Min prins
Igår var jag lika stark, lycklig och oövervinnerlig som jag har varit varje dag de senaste veckorna.
En god kandidat till världens bästa mamma tror jag.
Idag känns det rätt kört på den fronten...
Vaknade med huvudvärk - antagligen på grund av gårdagens anspänningar.
Akuttid hos veterinär, som slutade med sövning och operation för Ester (katten).
Självrisken på 2500 kr känns... men värst var oron över sövning och att hon har ont.
Hela kvällen igår låg hon i soffan bredvid mig och sov sig igenom "The terminal".
Min huvudvärk blev trots tabletter av alla möjliga slag värre.
Sämsta möjliga tajming att ha 4-åringen hemma från förskolan för att umgås...
Men ja, inte mycket att göra åt.
Kokar makaroner till lunch och serverar med ketchup som enda tillbehör.
Försöker att inte andas genom näsan, då bara lukten av mat får mig att må illa.
Rotar i skåpet efter tabletter och känner hur blodsockret sjunker.
Tänker att nu vore en prins på sin plats.
Han behöver inte ens ha någon krona eller komma på en vit springare.
Bara han kommer omgående och tar över här!
Bäddar ner mig i sängen, fixar extra sött te till mig och mellis till barnet.
Tar han sedan med sig henne ut för lek så jag får vila ostört så är min lycka komplett.
Då får han såväl både den här något slitna prinsessan och halva kungariket.
(Och två småprinsessor/trollungar medföljer som bonus)!
Efter lite funderande inser jag förresten att det kanske är idag jag är en kandidat
till världens bästa mamma och inte igår...
För hur svårt är det att vara en bra mamma när alla förutsättningar finns?
En betydligt större utmaning är det att vara en tillräckligt bra mamma dagar som denna.
Att bita ihop och se till att barnen är nöjda, mätta och trygga trots att det känns som
huvudet ska spricka vid minsta rörelse.
Senaste veckorna...
Inaktiverade Facebook på juldagen.
Tanken var koppla ner och koppla av ett tag :-)
Men som alla gånger tidigare då jag har tagit en paus från
sociala medier, så blev den längre än jag avsåg från början.
Varje dag blev ännu en dag med tanken "bara en dag till...".
Vet inte om avsaknaden av andras olycka i mitt flöde (och även
avsaknaden av andras lycka och perfekta liv) är en del i mitt mående.
Men utan det har jag fått mer tid och energi att leva i det där som kallas nuet.
Och jag har verkligen njutit av varje dag, på ett för mig helt nytt sätt.
Vi har byggt med bunchems (och lego).
Bakat egen pizza!
Besökt Liseberg med moster och lilla kusinen :-)
Lekt i snön - till och med jag ;-)
Varit på bio. Gissa film :-P
Och så klart ägnat oss åt massa soffhäng med mys, godsaker och film!
Just nu är allting bara så bra, så enkelt och så härligt.
Det bara....fungerar!
Jag somnar på kvällen med en förväntning om morgondagen.
Och vaknar med lust och längtan efter att få utnyttja tiden till max.
Världen ler så stort i allt det lilla igen och jag är tacksam att jag får uppleva det.
Har saknat den här känslan i många år och lite skrämmer den mig.
En liten röst viskar "tänk om du är sjuk, tänk om det är ett tillstånd
som mynnar ut i en djup depression".
Så jag frågar. De som är nära. Som skulle veta, märka.
- Tror ni jag börjar bli sjuk?
De tittar bara undrande. Sjuk? Känner du dig förkyld?
Nej, jag är inte sjuk.
Jag bara tar ansvar för mitt liv. För min egen lycka.
Väljer och väljer bort.
Äntligen.
Äntligen väljer jag att vara lycklig.
Och snart ska jag tro att jag förtjänar det också.
