remiss

Hjälpte  aldrig medicinen?

Vad är det som händer?

Varför mår jag plötsligt så dåligt att jag bara vill ge upp?

Sömntabletter i massor.

Jag vill bara sova bort allt tid.

Vakna först när livet är lättare igen.

Varför mår jag inte bra, eller i alla fall bättre längre?

Trodde att Lamotrigin var ”min” medicin. Rätt.

Men nu är livet nattsvart igen.

Sakta, sakta närmade jag mig punkten där jag nu befinner mig.

Långsamt mådde jag sämre. men jag fortsatte hoppas.

På en vändning. På att det var en tillfällig svacka.

Det var det inte. jag når snart botten.

Jag hatar det!!! Jag hatar att kräla runt där nere och inte

orka med vardagen. Och det gör så ont överallt!

Varför, varför, varför???

Varför jag?

Varför nu?

Varför, varför, varför???

Det är inte rättvist.

Ont.

Ont, ont, ont.

Har inga ord.

Ingen ork att försöka förklara.

Bara ett stort svart mörker inom mig just nu.

Måste gå ut.

Ensam i natten.

Försöka andas.

Fylla bröstet med kall luft istället

för allt det där mörka, trassliga och onda

som finns där nu. Som kväver mig.

Se mig. Hjälp mig.

Jag kvävs, men ingen reagerar.

Ingen fångar upp mig.

Ingen finns här nu.

Krama mig. Älska mig.

Jag är ENSAM.

Och jag har så ont.

För ett tag sedan fick jag en kallelse för cellprov på livmoderhalsen.

Ni vet, den där undersökningen man erbjuds vart tredje år...

Idag fick jag hem svaret.

Provet visade att jag har cellförändringar.

Det kan vara en ofarlig infammation som läker ut av sig själv,

det kan vara förstadiet till cancer eller i värsta fall cancer.

En mer omfattade undersökning ska göras om ca 3 månader.

Då ser man om cellförändringarna kvarstår.

Jag VET att det inte behöver vara något.

Att det kanske visar sig vid nästa besök att det inte är någon fara.

Men det är klart att jag funderar ändå.

På vad det kan innebära...

Bland annat på risken för att det sprider sig till livmodern?

Och kommer jag kunna få fler barn om jag en dag vill det?

Operation är steg 1 om nästa undersökning också visar på förändring.

Sen blir det täta kontroller.

I och för sig så är jag inte så förvånad.

Eller, det kanske inte alls hänger ihop, men nästan ända sedan Lova föddes

har jag känt att det är nåt som är fel.

Jag har haft småblödningar, kramper och värk, för att nämna några

av problemen.

Har varit både på sjukhuset och hos privata gynekologer, men fått höra

att det beror på ”omedvetna spänningar” efter förlossningen

samt skör hud och sköra slemhinnor...

Fått salvor och man har sagt att ”det blir bättre med tiden”.

Det är över två år sedan förlossningen nu.

Och mina problem har bara blivit värre. 

Nu ska jag inte ta ut någonting i förskott.

Det är kanske ingenting.

Men jag är så trött på alla ständigt uppkommande nya negativa provsvar.

Det hade varit så skönt, att bara en endaste gång,

få hem ett provsvar av något slag, som visar att allt är bra.

Hur ska jag någonsin kunna sluta blogga?

Jag har startat många bloggar. Och gett upp nästan lika många.

Tröttnat. Inte varit nöjd med innehållet. Har få läsare.

Men den här bloggen är annorlunda.

Jag tror den är bra för både mig själv och andra.

Det är inte jättemånga som följer den här bloggen heller,

men det känns som den är viktigt för i alla fall några läsare.

Hur ska jag kunna överge dom?

Och det stöd, dom kommentarar jag får är viktiga för mig.

Dom värmer och gör att jag känner mig mindre ensam.

Som tröstande kramar om natten när jag inte kan sova.

Tack!

Det har blivit mycket sömntabletter den senaste tiden .

För mycket!

Men dom hjälper ändå inte nämnvärt trots dubbla doser.

Tyvärr.  

Jag vet inte varför jag inte kan sova.

Känner mig inte hypoman. Inte fullt sådär effektiv som jag är då.

Är nog egentligen ganska trött om jag känner efter.

Men jag KAN INTE sova ändå.

Och det är så oerhört frustrerande!

Misstänker att det är en bieffekt av Lamotriginet.

Hoppas så att det går över. Gärna inom en snar framtid.

För jag är konstant trött av sömnbristen.

Och ser ut därefter också. Sliten. Mörk under ögonen.

Jag vill kunna sova!!!

Jag vill inte sitta och titta på meningslösa program på teven

hela nätterna. Eller slösurfa.

Sett allt, gjort allt.

Jag vill bara kunna sova.

Snälla låt mig kunna somna och sova i natt!

Fick för nån vecka sen hem erbjudande om vaccination.

Mot svininfluensan.

Tillhör riskgruppen på grund av min diabetes och astma.

Har funderat en hel del kring det. För- och nackdelar.

Och hur sannlikt det är att ens bli smittad?

Om det blir så stort som det sades från början?

Men skulle jag bli sjuk, så skulle det nog inte gå så bra.

Inte med tanke på mina känsliga lungor och låga kapacitet.

Men reaktionen på biverkningarna då?

Både nu och längre fram. Låt säga om 10-20 år, då kanske

vaccinet visar sig ha biverkningar som ingen förutspått.

Och så tänker jag på Lova. Som är för liten för att vaccineras.

Ska man se till fakta, så är det ju så att ju yngre man är desto

svårare sjuk riskerar man bli.

Små barn som drabbas ska hållas under nogrann uppsikt.

Ofta behövs sjukhusvård och risken för dödsfall är större.

Så jag vill inte heller riskera att bli sjuk och smitta henne.  

Kom tillslut fram till att det är nog mitt ansvar gentemot henne

och andra barn samt riskgrupper som inte kan eller får vaccineras.

Så jag tog vaccinet idag.

Ett stick som knappt kändes.
Lite feber, bara några timmar under kvällen och så öm i armen.

Helt okej.

Sen får väl framtiden utvisa om det växer ut en tredje arm eller

nåt om en sådär 15 år...

Men å´andra sidan skulle man ju faktiskt behöva en sådan ibland! ;-)

Vill så gärna. Men orkar inte.

Jag klarar inte av att vara mitt rätta jag.

Når inte ut.

Jag vet hur viktiga människorna omkring mig är.

Jag vet att man inte kan ta relationer för givna.

Man måste jobba på dom. Ständigt.

Men jag orkar inte. Inte nu.

Det skrämmer mig att jag en dag kanske mår bättre,

och då finns ingen kvar.

Inte för att jag behandlar någon illa, men för att jag

inte orkar engagera mig.

Känns som jag spelar teater dagligen.

Låtsas som om allt vore bra.

Med smink och ett påklistrat leende så kommer man,
om inte långt så i alla fall en bit.

Men det känns som det lyser igenom ändå.

Min frånvaro.

Att jag inte ids lyssna. Inte prata. Inte vara.

Fast jag så gärna vill. Känna. Beröras. Vara med.

Nu sitter jag bara där bland alla andra och är ändå utanför.

Ingen märker det.

Eller gör dom kanske det?

Kanske tror dom att jag inte vill.

Men jag försöker verkligen.

Försöker passa in i mallen.

Men jag får inte plats. Jag är för kantig.

Socialt inkompetent.

Fast i vanliga fall är jag inte det.

Någonstans inom mig finns ett annat jag.

Snabbtänkt, rolig och lättsam.

Men jag orkar inte vara den personen nu.

Jag tror inte ens jag kan.

I natt är jag ensam.

I natt blöder jag.

Mina kinder hettar.

Kanske är det ölen jag drack.

Kanske är det något annat.

Jag fryser sådär hemskt. Inuti.

Och utanpå.

Fingarna är stela. Det är svårt att svälja.

Tungt att andas.

Jag skulle så gärna vilja. Bara sticka ett litet hål.

Låta en del av allt det mörka, sorgsna rinna ur mig.

Bli lättare igen.

Kanske inte kunna flyga, men i alla fall stå rak.

Vad gör man när man inte räcker till?

När man inte duger?

Jag är så ensam här och jag längtar efter något jag

inte vet vad det är.

Jag har slutat tro, att andra människor kan göra en hel.

Ingen kärlek i världen kan läka alla sår.

En förälskelse är förädisk.

Den lockar med löften om evig lycka.

Och det är skönt att känna så.

Något som man intalar sig är på riktigt... 

Men vardagen kommer åter.

Den gör ju alltid det.

Och då kan man söka den tillfälliga lyckan på nytt och aldrig bli hel.

Eller stå där ensam och testa styrkan i sina egna ben.

Kanske resa sig, stappla fram?

Kanske en dag till och med springa.

Ensam, fri och med lyckan i sig själv.

Det var länge sen jag hade ett sånt där riktigt migränanfall.

Händer faktiskt inte alls ofta nu för tiden.

Och när det väl gör det så har jag effektiva mediciner att tillgå.

I nio fall av tio så hjälper dom.

Men nu känner jag hur det trycker bakom ena ögat.

Jag mår illa.

Vet att det här med all sannolikhet innebär en hemsk huvudvärk som

kommer smygande i natt och stannar kvar hela morgondagen.

En huvudvärk av det salget då inga tabletter i världen hjälper.

Bara att vänja sig vid tanken att jag inte kommer lämna sängen förrän

om ungefär 24 timmar.

För några veckor sedan kom David hem med en present till mig.

Det var Winnerbäcks nya skiva,
" Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen ".

Pillade loss plasten och matade in den i cd-spelaren direkt.

Det lät väldigt mycket...Kent!

Oväntat, men inte dåligt.

Fast texterna kändes inte sådär fängslande och pricksäkra som vanligt.

Dom brukar passa mig, kännas som fragment ur mitt liv, som om det

vore mina tankar som blivit till låttexter ackompanjerade av gitarrspel. 

Mina känslor klädda i ord.

Men ju mer jag lyssnar, desto mer fast blir jag.

Mer förälskad i denna underbara skiva.

Texterna börjar tala till mig.

Först efter en vecka förstod jag vad dom vill säga mig.

Och först nu knyter jag samman dom med mitt liv.

Tolkar. 

Nu får alla ord, alla meningar betydelse.

Det låter fortfarande väldigt mycket Kent.

Särskilt Järnvägsspår.

Men det är bra.

Det bästa ur två världar. Kent & Winnerbäck.

Underbart!

Igår åkte jag med min kompis tillbaka upp till Göteborg.

Ensam!!!

David och Lova stannade kvar hemma.

Det är verkligen jättekonstigt att vara här utan henne.

Tomt. Tyst.

Fast lite skönt med.

Även om jag saknar henne nåt enormt!

Men jag tror verkligen att det här var något jag behövde.

Lite egentid. Att bara vara. Någon annanstans än hemma.

Där går jag bara och plockar upp leksaker, tvättar kläder etc.

Här finns inget sådant. Här är det bara jag.

Och det måste nog få vara så ibland.

Att jag får tid att fundera på vem jag är numera.

Mer än ”bara” mamma. 

Har längtat efter den här helgen ett tag nu.

En kompis från Göteborg skulle komma ner på besök!

Men så har jag varit så otroligt trött och har haft riktigt jobbig

huvudvärk både igår och idag. Dessutom är Lova förkyld.

Så jag var lite orolig för hur det skulle gå...om jag skulle orka,

och om hon skulle ha trevligt i mitt trötta sällskap.

Men min huvudvärk lättade framåt eftermiddagen och när jag

hämtade upp henne vid tåget halv sju, mådde jag hur bra som helst.

Lova som i vanliga fall är ganska reserverad mot främlingar,

satte sig genast i hennes knä och skulle kramas.

Och nu sitter vi här och dricker vin, spelar Guitar Hero och har

hur trevligt som helst.

Och jag blir åter igen påmind om betydelsen av vänner som man

kan vara sig själv med och som alltid finns där!

Det har blivit en del kommentarer sen start.

Mycket stöd, uppmuntran och mycket värme!

Jag har också fått en del mindre trevliga kommentarer.

Dom har jag läst, funderat kring, raderat och valt att strunta i.

Men idag fick jag den första kommentaren som
gjorde mig upprörd. Nästan arg.

Fast på ett bra sätt.

En läsare, som är i samma situation som mig skriver

om sina möten med läkare och Försäkringskassan.

Att dom antytt att man som bipolär  aldrig kommer kunna
”komma tillbaka" dvs jobba heltid etc.

Jag blir så j*vla förbannad!!!

Hur kan man ta ifrån någon hoppet, framtidstron och viljan

att ens försöka på det sättet?!

Men jag är tacksam för att han berättade det för mig.

För nu är jag fast besluten att motbevisa det.

Jag tänker inte nöja mig med att jobba 75 %.

Jag tänker inte vara glad om jag orkar leka med min dotter

hälften av veckans dagar.

Jag tänker inte acceptera att må dåligt. Inte en dag!

Jag vill och ska vara 100 %.

Minst.

Och dit kommer jag. En dag. 

Så alla ni som kämpar i motvind just nu:

- Ge inte upp!!!

Från början var det nog främst familj och vänner som läste
den här bloggen.
Men med tiden har det tillkommit andra läsare
Flera med samma eller liknande diagnos som mig.

Och jag läser ofta på deras bloggar med.

Kommentarerna som lämnas värmer.

På något sätt blir det väldigt viktiga relationer,
om än ”bara” över nätet.

Så när någon läsare helst plötsligt försvinner.

Dvs varken kommenterar, mailar eller bloggar själv,

så blir jag lite orolig.

Att han eller hon kanske har en jobbig period. Eller ännu värre...

Men det är val i grund och botten något bra.

Trots allt.

Att vi är många som befinner oss i liknade situationer.

Som bloggar. Och som har funnit varann.

Det finns en förståelse där som ingen annan kan ge.

Och att det även finns en oro för varann är väl ett tecken
på att vi alla funnit nya vänner som bryr sig! :-)

Nytt besök hos Emmy idag.

Jag hade velat prata med henne om självförtroende

respektive självkänsla.

Om det kanske är nåt att jobba med för att börja gilla

sig själv lite mer..?

Men hon var mer inne på att fortsätta på förra veckans ämne.

Om att ta tag i saker och ting. Att ta ansvar.

Få saker gjorda. Och ”städa upp” i sitt liv.

Fundera över vad som är viktigt. vad som betyder något.

Sen pratade vi om all den här ilskan jag känner också.

Vad den betyder. Vad det står för. Om det finns andra sätt...

Det är klart det gör.

Jag måste bara lära mig bemästra den. Så jag hinner tänka efter.

Och sedan handla rationellt istället. På ett sansat sätt.