remiss.blogg.se

Men nästan. Nära nog.

Plötsligt bara lyfter hon blicken från sin teckning som ligger på bordet och tittar på mig en stund innan frågan kommer;

"Om du fick önska dig vad du ville i hela världen, vad hade du önskat då"? 

Men alla har inte en mamma de kan fira idag. 

Eller en mamma som de vill fira. 

Min egen…tankarna på henne får ögonen att tåras direkt. Hon är något väldigt speciellt. Jag vet att jag inte är opartisk. Inte kan vara det. Det är ju min mamma. 

Hon har gjort allt det där som en mamma förväntas göra. Bära ett barn, med allt vad det innebär. Föda och ta hand om. Dygnet runt den första tiden. Tröstat, uppmuntrat, stöttat. Plåstrat om sår, dragit ut stickor. Suttit uppe halva nätter och väntat på en berusad tonåring. Tagit sig an och älskat sina barnbarn. Över allt annat. 

Alltid, alltid satt oss först! 

Men om jag ser bortom det. (Som egentligen inte är några måsten. Utan ett val att vara just en sådan mamma och mormor som hon är). Då ser jag numera också en person som är så stark, så envis och så mån om sin självständighet. Som aldrig ger upp. Och jävlar vad jag beundrar det! Hon har alltid sagt till mig att hon är stolt över hur jag hanterat livet och min hälsa (läs; sjukdomar). Att jag inte blivit bitter över orättvisan och bara gett upp... Nu förstår jag varifrån det drivet kommer. 

Hon är (tyvärr) ganska unik i sitt sätt att se på andra människor. Så fördomsfri och icke dömande som det är möjligt att vara. Hon ser bara det fina och bryr sig om. Uttrycker oro. För alla. Jag har aldrig hört henne tala nedlåtande eller illa om någon beroende på deras ursprung, religion, stil, kläder eller andra livsval. Och det är något jag är tacksam över. Att hon gett mig det sättet att se både mig själv och andra. 

Jag är så stolt över min mamma. Så lycklig att jag har henne. Så tacksam för att jag fick henne. 

Ett guldkorn i lotteriet av människor som man förs samman med under livets gång, (oavsett om det är via släktskap eller genom lyckan att korsa varandras vägar ändå). Någon att vara rädd om och ta vara på. 

Älskar dig mamma! 

I would find you… 

…And then keep dreaming about you every night even tho you’re layin right next to me. 

To much to ask for?  

Så skönt och välbehövligt med en halvdag igår! Packade ihop strax innan lunch och begav mig in till stan med en kollega. 
Att sedan komma hem framåt kvällen med vetskapen om att hela fyra lediga dagar väntade var inte heller helt fel. Barnen är hos sin pappa, så ser ut att bli väldigt lugna dagar. Har bokat in en dag med shopping i Köpenhamn, (jag är bara sällskap och smakråd, har inte råd att shoppa i nuläget). En middag i Malmö och en lunch i Lund står också på schemat. I övrigt så ska jag bara vara. Försöka hinna skriva en del. Vill så gärna återuppta det kreativa och lustfyllda skrivandet. Inte bara hinna med och prioritera det terapeutiska eller berättande. 

 

 

Började prata med en vän tillika kollega om just det här med skrivandet. Att ta sig tiden, att invänta inspiration och vad som krävs för att det ska bli bra. Vi konstaterade att vi är ganska olika i det. Både i känslan för vårt eget skrivande och hur vi får till det. Jag skriver i nuläget mest bara för mig själv. En liten del publicerar jag här till allmän beskådan, men tror väl egentligen att ytterst få läser det. 

Han skriver mer för att ge ut (både texter och låtar/musik) och i stor mån för att just dela det med andra. Jag känner ingen tveksamhet i min förmåga att skriva. Han tvivlar konstant. Inte orimligt att tänka att det hänger ihop med vem vi skriver för. Ingen bedömer ju det jag skapar och det ger en frihetskänsla och trygghet i sig. En dag kanske jag också känner mig redo att dela mitt inre med världen. Eller inte.

 

 

 

Tänker, funderar, känner och försöker. 
Hela tiden. 
Önskar så att jag kunde stänga av och bara vara ibland. 
Bara...inte känna. Inte vända och vrida på allt.
Det tillståndet existerar bara när jag sover. 
Men då drömmer jag istället.
Ofta om allt det där som även i vaket tillstånd uppehåller mig. 

Jag tror att pandemin, två år av distansarbete och ett delvis nedstängt samhälle ställde saker och ting på sin spets för mig. Att jag är introvert med stort behov av återhämtning från det sociala är inget nytt. Även om jag som barn (eller ungdom för den delen) inte hade ett ord för det, så är det behovet detsamma nu som då. 

Men jag har också insett att jag inte mår bra av att vara alltför avskärmad från omvärden heller. Jag behöver komma ut, prata med andra och känna gemenskap. På sistone har det blivit mycket av det. Mer än på väldigt många år och mer för min egen skull än någon annans. Det är en helt ny fas i livet för mig. 

När barnen var små var det mest aktiviteter med- och för dem. Föräldragrupper, avslutningar, lekdejter och bara enstaka kvällar med vänner när de var hemma med sin pappa (och tvärtom såklart). Det var en annan trötthet då. Av att ständigt behöva vara tillgänglig och uppmärksam. Bli väckt varje natt, inte sällan flera gånger. Vabba och titta på samma avsnitt av Daniel Tiger 78 gånger varje dag. 

För första gången sedan separationen från deras pappa är vardagen någorlunda "normal". Första tiden var det en kamp att hitta fungerande rutiner och att finna en balans i glädjen över en ny relation samtidigt som sorgen över att ha förlorat hälften av tiden med mina döttrar hela tiden fanns där. 

När det väl började flyta på hyfsat kom dels en pandemi och dels en del andra, stora mörka moln som förtog all glädje och livslust. 

Idag har de skingrats något. Solen glimtar fram och allt det fina i livet skymtas på nytt. I nästan desperata försök att hålla fast vid dessa guldkorn har jag levt (och lever) på ett sätt jag egentligen inte orkar med. Så nu måste jag försöka hitta någon slags struktur för att ta hand om mig lite bättre.
Var på en fest för ett tag sedan. Efteråt fick jag höra att jag "var svår", som i mörk och svårtpratad. Jag?! DET är något jag inte fått höra om mig själv på sådär 15 år. Minst! (Förr vet jag att det nästan alltid var så jag uppfattades). Det blev lite av en tankeställare. Varför uppfattades jag plötsligt som svår att närma sig nu igen? Antagligen för att jag mentalt inte orkade ta in mer eller fler personer, tror jag själv iaf. Och då är det nog dags att backa en aning.

Tänker ändå att som jag har det nu egentligen är en ganska bra grund att stå på. Att det ger goda förutsättningar för ett balanserat liv även ihop med någon annan. 
Jag har arbete och ett kontor från vilket jag arbetar. Kollegor som jag umgås med - numera även på AW och i andra sammanhang. (Något positivt som de senaste åren faktiskt fört med sig - att vi alla börjat uppskatta den möjligheten och ta vara på den). Vänner som jag återupptagit kontakt med och träffar oftare på kvällar och helger. Har till och med börjat ta tåget (!) upp till hemstaden för enstaka nätter där med familj och/eller vänner. 

Det känns…som en möjlighet att ha ett liv i balans. Kontorsarbete varvat med arbete hemifrån. Veckor med barnen och veckor utan dem. Ibland i andras sällskap, ibland utan. Men saknar att vara en del av någons allt. Tror att jag haft lyckan att vara det någon gång i livet och känslan av att ha förlorat det är smärtsam. Men jag har det ju bra trots allt och har inte bråttom någonstans. 

Fast sen dyker den upp ändå emellanåt , den där tomheten. En känsla av att något inte är riktigt rätt. Inte som det borde vara. En skavande, gangande olust och oro. Att jag gått fel. Lite vilse. Vill så gärna tro på att min inre tomhet varken kan eller bör fyllas upp av andras närvaro, av andra människor, av deras kärlek eller bekräftelse. Men egentligen så tror jag inte det är så. Lika lite som att man måste älska sig själv för att kunna älska någon annan eller bli älskad. Det är inget annat än en osund missunnsamhet gentemot sig själv. 

För tomheten är en saknad. Den är en envis tanke, en känsla jag är oförmögen att mota bort. En tagg i hjärtat jag inte får loss. Ett sår som därför inte kan börja blöda på riktigt och sedan kanske läka. Kanske för att det inte är menat att bli så. En längtan. En ensamhet. Ett fel som jag önskar jag kunde rätta till.
För den där tomheten tar så mycket plats i mig. Den tar så vansinnigt mycket plats för att vara...tomhet.

Nu ska vi strax plocka ihop oss och bege oss till en vän i Malmö för film och fredagsmys där. Ser fram emot att krypa upp i soffan och halvslumra medan barnen ser på tv 🙈

Mina katter dömer mig när jag kliver innanför dörren. Försökte smyga…men de satt på hallmattan och missade ingenting. 

Nu sömn. I morgon barn. 

Jag är för gammal för att inte sova på natten.

Jag är en katastrof den här tiden i månaden. 
Som en ständigt flödande ström av tårar. Så lättrörd att det är pinsamt! 
Först presenten från kollegan i morse. Sedan vännen som bjöd över mig på middag och nu i kväll ett meddelade från mamma. 

Jag vill inte hålla på och trycka i mig hormoner (p-piller) för att kunna leva någorlunda stabilt, men det här hormonkaoset är inte heller hållbart. 
Allt gör ont dessa dagar. Precis allt! 

Huvud, mage och själ. Ångest deluxe.
Lika bra att gå all in och vältra mig i känslor.

Så mycket av mig vill ge upp emellanåt, men jag kan inte överge mina barn eller mina katter. Borrar in näsan i Maxis tjocka, mjuka päls på halsen och lovar honom att alltid ta hand om honom. Alltid se till att han får den bästa möjliga vården och inte behöver lida. Den dag han klättrade upp i mitt knä och sedan satt i min famn och noga övervakade när jag skrev på köpekontraktet så blev han min. Inte bara på pappret och i praktiken utan i hjärtat med. 

Idag kom hon hem tidigare än hon brukar våran människa/mamma. Både jag och min lillebror Ozzy blev glada! Men sedan lyfte hon in oss i våra transportburar och det brukar aldrig vara något bra… 

Det var det inte. Vi åkte bil i en evighet! Säkert 20 minuter!! Och trots att vi skrek och ylade allt vi kunde båda två så stannade hon inte. Vi skulle till veterinären. Det var ändå rätt okej där. Ozzy välte ner kanyler och ampuller. Jag skämdes. Annars mest nosade vi runt och kollade läget. Veterinären undersökte oss och sedan fick vi godis medan hon pratade med mamma. Bästa veterinären! Fast mamma blev ledsen. Hon säger att hon inte kan leva utan mig… Och jag förstår inte vad som är problemet, för jag är ju här! 

Men jag måste tillbaka till veterinären snart. Det var visst något med hjärtat. Och sår i munnen. Såren känner jag av. De gör väldigt ont emellanåt. Så det vore skönt att slippa dem om det går. 

När vi kom hem blev jag helt plötsligt andfådd och mamma fick panik. Nu får jag inte ens vila utan att hon sitter och stirrar på mig. Ozzy är också trött. Tror det var något konstigt i de där sprutorna vi fick… Måste nog sova en stund till. Skönt att vara hemma i alla fall. 

// Maxi 🐾

Tiden går så sjukt snabbt! Veckorna bara...tar slut. Hade en fin helg med mina döttrar. Vi gjorde inget särskilt egentligen. Promenerade upp till stan. Köpte glass och smågodis. Började se en serie på Netflix och kopplade in SingStar…till katternas förtvivlan. Yngsta dottern var imponerad. "Mamma, du är såå bra. Du sjunger som en sångerska" Njuter av att fortfarande lite då och då kunna vara hennes idol. Den tiden är nog snart förbi. (Förhoppningsvis återkommer den när tonåren är över).

Min egen mamma är inget annat än en superhjälte. Jag förstår det mer och mer. Kan inte fatta hur hon ensam orkade med tre barn på heltid samt ett jobb inom vården och på något sätt...fick oss att ens överleva alla tre! Samtidigt så förstår jag varifrån kraften kommer. Kärleken som är större än allt. "Tyrannosaurus Rex mamman" som skulle göra allt för sina barn. En urkraft, envishet och styrka för att beskydda. 
Jag är så tacksam mot livet för att jag fick bli mina barns mamma. Jag är så tacksam för att det blev precis just dessa två fantastiska individer som jag får kalla för mina döttrar.

Nu följer en vecka av saknad. Men med jobb och vänner. Likarättsdagar, vin, aktiesnack, inspirationsdag, fika, regionalt forum, veterinärbesök, planering av kontorsfest och en massa annat.
Så det ska nog gå fort denna vecka med. 

 

Jag har aldrig riktigt kunnat greppa det där. Att inte kunna stå för vad man gör. Hitta på ursäkter och lägga skulden på någon eller något annat. Eller flytta fokus… 

Får väl med det sagt erkänna att jag inte alltid i stunden har förstått när jag gjort fel eller har sagt något som jag kanske inte borde ha sagt. I alla fall inte just där och då. Och det kan säkert tolkas som att jag inte bryr mig eller tar något ansvar. 

Men när jag vet att jag gjort fel så ber jag faktiskt om ursäkt. Ibland ber jag om ursäkt även när jag inte själv kan se eller tycka att jag gjort fel - men om någon annan har tagit illa vid sig. Det känns viktigt att kunna göra det, eftersom min avsikt inte varit att såra eller skada någon. 

(En nackdel med att vara rättfram och ibland glömma att tänka efter före antar jag...)

En klokhet som jag fått med mig på sistone är att mitt ansvar för mina reaktioner (precis om andras för sina) är alltid hundraprocentigt. 

Att tillåta sig bli provocerad och agera på det är ens eget ansvar och handlar om självkännedom och kontroll. Bara det kan låta provocerande. Men jag förstår det. Och kan låta den tanken utveckla mig. 

Blev t ex i veckan väldigt irriterad på en kontakt i jobbet. Men bestämde mig för att det är inte mitt problem. Jag gör det jag ska, så bra jag kan och ska inte göra något värre genom att triggas av någon annan. Tror det är så barnens pappa stod ut med mig. Bara lät det vara. Och i de fall jag blev tokig över nån struntsak så kom jag på det efter en stund och kom krypandes för att säga förlåt. Det kan vara mer eller mindre svårt det där med att be om ursäkt. Stolthet, skam och en massa annat som är svårt att överkomma. Ibland behöver det inte vara en regelrätt ursäkt. Det kan räcka med en blick, en kopp kaffe eller ett överslätande mail som indirekt säger "förlåt, jag gick för långt".

Jag tycker- och har alltid tyckt att mina nära relationer är värda att kämpa för. Både när det gäller att själv krypa till korset och att kunna förlåta. Tänker att jag aldrig varit nära personen från första början om jag ens kunnat tänka tanken på att ge upp.

Sedan finns det såklart även de som inte tycker de gör några fel. Någonsin. Eller som alltid rättfärdigar sitt beteende. Som anser sig ha anledning att vara bittra och otrevliga efter hur svårt och orättvist livet har varit mot just dem. Eller som bara tycker att allt är någon annans fel för att de inte kan ta in skammen det medför att ha gjort någon illa. Finns många varianter och i dessa fall är vi väl snarast inne på personlighetsstörningar.  

Jag försöker ständigt bli bättre. Jag vill vara snäll och hjälpsam och se andra. Vill vara någon som är pålitlig och omsorgsfull. 

Jag tror jag är bra på vissa saker. Att jag är lojal och ärlig till exempel. För mig är det närmast en dödssynd att svika ett förtroende eller ljuga. Och det är också egenskaper jag värdesätter högt hos andra. Sedan är jag sämre på annat. Just nu jobbar jag på att bli bättre på att bara lyssna. Inte ge oombedda råd, inte ha synpunkter, tycka eller "ta över" genom att dela med mig av mina erfarenheter. Det är svårt. För impulsen är att vilja hitta lösningar. Och det är av välvilja. Men kan bli fel ändå.

Inser när jag påminner mig själv om (och faktiskt lyckas) vara tyst, att det många gånger var det precis det som var det rätta att göra. Att bara lyssna. I tysthet och med tålamod. Även, (kanske särskilt) när jag instinktivt vill protestera. 

Still (and always) loving you.

Så är det varje vecka med barnen. Upp tidigt och iväg. Inte sällan är jag därmed först på kontoret eftersom vi formellt sett börjat vid 09. Så när en lång tisdag är över så känns det som att det borde vara dags för helg snart...

Nu är det ändå onsdag. Och jag börjar se någon slags slut på veckan. Idag blev det arbete hemifrån eftersom yngsta dottern var lite febrig. Vi åkte efter halva dagen iväg och köpte glass till lunch. (Sånt man måste få unna sig ibland). 

Men, note to self; undvik att äta glass direkt ur bägaren, på motorvägen medan du kör i 120.

Till skillnad från dottern så tycker jag glassen är godare innan den smält. Så försökte därmed äta samtidigt som jag körde. Det gick sådär. Tillslut hade jag så mycket glass på glasögonen att jag inte såg ordentligt. Du är inte normal, konstaterade dottern som så många gånger förr. Och jag kontrade på samma sätt som alltid "tack och lov för det"! Vet inte om min obryddhet när det gäller vad folk tycker är ett problem eller en gåva/ett privilegium. Jag väljer att tro det senare. Med tanke på hur mycket annat jag har ångest över konstant så vore det orimligt att också behöva bekymra mig över om folk har synpunkter på mina kläder eller att jag har glass i halva ansiktet. (Och lite i håret). 

Dessutom hade jag smakat otroligt gott om någon fått för sig att slicka på mig.

(Mint med mörk choklad, mums)! 

Annat (utöver glass) som får en att känna sig levande 🖤