remiss.blogg.se

Påminnelsefunktionen på Facebook är både underbar och förädisk.
Idag för 5 år sedan...
Min bror fick en resa av mig när han fyllde 30 år. 
Vi bilade runt i Italien, Frankrike och Schweiz den sommaren.

På bilderna syns han med lilla i famnen blickandes ut över Genevesjön. 
Jag och D med varsitt vinglas i handen på en uteservering i Aosta. 
Mamma och stora bland hundvalparna i Sankt Bernhard. 

Någon gång därefter började livet gå åt helvete. 
Jag tänker att jag måste ha varit lyckligare då. Tillfreds i alla fall. 
Dagarna bestod inte av tårar, förtvivlan eller tvivel.
Ska det vara såhär nu?
Bara bli svårare för varje år som går? 

Jag vill inte det här mer. Jag vill ha tillbaka mitt liv. Min fömåga att känna glädje. 
Det handlar inte om pengar, inte om resor, fint vin eller semester. 
Bara om relationer, om kärlek, om djur och om människor.
Och om självklara sammanhang. 
Om känslan av möjligheter och att dela sin tid med de som betyder mest. 

Jag vet att jag skämmer Maxi när min värld rasar såhär. 
Han lägger sig bredvid och tittar med stora ögon. Blinkar sakta. 
Som att han vill säga "mamma, gråt inte. Jag finns ju här". 
Jag vill inte att han ska bli orolig och rädd. Han är värd så mycket bättre. 

Han har inte heller haft en bra vår. Det är svårt för honom varje gång barnen går. 
Sedan försvann hans pappa/husse. Och jag var rädd att han på riktigt skulle bli sjuk. 
Han bara gick runt och kallade. Åt ingenting. Sov i min famn och ville bli buren. 
Mitt hjärta gick sönder av att se honom så olycklig. 

Jag har försökt att hålla ihop. Orka allt jag måste. 
Jag lovade mamma att alltid ta hand om mina döttrar. Hennes barnbarn. 
Det var det sista hon bad mig om innan operationen i höstas. 
Och jag har verkligen försökt vara den jag behöver vara sedan dess. 
(Men har misslyckats brutalt på så många sätt).

Jag tror det kostade mig min relation som bara försvann i brist på energi.
Eller så var det kanske hans val och min roll var oviktig. Jag vet inte. 
Jag orkade inte ens bry mig eller reflekta över vad som hände just då. 

Jag bara flöt med som en våg på det hav av likgiltighet där jag befann mig mentalt. 
Lät saker och ting ske. Lugn i min bubbla där alla riktiga känslor skärmats av. 
Det finns en fara i att hamna där.
För livet pågår ändå utanför och vad som helst kan hända.
Och händer 💔

Sedan när Ester försvann... Jag kan fortfarande inte acceptera det. 
Ingen som lärt känna Ester har kunnat undgå att förstå att hon är speciell. 
Inte bara för mig och för sin övriga familj. Utan i sig själv. 
Hon var klokheten själv. Lugn, tillgiven, egensinnig och så oerhört intelligent.

Jag såg henne på Blocket. Och jag bara visste att hon var min katt.
Att hon fanns 1,5 timme bort på en bondgård utanför Ängelholm spelade ingen roll. 
Hon har följt barnen från det de föddes. Vakat och vaktat dem som sina egna. 
Min prinsessa. Jag saknar dig så det känns som jag ska gå sönder!!

Tiden går, dagar blir till veckor. Och jag förstår att hon nog inte kommer hem mer. 
Men jag kan inte sluta hoppas. Kan inte sluta lyssna efter jamandet utanför dörren. 
Inte Maxi heller. Det har blivit ännu en sorg för honom.
Vill veta. Behöver få veta vad som hänt. Att hon inte led eller lider. 

Mest vill jag bara att hon kommer hem. Att allt ska bli som vanligt.
Ester, min lilla älskling. Min fröken guldtass...
Hur ska jag kunna ta hand om barnen utan din hjälp? 
Du var min tröst och min räddning efter missfallet.
Och du var den som talade om att något var fel när tumörerna växte i min magsäck.
Hade jag ens levt idag om du inte varit så tydlig, så tidigt?

Jag orkar inte acceptera att du skulle vara borta för alltid. 
Ingen får antyda att det är så. Även om jag vet. Även om jag förstår. 
Så fortsätter jag ändå förneka och intala mig själv att du kommer hem snart. 
Jag måste bara ha tålamod och fortsätta vara stark i min tro på det.