remiss.blogg.se

Nu har det gått en vecka sedan biopsi nummer två.

Inte fått något svar ännu...

Men hjälp vad det ser hemskt ut!

Första dagarna var det bara ett svagt blåmärke på ca 2x2 cm och

så ett fult sår vid insticksstället.

Såret har läkt nu och ser helt okej ut, men istället har jag ett stort

 lila/blått blåmärke (ca 8x8 cm).

Riktigt läskigt! Som tur är gör det inte särskilt ont längre i alla fall.

Fredagen den 13 maj. Men ingen otur än i alla fall.

Lova var ledig från dagis på grund av planering så under

förmiddagen då jag behövde ringa lite samtal var hon med David.

Sen vid lunch tog jag över och vi körde ut till Nova (köpcenter).

Började med nuggets (Lovas favoriträtt alla gånger är nuggets

som doppas i...balsamicodressing och ketchup...urk)!

Sen köpte vi skor. Imponerad över Lovas tålamod!

Hon väntade snällt medan jag provade. Själv valde hon snabbt ut

ett par sandaler i silver och rosa.

Dom har hon haft på sig hela eftermiddagen och kvällen här hemma.

Och är mer än nöjd med sitt val. Lilla sötnosen <3

Sedan förra veckan har jag äntligen börjat jobba på Region Skåne.

På riktigt! Ingen rehabilitering längre alltså!

Mitt uppdrag är att vara samordnare/projektledare för en utbildning

som ska erbjudas den somatiska vården inom regionen.

”Dialogutbildning psykisk ohälsa” heter den och går ut på att man i

mindre personalgrupper träffas tillsammans med två attitydambassadörer

och pratar om bemötande och hur man ska få psykiatrin och den somatiska

vården att samverka bättre.

Idag höll två av ambassadörerna den första utbildningen på Helsingborgs lasarett.

Jag var med och lyssnade samt fotade lite.

Kändes så bra! Och ska bli otroligt kul att få jobba med detta framöver! 

Idag var det dags för en ny biopsi av knölen i bröstet.

De hade varnat innan för att den här skulle göra lite mer ont än

förra gången, så jag var rätt orolig innan.

Fick träffa en jättefin läkare som började med att göra ett ultraljud.

Sen tog han fram en spruta med koksalt (med en nål på ca 10 cm).

Och ja, det kändes när han stack in den...

Sen trodde jag det hela var klart. Men det hade inte ens börjat.

Nästa nål han tog fram hade jag inte ens klassat som nål.

Snarare borr. Blev rädd bara av att se den och inse att den där tjocka,

en decimeter långa metallsaken skulle stickas in i mitt bröst.

Läkaren klappade mig på handen och sa lite lugnande att ”det här

kommer att gå bra, bara fokusera på att andas”.

Och det gjorde det väl. Jag kom ju därifrån levande i alla fall.

Men det gjorde ont och var obehagligt. Så pass att jag mådde illa.

När det hade slutat blöda fick jag en tryckkompress och sen kunde

jag klä på mig och fick sitta en stund och återhämta mig lite.

Har fortfarande lite ont och de varnade för att det förmodligen skulle

bli ett stort blåmärke. Fast jag har inte vågat ta av omlägget än..

Men trots allt så är det skönt att det är gjort nu.

Ska försöka att inte tänka för mycket på det innan svaret kommer.  

Andra morgonen i Stockholm.

Och jag hade verkligen sett fram emot frukostbuffén!

I en vecka nu har jag försökt undvika kolhydrater då de

nya medicinerna verkar ha slagit ut min ämnesomsättning

och jag har gått upp två kilo på ingen tid alls och därmed

känner mig allmänt pluffsig och obekväm.

Så igår när jag kom ner till frukosten blev jag så lycklig!

Tänkte unna mig att äta allt jag ville och bredde smör på

nybakt valnötsbröd, hämtade färsk frukt, muffins, te och

en smoothie.

En kopp te och en smörgås senare var jag mätt. Jättemätt!

Och såå besviken... Över att jag inte orkade äta mer av allt

det goda jag hade framför mig på bordet.

Lovade mig själv att mentalt ladda inför nästa dag och orka

äta mer då.

Men idag vaknade jag med sån superångest att jag knappt

kunde andas. Följde ändå med David ner till frukosten.

Plockade ihop lite av det som såg gott ut.

Stoppade en bit pannkaka med lönnsirap på i munnen.

Tuggade, tuggade, tuggade. Oförmögen att svälja.

Insåg att det bara var att ge upp.

Gick upp på rummet och lade mig igen istället.

Nu mår jag lite bättre, men sörjer verkligen frukosten.

Är i Stockholm tillsammans med David och jobbar.

Fast på varsitt håll. Han springer runt på möten och jag gör

intervjuer och fotar. Helt underbart, jag älskar verkligen mitt jobb!

Mest för att det innebär så mycket variation. Perfekt för mig som

snabbt tröttnar och blir rastlös.

Idag gjorde jag en intervju med ett företag som hyr ut bikupor till

företag i centrala Stockholm som de kan ha på sina tak.

En insats för miljön, för bina och så får man ekologisk honung.

Jag fick ta på mig en biodlardräkt och titta på en av kuporna.

Hon var så engagerad och berättade så mycket om projektet att jag

nu vill skaffa bin... =)

Under eftermiddagen/kvällen idag var jag med på en manifestation

i Malmö. Jag var med dels i form av attitydambassadör, men också

som en del av jobbet för Region Skåne. Resultatet blev följande;

Sång, tal, ballonger och sönderstuckna myter stod på agendan

när det i tisdags hölls en manifestation för psykisk ohälsa i Malmö.

Region Skåne var med som en av arrangörerna.

Den 3 maj anordnades på kampanjen Hjärnkolls* initiativ ett tjugotal

manifestationer runt om i landet med temat "Våga prata om psykisk ohälsa”.
I Malmö arrangerades manifestationen av Region Skåne, Malmö stad,

Lokalt forum samt intresseföreningarna inom psykiatrin.

Under tisdagseftermiddagen samlades man på ett regningt Gustav Adolfs torg

och från scenen hölls det framträdanden i form av sång och tal.
Och så stack man bokstavligt talat hål på myter om psykisk ohälsa.

På svarta ballonger hade det tryckts upp fördomar som ”En psykiskt sjuk person

kan inte jobba” och ”Depression är ett tecken på svaghet”. 

- Som representant för Malmö stad vill jag säga att detta är en väldigt viktig fråga

och att det känns bra att idag i alla fall symboliskt kunna spräcka de fördomar som

finns, sa kommunalråd Carina Nilsson från scenen när man stack hål i ballongerna. 

En annan av de som talade från scenen var attitydambassadören Annette Skog,

som liksom samtliga attitydambassadörer har egen erfarenhet av psykisk ohälsa.
- Vi är inga B-människor, klargjorde hon. Psykisk ohälsa är något som kan drabba

vem som helst. Alla samhällsklasser, båda könen, alla åldrar och etniciteter.

Ja, det kan drabba vem som helst.

Manifestationen avslutades med att röda heliumballonger som delats ut bland

åhörarna släpptes upp i skyn. En vacker syn och en symbol för en viktig fråga.

* Kampanjen (H)järnkoll drivs av handisam och NSPH och är ett regeringsuppdrag som syftar till att förbättra allmänhetens attityder till personer med  psykisk sjukdom och psykisk funktionsnedsättning.

Jag har varit uppe sedan tidigt i morse.

Och haft mer än fullt upp. Stressat runt i Lund & Malmö.

Allt med ett leende på läpparna och lyckokänsla i kroppen.

Bara för att. Är bara glad sådär rent allmänt. 

Nu är klockan mycket... ”Borde-sova-mycket”.

Åtminstone ”Borde-vara-trött-mycket”.

Men jag är inte trött.

Jag är full av energi.

Även om jag njuter av att må bra så är jag lite orolig.

Något säger mig att det här inte är helt bra...

Var ute och gjorde en intervju idag. Och fotade också.

Redan på vägen hem började jag fundera på hur jag skulle

utforma texten. Hur jag skulle inleda den.

Sen satte jag mig vid datorn när jag kom hem.

Och orden bara rann ur mig. Så lätt, så flytande.

Målande beskrivningar av personen jag pratat med.

Av miljön, av känslan, intrycken, dofterna, helheten!

Och jag insåg med ens att det är det här jag ska göra.

Skriva reportage.

Jag kan få ihop en nyhetstext, eller en faktatext.

Inga problem. Det blir bra. Helt okej i alla fall.

Men det är när jag får skriva reportage. Om människor.

Sväva ut i mina beskrivningar. Det är så jag skriver, lever,

älskar det jag gör. Och det är då det blir riktigt bra.

Det är då jag är som bäst på det jag gör!

Har varit i Göteborg några dagar och det har känts bra.

Sysselsatt mig med annat än att tänka en massa.

Så nu känns det ganska okej.

Har fortfarande ångest, men den har lättat lite grann.

Känns som...tror att...jag kommer klara den här veckan.

Har en konstant gnagande ångest i kroppen.

Den vill bara inte släppa taget om mig.

I flera veckor har det varit såhär nu.

Ibland är det bara en liten molande oro, ibland slås

den på med all kraft och jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Jag var och tittade på en lägenhet. Fin, bra läge, men för liten

för mig och Lova. Och dessutom för dyr.

När jag gick därifrån kände jag hur paniken började sprida sig

i kroppen. Ökade takten, försökte gå ifrån ångesten.

Tillslut stod jag framför psykakuten. Eller ja, en bit därifrån.

Tittade på skylten. Skulle jag våga gå dit?

Vet inte hur länge jag stod där innan jag tillslut samlade mod

och gick dit och ringde på...

Väntrummet på psykakuten... Tomt & lugnt i kväll.  

En sköterska öppnade och släppte in mig.

Sen fick jag träffa en läkare. Fick lugnande medicin.

Väntade. På att den skulle verka.

- Hade jag nån som kunde hämta mig? Medicinen var

av det starkare slaget och man skulle bli rätt dåsig av den.

Men inget hände. Fick ännu en dos. Väntan...

Fortfarande ingenting. Klarvaken, med ångest och hjärtklappning.

Vi kan inte göra något annat, sa läkaren. Finns inget mer att ta till

än de lugnande du redan har fått.

Jag fick gå hem igen. Med min ångest.

Besviken. Och rädd för framtiden.

Det var mitt första besök någonsin på psykakuten.

På något sätt har det alltid känts som min sista livlina.

Dit jag ska kunna vända mig och få hjälp när inget annat

fungerar. Sista chansen.

Nu vet jag inte vad jag ska ta mig till.

Vart jag ska vända mig.

Om de inte kunde hjälpa mig.

Vem kan då göra det?

För ett tag sedan gjorde jag en biopsi på ena bröstet.

Idag ringde läkaren och meddelade svaret.

Det skulle egentligen ha kommit efter bara en vecka,

men de hade behövt rådgöra med onkolog först.

Inte helt bra alltså...

Vad jag fick veta var i alla fall att biopsin visade på

cellförändringar. Och att hade det varit för några år sedan

hade man behandlat/opererat direkt, men numera kan man

göra så bra undersökningar innan att man kan anpassa

behandlingen.

Så nu väntar ännu en biopsi, innan de kan ta ställning till

hur man ska behandla.

Jag känner mig bara uppgiven och trött.

Tänker att jag vill slippa cellgifter. Jag vill ha kvar mitt hår.

Tänker att det är lite orättvist.

Samtidigt så är det väl inte så förvånande med tanke på alla

kemikalier i form av medicin jag äter varenda dag att kroppen

reagerar tillslut...

Jag har redan så mycket annat.

Så ja, varför inte lite cancer på det också?!

Hatar egentligen att känna mig bunden. Fångad. Begränsad.

Det ger mig en känsla av att vilja trotsa livet. Ta mig loss.

Bevisa att jag gör som jag vill. När jag vill. Hur jag vill.

Fast just nu vill jag bara ha någon som kramar mig.

Så hårt att jag knappt kan andas. Tills ångesten inte får plats.

Så den tvingas lämna min kropp. Någon som ger trygghet.

För stunden. Nån dag, nån vecka, eller några kanske.

Tills jag mår bättre igen.

Ibland behöver nog alla någon.

Tänkte på det härom dagen.

Är det inte det vi alla strävar efter egentligen?

På något plan.

Den där personen som vi kan vara oss själva med.

Som det känns rätt och självklart med. Som är på samma nivå.

Någon som delar tankar, skratt och som glädjs med oss. 

Men som också älskar oss trots de dåliga sidorna, svagheterna,

stunderna när vi inte mår bra och när allt känns jobbigt.

Den trygghet som ett litet barn har hos en förälder.

Ovillkorlig kärlek. Tröst. En famn att krypa ihop i.

Alltid. Utan begränsningar. Där man inte behöver dölja

något alls. Inte försöka verka bättre än man är på något sätt.

Många hävdar nog att de har just en sådan relation.

Och det kanske bara är jag som har svårt att låta någon

komma så nära inpå...

Fast jag tror ändå att det är ganska få som verkligen,

uppriktigt vågar låta någon komma så nära. På alla plan.

Där varken skuld eller skam existerar. Alls.

Har haft besök av vänner från Göteborg i helgen.

Det har varit underbart att få tänka på annat ett tag.

Vi har pratat om allt och inget. Allt mellan himmel & jord.

Skrattat en hel del. Ätit gott (och mycket). Druckit vin.

Längtar efter att få ha det såhär oftare. Ha vänner nära.

Men trots allt så har den där jävliga (ursäkta) ångesten gnagt.

Om än inte lika mycket när jag hållt mig sysselsatt.

Men den har funnits där, latent, som en liten tryckade känsla

i bröstet som bara väntar på att få tillfälle att växa och ta över mig.

Nu har de åkt hem. Och jag har krupit ner i sängen med datorn.

Tagit några ångestdämpande. Hoppas det ska räcka för att hålla

ångesten borta och för att jag ska kunna sova i natt.

Dr Anders ringde upp. Det gör han alltid.

Han är helt underbar! Ringer alltid upp så fort han bara kan.

Vi pratar. Jag får berätta. Får nya mediciner. Högre doser.

Sånt som ska hjälpa på sikt och sånt jag kan ta akut.

Känns bättre när vi avslutar samtalet.

Nu har jag i alla fall nån slags plan för veckorna framöver.

Måste orka stå ut tills det vänder.

Måste.

Jag har lovat mig själv att låta bli. Att stå emot.

Men när det är som värst så kan jag inte.

Jag kan inte låta bli att göra det enda jag vet hjälper.

Som lindrar lite.

En handfull tabletter. Ett glas vatten.

En drink känns egentligen mer lockande än vattnet, men där
drar jag en gräns. Väl medveten om hur reaktionen på medicinen
i kombination med alkohol blir... Den spär bara på ångesten

ännu mer.

Jag skulle inte. Borde inte.

Självförakt. För att jag är så svag.

Jag mår så dåligt nu igen. Fast en annan slags ångest än den vanliga.

En mer fysisk. Ibland känner jag mig rastlös. Sådär som man kan göra

när man är van vid att träna och känner behovet av att röra på sig.

Och det hjälper faktiskt lite att göra det.

Men sen kommer ångesten smygande tillbaka igen.

På ett annat sätt. Ett sätt som värker i bröstet. En panikkänsla.

En känsla av att vara fången. Utan någon väg ut.

Jag ringer till en vän. En av få som kan ge lugn.

Han är inte tillgänglig och jag lägger på. Gråter snart.

Mer panik. Vad gör jag nu?

Frestande att tömma medicinskåpet eller ta till en kniv.

Men jag får inte. Ska inte. Kan inte.

Ringer till Dr Anders. Det är kväll så det är såklart bara telefonsvararen

jag får prata med. Lämnar ett meddelande. Hjälp mig! Ring mig!

Försöker lugna mig själv. Trösta mig själv.

Lova sover. David är ute.

Säger till mig själv att det var bra att ringa Anders. Det var rätt beslut.

Nu vet jag att han kommer ringa upp. Förhoppningsvis redan imorgon.

Jag måste stå ut tills dess. Måste vänta ut tiden. Ta minut för minut

tills det känns lättare. Tills det blir morgon. En ny dag.

En chans till en bättre dag.

Åh, ge mig styrka att klara av den här natten!!!