remiss.blogg.se

Jag visste samma sekund som jag såg bilden av dig på Blocket att du var min katt. Att du hörde hemma hos mig, hos oss. Det fanns aldrig några tvivel. Intelligent som få, lojal, tillgiven, snäll och mån om sin flock. 

Folk har ofta trott att jag överdriver när jag berättar om dig. Ditt sätt att vaka över barnen, följa med överallt och vänta på oss utanför, på såväl förskolan som vid butiker. Aldrig i koppel. Alltid fri att komma och gå som du ville. Så många gånger jag kallat på dig från loftgången och sett dig komma springandes hem. Min lilla stolthet. Min prinsessa. Min Ester. 

Jag ser i din blick att du lider. Du har ont och du är trött. Men jag vill inte låta dig gå, vill inte släppa taget. Vill inte vara utan dig. Samtidigt så kan jag inte försvara något annat än att låta dig få vila nu. Efter allt du gjort för oss. Barnen har aldrig levt utan dig. Du har alltid funnit där. Legat bredvid, hållit dig nära. Som om de vore dina egna. Det finns katter. Och det finns katter. Och så finns du Ester. 

Alltid, alltid i din människomammas hjärta. 

Varje gång jag tror tårarna tagit slut så börjar de rinna igen. Jag vet inte hur våra liv ska fungera utan dig. 

 

Hoppas på ett mirakel. Att veterinären i morgon ska säga något annat än att det är dags nu. Älskar dig så lilla gumman. 

Känner som så många gånger förr att jag inte orkar. Orkar inte fortsätta försöka. Orkar inte försöka förstå. Ingen förstår eller orkar med mig heller. Jag vet bara att jag aldrig vill illa. 

Jag agerar mycket utifrån känslor och tyvärr också impulsiva sådana. Ibland blir det fel. När jag pratar innan jag hunnit tänka efter kring hur det jag säger kan mottagas/tolkas. Eller när jag känner mig trängd, rädd och sårad. Och i någon slags panik skapar ett avstånd för att minska min egen sårbarhet. Ibland blir det fel av lättsamhet och överdriven vilja att vara behaglig och trevlig. Det blir för lite, för mycket, för hårt eller för ärligt för vad andra känner är okej. Jag har inget företräde i att tolka andra människors reaktioner. Men jag vet att jag inte menar att göra någon arg, ledsen, besviken, såra, göra illa eller svika. 

Tycker jag tar ansvar. Säger förlåt. Och jag menar det. Oftast accepteras det. Inte alltid. Och ibland, som nu, så misstänker jag att jag missar att be om ursäkt för jag har ingen jävla aning om vad jag har gjort för fel. 

En sån där dag när jag bara sitter och stirrar med tom blick på datorn och inte vet var jag ska börja. Vet att jag har massor med jobb som måste bli gjort, men kan inte komma på vad. Gårdagens händelse på en skola i Malmö kom alldeles för nära. Vi är verkligen ett team på kontoret som stöttar upp varandra och det är fint att dialogen och omsorgen finns. Även en dag som denna då de flesta av oss nog mest vill krypa ihop under skrivborden och gråta. 

Det är för mycket olika känslolägen just nu för att jag ska orka med. Saker som händer runt mig. Egentligen även positiva ting. Brukar inte stänga av. Snarare bli irriterad, arg och skjuta ifrån mig för att skapa distans och utrymme. Den här känslan av tomhet är inte ny för mig, men den är väldigt ovanlig. Och den skrämmer mig lite. För jag förstår att det är ett försvar mot att det är för mycket att ta in. Och ångesten i både mage och bröst är så intensiv att det sticker, hugger och fryser. Sådär så det emellanåt blir svårt att få luft. 

Ändå pågår livet. Och jag kan hantera det. 
Jag dricker kaffe och fortsätter andas. 

Jag blir svår att nå när jag blir så här, (även om jag rent fysiskt är närvarande) och jag vet att det kan skrämma andra. Det är inte medvetet, inte ett test på någons lojalitet eller på hur mycket de bryr sig. Det är bara min egen kapacitet och ork som helt tar slut. Ska använda min sista procent för att tala om just det. Det är okej att krama mig, men jag kanske inte orkar krama tillbaka. Jag laddar och jag kommer tillbaka. Behöver bara några timmar, kanske en dag eller två på mig för att samla ihop mig först. 

En gång för sådär halva livet sedan hade jag en kompis som använde samma smeknamn på alla sina flickvänner... Alltså, han hade inte flera flickvänner samtidigt - men många, korta relationer och tjejerna fick alltid samma smeknamn. Älskling, fine att det "återanvänds", men allt annat...nja. Känns lite sådär.
Ungefär som att ha ett husdjur som dör och ersätta det med ett nytt och döpa det till samma namn. (Men det är bara jag och min syn på det).

En annan sak på samma tema är musik. De där låtarna som blivit favoriter och håller år efter år. Men som ofta är starkt förknippade med minnen. Inte sällan med en person. Och att introducera en låt som man på något sätt tillägnat någon annan en gång i tiden. Som man har delat med någon... Det är inte helt självklart för mig. Favoriterna är ju liksom "förbrukade" på olika sätt. En spelades på en väns begravning i tonåren, en påminner om branden och en hel del är förknippade med ex. Det gör det inte bättre att jag lyssnar på texterna också.

Fick tips om en låt för ett tag sedan. Lyssnde och tyckte spontant om den. Tills jag förstod innebörden. Något av det mest smärtsamma jag hört. Vilket jag svarade. Fick återkoppling ett par dagar senare... "Tack, nu har du förstört den för mig, jag hade inte lyssnat på texten innan". 

Måste hitta ny musik. Ofärgad av mitt eget liv och tidigare minnen. 
Tipsa mig! (Jag lovar att inte berätta för dig vad den handlar om) 😜

Den förväntat intensiva helgen blev...intensiv.
Men med en aktivitet i taget och fokus på just den så gick det ändå över förväntan. Först kompetensutveckling en heldag i Kristianstad. Hela eftermiddagen fick jag leda arbetet och försöka inspirera och motivera mina drygt 40 kollegor. Jag älskade varje sekund och tog helg med lätt hjärta och lyckobubbel i hela kroppen. Så enkelt det är när man befinner sig på rätt plats! Det gav energin jag behövde för att orka ta mig till Göteborg redan samma kväll.

 

Kunde ha varit mitt inlägg... (Men det är det inte). 

Sen var det plötsligt måndag igen och ny arbetsvecka.
Två dagar i Malmö nu på olika håll/möten som båda har varit givande men tagit en del energi. Ser fram emot en hyfsat lugn fredag på kontoret i morgon. Och sedan en helg med mycket återhämtning. Tänkte jag. Tills jag insåg att jag sagt att jag ska följa med ut både i morgon och på lördag (med olika vänner). I stunder när jag känner mig pigg och allt är enkelt så lovar jag emellanåt nog lite för mycket... 

Och jag är för övrigt tydligen ändå inte tillåten att gå ut på kvällstid 😂

 

Den duniga kattungen, blev en gänglig tonåring, efter det en fluffig ung vuxen och nu - den stiligaste och vackraste katt man kan tänka sig! Muskulös, med mjuk, glansig päls och stora kopparfärgade ögon.  

Så glad att du finns och att du är här med oss. Varje dag är bättre för att vi har dig. 

Ibland förstår man eller får veta saker först långt i efterhand. 
Det spelar kanske ingen egentlig roll längre. Men känns ändå. 

Som att min tro fram tills nyligen var att min mamma åt konserver med champinjoner, ärter eller bönor när vi var små för att hon tyckte det var gott... Jag var precis så omedveten som jag hade önskat att mina egna barn var om vi befann oss i den situationen. Först barnen, sedan jag. När jag förstod så var det smärtsamt. Och är fortfarande varje gång jag tänker på det. 

 

Vissa andra saker är sådana som folk gärna vill berätta för att jag "ska få veta sanningen". 
Eller...det är ofta motiveringen bakom att berätta i alla fall. Det gjorde den här helgen lite mer tung än jag tänkt mig. Men på sikt kanske det är bra. Att kunna se verkligheten för vad den var. Kanske var jag bara jättenaiv eller så var det en försvarsmekanism att blunda för att det fanns någon annan? Jag har aldrig varit typen som har läst någon annans mail eller sms, haft koll på deras sociala medier eller på annat sätt försökt hålla koll eller misstrott. Och jag vet inte vad det hade gjort för skillnad egentligen. Möjligen att det hade varit lättare att förstå och gå vidare. Som att rycka bort ett plåster snabbt istället för att pilla av det lite i taget. 

Människor vill främst ha det lätta, glada och enkla av andra. Det gör det svårt att ha genuina relationer där ingenting är för mycket, för jobbigt eller för krävande. De få jag har försöker jag vårda. Och det finaste med dem är att även när jag misslyckas så möts jag av stöd och uppmuntran. Varje gång. Även när jag känner att de borde ha tröttnat för länge sen. 

 

Fick för någon vecka sedan för mig att jag skulle bli bättre på att träffa mina vänner… Nu har jag mer inbokat än vad jag egentligen orkar med. 

Tur det, för helgen efter ger mig ångest bara att tänka på… Fyra (!!) inbjudningar till olika födelsedagsfiranden. Och för att öka på stressen lite så ska jag på fredagen hålla i kompetensutveckling för alla mina kollegor i Skåne. 

Jättekul och en välkommen utmaning att få med alla i hur jag tänker och vill styra upp saker och ting. Men lite orolig för min ork när det blir så mycket som händer inom loppet av ett par dagar.

Ska försöka skriva lite mer regelbundet igen snart. Tror det kommer bli i alla fall lite lugnare från och med mitten av mars. (Men det är min ständiga livslögn. "Nästa vecka blir det mindre att göra").