remiss.blogg.se

Jag skriver oftast när jag mår dåligt/är ledsen/behöver bearbeta något.

Ibland, ganska så ofta faktiskt, så känns allt så ovisst. 
Jag vill ha trygghet, förutsägbarhet, lugn och stabilitet. 
Allt det där som jag nog borde ha inom mig. 
Men som inte alls är jag - jag kan nog mer kan liknas vid ett stormigt hav. 

Det gör det extra viktigt för mig att ha någon att hålla i handen. 
Som inte släpper och låter mig drunkna. 
Han behöver inte vara varken trygg, förutsägbar, lugn eller stabil i sig. 
Bara han är det för mig.
Bara jag vet att han håller så hårt att jag aldrig är ensam. 
Det är vad jag behöver för att känna lugn, kunna andas, våga leva och se en framtid. 
Det är läskigt att möta allt själv. Att gå själv. Att famla sig fram i livet utan någon vid sin sida.

Tillåt dig lita på andra, säger omgivningen.
Jag vet att jag både kan och har gjort det förr. 
Men när de sedan släpper taget om mig, faller jag så djupt att jag undrar om det är värt det. Nu måste jag först och främst bara våga sluta hoppas.  Inse att det är dags att ge upp.

Men jag vill ju inte komma över honom.

Lägger mig i sängen och kryper ihop till en boll. Gråter en stund i en mjuk kattpäls. 

Det är skrämmande och hjärtat vill faktiskt inte. För det vet att när jag väl tar det steget, när jag öppnar upp för att känna för någon annan, när dörren inte längre står ens lite på glänt - då finns det inte någon återvändo. 

Det är en del av vem och hur jag är. 
När jag älskar någon så gör jag det med både hjärta, kropp och själ. 
Som en helhet, av hela mig, omöjlig att splittra och ge bara lite grann av. 

Om man ska få mig fysiskt, måste man först ha mig mentalt. Det är nog lätt att tro, att man vunnit mitt gillande. Jag är bra på att vara vänlig. Vänskaplig. Varm och lättsam. (Och van vid att det misstolkas). Men beröring? Nej! En vänskaplig kram har jag lärt mig hantera. Nästan, men bara nästan uppskatta ibland. Mer innebörden än beröringen. 

Det är ovanligt att fungera så, jag har förstått det. Många verkar till och med tro att det inte är på riktigt. Men för mig är det så. Ibland skäms jag över det. För man förväntas gilla viss närhet med sina barn, vänner och andra som står en nära. Jag gör sällan det. Eller i väldigt liten skala i alla fall. Den enda jag vill ha fysisk närhet med är min partner. Förutsatt att han har mitt hjärta. Annars är motviljan lika stor där med. Det gör livet både lättare och svårare. Mest svårare tror jag. För jag kan inte låtsas känna.

Nu står jag på en smal kant. Väger. 

Fram och tillbaka. Kliver jag bara ut nu så är det gjort sedan. Det är mitt val. Bara mitt. Och jag samlar mod. Mod att våga släppa taget om den som betyder mest. Den enda jag vill ha nära.

Stärkande ord gör det lite lättare. Påminnelser som "Du vill väl ändå inte vara med någon som inte älskar dig tillbaka"? "Du vill väl ha någon vid din sida som vill vara där med dig"? 

De har rätt. Det är klart jag vill vara med någon som älskar mig och som vill vara med mig. 

Men jag önskar ju att det var han.

Han. Nu. 

Inte någon annan, i framtiden. 

Sen, ja redan nu, är framtiden nuet. 

Och jag står ändå kvar. 

Idag, i morgon. Kanske dagen efter det med. 

Vem vet? 

Plötsligt kanske jag missbedömer vinden och steget ut blir inte längre ett val. 

Kanske redan idag, i morgon. Eller dagen efter det. 

...blir det inte rikltigt som man har tänkt sig.

I höstas nån gång (tror jag det var) ville döttrarna färga håret.
Rött respektive lila. 
Jag var tveksam. Tittade på massa olika sorters färg 
Sedan i en stund av tjat från yngsta köpte vi nån sort som sen blev liggandes. 
Fram tills nyligen. 

Yngsta var fortfarande inne på rött, äldsta var inte alls intresserad längre. 
Så jag tänkte att jag kunde ju ta den lila...
Mitt mörka hår brukar ändå mest få lite skiftningar. 

Någonstans mitt i allt inser jag att jag nog inte läst så noga innan köp. 
Min yngsta dotter ser nu ut som...en brand. 
Och jag själv har lila hår.
Väldigt lila hår.
Permanent lila hår! 

Äldsta dottern skrattade tills hon grät (åt mig alltså, inte åt sin syster). 
"Mamma, du är en tant med lila hår"

Mm, jag är en tant med lila hår.
(Och jag är din mamma som kommer lämna och hämta dig i skolan) 😝

Inte jättenöjd. Det var bättre förr...
Men det är ju bara hår. Och det växer ut igen.
Då förmodligen i ännu en ny färg - grått. 
Vilket kanske bättre passar den tant jag är 😁

***
Antagligen kommer folk tro att jag har nån slags ålderskris...
Men det har jag faktiskt inte. 
Nöjd med såväl ålder som åldrandet hittills. 
Aldrig bra att ta sig själv på för stort allvar, då blir man gammal på riktigt! 

 

Har faktiskt börjat skriva lite smått igen. (Utöver bloggen då ska klart).
Någon slags hyllning till min mamma tror jag det är... En ärlig sådan. Fast med kärlek. 
För det är vad hon är min mamma. 

Kärlek.

När jag var med dottern på återbesök på BUP fick jag åter räkna upp hennes fina egenskaper enligt mitt tycke. Sedan fick hon frågan, tror du på det din mamma säger? 
Hon var tvekande, men också lite retfull. Tittade på mig innan hon svarade;
"Du är min mamma, du måste säga sånt"
- Nä, det måste jag inte, svarade jag. Det är din mormor som har uppfostrat mig. Och hon sa alltid att har man inget snällt att säga om en person så är det bättre att vara tyst eller vifta bort frågan. 

Vi möttes i saknaden för en sekund och dottern konstaterade att hon önskar att fler var som hennes mormor. 
Varför, undrade psykologen. 
"För att hon var smart. Och snäll". 

Det är vanligt att föräldrar får en egen diagnos först efter att deras barn fått en.
När man känner igen sig i det som psykiatrin menar är tecken på ett annorlunda funktionssätt hos barnet. 
Undrar om det också är vanligt att man ser de dragen hos sina egna föräldrar, alltså hos mor- eller farföräldrar? 

Jag har väldigt bra läkare runt mig och eftersom de flesta följt mig i många år så vågar de vara lite tuffare mot mig. (Tror det beror på det i alla fall). 

Minns fortfarande utskällningen jag fick av min diabetesläkare på barnsjukhuset i Göteborg. Kom in akut med en dubbelsidig lugninflammation. Han fick höra att jag var inne och kom ner till barnakuten. Tror jag var 13 eller kanske 14 år. 

"När man inte kan andas så är det inte läge att leka superhjälte" var hans första ord. "Nästa gång så söker du hjälp tidigare". 

Jag lärde mig uppenbarligen ingenting av det.

Det där blev lite av ett sidospår...
Vad jag skulle komma till var att nuvarande läkare ganska strängt ifrågasatte hur jag kunde "se symtom och få min partner att göra en utredning", men inte agera för egen del. 
Vad svarar man på det? 
Jag vet ju att jag fungerar annorlunda på många sätt, men är liksom lite av varje - så mycket att det aldrig blir någon helhet av det.

Har ju försökt... 

Gick i alla fall med på att träffa ännu en ny psykolog och fylla i en massa skattningsskalor. 
Varken hon eller jag blev nog klokare till en början. Hon konstaterade att jag uppvisade tecken på just "lite av varje". Ska man skratta eller gråta? 

Men sen började det bli intressant. När vi pratade om min mamma och hennes sätt att vara. Och om mina döttrar. 

Det låter nästan som en idiotförklaring att säga att någon är som ett barn i vissa avseenden. Men det är ändå en väldigt beskrivande förklaring. Innebörden behöver ju inte alls vara ett lågt IQ eller en oförmåga att ta hand om varken sig själv eller andra, sköta ett arbete, ett hem etc. 

I mitt fall rör det sig snarare om den där naiva, impulsiviteten som finns hos barn. Som att blir exalterad av att se gäng kor i en hage längst vägen. Varje gång. Eller ställa frågor om "varför" något är som det är/någon gör som den gör i tid och otid. 

Det sistnämnda tas inte sällan som ett ifrågasättade eller kritik när det kommer från en vuxen person. Och det kan ställa till det. Tror att när jag var yngre doldes det av att jag aldrig vågade prata med annat än de närmsta. (Främst berodde det på att jag var annorlunda och sällan fick vara med/hade någon att prata med pga saker som felaktiga kläder eller intressen). Dessutom hade jag lätt att lära, så klarade mig bra och kom undan i skolan på det sättet. 

Tror faktiskt att min mamma haft det precis likadant. Till oss barn sa hon ibland saker på ett sätt som blev väldigt "rakt på". Och mer än en gång har till och med jag reagerar med ett "Men mamma, så kan du ju inte fråga/säga"!!

Nu när jag vågar ta plats i olika sammanhang så blir det tydligare att samspelet med andra blir krångligt, fast först efter ett tag. När tryggheten med en person kommer in, så ställer jag de "dumma" frågorna och uppfattas som att jag inte gillar personen i fråga. Första gången jag minns att det hände var på gymnasiet. Som tur var vågade hon fråga en gemensam vän om jag ogillade henne - och jag kunde förklara. Hon var under många år sedan en av mina bästa vänner. 

Många gånger har jag också fått höra att jag är "gränslös" och anstränger mig för mycket i min vilja att göra andra glada. Och jag förstår hur de som sagt det menar. Det gör jag. Men vet däremot inte hur jag ska kunna vara annorlunda. Det är så mycket oskrivna regler att förhålla sig till att jag blir helt matt! 

Det senaste halvåret har jag drömt så mycket. 
Antagligen inte mer än tidigare, men drömmar jag minns. 
I vintras och tidigt i våras drömde jag om mamma varenda natt. 
Om hur hon blev helt återhämtad. Hur allt var som vanligt igen.

Det blev nästan en lättnad att veta att efter en tung dag så skulle hon möta mig i drömmarna och prata med mig på samma sätt som förr. Stötta, fråga, visa omsorg, skämta. Som om hjärnan såg till att skapa det stöd jag då behövde utifrån minnen från det som varit men nu hade förlorats. 

Trots att jag vaknade till samma smärtsamma verkligenhet som jag somnat ifrån kvällen innan så gav det ändå någon slags tröst och lugn. 

De senaste två månaderna har jag mest drömt om mitt ex. (Konstigt nog drömde jag sällan om honom när vi sågs/hördes nästan dagligen). Länge var det fina, kärleksfulla drömmar. Och jag vaknade med en varm känsla i kroppen, någon slags konstgjord lycka. Sedan började jag tappa bort honom. Ibland på underliga och oväntade ställen. Som Grand Central i New York och i en hiss på väg upp i några höga berg (?!)

I natt drömde jag om min pappa. Han satt vid ett bord tillsammans med mamma och mina båda helsyskon. De var fortfarande barn, kanske 5 respektive 7 år gamla ungefär. 
Jag var så arg på honom för vad han gjort mot mamma. Skrek på honom. 
Mamma tittade bara ner i bordet och upprepade för sig själv,
"Jag klarar mig" och "Jag kan göra allting själv". 
Pappa bara tittade på mig, med en kall och hård blick. 
Vad är det med dig? När var du ens lycklig senast, frågade han. 

Jag kom av mig en sekund. 
Kanske när jag var barn, på sommaren. När vi var fria från dig, blev mitt svar.
Kände i luften att mina syskon höll med mig, förstod vad jag menade. 

Jag vaknade i en ångest som jag trodde skulle kväva mig. 
Hög puls, kallsvettig. Visste knappt var jag befann mig. 
Var jag 10 år och tillbaka i det som var då? 
Eller låg det bakom mig? Är mitt vuxna liv det som är på riktigt? 

En lätt tass på min arm tog mig tillbaka till verkligeheten. 
Den mjuka, varma kroppen bredvid gjorde mig lugn och trygg igen. 
Min älskling. Mina älsklingar. 

Spinnandet som bara för några månader sedan fick min hjärna att kännas som den skulle explodera är idag en njutning. Ett lugn och en stund av närvaro. Jag tror det betyder att jag läker. Att min hjärna börjat återhämta sig, att jag inte längre är på helspänn och reagerar med stress på minsta ljud eller annan påverkan. 

Idag går vi på semester, jag och katterna. 
En hel vecka är det bara vi och jag ska försöka njuta av varje sekund. 
Gör precis det jag känner att jag behöver i stunden. 
Sova, skriva, läsa, reflektera.
Ha det helt tyst, försvinna bort i musik, lyssna till fåglarna utanför.
Bara ligga bredvid katterna när de sover, spinner (och snarkar). 

Låta tankarna få komma och gå som de vill. Andas, känna. 
Och landa i det som är jag i grund och botten. I lugnet och balansen.
När känslorna av stress, ilska, frustration, oro, osäkerhet, skam, tvivel och otillräcklighet har fått rinna av.
Då finns bara kärlek, värme och förståelse kvar. För allt och alla.
Det är en fin plats. Den finns inom mig.
Jag har fortfarande ganska lätt att nå dit.
Och den förmågan vill jag aldrig tappa bort. 

Är väl medveten om att jag är en rätt så tråkig person. 
(Inte bara för att barnen ständigt påpekar det). 
Trivs bra med att bara vara hemma och fixa med mitt. 
Och behovet av social interaktion med andra är väldigt litet. 

Har förstått att mina intressen inte är "riktigt giltiga" eller räknas. 
Tyvärr har nog det fått mig att backa och bara acceptera att jag gillar fel.
Men på sistone har jag vågat engagera mig lite det jag tycker är kul ändå. 
Och insett att jag inte är helt ensam. 

Det finns tex ett par bra grupper för kvinnor som investerar i aktier. 
Alla har olika sparmål, möjligheter och resurser - men delar intresset att få till högsta möjliga avkastning genom att förstå sig på marknaden. 
Jag sparar egentligen inte till något specifikt, men vill en dag äga mitt boende och hade 
gärna rest och fått uppleva lite fler historiska platser runt om i världen.

Katterna är för övrigt en historia i sig!
Så mycket som jag läst på om katters uttryck, språk och känslor så borde jag snart kunna 
kalla mig för kattpsykolog... 😂 Dessutom hände något när lilla formellt blev min. 
En tidigare sluten värld, nästan som en sekt öppnade sig. 
En klubb fylld av jämförelser, men också av inbördes beundran och stöd. 

Det är en svindyr hobby. Även om man föder upp och säljer. 
Gör man det seriöst så kostar det. Men det är så värt det! 
Åh, dessa djur! Dessa intelligenta, unika och älskvärda varelser! 
De har så starka personligheter, så mycket integritet och en känslighet som få ser. 

Har också en närmast besatthet av männsikors psyke. 
Funktioner, reaktioner, känslor, formandet av personlighet - allt! 
Både det som är avvikande och det som ger "aha-upplevelser" är intressant.
Även här finns grupper som diskuterar och bollar teorier med varandra. Älskar!

Det senaste jag kommit på att jag verkligen gillar (och dessutom mår väldigt bra av) är att fixa i hemmet. Inredning är kul till en viss mån, men det som verkligen är kul är att skapa nytt. 
När min senaste relation tog slut och med den även min dröm om ett gemensamt hus, så kändes det som att hus inte längre var en del av min framtid. 
Nu har jag tänkt om. Varför skulle jag inte kunna och våga själv? 

Ja, jag försökte visserligen trycka i för stora sift i häftpistolen...och jag lyckades klämma fast min mage i en tumstock häromdagen. Helt sant tyvärr...och ytterst pinsamt. Men nu när jag tänker på det så kan jag inte låta bli att skratta åt hur sjukt det måste sett ut. Ett snyggt ärr (två) har jag på magen också som en påminnelse av det lilla missödet ett tag framöver. 

MEN (!) Jag har byggt matställningar, fixat en tröskel och byggt en nätdörr, det ni 💪
(Och jag må vara tråkig, med värdelösa hobbys - men jag kan i alla fall roa mig med att skratta åt mig själv om inte annat) 😉

Klart jag kan renovera ett hus någon gång i framtiden om jag vill det! 

Jag kommer aldrig förstå mig på människors behov av att vara elaka. 
Det där hatet och önskan att skada och göra någon riktigt illa. 
(Och då menar jag såklart undantaget våldtäktsmän och liknande som inte går annat än att känna hat och förakt inför). 

Såklart kan även jag bli arg. På saker som sägs (eller inte gör det), på beteenden, 
oförståelse och extra mycket om jag redan är stressad, trött, ledsen eller orolig. 
Men jag kan också be om ursäkt. Och ta emot en. 

Lika svårt har jag för andra människors lättvindighet. 
Det går så snabbt och lätt att bedyra sin eviga kärlek, sin närhet och sitt stöd. 
Och lika snabbt att ta tillbaka det. Ångra sig. 
Jag förstår det verkligen inte! 

Det är nog min största utmaning i livet. 
Att jag inte förstår. 
Fått höra så många gånger att jag är naiv. 
Och det är jag antagligen.
Förstår sällan varken vad jag gjort rätt eller vad jag gjort fel. 
Trots att jag verkligen försöker anpassa mig till hur man ska vara.

Jag försöker vara snäll. För jag vill aldrig göra någon ledsen. 
Vill acceptera hur olika folk faktiskt är och skippa det lättkränkta. 
Bemöta utifrån vem personen är och  hur denne fungerar. 
Tycker att jag är ganska bra på det... Lite som en kameleont i olika sammanhang.

När det gäller de jag verkligen bryr mig så försöker jag att inte anpassa mig för mycket utan även ge av den jag verkligen är, under ytan. Ofta känns det trots det som att jag ofta vänder ut-och-in på mig själv för att bevisa min omsorg. Ändå når jag inte fram. Kanske är det för att jag är för kantig. Kanske är det för att jag inte är behövd eller önskad. Jag vet inte det heller. 

Jag vet bara att jag inte förstår. 
Och att min smärta bor i det. 

Fungerar även omvänt. 

En månad, känns som en vecka! 

Sägs ju att tiden går snabbt när man har roligt. När jag ser tillbaka på alla foton från den senaste månaden så inser jag hur mycket som hänt och därmed att tiden måste ha gått...

Men ändå nästan overkligt att det redan är en hel månad!!

Ozzy  ❤️

Igår firade syster och hennes man 11 år tillsammans. 

Insåg att mina två närmsta (syster & gymnasievännen) båda har funnit den där speciella personen många bara drömmer om. 

De har båda haft tuffa utmaningar i sina relationer. Först i form av att lära sig förstå och hantera varann - ett skede där många relationer tar slut för att det stadiet blir för jobbigt och svårt. 

Sedan i kampen att bilda familj.

En utmaning som kan få de flesta par att gå isär - inte minst om man vill olika. Men också när barnen dröjer. När tiden går. Och den biologiska klockan tickar. 

Att få ett barn blir viktigare än allt annat. 

Viktigare än vem man får det med...

Men där har de båda (eller alla fyra ska man väl kanske säga), stått stabila. 

De har valt varandra framför allt annat. 

Framför familj och barn med någon annan.

Varit ett enat "vi" som fört den kampen. 

Blev det inga barn, så blev det inte. 

Och det är så jävla fint!! 

Att välja en person och på riktigt anta livet tillsammans. Även när det inte blir som man önskat. 

Par som hållit ihop hela livet säger ofta att konsten är att inte ge upp - för alla relationer har svackor - och att förälska sig i samma person flera gånger. 

Se på varann och upptäcka nya saker att älska eller påminnas om det man först föll för. 

Artikeln nedan är otroligt sorglig. 

Att inte minnas det man varit för varann. 

Men också oerhört fin. 

Kan man glömma en person, träffa denne på nytt och bli förälskad ännu en gång är väl om något ett tecken på att det är rätt?! ❤️

https://www.expressen.se/nyheter/peter-56-fick-alzheimers-gifte-sig-med-sin-fru-pa-nytt-/

Påminnelsefunktionen på Facebook är både underbar och förädisk.
Idag för 5 år sedan...
Min bror fick en resa av mig när han fyllde 30 år. 
Vi bilade runt i Italien, Frankrike och Schweiz den sommaren.

På bilderna syns han med lilla i famnen blickandes ut över Genevesjön. 
Jag och D med varsitt vinglas i handen på en uteservering i Aosta. 
Mamma och stora bland hundvalparna i Sankt Bernhard. 

Någon gång därefter började livet gå åt helvete. 
Jag tänker att jag måste ha varit lyckligare då. Tillfreds i alla fall. 
Dagarna bestod inte av tårar, förtvivlan eller tvivel.
Ska det vara såhär nu?
Bara bli svårare för varje år som går? 

Jag vill inte det här mer. Jag vill ha tillbaka mitt liv. Min fömåga att känna glädje. 
Det handlar inte om pengar, inte om resor, fint vin eller semester. 
Bara om relationer, om kärlek, om djur och om människor.
Och om självklara sammanhang. 
Om känslan av möjligheter och att dela sin tid med de som betyder mest. 

Jag vet att jag skämmer Maxi när min värld rasar såhär. 
Han lägger sig bredvid och tittar med stora ögon. Blinkar sakta. 
Som att han vill säga "mamma, gråt inte. Jag finns ju här". 
Jag vill inte att han ska bli orolig och rädd. Han är värd så mycket bättre. 

Han har inte heller haft en bra vår. Det är svårt för honom varje gång barnen går. 
Sedan försvann hans pappa/husse. Och jag var rädd att han på riktigt skulle bli sjuk. 
Han bara gick runt och kallade. Åt ingenting. Sov i min famn och ville bli buren. 
Mitt hjärta gick sönder av att se honom så olycklig. 

Jag har försökt att hålla ihop. Orka allt jag måste. 
Jag lovade mamma att alltid ta hand om mina döttrar. Hennes barnbarn. 
Det var det sista hon bad mig om innan operationen i höstas. 
Och jag har verkligen försökt vara den jag behöver vara sedan dess. 
(Men har misslyckats brutalt på så många sätt).

Jag tror det kostade mig min relation som bara försvann i brist på energi.
Eller så var det kanske hans val och min roll var oviktig. Jag vet inte. 
Jag orkade inte ens bry mig eller reflekta över vad som hände just då. 

Jag bara flöt med som en våg på det hav av likgiltighet där jag befann mig mentalt. 
Lät saker och ting ske. Lugn i min bubbla där alla riktiga känslor skärmats av. 
Det finns en fara i att hamna där.
För livet pågår ändå utanför och vad som helst kan hända.
Och händer 💔

Sedan när Ester försvann... Jag kan fortfarande inte acceptera det. 
Ingen som lärt känna Ester har kunnat undgå att förstå att hon är speciell. 
Inte bara för mig och för sin övriga familj. Utan i sig själv. 
Hon var klokheten själv. Lugn, tillgiven, egensinnig och så oerhört intelligent.

Jag såg henne på Blocket. Och jag bara visste att hon var min katt.
Att hon fanns 1,5 timme bort på en bondgård utanför Ängelholm spelade ingen roll. 
Hon har följt barnen från det de föddes. Vakat och vaktat dem som sina egna. 
Min prinsessa. Jag saknar dig så det känns som jag ska gå sönder!!

Tiden går, dagar blir till veckor. Och jag förstår att hon nog inte kommer hem mer. 
Men jag kan inte sluta hoppas. Kan inte sluta lyssna efter jamandet utanför dörren. 
Inte Maxi heller. Det har blivit ännu en sorg för honom.
Vill veta. Behöver få veta vad som hänt. Att hon inte led eller lider. 

Mest vill jag bara att hon kommer hem. Att allt ska bli som vanligt.
Ester, min lilla älskling. Min fröken guldtass...
Hur ska jag kunna ta hand om barnen utan din hjälp? 
Du var min tröst och min räddning efter missfallet.
Och du var den som talade om att något var fel när tumörerna växte i min magsäck.
Hade jag ens levt idag om du inte varit så tydlig, så tidigt?

Jag orkar inte acceptera att du skulle vara borta för alltid. 
Ingen får antyda att det är så. Även om jag vet. Även om jag förstår. 
Så fortsätter jag ändå förneka och intala mig själv att du kommer hem snart. 
Jag måste bara ha tålamod och fortsätta vara stark i min tro på det. 

Jag vet att jag alltid varit extremt återhållsam med känslor av alla slag. Sista gången min familj såg mig gråta var jag 7 år. 

Min mamma påpekade det när hon började läsa min blogg. Hur jag skrev om känslor och tårar. Och att hon aldrig fått se den sidan. 

Det är det ytterst få som har. 

Slösar inte direkt med "jag älskar dig" heller. Antar att det är för sårbart. För skrämmande och stort. Det ger mottagaren makt att krossa en totalt och den risken är jag inte beredd att ta med vem som helst. 

Ändå tänker jag att jag är en känslomänniska. Som upplever allt/alla känslor väldigt starkt. 

Trodde det var synligt även för andra, men allt jag och barnen behövt prata med varandra om nu har visat mig motsatsen. 

"Mamma, du påverkas inte av någonting. Det är synd om andra vuxna ibland. För de blir ledsna och liksom sorgsna. Men inte du". 

De är överens. 

Jag blir inte påverkad (inte så det märks märks för dem iaf). Jag blir inte ledsen, förtvivlad eller förkrossad. 

Jag kan bli irriterad, jag kan bli arg. Men mest är jag bara som vanligt och gör allt jag förväntas.

På sätt och vis innebär det att jag har lyckats. För det är ju på bekostnad av min ork och mitt mående jag har upprätthållit den fasaden gentemot i stort sett alla genom livet. Den oberörda. Självständiga. Samtidigt blir det ett enormt misslyckande. Jag är knappt en person för mina döttrar. Eller jag är ju såklart en person...men med stora brister avseende mänskliga egenskaper.

Nu måste jag börja förklara, visa och öppna upp. Vara en bättre förebild. 

Idag var det dags för återbesök. 

Det är fint att andra än idag kan ha glädje av att läsa om mina erfarenheter.

Under eftermiddagen, lagom till fika/mellis fick vi besök av en vän. Äldsta hälsade och höll sig sedan undan i vanlig ordning. Yngsta började rätt snabbt visa upp varenda sak hon har i sin ägo. Skönt med lite fokus på annat och att kunna prata, skratta och bara vara efter förmiddagens anspänning på BUP. 

      

 ***

Tillbaka till nutid. Tillbaka hem. 
Och tröttheten känns plötsligt nästan förlamande. 
Hon sover ännu. Jag ska också försöka sova lite. 
I eftermiddag har jag lovat att vi ska köpa mer akrylfärg så hon kan måla. 
Mitt sköra mästerverk. 

När jag ÄNTLIGEN lyckas få ihop ett inlägg av lite längre slag så försvinner det?! 
Fan, fan fan!!!
Varför fortsätter jag ens använda blogg.se? 

Kanske åtminstone borde skaffa ett riktigt konto här....
Nu har jag nån enkel variant som jag skaffade för sådär 15 år sedan och kan inte 
ens se någon ordentlig statistik (annat än totalt antal besökare under senaste veckan). 

Ska fortsätta med mitt hemmafixande istället nu en stund. 

Det går f ö bra bortsett från gårdagens lilla missöde med häftpistolen 🙈
Aldrig använt den innan och lyckades inte ladda den med stift hur jag än försökte.
Tillslut var mitt tålamod slut och jag bestämde mig för att det var värt förnedringen
att gå över till barnens pappa och be om hjälp. 
- Du kan ju börja med att köpa stift som passar till den här modellen, föreslog han. 
Jag gick hem med min häftpistol igen.
Bara något sammanbiten och något skamsen. 

Men idag är en ny dag 😁