Det enda jag vill

För fem år sedan...tror jag i alla fall att det måste vara...
Jag var i Stockholm för att skriva ett reportage (jobb).
Han befann sig på samma mässa med vänner. Gemensamma sådana. 
Och det var så vi träffades. Började prata. Mest jobb och kommunikation. 
Höll kontakten via Facebook och messenger. Och träffades igen. 
Typ en dejt? Fast ändå inte. 

Minns att jag tänkte efter den kvällen att det kanske skulle bli svårt att lyckas hålla kontakten. 
Att vara vänner. Dels på grund av den något speciella starten och dels med tanke på avståndet.
Men på något sätt tog vi oss över de där små hindren. Och idag är han en av mina bästa vänner. 
Ni vet, en sådan där person som alltid finns där, som fångar upp, lyssnar och stöttar. 
Som vågar ge råd och inte alltid bara stryker medhårs och säger det han tror jag vill höra. 

(null)


Minns långa samtal sittandes vid ytterdörren mitt i natten. När det fortfarande funnits tusen saker att prata om. Kaffe på ett pyttelitet hotellrum i Falkenberg (av alla ställen), vid ett egenkonstruerat bord. Känslan av att kunna gå runt i (enbart) vad som måste vara den trasigaste, mest slitna t-shirten ever i hans sällskap. Eller hur han ståendes mitt i mitt kök, tar av sig shortsen som tappat en knapp, som jag sedan syr i igen. Så enkelt och okomplicerat. 
Tofflorna i form av lurviga katter som kom med posten en dag. Som än idag får mig att le och bli glad varje gång jag ser dem. För att de påminner om någon som ser mig. 
Som tar sig tid att göra saker enbart för att glädja mig.
Som bryr sig om min lycka.

(null)

Jag hoppas du vet hur mycket jag uppskattar dig och vad du betyder för mig! 
Att du känner likadant och vet att jag alltid finns här.

Någonting i livet måste jag ändå ha gjort väldigt rätt ❤️













Varningssignaler?

Vid ett par tillfällen den senaste tiden har jag känt en sådan där "svimningskänsla", att allt börjar snurra. Det har jag visserligen haft problem med tidigare, i andra sammanhang med konstaterandet att det nog bara handlar om mitt låga blodtryck. 
I förrgår en tryckande känsla över bröstet. För mycket koffein och stress tänkte jag. 

Igår morse var jag på väg till ett möte. Kör ut från området och tar avfarten ut på motorvägen.
Sen, om så bara för någon sekund så tappar jag helt bort sammanhanget. 
Jag vet vem och var jag är. Men har ingen aning om vart jag ska eller vem jag ska träffa. 
Och jag hinner bli så jävla rädd. Över att inte fungera. 
Och att ha pushat mina gränser en gång för mycket. 

Med den känslan färsk i minnet blir det lätt att omvärdera och prioritera om tiden fram till semestern. Mer vad jag mår bra av och vill. Mindre av vad jag tror andra förväntar sig. 

(null)





Helt på vår bekostnad & på bekostnad av vad?

Måndag kväll. 
Kommer hem strax innan halv nio. 
Lova möter mig i hallen;
- Mamma, du skulle ju komma hem innan Sigrid gick och lade sig...
- Jag vet! Hann inte med allt jag skulle i tid. Sover hon nu? 

Smyger in i sovrummet och böjer mig ner och pussar på min lilla tjej. 
Hon gnyr lite i sömnen. När jag ska gå sträcker hon ut en hand och lägger den på min arm. 
-God natt mamma. Du är bäst, säger hon. 

Tisdag morgon. 
Stressar iväg och Sigrid står på loftgången och vinkar. 
- Hejdå mamma, ropar hon. Och god natt. 
- God natt, undrar jag?
- Ja, du kommer ju inte hem förrän jag sover...
Aj. 
💔

Lovar mig själv att när denna vecka är över, då ska jag vara hemma mer. 
Denna vecka är det seniormässa i Malmö och det blir tre långa dagar där för min del. 
Med start idag. Men jag kan egentligen inte klaga, har ju den mest fantastiska chef 
och kollegor man kan önska! Helt normala är de också 😂❤️

(null)



(null)







Baddräktstrådarna

Solen skiner både ute och inne. 
Jag lever i ett lyckorus som emellanåt känns smått oroväckande.
Samtidigt så är det underbart att komma hem och äta efter ett träningspass och 
jag somnar framför teven nästan varje kväll. Det är friskhetstecken för mig. 

Varje dag börjar som ett vitt papper som fylls med färg i form av tankar, idéer, 
kontakter och en massa annat fram till kvällen. När jag somnar halvvägs genom 
kvällsteet. Tacksamheten över mitt sammanhang vet inga gränser. 

(null)

Som mentos i Coca Cola skulle jag beskriva min arbetssituation och samverkan 
med mina kollegor idag.  Det bara bubblar, sprudlar och kreativiteten skapar magi. 

För övrigt är det nu bara någon månad kvar till semester och Grekland ☀️
Satte den resan och att känna mig bekväm i bikini som lite av ett träningsmål vid sidan 
av att bli piggare och starkare. 
Det hade varit så härlig att någon gång i livet få känna sig snygg. 
(Eller åtminstone hyfsat snygg).
Men jag hade aldrig lyckats upprätthålla någon träning utan de fantastiska tjejerna jag träffat där. 
Vi pushar och stöttar varann. Pratar om allt och skrattar så det gör ont i magen. 
Det är konstigt hur enkelt det kan vara när allt bara får vara som det är. 

(null)


För att förklara rubriken så köpte jag även en baddräkt i höstas. Utöver bikinin. 
Fick för mig att det på något sätt skulle kunna vara mer smickrande... Det är det INTE. 
Eller det kanske kunde ha varit, om jag bara förstod hur jag ska få på mig det där jäkla trasslet av trådar! 
Jag brukar sällan känna mig dum (som i korkad), men den här baddräkten är fan omöjlig!!
Någon som anar viss frustration? 😂
Hur jag än försöker så lyckas jag inte förstå var alla trådar ska sitta eller hur jag ska få dem att täcka de delar de är avsedda att täcka... Har nu försökt tre gånger, alltså inte tre försök då, utan vid tre hela tillfällen av ändlöst trasslande utan att lyckas få till det. 

Jag misstänker att jag kommer göra ytterligare ett försök. 
Sen klipper jag sönder den, kastar och glömmer (dvs förtränger) att den någonsin funnits och förnedrat mig innan jag ens fått på mig den. 

Fortsätter med andra ord jobba på bikiniformen. 
Några (väldigt få) har fått förtroendet att se en bild på hur det ser ut idag ☺️
Har en bit kvar, men också en månad till på mig. 

(null)

Lyckas jag upprätthålla träning och nyttig kost så kanske jag kan våga visa en strandbild här när det är dags. Försöker att inte tänka på hur gott det hade varit med pommes...eller glass...choklad, chips eller mjukt bröd!! 🙈 Tror inte på att förbjuda mig själv att äta viss mat, då blir det bara en fixering istället. Så det gör jag inte. Men gör en värdering avseende om det jag är sugen på för stunden är "värt" att äta. Ibland är det värt det, oftast inte.

(null)

(null)










Nya insikter och nya vanor

(null)
Jag inser att människor i min omgivning, (med full rätt kan tilläggas) börjar bli ganska trötta på mitt tjat om min nyfunna kärlek och de underbara människor som följt med den!  Jag pratar såklart om träningen. Nu igen 😝 Men det är så himla härligt!! Vår lilla grupp som stämmer av, undrar, saknar, pushar, uppmuntrar och stöttar varann. Och skrattar, (lite extra magträning mao)  Vilken tur jag har haft att träffa just dem ❤️ 

Jag har med stor sannolikhet tränat mer de ån senaste månaden än vad jag har gjort totalt de senaste 10 åren! Och i morgon kommer det att kännas rejält i lår och rygg. Så nu blir det återhämtning och vila i alla fall tills på söndag. 
Men lagom till semester och resa så är målet att kunna känna mig hyfsat bekväm i bikini. Får väl se hur det går. Inga bildbevis kommer dock, oavsett bekvämlighetsgrad 😉

Samtidigt känns min lyckliga, molnfria tillvaro så provocerande och nästan olämplig. För så många runt mig, bland de som står mig allra närmast, kämpar med utmaningar och orättvisor som riskerar rasera hela livet, framtiden, alla drömmar och mål. Och jag önskar så jag kunde göra något mer för dem 💔

http://www.mynewsdesk.com/se/bounce/videos/bounce-fit-27262



Delad sorg är dubbel sorg

Att andra identifierar sig med det jag skriver är väl egentligen något som ska tolkas positivt. För att lyckas formulera om spretiga känslor till ord, skriva ner dessa och dessutom få andra att förstå hur jag menar, det är väl en konst i sig, antar jag. 
Men eftersom jag nästan uteslutande skriver när saker och ting är lite jobbiga, så är igenkänning kanske inte främst det jag önskar mina läsare...

Inser oavsett att många verkar delar den där känslan av ensamhet som jag skriver om i mitt förgående inlägg. Sen att dra det hela så långt som till att svimma och bokstavligt talat bli liggandes på golvet... det är kanske viss överkurs och kan överlåtas till mig 😉
(Jag kan känna mig ensam vid andra tillfällen också, men det blev så uppenbart när jag inte kunde ta mig någonstans och inte hade någon att ringa för att få hjälp). 

Och till stor del tror jag det handlar om lojalitet. Eller snarare bristen på det. 
Vem som finns kvar när alla andra för länge sedan gett upp om en.  

Handen läker i alla fall fint! ☺️
Trots att jag råkade ta av bandaget redan efter en dag. Och inte efter två veckor som instruktionerna var. Råkade även peta lite i såren/ärren.... Med en pincett . 
Ja, jag vet 🙈 
(Tror i alla fall att jag hade blivit/kunnat vara en utmärkt kirurg) 😁






Katten i håret

Under en kort stund igår var jag ganska uppgiven. 
Det gick snabbt över, men sammanfattade ändå känslan i ett inlägg på Facebook senare. 
För att inte glömma och för att på något sätt visa den sidan av mig. Den som nästan ingen ser. 
(Knappt jag själv. Som tur är)! 

I måndags opererade jag äntligen mina leder i högerhanden, (senklyvning står det i operationsintyget). 
Direkt efteråt, fortfarande fullt bedövad kände jag mig övertygad om att jag skulle kunna både jobba och träna redan denna vecka.
När bedövningen började släppa kändes det inte riktigt lika bra. 
Och såren började blöda. Det "ska" dom inte göra. Och bandaget fick jag instruktioner om att det skulle sitta på, orört i två veckor...

Sover i alla fall med handen i högläge som jag ska. Och vaknar hyfsat pigg. 
Men bandaget som är stort och tjockt är inte längre vitt, utan rött. 
Till delar bestående av torkat blod som gjort det stelt, stramt och skavande. 
Andra delar är fuktiga och kladdiga. 
Det säger sig själv att det måste bytas. 
Ringa vårdcentralen och få hjälp av någon sköterska där kanske? 

Men det känns så fånigt. Jag vet ju att jag fixar det här själv. 
Spritar av köksbordet, tar fram kompresser, bandage och massa annat. 
Första bandaget av och jag förstår varför de väljer ett mörkblått överst...
Synen av kommande tre lager, en gång i tiden vitt bandage är mindre rolig. 
Nu är det bara lite kompresser och annat kvar som ska bort... 

Då börjar allt snurra. Jag kan bokstavligen känna hur allt blod rusar upp i huvudet och kinderna hettar. Jag har bara svimmat en enda gång tidigare i mitt liv. (Olämpligt nog på ett sjukhus i Frankrike, mitt i ett samtal med läkaren om att jag mådde fint och ville skrivas ut. Men det är en annan historia) 🙈
Jag inser i alla fall snabbt vad som håller på att hända och lägger mig ner på köksgolvet. Där ligger jag sen på ett iskallt, kalkat köksgolv med fötterna på en låg stol. 
Bakom mig smyger katten upp. Nosar och verkar fundera på vad hon ska göra. Sen lägger hon sig helt sonika ner på mitt hår som flutit ut över golvet, 
Det är visserligen ganska fint med hennes omsorg. Men jag känner ändå en instinktiv saknad efter de människor jag är ganska säker på skulle ha släppt allt bara för att hjälpa mig.  
Sådana människor, sådana relationer har jag få av i mitt liv. 
600 värmer på Facebook hjälper liksom inte när jag ligger på ett kallt köksgolv, blödandes och med ett sjunkande blodsocker, När jag tittar i min telefon som jag fick med mig ner på golvet så finns det ingen jag kan ringa, Ingen som skulle kunna komma direkt och hjälpa. Eller jo, de finns, Men de finns "hemma". De finns i Göteborg.

Sedan stiger sockret lite, piulsen sjunker, yrseln avtar och jag kan sätta mig upp igen. 
Katten konstaterar att jag mår okej och går och lägger sig i soffan stället. 
Jag gör henne sällskap där efter en stund. Vi har det ändå ganska bra, hon och jag. 






Lite ytligt och lättklätt

På sistone har personer i min närhet "oftare än vanligt" tagit sig friheten att oombedda berätta hur de ser på mig. Både som person och till utseende. När jag nu reflekterar över det så har det kanske inte hänt oftare än vad det gjort tidigare. Skillnaden är nog snarare att jag börjat känna att det inte är okej. Jag har slutat väga mig för länge sedan. Och jag vill varken höra "borde du verkligen äta mer nu?" eller "men du äter ju ingenting?"

I november var vi i USA. En morgon tog jag på mig en vit klänning. Så fort vi kom utanför hotellområdet ångrade jag mitt val. Hela den dagen bestod för mig av att undvika kameror och hålla in magen. En hel dag bortkastad på att känna mig ful, tjock, osminkad i en klänning sydd för någon som hade kunnat göra den rättvisa. Jag ville bara gå tillbaka till hotellet. 
Det näst mest tragiska (efter att jag slösade bort en dag i Las Vegas på att känna mig ful) var att när jag i efterhand såg de få bilder där jag var med, så kunde jag varken se det tjocka eller fula...

(null)
Las Vegas, november 2017.

Jag har aldrig, någonsin tyckt om mitt utseende. Men jag jobbar på det.  
Och på något sätt, så har jag med tiden börjat känna att jag nog är rätt okej ändå.
Vilket såklart handlar om min egen inställning till mig själv och vad jag tillåter för påverkan utifrån och den mån jag låter det ta plats. 

Sedan några veckor har jag (äntligen) kommit i gång med lite träning. 
Hoppas att jag kommer kunna upprätthålla den vanan. För det är första gången sedan tonåren jag främst tränar för att må bra. Och lite för att se vad jag kan åstadkomma med mig själv. 
På något sätt har en känsla växt sig starkare inom mig av att vara skyldig mig själv den chansen. 

Bilden nedan är tagen sent i höstas. Några månader sedan alltså. Innan någon träning. 
Nej, jag tycker inte den är ett skräckexempel - tvärtom! 
Men det är inte vad jag ser i spegeln... trots att det är precis det jag borde se. Och är vad jag ser fast först i efterhand. Förstår ni hur jag menar? 
I stunden ser jag aldrig något jag är nöjd med, men när jag tittar på den här bilden nu ser jag vad jag faktiskt har trots många, många år utan att röra mig mer än nödvändigt. Vad skulle jag då kunna se i spegeln och på foton om jag tog hand om mig själv lite bättre? 
Jag vill veta... Och jag hade velat gå på stranden i sommar och känna mig bekväm. 
(Om det ska bero på lyckad träning eller en rymlig strandtunika återstår att se).
    
(null)
San Francisco, november 2017.

Antagligen ytligaste inlägget någonsin. Nu kan det bara bli bättre! 😉



Fula februari

Det är februari. 
Det är så alldeles väldigt tydligt att det är februari. 
Månaden då jag tar slut. 
Glädjen, lusten, energin, framtidstron - allt bara försvinner. 
Jag vet att det varit betydligt värre förr. Numera är det uthärdligt. 
Och framför allt så vet jag att det går över. 
 
Men det är motigt i nuet. Och det gör det jobbigt att vara väntad. 
Att ha tider att passa, uppgifter som ska utföras, förväntningar. 
Allt sådant där som brukar fungera som en drivkraft är för tillfället motsatsen. 
 
Har tryckt bort alla samtal den senaste veckan. Orkar inte var social. 
Sitter hemma och jobbar. Ber stora hämta sin syster på väg hem från skolan.
Steker färdigköpta köttbullar och kokar pasta. 
Tillåter barnen alltför mycket tvtittande och spelande på sina Ipads. 
Och tänker att snart, snart måste det vända. 
Snart måste det bli vår och glittrande sol som kan fylla mitt inre. 
 
Stressen över att få ihop tillräckliga lån till lägenheten. 
Svårigheten att bemästra känslan av otillräcklighet. 
Rädslan att inte klara av att ta hand om mina barn. 
(Och ja, jag vet hur fånigt det sistnämnda måste låta. I alla fall för er som känner mig, kanske tom har sett mig med barnen. Det finns ingen som helst anledning att tro att de inte har det bra. Men den rädslan finns hos mig ändå. Hela tiden. Jag är en dålig förebild och jag förtjänar dem inte). 
 
Oftast tänker jag att min självvalda ensamhet är rätt skön. Bekväm. 
Att jag är nöjd. Hade ändå inte orkat något mer. Relationer, oavsett slag tar så mycket energi. Samtidigt så känner jag mig så nöjd med att veta vad jag vill ha. Vad som fungerar för mig. Och vad som inte gör det. Tänker att det kanske trots allt ändå är en bit på väg mot nya (och gamla) vänner och någon gång kanske också en mer "romantisk relation". 
 
Men först av allt ska jag ta mig igenom helvetesmånaden februari. 
 
P.S 
Fick en del sms och meddelanden på min födelsedag. Jag jobbar på att bevsvara dem. Det blir bara några enstaka per kväll. Men svar kommer! (Och jag uppskattar verkligen er som tog er tid att skicka en hälsning trots att jag dagen till ära plockat bort funktionen att skriva på minfacebooksida) 😉
 
 
 
 

2017

Det känns egentligen lite klicheartat att uppdatera en blogg inför nyår genom att
sammangfatta året som gått. Och det var väl inte riktigt det jag hade tänkt mig heller,
innan jag satte rubriken vill säga... 

Men jag börjar så och så får det sväva ut emellanåt. Precis som det brukar när jag skriver
(och pratar) och kommer på avigspår om något annat jag bara måste dela med mig av. 

Bläddrar i min kalender för att minnas. (Jag tillhör dem som fortfarade,
på väg in i 2018 skriver i en fysisk kalender istället för en digital.
Det är något särskilt med det där att skriva, bläddra och riva av hörnen på de dagar som gått). 
Men inser snabbt att mitt år inte kan sammanfattas av det som står i den.
Mitt år är det jag minns. Som satt spår. Utan att behöva skrivas ner. 
Och det får bli helt utan kronologisk ordning.
Minnen i den ordning de dyker upp helt enkelt ;-) 

Molly
Det första jag tänker på är min Molly. Min fina, unika och underbara katt. 
Hon kom till mig i en liten låda.
Fyra veckor gammal och så ynklig att ingen trodde hon skulle överleva. 
Men en modersmjölksersättningsdroppe i taget växte hon sig större. 
I våras skulle hon ha fyllt 17 år, men fick somna in kort därinnan på grund av njurproblem
som inte längre var försvarbart att låta henne plågas av. 
Jag saknar henne så mycket. 

 
 
Jobbet
Något annat jag minns, fast av det positiva slaget är att jag fick en anställning vid
Studieförbundet Vuxenskolan. På heltid! 
Jag har ju egentligen arbetat (mer än) heltid i många år, men till stor del utan lön och hemifrån. 
Eftersom kontorstider 09-17 varje vardag inte fungerar för mig, så har förhoppningen om att
någonsin kunna arbeta heltid på riktigt känts som en omöjlighet. Tills nu. 

Varenda dag sedan dess har jag känt en enorm tacksamhet över mitt liv och min situation.
Och över att befinna mig i ett sammanhang, bland människor som inte ser till mellan vilka tider
jag sitter på kontoret, utan till vad jag faktiskt levererar. Tänk om fler arbetsgivare kunde utöva
"målstyrd arbetstid" inte bara som något som ser snyggt ut att skriva på pappret eller säga,
utan också praktisera det! 

Skidresan
Och just det - jag vann ju en resa till fjällen (Sälen/Lindvallen) i våras också! 
Satt i bilen och lyssnade på radio och man skulle sms:a in ett kodord. 
Brukar aldrig göra sånt, men fick en känsla av att jag borde testa denna gång...
Och några dygn senare checkade vi in i vår stuga och hämtade ut skidor. 
Helt otroligt! Och än mer när vi fick veta hur många hundratusen som tävlat :-O 

 

Sommaren
Sommaren bestod mest av småutflykter. En vända till Gränna och inköp av polkagrisar. 
Några dagar i Stockholm med besök på Skansen.
Och så Legoland i Billund/Danmark. 
Men mest häng i Göteborg med familjen där och min guldgris, systersonen Otto! 

 
Äntligen Alcatraz
Och så resan som jag drömt om så länge. San Francisco, LA och Vegas. 
Alcatraz, kusten, Anaheim och helt makalösa solnedgångar. 
Jag vet fortfarande inte vad jag ska ha som framtida mål att få se och uppleva. 
Men kan definitivt tänka mig återvända till SF någon gång! 
 
 

Sammanfattat
Det har varit ett härligt och innehållsrikt år. Men också tungt emellanåt. 
Personer som gjort avtryck i mitt liv som inte längre finns med. 
Sjukdomar som gör sig påminda. 

Och jag vänder och vrider på allt. För att få en mening och ett sammanhang. 
Det som ter sig klarast är vikten av lojalitet. Sann lojalitet. 
En bristvara idag skulle jag säga. 

Njurspecialisten
Just det, vi var hos njurspecialist också med Sigrid, som varje år. 
(Hon saknar en njure och den andra som borde växa extra mycket för att kompensera
har inte gjort det). Men nu verkar det som den växer, kompenserar den saknade och alla
prover såg bra ut. En enorm lättnad (även om jag antagligen alltid kommer bli lika orolig när
hon klagar över värk i ryggen eller får feber av oklar anledning). 

 

Nästa år
Nu ser jag fram emot 2018 och att få bo "själv". Renovera sovrummet och köpa ny säng.
Få fortsätta utveckla mina projekt på jobbet och vara med när min lilla Sigrid börjar skolan!
Bli moster för andra gången, denna gång till en liten tjej som kommer bli SÅÅ bortskämd <3
Åka på sol- och badsemester till Grekland med mina tjejer :-)
Operera andra handen och sedan förhoppningsvis ha två fungerande händer. Vilken lyx! 
Och så hoppas jag hitta rätt behandling/medicin för mina leder. Bara få slippa all värk! 

Med det önskar jag Gott Nytt År, varma kramar & en massa kärlek :-*
// Jenny 


 

San Francisco - Las Vegas - Los Angeles

För ganska många år sedan nu, när jag så smått började se en mening med livet igen,
började jag också fundera på vad jag ville uppleva framöver.
Det där "hemliga bankkontot", (ett konto som jag hade startat för att ”ombesörja kostnader i samband
med att jag avslutade mitt liv”) skulle man väl kunna beskriva det som, behövde ett nytt syfte.
Jag ville sträva mot något. Ha ett konkret mål. Något att se fram emot.
Valet föll på att besöka Alcatraz.
Det kändes så självklart att det var dit jag skulle.
Varför vet jag inte riktigt, men det lockade att få gå omkring i den byggnad där så mycket historia utspelat sig.

Sparandet tog några år, då den nya planen för mitt liv var något dyrare,
men den 2 november i år kom vi äntligen iväg!
Det var inte helt okomplicerat för min del. För vad finns kvar när målet är uppnått?
Jag vet fortfarande inte och det ger en känsla av tomhet och rastlöshet som jag måste hitta ett sätt att hantera. Men nog om det och åter till resan!

Kastrup – San Francisco den 2 november alltså. En flygning på elva timmar som gick över förväntan.
Jag hann se TRE filmer! Jag som i princip inte har sett en hel film på flera år.

(”Big sick”, ”Fun mom dinner” och ”All eyez on me”).
Sigrid som satt bredvid mig fick äntligen se ”Cars 3”, så även hon var mer än nöjd.

 

Vi hämtade ut vår gigantiska bil och inledde vistelsen med fyra dygn i San Francisco, eller närmare bestämt San Bruno. Två dagars återhämtning och omställning till minus nio timmar. Sedan var vi redo för Alcatraz. Till min stora glädje (tror jag) verkar Lova dela min fascination av lite läskinga ting och udda människor. 

 

   
 
 

Sedan blev det en natt i Yosemite, tyvärr inte en enda björn eller tvättbjörn som ville visa sig.
Jag ville lägga frukt utanför dörren, men övertygades om att låta bli...

 
 
 
 
 
 
 
Följt av en natt i Bakersfield (där för övrigt Charles Manson dog nyligen), där blev det ett besök på deras konstmuseum med utställning av bland andra Astrid Preston.
 
 
 
En natt i Bishop och ett besök på deras outlet...
Mindre bra för både ekonimin och det fysiska utrymmet i bilen. 
Och så ett stopp för våfflor med massa gott på :-D 




 
 

Därefter första längre stoppet, Las Vegas. En annorlunda värld minst sagt!
Barnen uppskattade fåglarna på Flamingo och turen i ”High Wheel” med utsikt över staden.
(Vi konstaterade dock ganska snabbt att Vegas inte är ett ställe dit man i första hand åker med barn).
Fantastiskt god pizza på Mandalay Bay, en show på Flamingo och tvätt i laundromat i ett mycket tveksamt område hann vi också med.

 
 
 
 
 
 
 
Efter fyra nätter i Vegas körde vi vidare mot Anaheim, Los Angeles för ett besök på Disneyland. 
Med ett stopp i Red Rock Canyon (efter att ha konstaterat att Grand Canyon inte skulle hinnas med). 
 



 
 

Disneyland var smidigare än förväntat med Maxpass/fasttrack, men med få toaletter som dessutom
var svåra att hitta, vilket var sådär kul med en 5-åring i sällskapet...
Fyrverkeriet vid stängning var fantastiskt och tjejerna var mer än nöjda med karuseller, sockervadd
och inköp av pilbågar (!) med mera.

 

 
 
 
 



 
 

Och så blev det Downtown Disney dagen därpå. Med besök i legobutiken.
Barnen fyllde på sin samling och jag fick köpt massor av julklappar!
Unnande mig även en liten ”Batgirl” som jag länge önskat mig som kollega på jobbet.
(Nu är hon redo att byggas ihop och hänga med dit). 
Överallt var det julsånger, dekorationer och tomtar. Och strålande solsken och 26 grader.
Konstig känsla minst sagt. 





 
 
Sen körde vi vidare mot centrala LA. Åkte en guidad tur, gick längst ”Walk of fame”
och kollade så klart in Hollywoodskylten. 

 

 

Sista dagen i LA tillbringade vi på deras naturhistoriska museum.
Var tveksamma till att lägga en dag där, när solen sken och det fanns massor att göra.
Men ångrar inte det besöket en sekund och hade gärna gått där mycket längre!
Häftigast var så klart att de hade dinosaurieskelett, även om (i alla fall jag) också uppskattade
utställningen om människans utveckling.


 
 
"Lucy".

Sedan var det dags för kuststräckan upp till San Francisco igen.
Mindre rolig trafik genom/strax utanför LA. 

 

Första stoppet efter bilköerna blev i Pismo beach. Mysiga rum med öppen spis precis vid havet.
Sen en natt i Marina, Monterey. Där fick barnen äntligen bada i poolen!

 
 
 
 
Sista nätterna tillbringade vi i San Francisco och hann med bland annat en guidad tur,
(med en minst sagt uppseendeväckande folka). Och en kväll på Pier 39 med karusellåkning
och provsmakning av "Salt Water Taffy" i diverse udda smaker. 
 
 
 
 
 
 
 
"Big Hips" (aka French toasts) på Sweet Maple i San Francisco. 
(Som för övrigt har världens godare Coconut Creme Latte)! 
 

Efter tre veckors kringresande i Kalifornien och Nevada var det sedan dags att flyga hem.
San Francisco till Kastrup = elva timmar på planet. Betydligt jobbigare åt det hållet.
Och nu är vi åter hemma i regnet, tacksamma över alla minnen och över privilegiet att kunna resa!





Det dystra grå

Mitt liv, min energi, mina känslor går upp och ner. Som en berg- och dalbana. 
Så har det alltid varit (med undantag för en period med massor av mediciner).
Jag uppskattar att vara som jag är. Men det är ganska energikrävande ibland. 
Förstår att det kan bara svårt att orka med för omgivningen.
Eller jag tänker ju inte på det i vardagen, att jag skulle vara för mycket. Snarare tvärtom. 
Men när döttrarna är betydligt ner trötta efter en dag med mig än en dag på förskolan så har jag ju börjat undra lite... Det är tempo, adrenalinkickar. Allt eller inget. Svart eller vitt. Men hellre det än ett ständigt grått. 
 
Har trott, intalat mig själv ganska länge nu anatt jag vet vad jag behöver.
Vad jag vill och vad som borde vara mitt fokus, min framtid. 
Sedan, helt plötsligt förändras allt. Så snabbt och så till synes enkelt. 
Ett möte, ett samtal, en kort text någonstans.
Och min balans är satt ur spel. Igen.
 
Ska allt där obearbetade verkligen få ta plats. Eller motas in i garderoben? 
Ska jag konfrontera, hoppas på svar. Och kommer de svaren vara nog? 
Kanske bättre att bara släppa oförätter och gå vidare, hur nu det görs...
 
Det verkar så lätt för alla andra. Och så oöverstigligt svår för mig, 
 
På det stora hela mår jag bra. Jag mår faktiskt väldigt bra.
Jag har ett jobb samt andra engagemang och projekt vid sidan av som känns viktiga och lovande.
Jag har en plats i samhället, jag är väntad i diverse sammanhang och jag har slutat att aktivt omge mig med människor som bara har mig för sitt eget syfte. 
Kanske kan jag nästan stäcka mig till att jag börjar se att jag har något slags värde?

Min prins

Igår var jag lika stark, lycklig och oövervinnerlig som jag har varit varje dag de senaste veckorna.  
En god kandidat till världens bästa mamma tror jag. 
Idag känns det rätt kört på den fronten...
Vaknade med huvudvärk - antagligen på grund av gårdagens anspänningar.
 
Akuttid hos veterinär, som slutade med sövning och operation för Ester (katten). 
Självrisken på 2500 kr känns... men värst var oron över sövning och att hon har ont.
Hela kvällen igår låg hon i soffan bredvid mig och sov sig igenom "The terminal". 
 
Min huvudvärk blev trots tabletter av alla möjliga slag värre.
Sämsta möjliga tajming att ha 4-åringen hemma från förskolan för att umgås...
Men ja, inte mycket att göra åt. 
 
Kokar makaroner till lunch och serverar med ketchup som enda tillbehör. 
Försöker att inte andas genom näsan, då bara lukten av mat får mig att må illa. 
Rotar i skåpet efter tabletter och känner hur blodsockret sjunker.
 
Tänker att nu vore en prins på sin plats.
Han behöver inte ens ha någon krona eller komma på en vit springare.  
Bara han kommer omgående och tar över här! 
Bäddar ner mig i sängen, fixar extra sött te till mig och mellis till barnet. 
Tar han sedan med sig henne ut för lek så jag får vila ostört så är min lycka komplett. 
Då får han såväl både den här något slitna prinsessan och halva kungariket. 
(Och två småprinsessor/trollungar medföljer som bonus)! 
 
 
 
Efter lite funderande inser jag förresten att det kanske är idag jag är en kandidat
till världens bästa mamma och inte igår...
För hur svårt är det att vara en bra mamma när alla förutsättningar finns?
En betydligt större utmaning är det att vara en tillräckligt bra mamma dagar som denna. 
Att bita ihop och se till att barnen är nöjda, mätta och trygga trots att det känns som
huvudet ska spricka vid minsta rörelse.
 
 

Senaste veckorna...

Inaktiverade Facebook på juldagen. 
Tanken var koppla ner och koppla av ett tag :-) 
Men som alla gånger tidigare då jag har tagit en paus från
sociala medier, så blev den längre än jag avsåg från början. 
Varje dag blev ännu en dag med tanken "bara en dag till...".
 
Vet inte om avsaknaden av andras olycka i mitt flöde (och även 
avsaknaden av andras lycka och perfekta liv) är en del i mitt mående. 
Men utan det har jag fått mer tid och energi att leva i det där som kallas nuet. 
Och jag har verkligen njutit av varje dag, på ett för mig helt nytt sätt. 
 
 
Vi har byggt med bunchems (och lego).
 
 
Bakat egen pizza!
 
 
Besökt Liseberg med moster och lilla kusinen :-) 
 
 
Lekt i snön - till och med jag ;-)
 
 
Varit på bio. Gissa film :-P
 
 
Och så klart ägnat oss åt massa soffhäng med mys, godsaker och film! 
 
 
Just nu är allting bara så bra, så enkelt och så härligt. 
Det bara....fungerar! 
 
Jag somnar på kvällen med en förväntning om morgondagen. 
Och vaknar med lust och längtan efter att få utnyttja tiden till max. 
Världen ler så stort i allt det lilla igen och jag är tacksam att jag får uppleva det. 
 
Har saknat den här känslan i många år och lite skrämmer den mig. 
En liten röst viskar "tänk om du är sjuk, tänk om det är ett tillstånd
som mynnar ut i en djup depression". 
Så jag frågar. De som är nära. Som skulle veta, märka.
- Tror ni jag börjar bli sjuk? 
De tittar bara undrande. Sjuk? Känner du dig förkyld? 
 
Nej, jag är inte sjuk.
Jag bara tar ansvar för mitt liv. För min egen lycka. 
Väljer och väljer bort.
Äntligen. 
Äntligen väljer jag att vara lycklig.
Och snart ska jag tro att jag förtjänar det också. 
 
 
 

Ventilering

Härom natten hade jag en konstig dröm i vilken jag försökte förklara att jag fortfarande lever. 
Folk var arga och upprörda för att jag inte mådde sämre än vad jag gör. 
Vaknade med en känsla av stress och insåg att jag faktiskt har dåligt samvete för mitt mående. 
För att jag i all otur haft sån tur.
 
Och känslan är dubbel. Jag vill ju inte klaga. Samtidigt som jag ibland bara vill skrika. 
Har alltid haft inställningen att bitter är det sista jag ska bli.
Och jag tycks alltid klara mig bättre, läka snabbare, återhämta mig fortare än vården tror. 
(Hur mycket min tro på att det ordnar sig och min extrema envishet spelar in vet jag inte). 
 
I april beslutade jag mig för att åter testa insulinpump. En sladdlös sådan, Omnipod. 
Den största drivkraften var att jag inte skulle få någon hjälp med andra problem,
(så som mina onda leder förrän jag hade bättre diabetesvärden). 
Är i alla fall otroligt nöjd med den!
I kombination med Freestyle Libre som mäter blodsockret har mina värden blivit mycket bättre. 
 
Men det har inte minskat ledproblemen.
Och om jag kommer få hjälp med det verkar högst oklart :-(
Dessutom har de låga värdena blivit så vanligt förekommande att jag inte längre känner av dem i tid. 
Och det är en kamp att få upp dem. 
Idag låg jag mellan 1,7 - 3,0 mmol i FEM timmar (!!!) innan jag fick upp sockret. 
Och när väl den persen är över så är tröttheten enorm. (Inte så konstigt kanske, men ändå...).
 
Så på det stora hela, jag växlar mellan låga värden (med hjärtklappning, kallsvettighet och dubbelsyn), till trötthet som gör att jag knappt orkar hålla mig vaken. Lägg till alla onda leder på det också. Och så förväntas jag klara av vardagen, att sköta ett jobb och två barn...
 
Oftast går det bra. Ibland inte. Främst börjar jag känna att tröttheten gör mig mer knäpp än vanligt. (Kan t ex bryta ihop av en bild på barnen och tänka att jag inte kommer få se dem växa upp). 
Nån slags extensiell kris kanske, som kommer upp till ytan emellanåt. 
 
Färdigklagat. 
Och det är inte synd om mig.
Jag har vassa armbågar, skinn på näsan och är envis till tusen. 
Bara lite tröttsamt att behöva bevisa det jämt. 
 
 
 
 
 
 
 

RSS 2.0