Det enda jag vill
För fem år sedan...tror jag i alla fall att det måste vara...
Jag var i Stockholm för att skriva ett reportage (jobb).
Han befann sig på samma mässa med vänner. Gemensamma sådana.
Och det var så vi träffades. Började prata. Mest jobb och kommunikation.
Höll kontakten via Facebook och messenger. Och träffades igen.
Typ en dejt? Fast ändå inte.
Minns att jag tänkte efter den kvällen att det kanske skulle bli svårt att lyckas hålla kontakten.
Att vara vänner. Dels på grund av den något speciella starten och dels med tanke på avståndet.
Men på något sätt tog vi oss över de där små hindren. Och idag är han en av mina bästa vänner.
Ni vet, en sådan där person som alltid finns där, som fångar upp, lyssnar och stöttar.
Som vågar ge råd och inte alltid bara stryker medhårs och säger det han tror jag vill höra.
Minns långa samtal sittandes vid ytterdörren mitt i natten. När det fortfarande funnits tusen saker att prata om. Kaffe på ett pyttelitet hotellrum i Falkenberg (av alla ställen), vid ett egenkonstruerat bord. Känslan av att kunna gå runt i
(enbart) vad som måste vara den trasigaste, mest slitna t-shirten ever i hans sällskap. Eller hur han ståendes mitt i mitt kök, tar av sig shortsen som tappat en knapp, som jag sedan syr i igen. Så enkelt och okomplicerat.
Tofflorna i form av lurviga katter som kom med posten en dag. Som än idag får mig att le och bli glad varje gång jag ser dem. För att de påminner om någon som ser mig.
Som tar sig tid att göra saker enbart för att glädja mig.
Som bryr sig om min lycka.
Jag hoppas du vet hur mycket jag uppskattar dig och vad du betyder för mig!
Att du känner likadant och vet att jag alltid finns här.
Någonting i livet måste jag ändå ha gjort väldigt rätt ❤️
