Det dystra grå

Mitt liv, min energi, mina känslor går upp och ner. Som en berg- och dalbana. 
Så har det alltid varit (med undantag för en period med massor av mediciner).
Jag uppskattar att vara som jag är. Men det är ganska energikrävande ibland. 
Förstår att det kan bara svårt att orka med för omgivningen.
Eller jag tänker ju inte på det i vardagen, att jag skulle vara för mycket. Snarare tvärtom. 
Men när döttrarna är betydligt ner trötta efter en dag med mig än en dag på förskolan så har jag ju börjat undra lite... Det är tempo, adrenalinkickar. Allt eller inget. Svart eller vitt. Men hellre det än ett ständigt grått. 
 
Har trott, intalat mig själv ganska länge nu anatt jag vet vad jag behöver.
Vad jag vill och vad som borde vara mitt fokus, min framtid. 
Sedan, helt plötsligt förändras allt. Så snabbt och så till synes enkelt. 
Ett möte, ett samtal, en kort text någonstans.
Och min balans är satt ur spel. Igen.
 
Ska allt där obearbetade verkligen få ta plats. Eller motas in i garderoben? 
Ska jag konfrontera, hoppas på svar. Och kommer de svaren vara nog? 
Kanske bättre att bara släppa oförätter och gå vidare, hur nu det görs...
 
Det verkar så lätt för alla andra. Och så oöverstigligt svår för mig, 
 
På det stora hela mår jag bra. Jag mår faktiskt väldigt bra.
Jag har ett jobb samt andra engagemang och projekt vid sidan av som känns viktiga och lovande.
Jag har en plats i samhället, jag är väntad i diverse sammanhang och jag har slutat att aktivt omge mig med människor som bara har mig för sitt eget syfte. 
Kanske kan jag nästan stäcka mig till att jag börjar se att jag har något slags värde?

Min prins

Igår var jag lika stark, lycklig och oövervinnerlig som jag har varit varje dag de senaste veckorna.  
En god kandidat till världens bästa mamma tror jag. 
Idag känns det rätt kört på den fronten...
Vaknade med huvudvärk - antagligen på grund av gårdagens anspänningar.
 
Akuttid hos veterinär, som slutade med sövning och operation för Ester (katten). 
Självrisken på 2500 kr känns... men värst var oron över sövning och att hon har ont.
Hela kvällen igår låg hon i soffan bredvid mig och sov sig igenom "The terminal". 
 
Min huvudvärk blev trots tabletter av alla möjliga slag värre.
Sämsta möjliga tajming att ha 4-åringen hemma från förskolan för att umgås...
Men ja, inte mycket att göra åt. 
 
Kokar makaroner till lunch och serverar med ketchup som enda tillbehör. 
Försöker att inte andas genom näsan, då bara lukten av mat får mig att må illa. 
Rotar i skåpet efter tabletter och känner hur blodsockret sjunker.
 
Tänker att nu vore en prins på sin plats.
Han behöver inte ens ha någon krona eller komma på en vit springare.  
Bara han kommer omgående och tar över här! 
Bäddar ner mig i sängen, fixar extra sött te till mig och mellis till barnet. 
Tar han sedan med sig henne ut för lek så jag får vila ostört så är min lycka komplett. 
Då får han såväl både den här något slitna prinsessan och halva kungariket. 
(Och två småprinsessor/trollungar medföljer som bonus)! 
 
 
 
Efter lite funderande inser jag förresten att det kanske är idag jag är en kandidat
till världens bästa mamma och inte igår...
För hur svårt är det att vara en bra mamma när alla förutsättningar finns?
En betydligt större utmaning är det att vara en tillräckligt bra mamma dagar som denna. 
Att bita ihop och se till att barnen är nöjda, mätta och trygga trots att det känns som
huvudet ska spricka vid minsta rörelse.
 
 

Senaste veckorna...

Inaktiverade Facebook på juldagen. 
Tanken var koppla ner och koppla av ett tag :-) 
Men som alla gånger tidigare då jag har tagit en paus från
sociala medier, så blev den längre än jag avsåg från början. 
Varje dag blev ännu en dag med tanken "bara en dag till...".
 
Vet inte om avsaknaden av andras olycka i mitt flöde (och även 
avsaknaden av andras lycka och perfekta liv) är en del i mitt mående. 
Men utan det har jag fått mer tid och energi att leva i det där som kallas nuet. 
Och jag har verkligen njutit av varje dag, på ett för mig helt nytt sätt. 
 
 
Vi har byggt med bunchems (och lego).
 
 
Bakat egen pizza!
 
 
Besökt Liseberg med moster och lilla kusinen :-) 
 
 
Lekt i snön - till och med jag ;-)
 
 
Varit på bio. Gissa film :-P
 
 
Och så klart ägnat oss åt massa soffhäng med mys, godsaker och film! 
 
 
Just nu är allting bara så bra, så enkelt och så härligt. 
Det bara....fungerar! 
 
Jag somnar på kvällen med en förväntning om morgondagen. 
Och vaknar med lust och längtan efter att få utnyttja tiden till max. 
Världen ler så stort i allt det lilla igen och jag är tacksam att jag får uppleva det. 
 
Har saknat den här känslan i många år och lite skrämmer den mig. 
En liten röst viskar "tänk om du är sjuk, tänk om det är ett tillstånd
som mynnar ut i en djup depression". 
Så jag frågar. De som är nära. Som skulle veta, märka.
- Tror ni jag börjar bli sjuk? 
De tittar bara undrande. Sjuk? Känner du dig förkyld? 
 
Nej, jag är inte sjuk.
Jag bara tar ansvar för mitt liv. För min egen lycka. 
Väljer och väljer bort.
Äntligen. 
Äntligen väljer jag att vara lycklig.
Och snart ska jag tro att jag förtjänar det också. 
 
 
 

Ventilering

Härom natten hade jag en konstig dröm i vilken jag försökte förklara att jag fortfarande lever. 
Folk var arga och upprörda för att jag inte mådde sämre än vad jag gör. 
Vaknade med en känsla av stress och insåg att jag faktiskt har dåligt samvete för mitt mående. 
För att jag i all otur haft sån tur.
 
Och känslan är dubbel. Jag vill ju inte klaga. Samtidigt som jag ibland bara vill skrika. 
Har alltid haft inställningen att bitter är det sista jag ska bli.
Och jag tycks alltid klara mig bättre, läka snabbare, återhämta mig fortare än vården tror. 
(Hur mycket min tro på att det ordnar sig och min extrema envishet spelar in vet jag inte). 
 
I april beslutade jag mig för att åter testa insulinpump. En sladdlös sådan, Omnipod. 
Den största drivkraften var att jag inte skulle få någon hjälp med andra problem,
(så som mina onda leder förrän jag hade bättre diabetesvärden). 
Är i alla fall otroligt nöjd med den!
I kombination med Freestyle Libre som mäter blodsockret har mina värden blivit mycket bättre. 
 
Men det har inte minskat ledproblemen.
Och om jag kommer få hjälp med det verkar högst oklart :-(
Dessutom har de låga värdena blivit så vanligt förekommande att jag inte längre känner av dem i tid. 
Och det är en kamp att få upp dem. 
Idag låg jag mellan 1,7 - 3,0 mmol i FEM timmar (!!!) innan jag fick upp sockret. 
Och när väl den persen är över så är tröttheten enorm. (Inte så konstigt kanske, men ändå...).
 
Så på det stora hela, jag växlar mellan låga värden (med hjärtklappning, kallsvettighet och dubbelsyn), till trötthet som gör att jag knappt orkar hålla mig vaken. Lägg till alla onda leder på det också. Och så förväntas jag klara av vardagen, att sköta ett jobb och två barn...
 
Oftast går det bra. Ibland inte. Främst börjar jag känna att tröttheten gör mig mer knäpp än vanligt. (Kan t ex bryta ihop av en bild på barnen och tänka att jag inte kommer få se dem växa upp). 
Nån slags extensiell kris kanske, som kommer upp till ytan emellanåt. 
 
Färdigklagat. 
Och det är inte synd om mig.
Jag har vassa armbågar, skinn på näsan och är envis till tusen. 
Bara lite tröttsamt att behöva bevisa det jämt. 
 
 
 
 
 
 
 

Placering av podd - Omnipod insulinpump

Genomgången av nya pumpen (Omnipod) kkan man nog knappt kalla genomgång. 
Dryga 20 minuter fick jag med diabetessköterskan, där hon snabbt gickigenom grunderna.
Hem och läsa på med andra ord! 
 
Nu har jag haft min Omnipod i hela 20 dagar och tycker det fungerar rätt bra. 
När jag fick den satte sköterskan den på armen med motiveringen att det var 
enklast att ha den där första gången, för att kunna se den ordentligt. 
 
Läste mig till att rekommenderade ställen att placera poddarna är överarmarna, 
nedre delen av magen, övre delen av rumpan och på låren. 
(Sedan har jag hört av andra användare att det även fungerar med underarmar, 
och på bröstet. Men det är inte ställen som känns aktuella för mig). 
 
ÖVERARMEN:
Blev positivt överraskad över hur lite jag stördes av podden. Hade förväntat mig 
att den skulle kännas mer. Vara i vägen, svår att sova med...
Men den är så lätt (viktmässigt) att jag inte ens tänkte på att den satt där. 
Att sova på den sida där podden sitter känns lite - men är helt klart överkomligt!
För mig som har en 3-åring som gärna sover bredvid mig på natten, är det också 
viss risk att podden på natten får en spark på sig och lossnar. 
Annars väldigt bra, den håller sig "sval" och jag upplever att insulinet har full verkan
i de 72 timmarna det ska, tills det är dags att byta podd. 
(Och precis som sköterskan sa så ser man den bra och kan ha koll på insticksstället 
och eventuellt krångel med läckage etc).
 
 
 
 
LÅRET:
Nästa ställe att testa blev låret. Trodde det skulle vara ännu smidigare.
Med mindre risk att "gå emot" något och betydligt mindre synlig. 
Men så upplevde jag det faktiskt inte alls. 
Dels var podden synlig genom såväl leggings som jeans (vilket iofs inte gör mig något), 
men den blev också svårare att sova med och kändes som att den var i vägen varje gång 
jag vände mig sängen. Under duntäcket blev den dessutom väldigt varm och efter knappt
48 timmar tyckte jag insulinets effekt tydligt började avta. 
Det största problemet - som jag inte alls tänkt på innan var dock toalettbesök! 
Varje gång jag drog ner trosorna fastnade de i podden. (Med risk att dra loss den). 
Blir nog bara placering på låret i nödfall och brist på andra stället att tillgå framöver. 
 
 
 
MAGEN:
 
Magen känns som en "klassiker" ;-) Det är där tidigare pumpar suttit kopplade. 
(Fast de har varit av slaget med slang och bara en liten plastplupp på kroppen).
Satte den några cm ovanför byxlinningen och det fungerade utmärkt. 
Störde mig inte alls dagtid och vill man inte att den ska synas är det en perfekt placering! 
Dock blev problemet detsamma som på låret nattetid avseende värme och avtagande effekt. 
(Men podden störde mig i alla fall inte lika mycket vid rörelse som den gjorde på låret).

 
 
 
RUMPA: 
Sist ut blev övre delen av rumpan/ena skinkan. Har tidigare tagit långtidsverkande där,
med hjälp av sprutor eller insulinpennor och det är ju inte helt enkelt att komma åt...
Men podden sitter ju där den sitter och gör (förhoppningsvis) sitt jobb när den väl är satt. 
Kändes smidigt och tänkte inte ens på den. Vilket såhär i efterhand kanske var en brist. 
Man har väldigt dålig koll på att allt ser ok ut vid instickstället. Och problemen med värme
och även känslan av att den är i vägen när man ska sova är desamma som på lår och mage. 
Efter två dygn vände jag mig om när jag satt på en stol och kom åt ryggstödets kant. 
Podden lyckades hamna precis på kanten på sig och lossnade så klart :-/ 
Bara att sätta en ny!
 
 
SLUTSATS:
Armen är nog faktiskt bästa stället ur "värmesynpunkt" och för att ha översikt. 
Magen kommer på en god andraplats och jag kommer troligen främst att växla
mellan dessa ställen för att huden ska hinna återhämta sig. 
Lår och rumpa fungerade okej och får väl avlasta ibland ;-) 
 
 
 

My Life Omnipod - livet med insulinpump

Under mina snart 27 år som typ-1 diabetiker har jag hunnit testa olika 
metoder för att tillföra insulin. I början fanns bara klassiska sprutor att tillgå, 
sedan kom insulinpennan och sedan blev det en Mini-med insulinpump. 

Bortsett från att jag lyckades fastna med slagen överallt och glömde pumpen, 
de gånger jag kopplade loss den, så mådde jag bra av den. 
Tills den natt då den slutade fungera, vilket ledde till att jag hamnade på akuten. 

Det var nog 10 år sedan nu. Och jag har vägrat pump sedan dess. 
Till nu. I förra veckan fick jag en Omnipod och är hittills väldigt nöjd! 
(Bortsett från en del småsaker som jag ska ta upp senare).

Tyvärr har jag hittat väldigt lite infomation från andra användare om vad de upplever 
som bra och dåligt med just Omnipod. (Kanske inte letat tillräckligt). 
Men tänkte ändå att jag skulle bidra med mina erfarenheter här via bloggen. 

Är lite av en "undersökningsnörd", svag för jämförelser, statistik etc. 
Så börjar med att testa att placera "podden" på olika ställen på kroppen. 
Utvärdering av podd på arm, mage, lår (och ev rumpa) kommer i nästa inlägg :-)


 

Tung vecka, men polisanmälan gjord iaf.

Början på året är alltid en lite tyngre period för mig, på flera sätt i år. 
Det positiva det har medfört är att jag börjat reflektera mer kring vad som får mig att må bra. 
Vad jag behöver och vill ha i mitt liv. Vad jag vill fylla min stund på jorden med. 
Har faktiskt påbörjat en lista under namnet "För att må bra" :-) 

I förra veckan gjordes ännu en undersökning av magen och tio nya biopsier togs. 
Denna gång främst från tunntarmen. Jag känner ingen oro alls över resultatet. 
Däremot har jag efter den undersökningen inte alls mått bra.
Kände när jag tog på mig jeansen i morse att det var dags för en vikt...
Minus 3 kg på en vecka är inte bra! 
Nu måste jag äta upp mig i helgen inför läkarbesöket på tisdag om jag ska slippa fler prover ;-)
                     
I förra veckan fick jag förresten mitt första hotbrev som politiker. 
Det som skrämmer mig är inte dödshoten i sig, utan snarare min inställning. 
Att jag faktiskt väntat mig att det skulle komma brev av det slaget i sinom tid...
Att vi lever i ett samhälle där det är accepterat och förväntat att bli hotad om man engagerar sig i frågor som rör utsatta grupper, eller har en åsikt i frågor om till exempel flyktingmottagande eller vill öppna upp för ett samhälle där psykisk sjukdom inte ses som något skamfullt.

Det finns många männsikor med åsikter jag inte alls håller med om. 
Och det har jag rätt att säga. "Jag tycker annorlunda". 
Därifrån till att hota någon till döden är steget långt,
och har för länge sedan passerat gränsen för vad som är okej. 

Nu är i alla fall polisanmälan gjord. 
(En sak jag kan bocka av på "att-göra-listan") 




Tack!

Det har inte blivit så mycket bloggande på sistone.
Och därav har jag så klart fått en hel del frågor om hur jag mår...
Min ”överlevnadsstrategi har hela livet varit att förtränga.
(Inte så smart kan tyckas).
Vill tro att jag har blivit bättre på det där.
Och jävligt mycket jobbigare för omgivningen att hantera.
Numera blir jag inte bara arg, ledsen och frustrarad. Jag talar om det också ;-)

Skämt åsido, jag tillåter mig att känna det jag känner. Och sen går det över.
Eller så tänker jag ”allting är precis som det ska vara, som det är menat att vara”.
Höstens besked var väl kanske inte mitt livs roligaste.
Men jag vara bara riktigt rädd små korta stunder.
Konstigt nog kände jag för det mesta ett lugn, en inre vetskap om att det skulle bli bra.
Nu väntar ett par undersökningar till i vår, men allt ser så bra ut som det kan i nuläget.

 

För många år sedan, säkert minst 15, så sa en läkare till mig,
att med min svårinställda diabetes och komplikationer skulle
jag nog inte räkna med att bli äldre än 35 år... Nu är jag där!
Min kropp tycks ha en förmåga över det vanliga att läka sig själv.
Har till exempel haft blödningar i ögonbotten och laserbehandlats vid ett par tillfällen.
Vid senaste besöket på ögonmottagningen konstaterar läkaren att jag har ju inte behövt laserbehandling trots 25 år med diabetes!
...men det har jag ju?

Tydligen fanns inga som helst spår (ärr) efter detta.
Och inget annat anmärkningsvärt heller.
Åh, så lycklig jag var när jag gick därifrån!

 

 


Igår kväll, på väg hem efter Humorgåvan och drinkar med vänner
fick jag frågan av en okänd kille vad jag vill ha ut av livet.
(Han hade ingen aning om att det var min födelsedag kan tilläggas).

Jag vet nog inte riktigt än. På det stora hela är jag ganska tillfreds.
Tänker ibland att jag borde känna mig stressad över att inte riktigt ha hittat
”min plats i livet” än. Men jag tror jag kommer dit, tids nog.
Tror höstens sjukdomsbesked förde med sig en del av det lugnet.
Att det är okej att bara flyta med ibland.

 

 

Slutligen, tusen tack för alla grattis idag!  


Bästa tänkbara julklappen!

Har inte orkat skriva på länge. Har varit SÅ trött!
Hade nog kunnat gå i ide och sova fram till mars.
Inga smärtstillande har jag fått ta heller...
Och värk i sig kan ju vara ganska uttröttande.

Även väntan på besked kan vara rätt så tröttsam.
Men idag fick jag äntligen det där samtalet!
Och det var nog bästa tänkbara resultatet i nuläget.

Av de sju adenomen var endast en utvecklad till cancer.
Och den (liksom övriga) är borttagen.
Nu väntar undersökningar av flera andra organ i vår och
så klart uppföljning av magsäcken med jämna mellanrum.

 

Men på det stora hela – i nuläget – så känns det som den
bästa julklappen jag kunde få!  

 

 

 

Kuratorn

Har fått en tid hos en kurator här i Lund.
Det kan vara bra att prata med någon, tyckte den som ringde.
Jag vet inte riktigt vad jag ska prata om, men går dit ändå.
Ja, det handlar så klart om beskedet, operationen och min känsla.

Kuratorn frågar och antecknar. Undrar hur det känns?
Vad svarar man på det?
Hade gärna sluppit, men det är ju som det är...
Känner mig rätt dum. Varför reagerar jag inte ”normalt”?
Varför är jag inte arg? Ledsen? Upprörd?

Kuratorn pratar om mindfulness. Att vara i nuet.
Fokusera på stunden och inte oroa sig så mycket.
Frågar om hur jag resonerar kring framtiden.
Sedan konstaterar hon att jag nog inte behöver träffa henne mer.
(Tanken var en gång varannan vecka).

Hon säger att jag verkar införstådd i situationen.
Och hanterar den på bästa tänkbara sätt.
Att jag verkar ha en inställning som få andra har,
men som antagligen är en stor del av min räddning.

 

 

Det känns väldigt bra att höra.
För jag känner mig lugn och tar en dag i taget.
De få gånger jag blir orolig är ofta när andra påpekar hur
konstig min rektion och inställning till det hela är.
För då tänker jag att jag kanske lever i en förnekelsebubbla
som när som helst kan spricka.

Men egentligen vet jag att det inte är så.
Jag är bara övertygad om att jag har alldeles för mycket kvar
att uträtta i den här världen för att dö nu.  


Remisser, blanketter och påminnelser

Det är svårt att förtränga något när man ständigt blir påmind.
En dag kommer ett tjockt kuvert från Region Skåne med posten. 


Det innehåller papper som ska fyllas i om släktens sjukdomshistoria
och en bunt med remisser på prover som ska tas på vårdcentralen. 
Får det till sju remisser med en massa kryss på varje. 
Funderar på om jag kommer ha något blod kvar efter det här...

 

 

 


Jag är en katt med nio liv som alltid landar med tassarna nedåt

Jag kan oroa mig väldigt mycket över saker och ting. 
Men sällan över mig själv. Jag klarar mig ju alltid! 
Det är på något sätt min grundinställning. 
En ologisk tro på min odödlighet. 
Så när andra blir ledsna och oroliga för min skull, 
så blir det lite konstigt och svårhanterligt.


Har dragit mig undan lite. Loggat ut från Facebook.
Vet att jag borde svara, men vet inte vad jag ska säga/skriva. 
Skjuter upp och tänker ”jag gör det lite senare”. 
Men ju längre jag väntar desto fler meddelanden ligger och väntar
och desto svårare blir det att ta tag i de där svaren.


(Tror alla som hört av sig via sms har fått svar iaf).

Till saken hör väl också att jag är fruktansvärt trött. 
Antar att det är någon slags reaktion på avslappning. 
Att operationen är över och nu är det en liten tidsfrist och väntan.



Men jag är, trots uteblivna svar, oändligt tacksam!
Så glad (och nästan lite chockad) över all kärlek jag fått. 
Blommor, presenter, kort, mail, sms och meddelanden.
Vetskapen om hur många som finns där för mig värmer. 

Tack till er alla!


Väntan...

Vaknar till ljudet av pipande apparater och en sköterska som står
bredvid sängen och antecknar puls och syresättning. 
Känner mig snurrig, men annars rätt okej. 
Tills min hjärna får för sig att det är onödigt att andas.
Jag märker ingenting förrän någon trycker på mig en syrgasmask. 


Men det är snabbt över och läkaren kommer in i salen. 
Han bläddrar i sina papper och ser inte lika allvarlig ut
som han gjorde senast. (Tycker jag i alla fall).
Får veta följande; 

Vid senaste sövningen när tumörerna hittades tog man
endast prov på en av sju. Detta eftersom de såg liknande 
ut och man ville fastställa om det var godartade polyper.
Det var det ju inte och operationstid planerades snabbt in. 

Alla sju togs bort vid operationen. Utan komplikationer. 
Enligt läkaren så ser det ”bra och lovande ut”. 
Han säger att han är betydligt mindre oroad nu efter att ha 
sett tumörerna ordentligt, än vad han var senast. 
Och att jag också kan vara det.

      Fina värden efter lite syrgas! 


Minst en månad ska det ta innan jag kan få svar. 
Förhoppningsvis innan jul...det känns som en evighet!
Nu ska det bara tas prover för att följa upp blod/järnvärdet. 
Annars är det bara att vänta. 


Jag bestämmer mig för att stänga av ett tag. 
Operationen är avklarad. 
Nu ska jag leva som vanligt en månad. 
När de hör av sig med ett besked så får jag ta itu med det då. 
Förhoppningen och bästa tänkbara scenario är att de säger att
det ser bra ut, tumörerna är ”unga” och en ny kontroll var tredje 
månad i tre år är allt man behöver göra.  


Operationen

Jag är nästan alltid frusen, men den där morgonen när jag skulle
iväg för operation kändes det ovanligt kyligt.
Sådär så det riktigt sved i kinderna.
Hade på mig min stora, tjocka vinterjacka.
Den var perfekt att krypa in i där jag satt i väntrummet.

 

 

Sköterskan, (samma som senast), kom och hämtade mig.
Samma sal, samma starka belysning, sladdar och apparater.
Narkospersonalen satte nål och gav direkt lugnande medicin.
Sen kändes allt mindre skrämmande.
Blodsockret kontrollerades. Läkaren kom in och pratade lite.
Fick bedövning i halsen och sedan var det dags att säga ”god natt”.  


Google

”Gå nu INTE hem och googla”, sa läkaren när jag lämnade mottagningen.
Jag gjorde inte det. Jag läste ingenting om cancer.
Men visste ju redan lite.
Visste tillräckligt för att emellanåt bli rädd och orolig.

Dagarna går och det närmar sig operation. Tre dagar kvar nu.
Och i kväll gjorde jag det. Googlade. Läste. Om resultat och prognoser; 

Upptäcks cancern i tid och inte har spritt sig är överlevnaden 50 % efter 5 år.
Har den hunnit sprida sig är överlevnaden inte mer än några enstaka procent.

Är det här på riktigt?
Händer det här verkligen mig?
Fem år? Då är mina flickor 8 respektive 13 år...
Det går inte! Tyvärr, men jag måste säga bestämt NEJ här.
Jag måste finnas kvar längre än så. Mycket längre!

 
Rotar i medicinskåpet och trycker i mig en karta sömntabletter. 
Ibland måste man få en paus från verkligheten. 
I natt är ett sådant tillfälle. 
Jag tar tabletterna innan jag hinner börja tänka för mycket. 
Somnar snabbt och när jag vaknar är det ljust ute. 


Yngsta dottern kommer och kramas. 
Och allt känns lättare igen. Jag är inte bara en siffra i statistiken. 
Jag är en person med stark vilja, envishet och en förmåga att 
ta mig förbi alla de hinder och provningar som livet gett mig. 
Jag vet att jag kan göra det igen!  

(När det här inlägget publiceras sover jag gott på operationsbordet. 
Lovar att uppdaterar bloggen igen så fort jag orkar)! 


RSS 2.0