remiss.blogg.se

Någonting har hänt. Med mig. Något nytt.

Jag skriver ett sms mitt i natten till mig själv,

(orkar inte gå upp och starta datorn);

 

Liv rasar samman runt omkring mig.

Är det tiden på året?

Jag lyssnar, stöttar, klistrar, lappar och tröstar.

Själv känner jag mig inmålad i ett hörn.

Ingen hör mig.

Utvägarna tycks allt färre.

Panilken växer.

Vad gör man när man faller och sista halmstråt

har brutits?

Fan, fan, fan.

Jag har hamnat någonstans där jag aldrig varit förut.

Ett ställe utan känslor.

Här finns bara likgiltighet, tomhet.

Känner inget, bryr mig inte.

 

Så känns det. Likgiltigt. Allt.

Mitt sätt att må dåligt brukar visa sig genom ångest.

Det vill säga känsla i allra högsta grad.

Nu bryr jag mig inte.

Försöker förklara för David att tidigare har jag ändå

alltid kunnat se fram emot saker.

Kanske inte under den, eller de timmar då ångesten

river som värst. Då är mitt enda fokus leva eller dö.

Men sen när det lugnar sig lite, när jag i alla fall kan andas igen.

Då kan ett löfte om en londonresa, en hundvalp, en vecka i Göteborg

eller vad det nu kan vara tända ett litet, litet ljus inom mig. Ett hopp.

Och sen när lugnet lägger sig helt kan jag till och med glädjas. 

 

Nu är jag lugn. Men tom på känslor av alla slag.

Nu finns ingenting. Känns ingenting.

Är jag redan död?

Jag önskar ibland att jag var min egen vän.

När jag finns där för andra, så önskar jag att

det fanns någon som kunde finnas där för mig.

Någon jag kunde tillåta göra det.

 

Vem kan jag ringa som kommer svara?

Vem kan jag besöka utan att störa?

För vem skulle jag kunna erkänna hur

misslyckad jag är?

 

Ensam. Bara så ensam nu.

Idag var det nytt besök hos Dr Anders.

Efter gårdagen hos Emmy och Margareta var jag beredd på

ett jobbigt och långdraget besök.

Det visade sig att även Emmy skulle vara med.

Dom hade väl bestämt sig för att tala förstånd med mig.

 

Tråkigt nog så är jag inte mottaglig för sånt just nu.

Jag lyssnar. Sen ler jag och skakar på huvudet.

Nej, jag vill inte ha någon mer hjälp.

Tack, men nej tack. Jag är klar.
Jag är lugn. Inga argument biter på mig.

 

Jag ångrar bara en sak. Att jag var ärlig. Att jag berättade

att jag gett upp, att jag tröttnat på livet.

Nu kommer jag tvingas prata om det, igen och igen.

Eller så får jag ta till hela mitt skådespelarregister och

låtsas må bra igen. Att det var en tillfällig svacka.

 

Jag sa detta till dom. Att det är så jag kommer göra.

Och trots att jag gav dom denna information, så

kommer dom tro på mig när jag om en vecka eller

två säger mig må mycket bättre.

Besök tillsammans med David hos Emmy och Margareta idag.

Emmy är ju som bekant min psykolog och Margareta är

sjuksköterska och arbetar på samma ställe.

Vi går dit tillsammans ungefär en gång varannan månad.

 

Jag orkade inte låtsas idag. Jag brukar göra det.

Jag säger och beter mig oftast som jag förväntas göra.

Men jag är så trött på att spela teater.

Jag har gjort det så länge nu. Lekt lycklig familj utåt.

 

Jag har gett upp. Så känns det. Jag orkar inte mer.

För jag har försökt. Jag har bett om hjälp. Många gånger.

Jag har varit tålmodig. Testat olika mediciner.

Fått biverkningar. Vissa värre än andra.

Jag har pratat, pratat, pratat...

 

Men det blir inte bättre. Det hjälper inte.

Ibalnd tror jag det. Ibland infinner sig lugnet ett tag.

Men sen är jag tillbaka här igen. Igen, igen, igen.

Det här är mitt liv. Såhär är mitt liv.

 

När jag äntligen säger vad jag känner,

berättar vem jag är, stirrar alla tre på mig.

Du måste in på psyk. Åk in till psykakuten.

Låta dom lägga in dig. Nu.

 

Aldrig.

Jag ler.

Nästan skrattar.

Aldrig.

 

Inte en chans att jag låter er låsa in mig.

Ni tror att ni förstår. Vill få det att låta så.

Men ni når mig inte. Och ni har inte en aning.

Inte en jävla aning om vad jag känner, hur jag

resonerar eller hur ni ska få mig att lyssna.

 

Det här är inte du.

Jo, det här är jag.

Det är det här som är jag.

Fattar ni inte ens det???

Jag vaknar. Kokar te. Brer en smörgås.
Tar en tugga. AJ!!!
Känner efter med tungan. Såklart.
Ännu en tand som har gått av.

Hur ska jag kunna äta framöver?
Nu kan jag inte tugga på nån av sidorna.
Jättekul, verkligen. 

Sms:ar David. 

"Bitit av ännu en tand. Livet är underbart"


Sen kokar jag gröt till frukost istället. 

(Och förbannar den värdelösa tandfen som inte längre 
kommer med pengar om natten för tänderna. 
Hade hon gjort det kanske jag haft råd att skaffa nya...)


 

Idag är det måndag. Det vill säga terapidag...

För att få lite rutin på det hela är det bestämt att jag

ska träffa Emmy varje måndag klockan 11.

Hela våren.

 

Besöken hos henne har gett mig större självkännedom.

Det kan jag inte förneka. Men i övrigt är jag osäker.

Visst har jag berättat för henne om mitt liv.

Hon vet mer än någon annan.

Men som hon uttryckte det;  jag berättar väldigt sakligt.

 

Jag pratar om mitt liv som om det vore någon annans.

På ett sätt som om det gällde vädret eller receptet

på nån maträtt...

Det vill säga helt utan känslor.

 

Jag får ibland känslan av att det gör henne frustrerad.

Att hon inte kan nå mig.

Ibland tror jag att hon försöker provocera fram en reaktion...

Hon upprepar sådant jag sagt. Bara det jobbiga.

(Det är mycket sånt som få vet och därför kan jag inte skriva vad).

Och så frågan;

Hur kändes det? Hur kändes det? Hur kändes det?

 

Jag blir inte arg, inte irriterad, jag gråter inte.

Jag ler. Inom mig. Och jag tänker att aldrig.

Aldrig att jag kommer släppa in någon där.

 

Jag tycker lite synd om henne. För hon är snäll.

Och hon försöker.

Men jag vill inte. Jag kan nog inte ens.

Jag har glömt hur man gör.

Jag har låst och slängt bort nyckeln.

Vi har haft det ordentligt krisigt hemma nu ett tag.

Jag och David alltså.

Men nu känns det som de flesta vet om det och då

kan jag vara lite mer öppen här med.

 

(Har jag inte nämnt det, så beror det förmodlgen inte på

brist på förtroende utan bara att det inte funnits tid eller

tillfälle att prata om det).

 

Jag har i alla fall svårt att se att det finns någon väg tillbaka.

Och nu kretsar mycket kring hur vi ska lösa det praktiskt.

Var vi ska bo? Hur ska vi göra med Lova? Stad? Dagis?

Ska vi göra slut för gott eller testa att vara särbos?

Eller ska vi försöka en sista gång? Ta hjälp utifrån..?

 

Men vardagen fungerar. Det är bekvämt.

Och så får tiden bara gå. Utan att vi gör något.

Varken flyttar isär eller jobbar på relationen.

 

Antar att det snart är dags att ta ett beslut.

Jag vill inte drunkna, strypas, förblöda, ta piller,

hoppa framför ett tåg eller från ett tak.

Jag vill inte att det ska göra ont.

Jag vill dö lugnt. Fridfullt. I en mjuk säng.

Till musik jag tycker om.

 

Då kom jag att tänka på självmordskliniker.

Trodde det skulle vara jättedyrt.

Det visade sig att det kostar 30 000, plus resan dit

och en avgift på 600 kronor.

Inte så farligt, med andra ord.  

 

Fast idag har varit en bra dag.

Inte en endaste millimeter av mig har velat dö.

Men det känns bra att det finns en utväg för någon

som är så feg och rädd för (planerad) smärta som jag.

Klar med boken.

Och jag vet fortfarande inte vad jag tycker.

Det har inte varit tal om någon sträckläsning.

Inga svårigheter att lägga den ifrån mig med andra ord.

 

Men jag har drömt om karaktärerna flera gånger.

Och jag känner igen mig i dom, lite i alla faktiskt.

 

Men på det stora hela så gav den inte så mycket.

Varken såhär efteråt eller under tiden jag läste.  

Så nä, det var nog inte riktigt ”min” bok.

För några år sedan skrev jag en krönika med rubriken;

”Allt du bör hinna med innan 30”.

(Den publicerades i Aftonbladets tidning punkt.se).

Då var det bara en fyndig text.

Någonting som var skrivet med glimten i ögat.

Idag förstår jag att det fanns en underton.

 Kanske en omedveten sådan.

 

För helt plötsligt är vi runt 30. Och något händer.

Det börjar storma.

För bara ett år sedan fanns inga problem. Inga stora.

Möjligen lite krusningar på ytan ibland.

 

Folks föräldrar dör eller blir allvarligt sjuka.

Skilsmässor, separationer, funderingar.

Jobb, arbetslöshet, hus, barn, framtid.

Och framför allt ångest, tvivel och oro inför livet.

 

Det måste vara åldern.

Kravet på att bli vuxen nu.

Tidigare har det liksom varit okej att tvivla. Att testa.

Nu är sista chansen.

 

Så du vet väl vad du vill ha ut av livet?

Har du inte redan fixat det så är det dags nu.

Jobbet, partnern, barnen, huset, hunden.

Och allt det andra som man ska vilja ha.

Som ”samhället” tycker man ska ha för att ha lyckats.

 

Det räcker inte med några rätt i livskrysset.

Är du förlovad? Då är frågan när ni ska gifta er...

Är du gift? Då kommer frågan om barn...

Har du ett barn? Då kommer frågan om nästa...

Har du två barn? När ska ni köpa hus då...

Och så vidare.

 

Inte konstigt att folk börjar känna sig stressade,

tvivla, fundera och må dåligt.   

Sitter hemma hos mamma och har tid med sådant

jag sällan har tid eller ro till annars.

Jag läser.

Just nu är det Fallhöjd av Nick Hornby.

 

Nyårsafton. Fyra personer möts uppe på taket

till ett höghus. Alla är där för att hoppa.

 

På sidan 34 känner jag något.

På sidan 142 ler jag för första gången.

 

Jag är lite osäker på boken. På om jag gillar den.

Men jag ska läsa klart innan jag bestämmer mig.

Årets allra första dag.

Nytt år, nya vanor, säger man ju.

Jag hoppas att det här blir ett bra år.

 

Jag satt och skrev om mitt liv förut.

Ett dokument i Word fylldes med text.

Om det som varit. Det jag gjort. Upplevt.

Om allt det som är just nu.

Men framför allt om det som borde vara.

Där jag borde vara. Det jag borde ha.

Det liv jag borde leva idag.

 

Det är lite sorgligt att se det svart på vitt,

hur totalt jävla mycket jag har misslyckats.

Men för tillfället känns det ändå rätt okej.

Nu har jag i alla fall det tydligt framför mig,

vad jag vill ha. Ett mål med mitt liv alltså.

 

Det är steg ett.

Nu ska jag samla ork att ta mig dit.

Misslyckas jag med det så är det väl rätt

kört för mig, antar jag.

 

Nytt år. Sista chansen.

 

Idag kom vi äntligen iväg till Göteborg och min familj.

Lova har varit sjuk sedan julafton och är fortfarande.
Själv låter jag som..nej, jag låter inte ens, jag kraxar.
Min hals är helt sönderhostad.

 

Jag är alltid så lycklig när jag får åka hem.

Det känns lite som en förälskelse.

Jag känner glittret i ögonen och kommer på mig

själv med att le sådär fånigt flera gånger under

den tre timmar långa resan.

 

Gör ett stopp och säger hej till en vän.

Gör ett stopp till och fikar.

 

Jag kör nästan hela vägen. Då får jag lyssna på musik.

När David kör vill han ha det tyst.

Kan jag inte sova då så känns resan som en evighet.

En tyst evighet.

 

Oavsett så är det skönt att vara framme.

Att komma hem.

Igår kväll, när jag inte hade något bättre för mig,

fastnade jag framför filmen ”Min stora kärlek”.

(Trots att jag sett den mer än en gång förut).

 

I vilket fall funderade jag på det där med inre

och yttre skönhet. Att det måste ha blivit nåt fel där.

 

Tänk så mycket enklare det hade varit om man kunde

se en människas inre och döma därefter istället.

 

Undrar hur jag skulle se ut då?

Jag känner inte att jag är någon ond eller elak person,

men jag har trots allt dåligt samvete för att jag inte är

så osjälvisk som jag skulle önska.

 

Jag hade till exempel valt att fixa mina tänder framför

att skänka pengarna till någon som behöver dom bättre.

 

Såklart hade jag inte sagt att ”jag saknar faktiskt redan tio

tänder och vill rädda dom jag har kvar” om jag hade ett

svältande barn framför mig och fick välja vad jag ville göra

med en större summa pengar.

Men hade det inte varit en så tydlig och konkret situation så

hade jag lagat mina tänder. Och jag skäms över det.

Men är jag lagom ful för det? Eller skulle jag behövt vara fulare
om det var insidan man såg?
Ja...sånt ägnar jag min tid åt att fundera över.
Givande, eller hur?! ;-)

På förmiddagen gav sig David och Lova iväg hem till

Davids pappa. Jag diskade och kröp ner i sängen igen.

 

Dom kom hem lagom tills det var dags att sova middag.

Lova sov fortfarande när det var dags för Kalle Anka.

Så jag begick dödssynden att spela in det...

 

När hon väl fick se det senare skrattade hon så hon kiknade

åt Kalle när han ska fota fåglar.

Det var utan tvekan dagen härligaste stund <3

 

På kvällen när jag satt framför tv:n och drack te tänkte jag på

dagen som gått och insåg att jag lagt massor av tid på såväl

julklappar som mat och godis.

Men att jag egentligen inte bryr mig ett dugg om något av det.

 

Det enda som betyder något är att få träffa familj och släkt.

Gemenskapen.

Det har inte ens med julafton att göra.

Hade vi träffats varje år, låt säga, den 24 november istället,

så hade det varit årets viktigaste dag.  

Det var svårt att somna igår kväll.

Och inte på grund av någon förväntan eller glädje

som den man känner som barn inför julafton.

 

Jag låg bara och tänkte på att jag var på fel ställe.

I fel säng, i fel rum och i fel stad.

För första gången någonsin var jag inte med familjen

och släkten dan före dan.

 

Jag har löjligt svårt för förändringar också.

Det hör väl till mitt kontrollbehov som är en del av

mitt röriga förflutna.

I vilket fall påminner jag starkt om Gustav i ”Svensson, Svensson”.

Ni vet det där avsnittet som alltid sänds på julafton!?

 

Tradition är tradition.

Allt ska vara som det alltid har varit.

Annars blir min värld ett enda stort ångestfyllt kaos.

 

Det där med ett jobb...

Det där med ett värdigt liv, att betyda något.

Att behövas någonstans. Att tillföra något.

 

Jag saknar det. Jag behöver det.

Det förtär mig. Det förgör mig.

Det bryter ner mig allt mer dag för dag.

 

Min självkänsla sjunker.

Mitt självförtroende rasar.

 

Jag behöver någon som tror på mig!!!

Gott nytt år & god fortsättning och allt sånt man säger.
Jag hoppas på ett bättre år. För mig och för er.

Nyårsafton är en vanlig dag för självmord.
Slutet på ett år. Slutet på ett liv.
Nåt sånt.

Jag skulle se det som en början.
På ännu ett jävligt år vill säga.
Varför skulle 2010 ge det 2009 inte kunde?

Men det känns okej. 
Brorsan har blandat en "Rosa Pantern" till mig. 
Vidrig!

Och jag hoppas trots allt att 2010 ska bli bra. 
Bättre i alla fall. 

Och jag hoppas att ni, mina läsare i samma eller 
liknande situationer ska få ett lättare och lyckligare år. 

Tack för allt stöd. För alla uppmuntande ord. 
Tack för den glädje ni skänker mig varje gång
jag loggar in och har fått nya, underbara kommentarer. 

Tack för det gångna året. 
Utan bloggen och er hade det faktiskt varit värre. 

KRAM JENNY