remiss

Imorgon är det dags för besöket med försäkringskassan.

Min handläggare där vill träffa mig, Dr Anders och Emmy

för att diskutera framtiden. Hur den ser ut för mig.

 

Jag tycker det känns ganska jobbigt.

Vet inte riktigt vad jag ska säga eller vad
det är meningen att vi ska komma fram till.

 

För på något sätt har det som skulle hjälpa mig,

planen till ett bättre, friskare, stabilare liv gått helt

åt h-vete. Jag mår ju sämre än någonsin.

Fast på ett helt annat sätt än innan. 

 

Så länge jag kan minnas har det varit djup ångest

varvat med hypomana perioder. Himmel och helvete

om vartannat. Jag har velat dö och jag har älskat livet.

 

18 månader sen = lite smådeppig i perioder.

12 månader sen = diagnosen bipolär.

10 månader sen = utslagen av litiumet.

Idag = totalt likgiltig, orkeslös och trött på allt.

 

Ingen vidare utveckling va?

 

Sitter och väntar ut en massa auktioner jag har ute

på Tradera. Säljer Lovas urvuxna kläder.

Det blir mycket av den varan...

 

Kläder är kul. Det tycker jag verkligen.

Men det förtar liksom större delen av nöjet när man

inte alls är tillfreds med sin kropp.

 

Men att shoppa till Lova är så kul :-)

För allt klär ju en skönhet!

Så hon har rätt mycket kläder om man säger så...

Jag säljer och köper nytt.

Vissa plagg hinner hon inte ens använda innan dom

är urväxta :-s

 

Men det är ett perfekt nöje för mig.

Shopping iklädd en stor t-shirt och tofflor.

Inget smink och med en kopp te bredvid.

Mycket bättre än att trängas med andra på stan.
Har så svårt för andra människor när jag mår dåligt, 
särskilt många på en gång.    

Jag har blivit sjuk. Förkyld. Igen.

Eller så blev jag aldrig frisk.

I vilket fall har jag inte orkat skriva.

 

Nu sitter jag mitt i natten och dricker te,

(som jag för övrigt inte kan känna smaken av).

Funderar på besöket hos Dr Anders och Emmy.

 

Tänker på att det är ju dom som ska kunna det här.

Det är dom som ska se igenom mig.

Som ska syna min bluff.

 

Men det gör dom inte.

En del av mig är nöjd med det.

Det bevisar ju att jag är smart, eller hur?

Jag kan vara övertygande, trovärdig och dom

litar på mig. Köper det jag säger.

 

En annan del gör mig rädd.

För vem i f*n ska syna, se och rädda mig när inte ens

dom kan göra det. Som har utbildning och erfarenhet.

Jag kan lura dom. Det känns bra för stunden.

I längden är det nog allt annat.

Någonting har hänt. Med mig. Något nytt.

Jag skriver ett sms mitt i natten till mig själv,

(orkar inte gå upp och starta datorn);

 

Liv rasar samman runt omkring mig.

Är det tiden på året?

Jag lyssnar, stöttar, klistrar, lappar och tröstar.

Själv känner jag mig inmålad i ett hörn.

Ingen hör mig.

Utvägarna tycks allt färre.

Panilken växer.

Vad gör man när man faller och sista halmstråt

har brutits?

Fan, fan, fan.

Jag har hamnat någonstans där jag aldrig varit förut.

Ett ställe utan känslor.

Här finns bara likgiltighet, tomhet.

Känner inget, bryr mig inte.

 

Så känns det. Likgiltigt. Allt.

Mitt sätt att må dåligt brukar visa sig genom ångest.

Det vill säga känsla i allra högsta grad.

Nu bryr jag mig inte.

Försöker förklara för David att tidigare har jag ändå

alltid kunnat se fram emot saker.

Kanske inte under den, eller de timmar då ångesten

river som värst. Då är mitt enda fokus leva eller dö.

Men sen när det lugnar sig lite, när jag i alla fall kan andas igen.

Då kan ett löfte om en londonresa, en hundvalp, en vecka i Göteborg

eller vad det nu kan vara tända ett litet, litet ljus inom mig. Ett hopp.

Och sen när lugnet lägger sig helt kan jag till och med glädjas. 

 

Nu är jag lugn. Men tom på känslor av alla slag.

Nu finns ingenting. Känns ingenting.

Är jag redan död?

Jag önskar ibland att jag var min egen vän.

När jag finns där för andra, så önskar jag att

det fanns någon som kunde finnas där för mig.

Någon jag kunde tillåta göra det.

 

Vem kan jag ringa som kommer svara?

Vem kan jag besöka utan att störa?

För vem skulle jag kunna erkänna hur

misslyckad jag är?

 

Ensam. Bara så ensam nu.

Idag var det nytt besök hos Dr Anders.

Efter gårdagen hos Emmy och Margareta var jag beredd på

ett jobbigt och långdraget besök.

Det visade sig att även Emmy skulle vara med.

Dom hade väl bestämt sig för att tala förstånd med mig.

 

Tråkigt nog så är jag inte mottaglig för sånt just nu.

Jag lyssnar. Sen ler jag och skakar på huvudet.

Nej, jag vill inte ha någon mer hjälp.

Tack, men nej tack. Jag är klar.
Jag är lugn. Inga argument biter på mig.

 

Jag ångrar bara en sak. Att jag var ärlig. Att jag berättade

att jag gett upp, att jag tröttnat på livet.

Nu kommer jag tvingas prata om det, igen och igen.

Eller så får jag ta till hela mitt skådespelarregister och

låtsas må bra igen. Att det var en tillfällig svacka.

 

Jag sa detta till dom. Att det är så jag kommer göra.

Och trots att jag gav dom denna information, så

kommer dom tro på mig när jag om en vecka eller

två säger mig må mycket bättre.

Besök tillsammans med David hos Emmy och Margareta idag.

Emmy är ju som bekant min psykolog och Margareta är

sjuksköterska och arbetar på samma ställe.

Vi går dit tillsammans ungefär en gång varannan månad.

 

Jag orkade inte låtsas idag. Jag brukar göra det.

Jag säger och beter mig oftast som jag förväntas göra.

Men jag är så trött på att spela teater.

Jag har gjort det så länge nu. Lekt lycklig familj utåt.

 

Jag har gett upp. Så känns det. Jag orkar inte mer.

För jag har försökt. Jag har bett om hjälp. Många gånger.

Jag har varit tålmodig. Testat olika mediciner.

Fått biverkningar. Vissa värre än andra.

Jag har pratat, pratat, pratat...

 

Men det blir inte bättre. Det hjälper inte.

Ibalnd tror jag det. Ibland infinner sig lugnet ett tag.

Men sen är jag tillbaka här igen. Igen, igen, igen.

Det här är mitt liv. Såhär är mitt liv.

 

När jag äntligen säger vad jag känner,

berättar vem jag är, stirrar alla tre på mig.

Du måste in på psyk. Åk in till psykakuten.

Låta dom lägga in dig. Nu.

 

Aldrig.

Jag ler.

Nästan skrattar.

Aldrig.

 

Inte en chans att jag låter er låsa in mig.

Ni tror att ni förstår. Vill få det att låta så.

Men ni når mig inte. Och ni har inte en aning.

Inte en jävla aning om vad jag känner, hur jag

resonerar eller hur ni ska få mig att lyssna.

 

Det här är inte du.

Jo, det här är jag.

Det är det här som är jag.

Fattar ni inte ens det???

Jag vaknar. Kokar te. Brer en smörgås.
Tar en tugga. AJ!!!
Känner efter med tungan. Såklart.
Ännu en tand som har gått av.

Hur ska jag kunna äta framöver?
Nu kan jag inte tugga på nån av sidorna.
Jättekul, verkligen. 

Sms:ar David. 

"Bitit av ännu en tand. Livet är underbart"


Sen kokar jag gröt till frukost istället. 

(Och förbannar den värdelösa tandfen som inte längre 
kommer med pengar om natten för tänderna. 
Hade hon gjort det kanske jag haft råd att skaffa nya...)


 

Idag är det måndag. Det vill säga terapidag...

För att få lite rutin på det hela är det bestämt att jag

ska träffa Emmy varje måndag klockan 11.

Hela våren.

 

Besöken hos henne har gett mig större självkännedom.

Det kan jag inte förneka. Men i övrigt är jag osäker.

Visst har jag berättat för henne om mitt liv.

Hon vet mer än någon annan.

Men som hon uttryckte det;  jag berättar väldigt sakligt.

 

Jag pratar om mitt liv som om det vore någon annans.

På ett sätt som om det gällde vädret eller receptet

på nån maträtt...

Det vill säga helt utan känslor.

 

Jag får ibland känslan av att det gör henne frustrerad.

Att hon inte kan nå mig.

Ibland tror jag att hon försöker provocera fram en reaktion...

Hon upprepar sådant jag sagt. Bara det jobbiga.

(Det är mycket sånt som få vet och därför kan jag inte skriva vad).

Och så frågan;

Hur kändes det? Hur kändes det? Hur kändes det?

 

Jag blir inte arg, inte irriterad, jag gråter inte.

Jag ler. Inom mig. Och jag tänker att aldrig.

Aldrig att jag kommer släppa in någon där.

 

Jag tycker lite synd om henne. För hon är snäll.

Och hon försöker.

Men jag vill inte. Jag kan nog inte ens.

Jag har glömt hur man gör.

Jag har låst och slängt bort nyckeln.

Vi har haft det ordentligt krisigt hemma nu ett tag.

Jag och David alltså.

Men nu känns det som de flesta vet om det och då

kan jag vara lite mer öppen här med.

 

(Har jag inte nämnt det, så beror det förmodlgen inte på

brist på förtroende utan bara att det inte funnits tid eller

tillfälle att prata om det).

 

Jag har i alla fall svårt att se att det finns någon väg tillbaka.

Och nu kretsar mycket kring hur vi ska lösa det praktiskt.

Var vi ska bo? Hur ska vi göra med Lova? Stad? Dagis?

Ska vi göra slut för gott eller testa att vara särbos?

Eller ska vi försöka en sista gång? Ta hjälp utifrån..?

 

Men vardagen fungerar. Det är bekvämt.

Och så får tiden bara gå. Utan att vi gör något.

Varken flyttar isär eller jobbar på relationen.

 

Antar att det snart är dags att ta ett beslut.

Jag vill inte drunkna, strypas, förblöda, ta piller,

hoppa framför ett tåg eller från ett tak.

Jag vill inte att det ska göra ont.

Jag vill dö lugnt. Fridfullt. I en mjuk säng.

Till musik jag tycker om.

 

Då kom jag att tänka på självmordskliniker.

Trodde det skulle vara jättedyrt.

Det visade sig att det kostar 30 000, plus resan dit

och en avgift på 600 kronor.

Inte så farligt, med andra ord.  

 

Fast idag har varit en bra dag.

Inte en endaste millimeter av mig har velat dö.

Men det känns bra att det finns en utväg för någon

som är så feg och rädd för (planerad) smärta som jag.

Klar med boken.

Och jag vet fortfarande inte vad jag tycker.

Det har inte varit tal om någon sträckläsning.

Inga svårigheter att lägga den ifrån mig med andra ord.

 

Men jag har drömt om karaktärerna flera gånger.

Och jag känner igen mig i dom, lite i alla faktiskt.

 

Men på det stora hela så gav den inte så mycket.

Varken såhär efteråt eller under tiden jag läste.  

Så nä, det var nog inte riktigt ”min” bok.

För några år sedan skrev jag en krönika med rubriken;

”Allt du bör hinna med innan 30”.

(Den publicerades i Aftonbladets tidning punkt.se).

Då var det bara en fyndig text.

Någonting som var skrivet med glimten i ögat.

Idag förstår jag att det fanns en underton.

 Kanske en omedveten sådan.

 

För helt plötsligt är vi runt 30. Och något händer.

Det börjar storma.

För bara ett år sedan fanns inga problem. Inga stora.

Möjligen lite krusningar på ytan ibland.

 

Folks föräldrar dör eller blir allvarligt sjuka.

Skilsmässor, separationer, funderingar.

Jobb, arbetslöshet, hus, barn, framtid.

Och framför allt ångest, tvivel och oro inför livet.

 

Det måste vara åldern.

Kravet på att bli vuxen nu.

Tidigare har det liksom varit okej att tvivla. Att testa.

Nu är sista chansen.

 

Så du vet väl vad du vill ha ut av livet?

Har du inte redan fixat det så är det dags nu.

Jobbet, partnern, barnen, huset, hunden.

Och allt det andra som man ska vilja ha.

Som ”samhället” tycker man ska ha för att ha lyckats.

 

Det räcker inte med några rätt i livskrysset.

Är du förlovad? Då är frågan när ni ska gifta er...

Är du gift? Då kommer frågan om barn...

Har du ett barn? Då kommer frågan om nästa...

Har du två barn? När ska ni köpa hus då...

Och så vidare.

 

Inte konstigt att folk börjar känna sig stressade,

tvivla, fundera och må dåligt.   

Sitter hemma hos mamma och har tid med sådant

jag sällan har tid eller ro till annars.

Jag läser.

Just nu är det Fallhöjd av Nick Hornby.

 

Nyårsafton. Fyra personer möts uppe på taket

till ett höghus. Alla är där för att hoppa.

 

På sidan 34 känner jag något.

På sidan 142 ler jag för första gången.

 

Jag är lite osäker på boken. På om jag gillar den.

Men jag ska läsa klart innan jag bestämmer mig.

Årets allra första dag.

Nytt år, nya vanor, säger man ju.

Jag hoppas att det här blir ett bra år.

 

Jag satt och skrev om mitt liv förut.

Ett dokument i Word fylldes med text.

Om det som varit. Det jag gjort. Upplevt.

Om allt det som är just nu.

Men framför allt om det som borde vara.

Där jag borde vara. Det jag borde ha.

Det liv jag borde leva idag.

 

Det är lite sorgligt att se det svart på vitt,

hur totalt jävla mycket jag har misslyckats.

Men för tillfället känns det ändå rätt okej.

Nu har jag i alla fall det tydligt framför mig,

vad jag vill ha. Ett mål med mitt liv alltså.

 

Det är steg ett.

Nu ska jag samla ork att ta mig dit.

Misslyckas jag med det så är det väl rätt

kört för mig, antar jag.

 

Nytt år. Sista chansen.