dina behov?"

Det borde vara självklart. Ändå känns det så svårt! Kanske svårare än något annat att våga förvänta mig den förståelsen. Rädd för att vara för krävande. Upplevas som besvärlig och därmed inte vara önskvärd längre. 

Försöker vända på det och tänka att jag vill utvecklas, utmanas och bli bättre för andra. Så då måste jag kanske ge dem samma chans tillbaka. Att kunna bli bättre för mig. 

Denna vecka står kompetensutveckling på schemat. Allt från föreläsningar om projektledning till workshops kring psykisk hälsa. Det är nästan alltid givande och ger nya insikter, perspektiv och kunskaper att få ta sig an frågor som är ens vardag, fast i nya sammanhang. 

Det enda jag är lite obekväm med i detta är att bo på hotell. Är ju en hemmakatt ut i klospetsarna. Trivs med att vara ute bland folk, men vill och behöver kunna landa i mitt emellanåt. Få varva ner framför teven och sova i den egna sängen.

Själva resan kan också vara en stressmoment och nu med trolig tågstrejk så ännu mer… För att inte riskera bli strandsatta på annan ort så har vi nu bokat en minibuss. En del som ska med är supertaggade, andra inte fullt så mycket. Jag hör till dem som inte riktigt ser tjusningen med att klämma in sig i en liten buss och praktiskt taget sitta i knät på varann i flera timmar. Blir så lätt illamående också när det är varmt och trångt. Tror jag kommer erbjuda mig köra för att få lite mer utrymme och ha kontroll, även om det också kan vara jobbigt. 

När barnens pappa flyttade för lite mer än fyra år sedan var känslorna av misslyckande och sorg så stora. Det var ju inte så det skulle bli… Och att gå från att alltid ha mina barn hos mig till att bara få tillbringa 50% av tiden med dom gjorde ont. Samtidigt så var jag säker på beslutet och lycklig i det som var. Hur motsägelsefullt det än kan låta. 

Vänner som hade separerat tidigare och redan levde "varannan-vecka-liv" med barn, menade att man vänjer sig. Det blir en annorlunda tillvaro, men det går att göra det till en helt okej sådan trots allt. 

Jag kan inte påstå att jag vant mig. Men så har jag ju svårt för omställningar och det är fortfarande jobbigt både när barnen kommer och när de går. Men jag har nog äntligen lärt mig hur jag ska få det att fungera och lägger upp dagarna olika utifrån vilken vecka det är. 

Barn betyder tidiga morgnar och att sluta jobba redan runt 15. Barnfria veckor betyder viss sovmorgon, men desto längre arbetsdagar. Det har också börjat innebära att jag träffar vänner i större utsträckning än tidigare och att sådant som jag vill göra och mår bra av äntligen får ta större plats. 

Det är egentligen saker jag kunnat göra tidigare också. Men jag har nog alltid varit mer mån om att uppfylla andras drömmar än mina egna. Och varken tid eller pengar räcker ju till allt… och då har jag själv kommit i sista hand. Jag önskade mig länge någon som såg mig och som ville ta med mig på alla de äventyr jag inte unnande mig själv. Men det senaste året har jag insett att det är dags att börja ta tag i det på egen hand. Se till att mitt liv blir vad jag vill att det ska vara. 

Har börjat boka in mycket mer sådant som jag vill se, höra och göra. Det hade såklart varit kul att ha någon att dela det med. Men om jag insett något genom livet hittills så är det att jag sällan fått tillbaka samma engagemang för mina intressen som det jag försöker visa för andras. Så nu fokuserar jag på mig och vad jag vill ett tag. Lite ovant, men rätt härligt!

Massor med pollen i luften. Och jag blir så oerhört trött av det. Ögonen svider och näsan kliar. Men det är bara att härda ut. 

Så skönt med ännu en långhelg. Inledde den redan vid lunchtid i fredags med häng tillsammans med de bästa av vänner. Mat, vin och kaffedrink. Sol i ansiktet och sol i sinne. 

Skratt och trams växlat med allvar. Livet i vår lilla gemenskap som speglar livet i stort. 

Sen en lördag i Malmö. Var så trött först. Trodde inte jag skulle orka en heldag. Men sen plötsligt där jag satt på tåget så infann sig en känsla av förväntan. Energin bara fylldes på och allt kändes så enkelt och härligt. Kom hem mitt i natten och åt kakor i sängen innan jag somnade.

Valborgsmässoafton, körsång och eld i stadsparken. Första maj och barnen är här för att stanna resten av veckan. Vi har ätit glass och tittat på en serie vi börjat följa. Nu sover yngsta. Jag och äldsta ska dricka te. I allt det enkla finns så mycket fint. Jag har det bra på så många sätt.

Sminkar mig sällan till vardags. (Och eftersom jag inte går ut överdrivet ofta så sminkar jag mig sällan överhuvudtaget). Men igår bestämde jag mig för att i alla fall försöka…

Ett litet orosmoment innan igår har varit att råka träffa den jag ursprungligen skulle gå med. Han är den sista personen i världen jag hade velat möta. Jag kan bli rädd i stunden om någon är väldigt arg på mig. (Dåliga minnen som gör sig påminda och väcker den känslan). Men den här mannen är jag rädd för på ett helt annat plan. Jag är på riktigt rädd för vad han skulle kunna göra eftersom han känns oerhört aggressiv och labil. 

Tror ofta på en mening, vill gärna göra det. Men i det här fallet var jag bara dum som trotsade magkänslan med en person jag egentligen direkt kände var fel.

Bara sälj biljetterna, sa en vän. Jag övervägde faktiskt det alternativet, men insåg sen att jag ville verkligen gå. Och inte låta mig skrämmas av honom mer. Däremot ville jag helst inte gå själv, (men hade nog kunnat göra det i ren trots).  

Frågade ändå hur många som helst om de var intresserade av att följa med. Men ingen som kunde eller ville.

Hittade sen en grupp på fb där jag frågade om någon ville ha en biljett och mitt sällskap på köpet. Fick snabbt kontakt med en man som verkade trevlig och seriös. Vi hann snacka (läs skriva) lite med varann, och när konserten sköts upp träffades vi ändå senare den veckan och tog ett glas vin. Bestämde att vi skulle gå tillsammans på nya datumet istället. 

Blev upphämtad och fick skjuts in till Malmö där vi började kvällen med mat och några öl innan vi begav oss mot konserten. 

Precis innanför dörrarna ser mitt sällskap nån han känner och går fram och kramar om personen i fråga. "Vad bekant han ser ut" hinner jag tänka innan jag inser att det är mitt ex bror!

Vet inte vem av oss tre som såg mest förvirrad ut över hur vi alla kände varann och hur liten världen tycks vara ibland. (Förmodligen jag, som är den minst "socialt coola" av oss).

Men jag hämtade mig snabbt och bortsett från att min rygg kändes som den skulle gå av efter tre timmars stående när konserten var slut så var det en riktigt trevlig kväll på alla sätt! 

Hade nästan glömt hur bra det kan kännas att dra till sig uppskattande blickar. Jag vet…det är väldigt ytligt, men jag behövde verkligen den boosten. Mitt sällskap tyckte inte riktigt det vara lika kul. Han muttrade något om hur jävla respektlöst det är att stöta på någon som helt uppenbart är där med någon annan.

(Lite skämtsamt, lite på allvar. Men vi pratade om det och var väldigt eniga i frågan). 

Men med en publik som till 90% bestod av män så var det kanske inte så konstigt egentligen. Även om jag kan hålla med om att det är en sak att titta lite diskret och en helt annan att börja snacka och öppet flirta med någon som är där i sällskap med någon annan. En del av dem var så tydliga att inte ens jag kunde missa det. Och det vill inte säga lite! 

(Nu var inte gårdagen en dejt av romantiskt slag. Men det kunde ju omöjligt någon av de andra som var där veta).

Fick för ett tag sedan fakturan på bilförsäkringen. Strax över 6000 kr för ett år. Det är väldigt mycket pengar. Särskilt i nuläget. Sen började jag kolla upp andra alternativ, jämföra priser och bestämde mig för att hur jobbigt det än kändes så skulle jag  ringa de där samtalen och se till att få ett bättre pris. Har såklart skjutit upp det i säkert två veckor nu för att det känns så jobbigt. Men idag så tog jag tillslut tag i det. Och nu är fakturan istället på 4000 kr. Jag är så himla glad över mina "sparade" pengar!  (Och att jag vågade). 

Nu väntar också en välbehövlig helg. Tröttare än tröttast efter intensiv jobbvecka och massor av pollen… Men längtar faktiskt till måndag också för en gång skull. Då hoppas jag att konserten med W.A.S.P blir av. Ser även fram emot att se Crazy Lixx som är förband och att börja kvällen med att gå ut och äta. Känns superlyxigt med en sån kväll en vardag!

I förra veckan träffade jag en god vän härifrån bloggen över en fika. Han "hittade hit" för snart femton år sedan och blev kvar. Dessutom vågade han kontakta mig där i början, mina tragiska, deppiga inlägg till trots. Och det blev början på en väldigt unik vänskap. 

Eftersom vi båda bor i Skåne så ses vi ibland över en kaffe. Uppdaterar varann om livet. Förundras över hur parallella våra livslinjer tycks vara och att vi inte bara fann varann där i mörkret en gång i tiden, utan också fortsatt följas åt. Vi resonerar, tycker och känner oerhört lika. Vilket medfört att jag känner mig både trygg och uppskattad i hans sällskap. Det är få som jag är riktigt bekväm med på det sättet. 

För kanske två veckor sedan blev jag tillfrågad av en bekant från förr på P4 om att medverka i ett program om bipolär sjukdom. Hur det trots allt kan fungera att leva ett "normalt" liv. Jag fick tacka nej med motiveringen att den diagnosen aldrig borde ha satts på mig. (Men erbjöd mig att höra mig för och hitta någon annan som kunde, ville och passade in på dessa kriterier). 

Och just det (bland annat) diskuterade vi över fikan. Vilka erbjuds egentligen att synas och höras i media? Vad är viktigast för de som själva mår dåligt och är mitt uppe i sitt dåligt mående - vill de höra någon som är återhämtad berätta om att de lever helt okej liv idag? Eller vill man kanske snarare höra om andra som liksom en själv kämpar, som man kan identifiera sig med? Vem är dessa inslag och program till för? 

Han menade att min blogg en gång i tiden var en livlina just för att den inte fokuserade på att lyfta hur bra livet kan bli trots en diagnos. Utan tvärtom beskrev hur jävligt det kan vara. Hur svårt det är att befinna sig i den där svarta sörjan på botten. I ett självförakt som bara växer av varje ny dag med nya misslyckanden. Att fler känner så. Att någon förstår vilka monster man kämpar emot. Jag tror det ligger mycket i det. Precis som jag skrev om för några inlägg sedan. Det är skönt att läsa eller höra någon annan uttrycka precis det man själv känner. Och för en stund få känna sig lite mindre udda och ensam om sådant som är svårt. 

Yngsta; 

Snälla mamma, köp ett nytt nattlinne!! 

Jag; 

Varför det? Den här t-shirten är jätteskön.

Hon pekar… 

Jag täcker för bröstet. 

Hon; 

Hmm…alltså mamma, det andra också.

Jag byter om. Och slänger min supertasiga, men ack så sköna t-shirt i soporna. 

Nu sörjer jag. Iklädd en tröja utan hål. 

I veckan kom en kollega till mig och frågade om vi kunde prata en stund. Det blev ett flera timmar långt samtal om arbetsmiljö, sociala aspekter av denna och en del annat. 
"Jag vet att det är jag själv som tillåter mig tryckas ner", sa personen i fråga. Men där protesterade jag. Först instinktivt, men sedan också lite mer genomtänkt. Det är klart man behöver dra gränser, våga säga nej, stå upp för det man tror på osv. För det kommer alltid finnas människor som lever på andras osäkerhet och väljer att trampa på de som inte är lika framåt. Men det finns också ett ansvar som medmänniska att bete sig på ett sätt som inte gör andra illa. Lite konsekvenstänk och sunt förnuft är faktiskt fullt rimligt att begära av sin omgivning. 

När det gäller ansvar väljer många att försvara sig med den uttjatade frasen "Jag kan bara ta ansvar för mig själv". En sanning med modifikation. För det betyder inte att man kan agera helt utifrån sin egen agenda utan att bry sig om att det får konsekvenser för någon annan. 
Det är stor skillnad på att ta ansvar för sitt eget handlande, tex genom att inte delta i skitsnacket bakom en kollegas rygg - eller att delta i det och sedan försvara det med att den personen får väl klara sig själv, det är "inte mitt ansvar". (Ännu hellre säga ifrån och ta avstånd från den sortens beteende).

Ett extremt exempel som jag tror de flesta kan förstå. Men många situationer är mer av en gråzon. Och det skadar inte att ibland fråga sig själv om (och hur) ens agerande påverkar någon annan på ett negativt sätt. Tror och hoppas få egentligen vill andra illa, men därmed blir det kanske också lättare att skaka av sig sin egen obetänksamhet. Medan den som drabbats av den går runt och känner sig förminskad, nedtryckt och inkompetent. Och den känslan får växa sig allt större inombords. 

Jag hoppas jag kunde ge kollegan lite nya perspektiv och ork att hantera situationen. Min roll och det förtroendet jag får i sådana här frågor är väldigt utvecklande för mig med. Ofta är man ju så himla bra på att ge andra vettiga råd och synpunkter på deras utmaningar. Men är dålig på att etablera samma tänk när det gäller en själv och det egna livet. 

Även denna vecka har varit intensiv. Jag mår rent ut sagt vidrigt emellanåt. Men jag håller ihop. Härdar ut och gör allt som förväntas. Det är antagligen bara en slump, men just denna vecka så har flera av mina nära valt att prata med mig om sina utmaningar. Betydligt värre sådana än den ovan. Och det är ett område där jag inte säger nej. Jag lyssnar och tar mig den tid som krävs. Sen går jag hem och känner hur ångestklumpen i mage och bröst drar ihop sig som i kramp. Jag kan inte äta, inte sova, inte fokusera. Ibland får jag påminna mig om att bara fortsätta andas. Lite till, en minut, en timme, en dag. Någonstans måste det vända igen. Tänker att om jag kunde känna hat, så kanske det skulle vara lättare nu. Då hade jag kunnat kanalisera känslorna och rikta dem mot andra istället för att kvävas inombords. Men det går inte. Jag kan bli arg, tillfälligt. Men min ilska utmynnar alltid i sorg. Alltid bara Så. Jävla. Mycket. Sorg. 

Påskafton innebar glass ute på stan. Äntligen säljs kulglass igen och det går att få med smak av mint och mörk choklad. Ljuvligt! 

(Har ju i år kommit en ny daimstrut med mint, men vilken besvikelse. Ljus choklad och mintglass som knappt smakade något alls ). 

Det har blivit alldeles för mycket godis denna påsk. Och ovanligt mycket film! Jag har försökt sitta still och ta in även sådant som inte redan är välbekant. Det är en utmaning för mig, men vet att det kan vara viktigt för andra, så jobbar på det.

Igår kväll såg jag och äldsta på Dracula på tv. Med reklam och allt, precis som förr i tiden. För mig var det bra, för med naturliga pauser hann jag få in små delar av den bearbetning jag behöver redan under filmens gång. (Även om jag kommer fortsätta fundera och känna i många dagar till). Så är det för mig. Det mesta tar tid att smälta och hantera. Jag har tex sällan svar på om en film var bra direkt efter jag sett den. Det vet jag först någon vecka senare, som tidigast.

Men spontant så konstaterade jag att om det här är vad folk kallar skräckfilm, så har jag helt missförstått. Dessutom…hur jag nu ska lägga fram det utan att låta alltför galen, så kändes det lite välbekant. Som min sorts kärlek. De flesta filmer som andra kan relatera till får mig oftast att känna mig så udda. Både på film och i verkligheten tycks det vara så mycket enklare för andra att komma vidare i livet - oavsett vad som sker.

Jag inser ju (utifrån allt jag ändå fångat upp under livets gång), att om man ser Dracula och i någon mån känner igen sig och tänker "äntligen nån som fungerar som jag". Då är man mer än bara lite konstig. 

Vilket jag iofs redan visste. Jag fungerar inte som de flesta andra. Det borde (tänker jag ibland) vara något positivt i att vara lojal och älska av hela sitt väsen, genom allt. 

Men det är inte positivt. Inte när man lever i en värld där andra inte fungerar på samma sätt. Det är tvärtom förödande. Jag kommer alltid vara den som står kvar. Som lämnas sårad, besviken och uppgiven. Och inte förstår hur det kan vara så lätt att bli ersatt. Men jag vet att det är så människor fungerar (och antagligen ska fungera). Och jag får bara finna mig i det och hoppas på ett annat slags liv efter döden.

I kväll ska barnen till sin pappa, så då får han ta vid som åhörare. 

Jag för min del hade sett fram emot att inleda min barnfria vecka med en konsert i morgon. Men den har blivit uppskjuten pga sjukdom. Var först väldigt besviken, men det blir istället häng med två vänner (f.d. kollegor) under em och kväll. Och "konsertsällskapet" träffar jag över en öl på onsdag. Konserten blir dessutom av längre fram, så nu när jag hunnit landa i omställningen så känns det ändå riktigt bra.

Inledde påsken med en kaffe i hamnen i Lomma i torsdags. Solen sken på oss där vi satt och det kändes som vår, trots att det var svinkallt. 

Sen körde jag hem till barnen, fixade hemlagad pizza och vi såg på film (Home). 

Långfredagen sov vi länge allihopa och spelade sedan sällskapsspel resten av dagen. Frågesport, charader, uno och memory. Och åt smågodis till sprickningsgräns 🙈

Sådana dagar, när vi inte har något inbokat, alla är på bra humör och utvilade så är jag bara så lycklig över att vi har varandra! 

Över att mitt liv har berikats med två barn som driver mig till vansinne emellanåt, men som är så underbara personer att kärleken till dom är överväldigande. De är så smarta, roliga, empatiska, kloka och modiga. Och jag är så stolt över hur de i en värld där alla strävar efter att passa in, ändå vågar säga ifrån, ta ställning och vara sig själva. Om än inte fullt ut, så vågar de i alla fall försöka. De ser och de påtalar när något inte känns bra.

Nu är jag såklart partisk. Det är mina barn. Men enligt mig så är de lite extra speciella. Lite som katter. Blir man utvald att få deras kärlek, tid och förtroende, då är man inte "vem som helst". (Försöker låtsas att de hade velat hänga med mig även om jag inte vore deras mamma…men tyvärr är jag inte säker på att jag hade kvalat in) 🙈

Idag är det påskafton och planen var ursprungligen att köra upp till familjen. Och där kom förra veckans andra lite tunga moment in, när min mamma lades in på sjukhus. Det rörde upp minnen och känslor av såväl oro, som sorg och maktlöshet. Jag blev påmind om hur vi kastades mellan hopp och förtvivlan. Hur fruktansvärt ledsen jag var. Samtidigt som vardagen bara fortgick. Och på något sätt klarade jag av att både arbeta och ta hand om barnen.  

Nu berodde inläggningen på dåliga provsvar som behövde följas upp mer noga. Men av alla tester tagna hittills så verkar allt bra. Fler tester är att vänta efter helgen och de har kvar henne för observation ändå. Men efter att hon ringde upp mig redan första dagen och beklagade sig över hur tråkigt hon hade det, så släppte trycket över bröstet. Hon hanterar sin telefon, ber om saker att läsa och tycker det är långtråkigt att vara inlagd. Allt det normala i dessa delar är en sån glädje. För två år sedan fanns inte tid och rum. Ännu mindre att hantera en iPhone. 

Den senaste veckan har det varit…mycket. Mycket på alla möjliga sätt. Får dela upp det i flera inlägg, för orkar inte skriva om allt på en och samma gång. (Och tror inte ni orkar läsa)

Veckan har innehållit känslor av alla slag. Jag har varit ledsen, orolig, uppgiven, rädd och känt mig lite dum. (Men också varit hoppfull, glad, tacksam och fått uppskattning. Allt har mao inte varit dåligt)! 

Jag har dessutom haft djävulskt ont efter en biopsi i måndags. Jag grät på vägen hem från sjukhuset. Av smärtan. På allvar. Så illa var det. (Fysisk smärta kan vara riktigt hemskt, men det får mig sällan att gråta).

Och det i sig väckte känslor av skam i mig. För att jag tillät mig reagera på smärtan. Det låter kanske konstigt. Men för er som inte varit med sedan start; 

Jag slutade gråta som 7-åring. Det var helt enkelt inte en lösning på något att visa sig svag, tänkte jag då. Tvärtom. Jag behövde vara den som höll ihop utåt sett. Jag var äldst. Om jag inte var stark och visade att allt var okej. Vem skulle då göra det? Det var min uppgift att skydda mina syskon och det var min uppgift att avleda och lätta upp stämningen när det behövdes. 

Jag börja tillåta mig att gråta igen när jag var runt 20. Men bara i min ensamhet. Det tog ytterligare några år innan jag vågade visa den sidan av mig själv för någon annan. Och det är ännu bara en handfull personer som fått se mig i det skicket. Personer jag stått nära och varit tillräckligt avslappnad med antar jag. Och när de väl redan sett den sidan av mig så har jag inte kunnat stänga av den igen 🫣

En av dessa personer tröttnade på att jag hade så nära till gråt i perioder och talade om för mig hur tröttsam min självömkan var och att jag själv försatt mig i de situationer som fick mig att gråta. De orden var så hårda, kalla och dröp av förakt. Det var ord av det slag som man krymper av. Som får en att vilja försvinna från jordens yta. Som jag aldrig velat berätta för någon annan om. För att jag skämts. Tänkt att det kanske stämde. 

Ändå har de orden satt sig hårt och djupt i mig. Så trots att jag visste att tårarna denna gång berodde på att det gjorde så vansinnigt ont, så skämdes jag över att gråta. Kände inte riktigt att jag hade rätt till det. 

Ord kan verkligen ställa till det och orsaka skada. Vet att jag också bidragit till det genom saker jag sagt till andra. Av obetänksamhet eller i stunder av ilska. Minnen av sådant kan plåga mig. För även om jag sagt förlåt, så går det aldrig att radera eller ta tillbaka. Lika lite som de ord som gjort mig illa kan glömmas. Minnena kan blekna, men ärren finns kvar. De kan både skrava och i värsta fall spricka upp till blödande sår på nytt. 

Jag börjar blir bra på att identifiera vad som triggar och varför. Men har ingen bra lösning på hur jag ska skydda mig mot det. (Någon sådan kanske inte ens finns utöver att låta det ta sin tid). 

Ska skriva mer om denna veckas utmaningar längre fram. Vet att det är inlägg som detta som uppskattas mest. Inte för att jag tror att någon önskar mig illa, men för att det ofta är de svåra ämnena det känns skönt att inte vara ensam om. Och där man har ett driv att få utvecklas och förstå. 

Jag fungerar likadant. Älskar när jag hittar texter som är plågsamma påminnelser om allt jag känner, klädda i ord av någon annan. Beskrivningar av hur de hanterar det. Och det har ingenting att göra med att jag vill att författarna av dessa texter ska plågas. 

Men först lite påsklov och allt det fina i att ha lediga dagar med älskade människor 🐣