Tack!
Det har inte blivit så mycket bloggande på sistone.
Och därav har jag så klart fått en hel del frågor om hur jag mår...
Min ”överlevnadsstrategi har hela livet varit att förtränga.
(Inte så smart kan tyckas).
Vill tro att jag har blivit bättre på det där.
Och jävligt mycket jobbigare för omgivningen att hantera.
Numera blir jag inte bara arg, ledsen och frustrarad. Jag talar om det också ;-)
Skämt åsido, jag tillåter mig att känna det jag känner. Och sen går det över.
Eller så tänker jag ”allting är precis som det ska vara, som det är menat att vara”.
Höstens besked var väl kanske inte mitt livs roligaste.
Men jag vara bara riktigt rädd små korta stunder.
Konstigt nog kände jag för det mesta ett lugn, en inre vetskap om att det skulle bli bra.
Nu väntar ett par undersökningar till i vår, men allt ser så bra ut som det kan i nuläget.
För många år sedan, säkert minst 15, så sa en läkare till mig,
att med min svårinställda diabetes och komplikationer skulle
jag nog inte räkna med att bli äldre än 35 år... Nu är jag där!
Min kropp tycks ha en förmåga över det vanliga att läka sig själv.
Har till exempel haft blödningar i ögonbotten och laserbehandlats vid ett par tillfällen.
Vid senaste besöket på ögonmottagningen konstaterar läkaren att jag har ju inte behövt laserbehandling trots 25 år med diabetes!
...men det har jag ju?
Tydligen fanns inga som helst spår (ärr) efter detta.
Och inget annat anmärkningsvärt heller.
Åh, så lycklig jag var när jag gick därifrån!
Igår kväll, på väg hem efter Humorgåvan och drinkar med vänner
fick jag frågan av en okänd kille vad jag vill ha ut av livet.
(Han hade ingen aning om att det var min födelsedag kan tilläggas).
Jag vet nog inte riktigt än. På det stora hela är jag ganska tillfreds.
Tänker ibland att jag borde känna mig stressad över att inte riktigt ha hittat
”min plats i livet” än. Men jag tror jag kommer dit, tids nog.
Tror höstens sjukdomsbesked förde med sig en del av det lugnet.
Att det är okej att bara flyta med ibland.
Slutligen, tusen tack för alla grattis idag!
