Ruta ett
Tillbaks på ruta ett. Tror det ligger något i min känsla av att inte riktigt passa in i den här världen. Jag resonerar så fel och tenderar ge andra människor alltför stora och viktiga roller i mitt liv.
Jag sätter mig själv åt sidan för att uppfylla andras drömmar lite för ofta. Och när jag sen tömt mig på energi (och pengar) så står jag där och inser att jag inte får detsamma tillbaka. För att de flesta står sig själv närmast. Och det är antagligen så det ska vara. Så det måste vara för att fungera med och bland andra människor. Men det gör inte min besvikelse mindre. Och det gör känslan av att ha blivit utnyttjad så svår att mota bort. Som ut ett grått töcken växer den sig starkare inom mig. Fyller bröstet som nyss var varmt, ömt och fullt av kärlek med förvirring, självförakt, sorg, besvikelse och smärta.
Det är så svårt att förstå hur något som bottnar i kärlek hos mig kan tas emot av någon annan. Nyttjas av dom, bidra till glädje och få dem att växa. Men också utan att generera något tillbaka på sikt. Jag ger tills jag är tom och väntar ständigt på att någon ska vilja fylla på mig. Ge mig kärlek och omsorg. Ta hand om mig, skämma bort mig och få mig att känna mig viktig, sedd, uppskattad och älskad. Men det blir aldrig så. Och när jag har slut på ork, när jag inte kan ge mer. Då tar också relationen slut. För då finns inget mer att hämta i den. Inte för någon. Så jag bygger upp mig själv igen. Intalar mig att den sanna kärleken inte bara finns i min fantasi. Bygger upp mitt energiförråd, sparar pengar, längtar efter någon värd att ge allt. Någon jag känner för. Någon jag tror på.
Sedan blir det ändå samma sak igen. Och jag får börja om igen. Borde kanske bara inse att jag är den sorts människa som ska leva själv. Att det blir bäst så. För alla. Allra mest mig själv. Jag är trots allt gladare, tryggare och har bättre ekonomi när det bara är jag, barnen och katterna. Och vi har ju egentligen allt vi kan önska. Vi har varandra.
