Tomrummet
Tiden går. Jag blundar.
Vet inte hur lång tid som har gått. Vill inte räkna.
Det gör ont nog ändå. Att dagarna blir till veckor, till månader.
Saknaden gnager hela tiden. Hela, hela tiden.
Men jag måste vara tacksam för det som var. Fokusera.
Inte visa någon svaghet eller sorg. Bara hantera livet. Klara av allt.
För ingen orkar med någon som inte orkar med sig själv.
Jag har ett ansvar jag behöver ta. För barnen och för mig själv.
Då måste man bita ihop och le även när allting river och sliter i en.
Ibland börjar hela världen snurra runt mig. Ingenting blir greppbart.
Jag vill skrika, kasta, slå och jag vill sluta känna. Sluta sakna.
Har inte varit helt själv sedan i höstas. Nu är jag det.
Jag kan äntligen börja sörja utan att behöva ta hänsyn.
Och jag finner åter tid att bearbeta genom att skriva.
Har inte någon annans verkligenhet att distrahera mig med.
Jag älskar skrivandet. Orden. Flytet.
Och jag älskar min mamma.
Min helt fantastiska, underbara mamma!
Vet inte hur lång tid som har gått. Vill inte räkna.
Det gör ont nog ändå. Att dagarna blir till veckor, till månader.
Saknaden gnager hela tiden. Hela, hela tiden.
Men jag måste vara tacksam för det som var. Fokusera.
Inte visa någon svaghet eller sorg. Bara hantera livet. Klara av allt.
För ingen orkar med någon som inte orkar med sig själv.
Jag har ett ansvar jag behöver ta. För barnen och för mig själv.
Då måste man bita ihop och le även när allting river och sliter i en.
Ibland börjar hela världen snurra runt mig. Ingenting blir greppbart.
Jag vill skrika, kasta, slå och jag vill sluta känna. Sluta sakna.
Har inte varit helt själv sedan i höstas. Nu är jag det.
Jag kan äntligen börja sörja utan att behöva ta hänsyn.
Och jag finner åter tid att bearbeta genom att skriva.
Har inte någon annans verkligenhet att distrahera mig med.
Jag älskar skrivandet. Orden. Flytet.
Och jag älskar min mamma.
Min helt fantastiska, underbara mamma!
"Redan som liten tog jag hand om mig själv. Det fanns väl inte så mycket att välja på som äldst av tre syskon och utan en närvarande pappa antar jag... Men jag visste ändå alltid att min mamma fanns där. Hon var min trygghet när allt annat i världen var kallt och grymt.
Jag hade ett hem, ett eget rum där jag kunde stänga in mig och leva i min fantasi.
Jag var någon annan där i fantasin. Levde ett annat liv. Konstigt nog aldrig något lyxigt eller spektakulärt sådant. Tvärtom. Min fantasi var alltid svart/vit och jag hade ingenting.
Knappt mat för dagen, men varje fantasimåltid (ofta en torr, slät bulle) var ren och skär lycka.
Vet inte om det säger någonting om mig egentligen, om det finns något som går att utläsa av mina torftiga fantasier. Antagligen var jag bara redan då rätt så underlig och annorlunda.
Det är svårt att hitta sammanhang och passa in när man är det. Så var det även för mig. Men med tiden lärde jag mig vad som förväntas och hur man bör uppföra sig socialt för att accepteras av omgivningen. Det var ganska utmattande. Det är det fortfarande.
Min mamma kunde aldrig se det där. Att jag var annorlunda och konstig.
Jag antar att jag för henne var precis som jag skulle och hon älskade mig oavsett.
Genom bråk, hårda ord och elakheter stod hon stabilt kvar och bara älskade mig.
Jag var så trygg i att hon aldrig skulle stöta bort eller överge mig. Så som det bör vara när man är barn och ovillkorligt älskad.
Hon var den bästa mamma man kan tänka sig. Det är hon ännu. Hon bara minns det inte.
I exakt 39 år och 10 månader hade jag privilegiet att få ha henne vid min sida.
I med- och motgång fanns hon där. Jag borde vara tacksam. Och det är jag.
Jag är tacksam att jag fick ha henne så länge. Men jag behöver henne nu med.
Livet utan någon som älskar en villkorslöst, med fel- och brister är väldigt ensamt.
Den sortens ensamhet förlamar och kramar ur all kraft.
Den lämnar bara kvar ett tomt skal, tömt på känslor, på ork och på förmågan att se ljus".
