remiss.blogg.se

Jag har alltid varit väldigt bestämd med vad jag tycker och var jag står. 
Inte så att jag vägrar lyssna på andra och väga in nya argument och ta till mig fakta, utan mer av slaget att jag inte är någon kappvändare eller inte själv kan ha en åsikt. 
Jag har stått för det jag tror på och litat på mina bedömningar och min känsla. 

Det har nog alltid varit en stor del av vem jag är. Inte bara för mig själv utan också för andra. 
Så när det smyger sig in tvivel och osäkerhet är det väl egentligen inte så konstigt att omgivningen reagerar...
Först syster, sedan en fd kollega, därefter bästa vännen och så nu min chef. 
Jag förstår ju att det inte går att vifta bort när flera personer påtalar samma sak.
Samtidigt är det jobbigt och ganska smärtsamt att tvingas inse att mitt driv, min tro på det goda, på kärleken, min kraft, styrka och glittret i ögonen trasats sönder och kvar av mig finns bara smulor, små bitar av allt jag en gång var. Allt det positiva och bra. Det inre som lyste igenom och fick folk att vända sig om, som fick andra att se mig som någon speciell. 

Jag förstår mina näras frustratation när de inte når fram till den person de känner mig som. 
Hur mycket de än skakar om mig och skriker "Vad är det med dig"?! Så är jag bara...stilla, tom och likgiltig.

Jag saknar det också. Allt jag var.
Glädjen, envisheten, det lösningsorienterade och drivna. 
Jag saknar tron på att jag kunde något. Var någon som tillförde något. Något bra. 
Det verkar inte hjälpa hur många som än försöker intala mig det nu. 
Långt inuti mig, inuti allt det svarta trasslet av tvivel, ångest och sorg bor en liten sorglig figur. Det är vad som finns kvar av mig. En söndertrampad, uppgiven och ledsen skugga av det som var jag. Som varenda dag påminner sig själv om sin obetydlighet. Om sina fel och brister. Om sin elakhet och oförmåga. Misslyckad, ensam och förtjänt av allt som gör ont.

Önskar att minnena som känns som hårda slag kunde eliminera mig helt. Så som de hade gjort om jag var en karaktär i ett spel. Förlorad kraft, förlorad styrka och så tillslut bara upplösas i ingenting. 

 

https://youtu.be/p95jkEd40x4

Vaknade frusen, snuvig och med huvudvärk. 

Blir irriterad på yngsta som inte skyndar och har dåligt samvete över det. 

Katt till veterinären, en klump i magen av oro och sorg i bröstet. 

Bryter ihop lite när jag kör förbi huset vi tittade på. Tappar helt fokus. Missar möten. Tvivlar och tvekar. 

Facebook påminner om denna dag för 8 år sedan. Och för 10 år sedan. Det var uppenbarligen inte bättre förr. 

Eller så är den 25 augusti helt enkelt en skitdag vartenda år. 

Realtid. 
Söndag klockan 14:21.

Idag kommer barnen. Faktiskt redan vid fyra eftersom deras far hade andra planer för kvällen. 
Men jag har dem gärna här! 

Tycker min hjärna borde vara smart nog att återhämta sig på nätterna. Den vet mycket väl hur stressiga dagarna är. Men nej. Härom natten vaknmade jag av nån jävla fest med musik på högsta nivå. Inuti mitt huvud alltså. Nån grupp hjärnceller som helt spårat ur och höll alla andra vakna. 
Olämpligt, men vet liksom inte hur jag ska nå dem med en välbefogad utskällning...

Så för att gardera mig om det händer fler nätter och jag därmed inte fungerar särskilt bra efterkommande dag så betar jag i förebyggande syfte av en del arbete under helgen. 
(Tur jag har nån enhet där uppe som förstår vikten av planering i alla fall). 

Idag är jag mest trött och seg på grund av att en liten Ozz bestämde sig för att det var lekdags klockan 05. Jag höll inte med och han fick flera chanser att förstå att om han skulle vara i sovrummet så var det sömn som gällde. Maxi sov så fint i sängen bredvid mig. Tillslut gav jag upp och bestämde mig för att lillen fick vara i vardagsrummet. Oavsett hur mycket han pep och jamade. 
Men då blev Maxi sur. Hans lillebror är visserligen väldigt irriterande emellanåt, men han ska inte behöva vara ensam förmedlade Maxi bestämt. Så då fick de båda två sova i soffan. Ingen av oss tyckte egentligen att det var det ultimata - men det var det bästa vi kunde åstadkomma bland de alternativ som fanns. 

Måste börja jobba mer med struktur och listor igen. Känner att saker och ting har fått vara lite för oorganiserade på sistone. Det är skönt och kan kännas som en slags frihet - men jag vet med mig att jag egentligen inte mår som bäst av det sättet att leva. Dessutom blir det krångligt när jag är i osynk med andra. (Typ telefontid 8-10...jag vet ju oftast knappt vad jag heter den tiden på dygnet). 

Tänker och funderar mycket också nu. Drömmer i samma anda.
Och det är till stor del något positivt att jag bearbetar och känner allt möjligt. Drömmarna är det svårt att styra och har vaknat flera gånger av att jag gråter. Vill inte begränsa vad jag tänker på eller känner när jag är vaken heller - men däremot kanske se till att det blir i rimlig omfattning. Sedan bryter jag genom att göra något annat som kräver fullt fokus. 

Läser mycket också. Inte böcker, även om det faktiskt händer. Blir mest artiklar. 
Idag en text i DN. Med frågan som fick bli min rubrik. Om Skynd och Conrad Roy. 
Börjar man inte reflektera och fundera av det så är man nog antingen en (för mig) väldigt ointressant person, totalt ointresserad av männskors psyke. Eller så unik i sig själv att det därför inte väcker någonting. (Att män skulle vara utsatta för större risk för våld tycker jag kunde ha utvecklats. Nu kan det misstolkas som att kvinnor oftare dödar än män. Men inkluderat är såklart mäns våld mot andra män).

Texten kan i alla fall läsas i sin helhet här om någon är intresserad: https://www.dn.se/kultur/jag-skriver-om-de-morka-sakerna-eftersom-jag-annars-bara-gar-runt-och-tanker-pa-dem

 

 

Började i måndags, löjligt positiv och supertaggad att få komma igång...tror nästan mina trötta kollegor hatade mig lite den förmiddagen.

Nu, efter fem dagar känns det som semester vore skönt! Vilka veckor jag har framför mig. Lite skräckblandad förtjusning. 

För första gången på många år är jag med och planerar ett event (läs: planerar ett event och låter andra vara med), inte bara samordnar andras. Det är så mycket roligare! Särskilt när intresset är stort och allt flyter på. Jag är nog faktiskt bättre på det här än mitt huvudsakliga uppdrag... Arrangemanget innebär en handfull kontakter. Samordningen över hundra. Den är mycket mer krävande på alla sätt. 

Känner redan hur stressigt det är - och värre blir det ju. Samtidigt så finns det delar jag inte hade velat vara utan. Som att läsa alla inkomna programpunkter. Det är ett överrumplande lyckorus och glädjetårar varendaste år! 

Helt galet hur fort det gått. Men kan inte samtidigt inte förstå hur vi någonsin inte haft honom! 

Fina Ozzy! Gissa hur många gånger jag fått frågan om han är döpt efter Ozzy Osbourne?! 

Men det är han faktiskt inte. Han är döpt efter Led Zeppelins låt "Ozone Baby", men det blev för långt att säga, så därför fick det bli Ozzy.

Denna livfulla, busiga, matglada, pratiga, sociala och framåt lilla filuren. 

Våran sötnöt! 

Han är överallt och alltid nära. 

Kärleken bara växer i takt med honom 🥰

Sitter vid datorn och tänker att det är dags att stänga ner för dagen. 
Känns som att jag inte har lämnat lägenheten på evigheter...
Sen inser jag att det bara var ett knappt dygn sedan jag var jag ute senast.
Då bestämde jag mig för att aldrig mer gå ut - efter att ha blivit "uppraggad" av nån envis typ mitt på dagen, bara sådär. Det krävdes mycket gosande med katterna för att komma över det.
Ibland känns det som om ingenting har förändrats sedan jag var 15. 

Inte alla män - men män - tror sig ha någon slags rätt att fråga om relationsstatus, hålla kvar en, kräva nummer, kommentera ens utseende osv. Det är i sig kanske ingen stor grej. De flesta manliga vänner jag har säger att de hade minsann uppskattat om en kvinna kom fram, bad (tjatade) om deras nummer och gav komplimanger för deras snygga rumpor.
Jag är tveksam. De kanske hade tyckt det varit lite kul eller till och med smickrande om det hände en gång. Om kvinnan var i rimlig ålder och inte vägrade gå förrän hon fått och kontrollerat alla kontaktuppgifter hon krävt att få. 
(Äldsta knepet i boken är ju att ge ett falskt nummer för att komma därifrån).

Ännu värre är det med de män som ska vara vänner/kollegor och föreställa schyssta och pålitliga.
Om det är något du som kvinna får lära dig redan i tidig ålder så är det att man avvisar inte män. 
Man säger inte bara nej utan att förklara sig. 
Den bästa ursäkten är såklart "Jag har pojkvän/sambo/man som väntar". 
Det godtar de flesta - andra män har de ju ändå respekt för. En upptagen kvinna är upptagen. 
Men om de vet att så inte är fallet? Hur gör man då?
Att avvisa en man kan vara obehagligt, för att inte säga direkt farligt. Så det är lättare att avleda, försöka skämta bort det hela, flytta sig lite längre ifrån, ge ett falskt nummer eller gå med på att ses (men utan att ha för avsikt att göra det). 

Helt sjukt egentligen att det finns en hel vetenskap kring hur man gör som kvinna för att slippa ligga med män när man inte vill - utan att han blir sur/ arg och därmed potentiellt farlig.

Sedan kommer bortförklaringarna som man hittar på för sig själv - han skojade nog bara! Eller så förstod han inte det olämliga i sitt beteende. Det vore onödigt att göra en grej av det då... Han ville nog bara vara trevlig. Ungefär som när man försvarar småpojkar som slåss med att de är kära i flickorna de utsätter. De kan ju bara inte uttrycka det... Suck. 

Så trött på att allt jag gör - och allt jag inte gör - ska sexualiseras av män. 
Män som tror sig ha företräde när det gäller rätt och fel och att tycka om hur kvinnor "ska" vara.
Har man inte en överenskommen, monogam relation med kvinnan i fråga, så har man ingenting att tycka, tänka eller säga till om avseende vad hon gör eller med vem hon gör det. Ingenting alls! 

Och jo, det är klart jag tänker lämna lägenheten igen. Men jag kommer vara orolig för att möta honom på nytt. Hur han kommer agera utifrån att jag inte svarat honom på insta (tagit bort honom så snart jag kom hem). Det är inte rätt. Det är inte rättvist. Men det är verkligheten. Och i den har jag två döttrar 😔

Men har börjat förstå mig på honom. 

Han är väldigt mycket som mig. 

Kanske är det därför han är lite extra mycket min katt. Jag älskar dem allihopa såklart, men Maxi...det är ju han och jag.

Han accepterar ytterst få. Han är snäll och försiktig, men håller sig undan. Vill helst att saker och ting ska vara som de är. Inte okej att flytta runt möbler med andra ord. För att inte tala om omställningen när barnen kommer. Och sorgen när de går! 

Då slutar han äta. 

Jag förstår honom. (Vi förstår oss inte alls på tröstätande, han och jag). 

Han gillar nog sin lillebror. Men är inte helt okej med förändringen det innebar när han flyttade in. Och när Ozz stökar omkring som kattungar ofta gör ser Maxi mest livrädd ut. 

Gosar jag med lillebror när han ser...då får den lilla veta att han lever (på lånad tid). Man tar inte Maxis "mamma" ostraffat! 

Den som sa att katter inte blir svartsjuka hade uppenbarligen inte träffat min Maxi. 

Men ändå...startar jag espressomaskinen eller dammsugaren (eller något annat som är läskigt enligt Ozz), då kommer Maxi till undsättning. 

Han ställer sig över eller sätter sig framför. Som ett skydd. Ibland putsar han litegrann på liten också. 

Som den världsbästa katt han är 🖤

Aj, mina fötter nu! 

Men det var så otroligt härlig att befinna sig bland folk igen. Nästa lite lyckorus över det.

Jag avslutade vår paradmedverkan med att peta ordföranden för Lundapride i magen med en flagga. Yngsta dottern höll på att skämmas ihjäl. (Vilket bara var en bonus).

Jag fick intyga henne om på vägen hem att han känner mig och vet att jag är en person som kan göra sådana, lite ogenomtänkta saker ibland 😂

Här är min plats. Här är mitt hem. 

Jag är aldrig så lycklig och tillfreds som när jag får vara här. Bland de människor som är mina. 

Det finns en känsla av att vara önskad, älskad, välkommen och självklar här. 

Både jag och barnen är en del av ett större sammanhang där alla tar hand om varandra såväl bra som dåliga dagar. Ingen dömer ens brister, anklagar eller väljer bort. 

Det här är trygghet. Det här är kärlek. 

Långt ifrån perfektion, men samtidigt allt man kan önska. 

Jag är mitt bästa jag, glad, pigg, nyfiken och sprudlande. Och jag är mitt sämsta jag, trött, förtvivlad, gråtandes och blixtrande arg. 

Oavsett vilket vill de ha mig kvar. 

Är lika viktig. Lika älskad. Lika självklar. 

Precis som de alltid är för mig. 

Tacksamheten över det 😭

Och sedan sorgen när det är dags att lämna. 

Den fysiska smärtan i bröstet. 

Torkar bort en tår. 

Snart är jag åter tillbaka i det som är mitt liv, min vardag. En plats där jag egentligen inte har någonting. Där jag inte är älskad eller väntad av någon. En plats jag måste hitta ett sätt att lämna. Fysiskt, mentalt eller både och.

Även de som från börjar verkat normala 😂

Har insett att den gemensamma nämnaren är...jag. Kanske beror det på att jag konstant pratar med dem. Rådfrågar, bekräftar och berättar vad jag gör. 

De blir liksom förmänskligade. Och uppvisar ett förtroende för mig som jag vet inte är helt vanligt hos katter. Tänkt att Ester är ovanligt snäll - men Maxi är numera precis likadan. Han tittar på mig som för att få bekräftat att allt är okej och låter sedan mig ge medicin, klippa klor eller borsta bort tovor. 

Ozzy är inte riktigt där än. Han protesterar som de flesta katter gör. Men får väl se med tiden om han också börjar lita på mig fullt ut.

Esters hemkomst har för övrigt inte varit helt odramatiskt. Lyckan över att ha fått tillbaka henne är så stor! Men hon är annorlunda. Även till personligheten. Mer försiktig och reserverad. Annorlunda i blicken. Och lyssnar inte lika självklart när jag kallar. 

När hon och Maxi såg varann igen förra söndagen! Önskar jag hade filmat. 

Åh, hans lycka! Och hon protesterade faktiskt inte när han skyndade fram och strök sig mot henne. Nos mot nos stod de sedan en stund. 

Sedan kom Ozzy och undrade vad som pågick. Traskade självmant, men försiktigt fram till Ester som svarade med att fräsa åt honom. Inte den nyfikna och lugna prinsessa jag känner och det var jobbigt att se liten bli så rädd.

Efter det har Maxi dragit sig undan från Ozz. Han väntar bara på Ester och är aldrig så lycklig som när hon kommer in en stund för att äta. Ozzy i sin tur är olycklig över att inte längre vara särskilt intressant för sin storebror. Dynamiken har verkligen förändrats.

Ester har i alla fall slutat fräsa åt liten och i fredags kom hon och mötte mig på gården när jag kom hem - precis som hon alltid gjort förr. Och Ozzy trotsade sin rädsla häromdagen och vågade äta med de andra (även om han stod så nära Maxi han kunde). 

Mitt lilla kattimperium. 

Idag har vi rensat här hemma. Försökt få lite ordning på alla lådor som bara står och skräpar. 

I våras tömde jag garderoben i hallen för att skapa mer utrymme. Sen har det känts så jobbigt att flytta tillbaka allt in där igen. Skjutit upp det med ursäkten att jag ska rensa bland grejerna först. 

Nu är det äntligen gjort! 

En del kastades, annat ska skänkas. 

Men det mesta blev ändå kvar. 

Fortsatte i vardagsrummet och fastnade såklart med gamla böcker och foton. 

 

Vissa saker är lätta att slänga, andra är jag inte redo att göra mig av med än.

Foton från dagar som ännu är så tydliga att jag minns känslan, dofterna, skratten och allt det andra jag ville föreviga genom bilden. Minnena kommer att blekna och då är fotona allt som finns kvar. Kanske blir de lättare att slänga då, när de bara är bilder, något som inte längre känns nära.  

Eller så blir de ännu viktigare då...

Helst av allt vill jag ofta bara ge upp.

Stilla somna och försvinna bort. 

Slippa. Smita undan. 

Lämna allt ansvar, alla plikter, alla jävla känslor av skuld, misslyckande och trötthet. 

Någon annan kan få rensa i det. 

Ordna upp allting. 

Men så får man inte göra, inte ens tänka. 

Känner det gör man ändå. 

 

Kan jag inte bara få tillbaka mitt liv? 

Det där jag precis sa att jag inte ville ha. 

Fast jag vill ha det. 

Bara...annorlunda. 

Trött på att vara så trött. Mentalt. 
Vill känna glädje, men när jag gör det får jag dåligt samvete istället. 
Hur gör man för att vara lycklig och olycklig samtidigt? 

 

Försöker påminna mig själv om vad som är.

Ta tillvara på allt det som är fint. 

Jag ska inte ge livet tillfredsställelsen av att låta mig nedslås av det som sker.
Har aldrig gjort. Jag väljer själv när jag är klar. 

Mina tårar är mina att bestämma över.

 

 

 

 

(Realtid)

 

Efter en intensiv dag kröp jag ner i sängen redan vid 23 igår kväll. Höll precis på att somna när telefonen ringde...