Normal
Svänger in på gatan där jag ska plocka upp dottern. Får en sur blick när hon hoppar in i bilen.
- Mamma! Varför kan du inte vara lite mer normal?!
Ursäkta?
Tydligen hör man musiken från bilen flera gator bort och dessutom kör jag som en galning…
Håller inte alls med henne. Och jag tvivlar på att hon föredragit att jag enbart lyssnade på P1, var kortklippt, klädd i randiga bomullströjor och bara smälte in bland andra föräldrar. Jag vill tro det i alla fall.
Oavsett så har jag inga intentioner att bli någon annan. Jag trivs precis såhär. Just nu i alla fall. Nån dag kanske jag känner annorlunda. Men då ska det vara för att jag vill, inte för att någon annan önskar det. Inte ens min dotter. (Och på sikt tror
jag att det medför mer positiva ting än tvärtom för henne att jag är som jag är).
Men det finns ändå en del områden där jag önskar jag var mer som de flesta andra. Min diabetes till exempel. Den hade jag gärna sluppit. (Eller åtminstone fått byta ut mot den betydligt mer vanliga varianten, typ 2).
En annan del av min person jag önskat var annorlunda är min oförmåga att stänga av.
Läste idag om en kvinna som lever tillsammans med två män. Det lät avundsvärt på flera sätt. Tre inkomster, tre som kan turas om med matlagning, inköp och allt annat.
Jag hade säkert kunna älska två män, två unika personer. Problemet skulle ligga i förälskelsen och attraktionen. Det går bara inte att få ihop…
Det var lite av en lättnad när jag första gången läste om demisexualitet. Att det till och med räknas som en egen sexuell läggning. Det är nog en stor del i att jag ofta känner mig annorlunda. Att jag aldrig riktigt har förstått
det där med att flirta, att direkt attraheras av någons utseende, ha ons eller lägga in sexuella värderingar i saker och ting.
Först behöver jag bli kär i personligheten. Innan dess klarar jag knappt en kram. Låter säkert konstigt och jag försöker ibland tvinga mig vara mer "normalt fysisk" (alltså krama barnen, vänner etc.) Något annat skulle jag såklart aldrig
tvinga mig till.
Men fram tills dess att jag börjar känna något djupare så är det bara en person som vem som helst bland alla andra. Oavsett yttre attribut. Totalt ointressant sett till beröring. Min kropp är verkligen inte något vem som helst
får ta på. Får lite panik bara av tanken.
Och att verkligen falla för en person är tyvärr inget som händer mig så lätt. Eller som går över snabbt för den delen. Sju år känns ganska rimligt i min värld. Torftigt eller hur? Men det är bara så det är. Och ingenting
blir lättare av att jag blir irriterad på mig själv för att jag inte kan vara mer som andra.
Post dusch
Efter ännu en alldeles för lång arbetsdag tog jag en varm dusch till tonerna av Melissa Horn. Blev ståendes där och hann tänka på allt och ingenting. Tog mig tid att känna allt som känns och lät känslorna rinna av mig tillsammans med
vattnet.
Katterna som var upptagna med annat när jag gick in i badrummet väntade utanför. Fyra tassar stack in under dörren. Och när jag öppnade möttes jag av deras anklagande blickar. "Hur kunde du"?!
Där jag är, där är katterna. Nästan alltid. Det är så fint och mysigt. Så lycklig som har haft turen att få just dessa knasbollar 😅❤️
Nu är jag sådär skönt trött och längtar efter att krypa ner i sängen.
(Katterna kommer sucka över att behöva gå upp och lägga sig i ett annat rum. Igen. När de sover som bäst. Deras människa är verkligen helt hopplös som inte bara kan bestämma sig för en plats och vara still).
Det viktigaste
Vem har tid att blogga?
Jobbar ju dygnet runt känns det som!
Jobbar ju dygnet runt känns det som!
Men nu börjar det faktiskt lugna sig lite...
Ett tag var det 19 timmars arbetsdagar, igår kunde jag stänga ner vid 23.
Idag redan vid 21:30.
Vet att det är extremt osunt och att det går ut över fler än mig själv.
Brukar mest beklaga mig för de närmsta och säga aldrig mer.
Men i år har jag sagt det både till min arbetsgivare och min uppdragsgivare.
De som betyder mest är värda bättre än den jag blir när jag är sönderstressad,
Ett tag var det 19 timmars arbetsdagar, igår kunde jag stänga ner vid 23.
Idag redan vid 21:30.
Vet att det är extremt osunt och att det går ut över fler än mig själv.
Brukar mest beklaga mig för de närmsta och säga aldrig mer.
Men i år har jag sagt det både till min arbetsgivare och min uppdragsgivare.
De som betyder mest är värda bättre än den jag blir när jag är sönderstressad,
har sömnbrist, inte kan fokusera eller komma ihåg de enklaste saker.
Funderat mycket på det där att säga nej. Och hur fel jag tänkt kring det förr.
Att säga nej handlar inte om att säga nej till de man är bekväm med att säga nej till.
Att prioritera bort barn, familj, partner och vänner.
Det handlar om att säga nej till arbete, till utbildningar som man inte hinner eller orkar eller vänner som inte är så nära.
Jag är lojal mot min arbetsgivare och uppskattar att jag har ett arbete.
Men att ta på mig saker jag egentligen inte orkar/klarar/hinner eller som innebär
att jag tex inte kan följa med min partner/dotter/mamma på ett sjukhusbesök blir fel.
Det lämnar mig bara med ett dåligt samvete, en känsla av att göra någon viktig ledsen.
Kanske är det inte så för alla, men för mig är det enda som egentligen betyder något
Funderat mycket på det där att säga nej. Och hur fel jag tänkt kring det förr.
Att säga nej handlar inte om att säga nej till de man är bekväm med att säga nej till.
Att prioritera bort barn, familj, partner och vänner.
Det handlar om att säga nej till arbete, till utbildningar som man inte hinner eller orkar eller vänner som inte är så nära.
Jag är lojal mot min arbetsgivare och uppskattar att jag har ett arbete.
Men att ta på mig saker jag egentligen inte orkar/klarar/hinner eller som innebär
att jag tex inte kan följa med min partner/dotter/mamma på ett sjukhusbesök blir fel.
Det lämnar mig bara med ett dåligt samvete, en känsla av att göra någon viktig ledsen.
Kanske är det inte så för alla, men för mig är det enda som egentligen betyder något
de människor jag älskar och som älskar mig tillbaka.
Man kan köpa det mesta för pengar (och ett arbete är nog så viktigt), men äkta
kärlek och vänskap är inget som är möjligt att få mot betalning.
Och när det gäller relationer så vill nog de flesta helst ha det som är på riktigt.
Man kan köpa det mesta för pengar (och ett arbete är nog så viktigt), men äkta
kärlek och vänskap är inget som är möjligt att få mot betalning.
Och när det gäller relationer så vill nog de flesta helst ha det som är på riktigt.
Det som ger ork att fortsätta är stunderna och dagarna med de (både djur och människor) som betyder mest! Och liten har blivit stor, min Ozz ❤️
Smärtstillande!
Vaknade med huvudvärk. Så typiskt när jag har massor att göra.
Som tur var inte värsta sorten, utan hanterbart. Men vet ju att om jag inte tar hand om det direkt så tenderar all huvudvärk bli migrän... Gör sällan mina "super-cocktails" med smärtstillande till mig själv, men idag var jag tvungen för att kunna jobba. (Inser också hur "fel" det är då anledningen är att jag inte vill slösa medicin på mig själv...för tänk om någon annan behöver den).
Men självförminskningen är ett bekymmer som får vänta till en annan dag att ta itu med.
Som tur var inte värsta sorten, utan hanterbart. Men vet ju att om jag inte tar hand om det direkt så tenderar all huvudvärk bli migrän... Gör sällan mina "super-cocktails" med smärtstillande till mig själv, men idag var jag tvungen för att kunna jobba. (Inser också hur "fel" det är då anledningen är att jag inte vill slösa medicin på mig själv...för tänk om någon annan behöver den).
Men självförminskningen är ett bekymmer som får vänta till en annan dag att ta itu med.
Nu väntar några effektiva timmar vid datorn. (Aj, min rygg och nacke)!
Sedan ska det bli fint med ett avbrott och slippa äta middag ensam (inte för att jag någonsin äter en riktig middag när jag är själv). I morgon klockan 07 måste jag vara klar med underlaget så får se hur många timmars sömn jag hinner med... Längtar efter en riktig sovmorgon!
Sedan ska det bli fint med ett avbrott och slippa äta middag ensam (inte för att jag någonsin äter en riktig middag när jag är själv). I morgon klockan 07 måste jag vara klar med underlaget så får se hur många timmars sömn jag hinner med... Längtar efter en riktig sovmorgon!
DIT har jag i alla fall inte kommit än (här gör allt ont) 😂
Mycket dåligt beslut!
Deadline i eftermiddag och redigeringshelg.
Vilken idiot sätter en deadline klockan 17 en fredag och lovar tryckeriet allt material måndag morgon klockan 07?! (Uppenbarligen jag).
Barnens pappa erbjöd sig ha dem inte bara över helgen utan även ett par extra dagar in i nästa vecka för att jag skulle hinna landa lite (slippa morgonstressen, laga middag och sånt i alla fall). Tacksamheten!!
Nu, back to work!
Vilken idiot sätter en deadline klockan 17 en fredag och lovar tryckeriet allt material måndag morgon klockan 07?! (Uppenbarligen jag).
Barnens pappa erbjöd sig ha dem inte bara över helgen utan även ett par extra dagar in i nästa vecka för att jag skulle hinna landa lite (slippa morgonstressen, laga middag och sånt i alla fall). Tacksamheten!!
Nu, back to work!
…väldigt hög igenkänning. Och ett väldigt tydligt tecken på en alltför hög stressnivå 🙈
Denna helg!
Jag behöver en extra helg nu direkt för att återhämta mig från den som var!
Men konstaterar ändå att jag har så mycket och så många att vara tacksam över.
Inte minst de som älskar min fina dotter och visar henne vad kärlek, vänskap och lojalitet är.
De som läker henne och finns vid hennes sida.
Jag är så stolt över henne och jag är så lycklig att hon åter vågar släppa in nya männsikor i sitt liv och ge dem en chans att bevisa att de tänker stanna kvar.
Hela helgen har vi firat hennes födelsedag tillsammans i olika konstellationer. Några har hon saknat och jag vet alltför väl hur det känns, de där taggarna som sticker till i hjärtat när man inser att någon man trodde sig vara viktig för inte bryr sig.
Men mest har hon varit glad och att se henne le är det finaste jag vet.
Nu är det "pappavecka" för barnen och jobb på 200 % för mig veckan ut, så får bearbeta och smälta helgens alla intryck och händelser senare.
Men konstaterar ändå att jag har så mycket och så många att vara tacksam över.
Inte minst de som älskar min fina dotter och visar henne vad kärlek, vänskap och lojalitet är.
De som läker henne och finns vid hennes sida.
Jag är så stolt över henne och jag är så lycklig att hon åter vågar släppa in nya männsikor i sitt liv och ge dem en chans att bevisa att de tänker stanna kvar.
Hela helgen har vi firat hennes födelsedag tillsammans i olika konstellationer. Några har hon saknat och jag vet alltför väl hur det känns, de där taggarna som sticker till i hjärtat när man inser att någon man trodde sig vara viktig för inte bryr sig.
Men mest har hon varit glad och att se henne le är det finaste jag vet.
Nu är det "pappavecka" för barnen och jobb på 200 % för mig veckan ut, så får bearbeta och smälta helgens alla intryck och händelser senare.
Min värld
Jag älskar dig.
I omätbara mått, till tidens slut.
Av allt jag varit, är och ska bli.
I varje tanke, varje steg och varje andetag.
Finns bara du.
Varje dag, varje minut och varje sekund.
Så saknar jag dig.
All min lust, längtan och ömhet.
Som bara tillhör dig.
Igår, idag och i morgon.
Så älskar jag dig.
Sitta stilla.
Jag är dålig på att sitta still och ta det lugnt.
Kanske är det därför jag ofta är så trött...
Skakar med benet, trummar med fingrarna, snurrar på håret.
Att försöka se en film eller äta en hel middag utan att komma på tusen andra saker som bara måste göras samtidigt känns som en omöjlighet.
Det är utmaningen i det lilla.
Och den är nog mer irriterande för andra än för mig själv.
Den stora utmaningen är att sitta stilla i livet.
Det var den psykolog jag träffade under många år som lyfte vikten av att bemästa känslan av att vilja bort, vidare, någon annanstans så snart livet började skava lite för mycket.
Nu är det något jag ofta påminner mig själv om.
"Sitt still i den jävla båten och vänta ut stormen"
Riktigt så sa hon ju inte, det är vad jag säger till mig själv.
Men innebörden och budskapet är detsamma.
Och jag vet att hon hade (har) rätt i det.
När livet stormar och allt känns ohanterbart och kaosartat, så är det sällan läge att fatta viktiga och avgörande beslut. Man sitter så att säga stilla i båten och när allt börjar kännas lite lugnare runt om så kan man börja fundera på att agera och förändra (om det nu fortfarande är vad man önskar göra).
Jag tror att jag har fattat en del dåliga, inpulsiva beslut förr. Andra var impulsiva, men blev lyckligtvis rätt ändå och jag hade förmodligen inte valt annorlunda om jag hade väntat ett tag. Däremot tror jag att det kunde besparat andra en del oro och onödigt lidande. Om jag varit lite mer sansad.
Numera är jag bättre på att inte agera på det jag känner precis i stunden. Både avseende saker i vardagen - som att jag kanske inte ska kasta det där glaset jag håller i handen i väggen (för att det både kan skrämma och skada) och sådant som är större - som att inte tacka ja till ett jobb på Öland och börja planera en flytt (utan att först noga tänka igenom det och konsekvenserna).
Men bättre betyder såklart inte full kontroll. Det är nog få som har. Svåra och överväldigande känslor som ilska, frustration, sorg, förtvivlan, rädsla och liknande kommer sällan i små, hanterbara doser. Och när det fullkomligt väller över en, som en våg på ett stormigt hav. Då är det svårt att "sitta still" och bara blunda, bita ihop och härda ut i väntan på att det ska bli bättre.
Då handlar det nog snarare om hur man agerar snarare än att man gör det.
Att helt trycka undan de känslorna blir på sikt sällan heller särskilt bra. Och det är en utmaning för mig. Både att tala om vad jag känner innan det blir för mycket - och att på ett lugnt, icke dömande eller värderande sätt ta emot andras känslor. Tillåta att det känns och stanna i det, sitta stilla, lyssna, bara vara och låta stormen lägga sig och sikten klarna.
Kanske är det därför jag ofta är så trött...
Skakar med benet, trummar med fingrarna, snurrar på håret.
Att försöka se en film eller äta en hel middag utan att komma på tusen andra saker som bara måste göras samtidigt känns som en omöjlighet.
Det är utmaningen i det lilla.
Och den är nog mer irriterande för andra än för mig själv.
Den stora utmaningen är att sitta stilla i livet.
Det var den psykolog jag träffade under många år som lyfte vikten av att bemästa känslan av att vilja bort, vidare, någon annanstans så snart livet började skava lite för mycket.
Nu är det något jag ofta påminner mig själv om.
"Sitt still i den jävla båten och vänta ut stormen"
Riktigt så sa hon ju inte, det är vad jag säger till mig själv.
Men innebörden och budskapet är detsamma.
Och jag vet att hon hade (har) rätt i det.
När livet stormar och allt känns ohanterbart och kaosartat, så är det sällan läge att fatta viktiga och avgörande beslut. Man sitter så att säga stilla i båten och när allt börjar kännas lite lugnare runt om så kan man börja fundera på att agera och förändra (om det nu fortfarande är vad man önskar göra).
Jag tror att jag har fattat en del dåliga, inpulsiva beslut förr. Andra var impulsiva, men blev lyckligtvis rätt ändå och jag hade förmodligen inte valt annorlunda om jag hade väntat ett tag. Däremot tror jag att det kunde besparat andra en del oro och onödigt lidande. Om jag varit lite mer sansad.
Numera är jag bättre på att inte agera på det jag känner precis i stunden. Både avseende saker i vardagen - som att jag kanske inte ska kasta det där glaset jag håller i handen i väggen (för att det både kan skrämma och skada) och sådant som är större - som att inte tacka ja till ett jobb på Öland och börja planera en flytt (utan att först noga tänka igenom det och konsekvenserna).
Men bättre betyder såklart inte full kontroll. Det är nog få som har. Svåra och överväldigande känslor som ilska, frustration, sorg, förtvivlan, rädsla och liknande kommer sällan i små, hanterbara doser. Och när det fullkomligt väller över en, som en våg på ett stormigt hav. Då är det svårt att "sitta still" och bara blunda, bita ihop och härda ut i väntan på att det ska bli bättre.
Då handlar det nog snarare om hur man agerar snarare än att man gör det.
Att helt trycka undan de känslorna blir på sikt sällan heller särskilt bra. Och det är en utmaning för mig. Både att tala om vad jag känner innan det blir för mycket - och att på ett lugnt, icke dömande eller värderande sätt ta emot andras känslor. Tillåta att det känns och stanna i det, sitta stilla, lyssna, bara vara och låta stormen lägga sig och sikten klarna.
*** In case you ever foolishly forget i am never not thinking of you *** V.W
Helgvila
Första gången det hände var jag i Stockholm.
Året var 2014 och Skåneveckan började bli stor.
Samtidigt var det en obligatorisk konferens med jobbet och eftersom det innebar tidiga morgnar och långa dagar med aktiviteter så fick jag jobba på kvällar och nätter för att hinna med.
Trodde jag höll på att bli sjuk. Kroppen värkte, jag var så öm överallt. Som om jag skulle ha varit täckt av blåmärken. Feberfrossa, frusen, stel, ett tryck över bröstet och i huvudet.
Tog några värktabletter innan jag lade mig den kvällen.
På morgonen mådde jag helt bra igen!
Konstigt, men tacksamt och välkommet.
Sedan fortsatte det hända då och då.
Men värktabletter och en natts sömn räckte för att bli av med det. Började snart se ett mönster. Pressade jag mig för hårt, med för långa dagar, för mycket fysisk aktivitet eller mental belastning så reagerade kroppen med feber. Någon slags felkoppling antar jag, men samtidigt effektivt eftersom jag tvingades ta det lugnt då och hann återhämta mig.
Men värktabletter och en natts sömn räckte för att bli av med det. Började snart se ett mönster. Pressade jag mig för hårt, med för långa dagar, för mycket fysisk aktivitet eller mental belastning så reagerade kroppen med feber. Någon slags felkoppling antar jag, men samtidigt effektivt eftersom jag tvingades ta det lugnt då och hann återhämta mig.
Numera räcker det inte med lite tabletter och 7-8 timmars sömn. Det kan ta 2-3 dygn innan jag slutar frysa och ha ont. Vilket gör att jag anstränger mig mer för att inte hamna där. Vara lite snällare mot mig själv. Men det är inte alltid det fungerar i praktiken. Ibland måste jag utsätta mig för sådant jag vet kommer slå tillbaka. Dålig (och för lite) sömn, stressiga (och för långa) arbetsdagar ett bra tag nu...så när jag behövde gå över en mil idag visste jag nästan att det här skulle komma.
Tagit några smärtstillande, fixat te och bäddat ner mig i sängen med både tyngdtäcke och filt. Ögonen svider och kroppen är öm. Försöker skjuta undan tanken på att jag borde jobba lite till... Tacksam att det är fredag, en barnfri helg och att jag bara kan ligga här och låta kropp och själ få en paus och lite vila.
(Nutid/realtid, men jag är okej. Bara väldigt sliten).
Födelsedagsfirande!
I takt med åldern blir det allt mindre viktigt att fira sin födelsedag.
Så är det nog för många.
Tror senaste gången jag verkligen kände pirr och längtan var när jag skulle fylla 10 år.
Men inför 40-årsdagen kände jag väl ändå en viss förväntan. Det kändes så stort på något sätt.
Första jämna födelsedagen som verkligen "räknas".
Sen kom Covid, mamma blev sjuk och dagen passerade som nästan vilken annan dag som helst.
Jag till och med jobbade den kvällen med att starta upp en utbildning. Hade så gärna velat resa någonstans. Äta gott, dricka ett glas bubbel. Uppvaktas/överraskas av familj och vänner och känna att dagen var värd att fira. Att jag var värd det.
Så är det nog för många.
Tror senaste gången jag verkligen kände pirr och längtan var när jag skulle fylla 10 år.
Men inför 40-årsdagen kände jag väl ändå en viss förväntan. Det kändes så stort på något sätt.
Första jämna födelsedagen som verkligen "räknas".
Sen kom Covid, mamma blev sjuk och dagen passerade som nästan vilken annan dag som helst.
Jag till och med jobbade den kvällen med att starta upp en utbildning. Hade så gärna velat resa någonstans. Äta gott, dricka ett glas bubbel. Uppvaktas/överraskas av familj och vänner och känna att dagen var värd att fira. Att jag var värd det.
Men när dagen väl var inne var det enda jag önskade mig att mamma skulle minnas, att hon skulle ringa mig (och såklart att hon skulle återhämta sig helt med tiden). Så blev det inte. Och det ligger som en mörk skugga över minnet av den dagen.
Nu inom kort fyller flera viktiga, faktiskt flera av de allra viktigaste personerna i mitt liv år.
Önskar jag kunde få dela dessa dagar och kunna fira ihop.
Bidra till att göra deras dagar till fina, ljusa och glada minnen.
Men med massor av mil mellan oss så får det bli hälsningar, kort och presenter via posten.
Och en förhoppning om att kunna ta igen det sen <3
Önskar jag kunde få dela dessa dagar och kunna fira ihop.
Bidra till att göra deras dagar till fina, ljusa och glada minnen.
Men med massor av mil mellan oss så får det bli hälsningar, kort och presenter via posten.
Och en förhoppning om att kunna ta igen det sen <3
