remiss.blogg.se

Idag ringde min handläggare på Försäkringskassan.

Hon ville meddela att hon varit i kontakt med såväl

Dr Anders som min psykolog Emmy.

 

Dom hade kommit fram till en tid i slutet av januari för

att träffas allihopa och diskutera min framtid.

Det vill säga medicinering, behandling och återgång

till arbete.

 

Och ja, det är väl bra med lite planering.

Själv så tror jag att ett jobb hade varit mer än bra

när det gäller mitt välbefinnande.

Rutiner, självkänsla, lite socialt umgänge.

 

Men problemet ligger ju i att jag inte får något jobb.

Arbeten jag är egentligen är kvalificerad för (och som jag vet

att jag skulle klara utan problem), dom får jag inte för jag

saknar praktisk erfarenhet.

 

Arbeten av andra slag, exempelvis vårdjobb som jag haft innan,

eller jobb där det står att endast gymnasiekompetens krävs då?

Nej, dom får jag inte heller.

Oftast med motiveringen att jag är ”överkvalificerad”. Dom vill

ha någon med högre ambitioner som med största annolikhet

kommer söka sig vidare till något ”högre och bättre”.

 

Så vad ska jag göra då?

 

Trött på alla myndigheter som säger att dom blir såå

 imponerade av mitt cv.

”Inte ska du behöva läsa något mer/annat. Du som har gjort

och hunnit med så mycket.

Det är sällan man ser ett sånt fint cv här på Ams, FK”,

eller vad det nu kan vara för institution.

 

Vill ni hjälpa mig att komma på fötter så ge mig ett riktigt,

värdigt jobb, lite rutiner och framtidstro.

Uppföljning via telefon med Dr Anders.

Lamotriginet har inte önskad effekt.

Jag står kvar på 200 mg och jag mår inte bättre.

 

Visserligen har de riktiga svackorna liksom de hypomana

perioderna försvunnit, men istället kan jag inte sova.

Det är frustrerande, utmattande och jobbigt.

 

Sen är jag konstant arg och irriterad.

Måste vara underbart för omgivningen...

Inte så kul för mig heller.

Om det beror på medicin eller är en konsekvens av

sömnbristen är dock oklart.

 

Oavsett så är det dags att börja minska på dosen nu.

Ner till 150 mg och sen 100 om ett par veckor.

Där mådde jag som bäst.

 

Hoppas, hoppas, hoppas att det är rätt dos för mig!

Att det inte bara var en bra period i sig, utan att det

faktiskt var Lamotriginet som hjälpte.

Inget talar tyvärr för det egentligen,

då 100 mg är en väldigt låg dos.

 

Men alla är vi ju olika, så jag hoppas!

Som bekant gick jag upp en hel del i vikt under

behandligen med litium i våras.

Ingen önskad biverkning direkt.

 

Så har jag genom min diabetesläkare fått en remiss

till en dietist på sjukhuset.

har varit där en gång för fyra veckor sedan och idag

var det alltså dags för besök nummer två.

 

Ihärdig magträning har medfört att min mage, nåja,

övre delen av magen i alla fall har blivit slankare och

till min stora förvåning och glädje kan man till och med

ana att jag har magmuskler där under nånstans!

 

I övrigt har det inte hänt så värst mycket.

Minus nåt enstaka kilo bara.

 

Dietisten tittade på mig och sa något i stil med;

”Men du är så himla fin som du är”.

Min missnöjda och irriterade blick fick henne snabbt

att tillägga;

”Fast det är klart, du ska ju trivas med dig själv också”.

 

Jag jobbar på det.

Som vanligt ligger jag efter i tiden med bloggandet...
(Där är jag ju bara i mitten av december).
Men i verkliga livet är det den 24:e = julafton!!!

Så;

GOD JUL ALLA MINA HÄRLIGA LÄSARE!!!
HOPPAS NI FÅR EN UNDERBAR JULHELG!

Idag, för första gånger på flera veckor var jag hos Emmy,

ni vet, min psykolog som jag träffar (läs; ska träffa),

en gång i veckan.

 

Jag har bara inte orkat ta mig dit.

Inte för att samtalen i sig är så värst jobbiga.

Tvärtom faktiskt. Dom är ganska sköna.

Det motiga är att ta sig dit...

 

Jag har sovit så dåligt och det har medfört ett stort

intag av sömntabletter. Och med tanke på hur seg

och dåsig jag blir av dom så vore det inte lämpligt

att köra dagen efter.

 

Att gå är inget alternativ.

Bussen då?

Nej.

Det finns inte i min värld att jag skulle åka buss.

Lätt illamående och omgiven av massa andra människor.

Aldrig!

 

Jag har svårt för människor i allmänhet just nu.

Vill bara dra mig undan. Vara ensam.

Avskildhet i den mån jag kan få det.

 

Drömmer om en plats där jag kan låsa dörrarna,

fälla ner alla persienner.

Stänga av mobilen och bara umgås med datorn,

musiken och mina egna tankar.

Ett tag i alla fall.

 

Men Emmy säger att jag MÅSTE.

Jag måste bryta mina osociala vanor.

Jag måste hitta rutiner igen.

Jag måste komma på samtalen varje måndag

klockan 11:00.

Punkt.

Natten till idag var okej. Fem timmar i alla fall.

Och nu under kvällen har vi hämtat David vid tåget.

 

Har visserligen haft besök större delen av tiden som han

har varit borta, men det har ändå gett mig tid att fundera

och känna efter. 

 

Jag borde nog bo och vara själv.

Ta hand om Lova, vardagen och mig.

Jag mår så mycket bättre när jag har kontroll

över vad som sker och när jag får lite fasta rutiner.

 

Känslan av att jag klarar mig själv, att jag inte behöver

bli omhändertagen är så skön och motar bort en massa

ångest.

Jag vill inte känna mig som en belastning, som någon

som ständigt behöver hjälp och uppbackning i allt jag

gör.

 

För när jag måste så kan jag uppbåda kraften.

Jag KAN!

Natten till igår var otrolig!

Hade fortfarande en kompis här och vi var båda så

trötta att vi gick och lade oss redan vid 21:30.

 

Jag somnade och sov i två timmar.

Sen följde två vakna...

Men sen somnade jag faktiskt om och sov ganska okej,

(med bara några få uppvaknanden) ända fram till åtta!

 

Helt underbart!!!

Idag har nog varit den värsta dagen på länge.

Som vanligt kunde jag inte sova.

Det blev knappt två och en halv timme framåt morgonen.

Och då med ett avbrott för att gå upp och ordna med välling

till Lova klockan sju.

 

Sen upp vid åtta och iväg till dagis.

Ärenden på stan. Stress, stress, stress.

Hem. Hämta på dagis.

Storhandla med en trött och gnällig Lova.

Hem igen.

Sätta Lova i badet och laga middag.

 

Skär mig i fingret.

Sen lyckas jag sticka mig på en gaffel också.

Välter ut buljongen över hela diskbänken.

Andas. Lugn.

 

Lova har bajsat i badkaret.

Där det även finns 50 leksaker...

Jag vill bara gråta.

Ut med vattnet. Duscha en arg och skrikande Lova.

Torka och klä på henne. Börja tvätta alla leksakerna.

Och badkaret.

 

Lagar klart middagen.

Sen äter vi. Alldeles försent.

Lova somnar gott sen.

Men jag är fortfarande irriterad och stressad.

 

Skitmedicin!

Hade jag bara kunnat sova lite mer än ynka 2-3 timmar

per natt hade motgångarna varit betydligt lättare att ta.

 

Hemsk, hemsk dag. Men sådana har väl alla då och då?

Och jag fixade ju det faktiskt!

Jag var lite orolig när David åkte.

Att det skulle bli jobbigt. Att jag inte skulle orka.

Mest för att alla andra verkade oroliga för hur det skulle gå.

Nu har det gått en vecka och det har visat sig fungera

hur bra som helst.

 

Jag mår bra av rutinerna, att jag måste göra vissa

saker varje dag. Det finns ingen som kan avlösa.

Gå upp på morgonen och iväg till dagis.

Hämta varje eftermiddag.

Handla, tvätta, diska, laga mat, bada, natta osv.

 

Och det har nog aldrig varit såhär välstädat.

Så lite disk och tvätt här hemma.

 

David säger att han är stolt över mig som fixar det.

Idag ringde Emmy (min psykolog) och berömde mig

för att jag är så duktig som klarar ”allt” själv...

Jag vet att det är menat som komplimanger, men jag

blir ändå ledsen och besviken.

 

Är det så omvärlden ser på mig?

Oförmögen att ta hand om mig själv och mitt barn?

Att jag är duktig för att jag hämtar på dagis och

lagar middag?

 

Ger jag verkligen intrycket av att vara så hjälplös?

Så var det söndag. helgen är slut och det blev dags

för mamma och lillebror att åka hem.

Och jag och Lova åkte iväg på 2-årskalas hos en vän.

 

Det var trevligt. Lagom mycket folk för både mig och Lova.

Jag har fortfarande så svårt att orka engagera mig i samtal,

det fungerar liksom bara inte.

Och Lova är väldigt blyg och försiktig. Så hon föredrar när det

är lite lugnare, dvs inte för många barn på en gång.

 

En kompis skulle komma förbi på kvällen, men hörde av sig

tidigare än beräknat och var på väg mot Lund med tåg...

Så det blev lite bråttom att packa ihop oss och köra hem.

 

Sen följde en lugn kväll framför teven.
Skönt.

Idag kom min mamma och lillebror ner hit för att

hälsa på över helgen och göra mig och Lova sällskap.

Har även en kompis på besök så här är mycket folk nu :-)

Men det är bara roligt & mysigt!

 

I kväll har vi kollat på Ice Age 3 och druckit Baileys.

Lite godis, chips & annat gott blev det också.

 

Nu är det dags att krypa ner i sängen och försöka sova.

Imorgon ska kompisen in till Malmö för en turnering i

bowling. Eventuellt följer vi andra också med och tittar.

 

Annars blir det väl en runda på stan eller nåt i den stilen.

Fast lillebrorsan vill helst stanna hemma och se på fotboll...

Vissa relationer verkar bara inte fungera.

Och jag förstår inte varför.

Det är frustrerande, jobbigt och energikrävande.

 

Och jag är för osäker på mig själv och mina

egenskaper för att kunna avgöra om det beror

på mig att det inte fungerar.

Jag vill inte vara jobbig eller krävande.
Jag hoppas att jag är en bra vän. 

Idag flög David iväg till Indien (jobb).

Han blir borta i tio dagar, så jag och Lova

är ”ensamma” hemma :-)

 

Innan han åkte så såg jag fram emot lite tid

för mig själv. Eller ja, alltså Lova är ju hemma,

men ändå. Att bo själv ett tag liksom.

 

Fast nu när han har åkt känns det bara tomt och tråkigt.

Fick ett sms nyss så jag vet att han kommit fram tryggt

och säkert i alla fall.

 

Lova sover och jag vet inte vad jag ska göra.

Har både bakat och storstädat.

Skulle fått besök av en kompis, men verkar inte

bli av. Synd, för det hade varit trevligt med sällskap.

 

Nu ska jag i alla fall fixa lite te och slå mig ner framför
teven med min nybakta kaka!

Idag är det den första advent.

Dagen till ära har jag gjort ischoklad och fudge.

Och just det, biscotti också!

Två varianter, saffran och vanilj/choklad.

 

Det är roligt och mysigt.

Ljusstakarna är tända i nyputsade fönster.

Men lite av glädjen förtas av det faktum att

jag inte kan sova.

 

Högst tre timmar per natt har det varit några dagar nu.

Och jag blir så frustrerad. Min kropp är så trött.

Men jag kan inte sova ändå.

 

Nu är klockan 02:55.

Jag gör mer ischoklad och tvättar gardiner.

Vet att jag kommer vara vaken många timmar till.

har jag tur så kan jag somna vid fem.

I värsta fall runt åtta.

 

Åh, varför kan jag inte bara få sova!?!

Dom som följer bloggen har nog knappast missat

hur mycket julen betyder för mig.

Snart är det första advent och jag längtar sååå efter

att få tända ljusstakarna i fönstren.

 

Har städat och pyntat i två dagar nu.

Lova älskar det. Åh, så fint! Tack mamma, säger hon för varje

 ny sak som jag plockar fram ur den stora lådan med julpynt.

 

Idag påbörjade jag julbaket också. Lussekatter :-)

Ska man hinna med allt så är det bäst att börja i tid.

På listan står även fruktkaka, pepparkakor, pepparkakshus,

knäck, ischoklad, tryfflar, saffranskaka, biscotti och fudge.

Och så eget vörtbröd såklart!

Jag är fortfarande ledsen över att inte få träffa släkten i år.

Försöker vänja mig vid tanken. Det går sådär.

Men med tanke på att det är en månad kvar, så kanske det

känns lättare så småningom.

Överlag är jag ganska trött på att bo här.

Jag vill hem. Jag vill ha min familj nära.

Särskilt har det känts så sedan Lova föddes.
Och hon längtar också.

 

Det går inte en dag utan att hon frågar efter mormor,

Jossa, Jimmy, Stella och Molly.

Jag tycker om dom, jättemycket, säger hon hela tiden.

Idag packade hon sin dockvagn och skulle åka till mormor.

Och grät när jag sa att vi får åka en annan dag istället.

 

Jag vill hem, hem, hem!!!

Men jag vet inte hur. Jag är nog fast här.