remiss.blogg.se

Årets sista dag. 
Egentligen inte mer speciellt än att det är dags att byta kalender och komma ihåg att skriva -22 istället för -21 när det ska undertecknas något med datum. Men att blicka bakåt och sammanfatta känns ändå värdefullt på något sätt. 

 

2021 var året då allt jag verkligen brydde mig om slogs i spillror. Och det lämnar inga andra alternativ än att antingen ge upp eller börja om på nytt. Jag är inte den som ger mig. Av alla skärvor av det som var mitt liv pusslar jag nu ihop en ny tillvaro och verklighet. Annorlunda än det som var, annorlunda än det jag trodde, ville och visste. Men kanske blir den här varianten mer hållbar? Antar att det är något som tiden får utvisa. 

De lämnar alltid en tystnad efter sig när de går. 
Mina döttrar. 
En tomhet och en sorg.
Ett litet moln av ångest i bröstet. 
Trots att de brukar komma förbi nästan varje dag. 

Men nu har de precis begett sig iväg uppåt i landet för att åka skidor med sin pappa. Känns lite konstigt att de är så långt i från mig. (Men är otroligt glad att de har en pappa som kan och vill göra sådana saker med dem. Långt i från alla förunnat). 

 

Och jag behöver egentligen utrymmet att vila i lugnet. 
Att utan avbrott få fixa, göra och vara. 
Har tvättat, spelat tvärflöjt, bäddat rent, lyssnat på musik. druckit kaffe, letat fram (och laddat) min Elvie, besvarat sms jag skjutit upp i dagar (läs veckor). Nu återstår bara att besluta mig för vad jag ska göra resterande åtta barnfria dagar.

 

En sammanfattning av 2021 ska jag iaf sätta ihop. Tror det blir i form av både text och bild. Spontant kändes det först som det skulle finnas få saker värda att minnas från detta år. Men när jag tittar genom mina foton på telefonen så är där också många små guldkorn, stunder av skratt, lycka och fina ting. 

 

 

 

 

 

Vad jag har saknat mina dunbollar! Att hitta kattvakt över jul är svårt nog i sig. Och att dessutom hitta någon som inte Maxi upplever som skrämmande är nästan omöjligt!  Han är känslig, restriktiv och lättstressad. Jag vill aldrig utsätta honom för något han upplever är jobbigt om det inte är ett måste.

Men sen fick vi hjälp av världens bästa kattvakt! Som möttes upp av Maxi redan i hallen. (Något som annars är endast mig förunnat). Lyx att kunna känna sig så trygg med att katterna har det bra när jag är borta! 

Nu verkar de ändå glada att ha oss hemma allihopa igen. Ozzy blev helt tokig när vi kom innanför dörren. Och även Maxi höll sig nära och talade om att han ville bli klappad och att vi skulle leka. 

Detta år har varit ett av de värsta i mitt liv. Om inte till och med det allra värsta. Det har obönhörligt slagit mig till marken om och om igen. Utsatt mig för allt det som gör ondast. Jag har fått kämpa för att alls hålla ihop. Kan inte påstå annat än att jag gärna hade sluppit det.  

För att komma vidare har det krävts ihärdigt arbete med mig själv. Det har varit frestande många gånger att skjuta upp, skjuta undan och hålla mig sysselsatt med annat istället för att plågas av att känna och hantera. På något sätt är jag ändå tacksam att jag vågat möta det svåra och försökt lära mig något av det. Reflekterat på djupet kring vad som är viktigt och vem jag vill vara. Både för mig själv och för andra. Och det var vad julen fick handla om. Inget dyrt. Inget avancerat. Men mycket känsla och kärlek. 

Det är inte samma sak längre. Men det är ändå något så vackert i traditionerna. I en skog med snötyngda granar. Undrar om jag hade uppskattat det på samma sätt om det alltid fanns nära? 

Numera finns en sorg i varje jul över de som saknas. Alltid någon. Och en oro över att allt det som varit så länge jag levt ska ta slut. En nostalgisk, lycklig och skrämmande känsla i ett. 

Nya minnen, nya platser, nya människor. Vi bygger på, förändrar och förändras. Men kärnan finns kvar. Och det är magiskt i sig. Det viktigaste av allt. Att få vara tillsammans. Att ha varann.

Avskavt nagellack, kaffe upplockat på vägen och svinkallt (-12 C), men ändå kände jag mig nästan lycklig för en stund. Just då var det trots allt nästan perfekt i all sin imperfektion.

I morse var jag ändå så pass återställd att jag bestämde mig för att nu fick det räcka. Dags att göra den här julen till vad vi orkar med, vill, gillar och faktiskt känner för.

Netflix, musik, chips och julmust under dagen. Och sedan hämtade vi tapas från Pinchos under kvällen. 

God jul allihopa! 

Igår kväll visades tydligen julfilmernas julfilm på tv. Förstår inte hur jag kunde missa det! 

Satte på teven lagom till den här scenen; 

Nu vet jag dessutom vad jag själv önskar mig i julklapp!
Vad jag önskar mig mer än något annat... Det är ingenting som jag kommer att få. En orimligt romantisk fantasi och dagdröm bara. Och sådana måste man väl få ha, även om de ytterst sällan slår in. Tror tyvärr det är få som får uppleva sådant i verkligenheten. 

Dessutom -  om jag hade fått det jag drömmer om, så skulle jag ändå direkt lämna tillbaka det. Jag önskar mig gesten. Insikten, ansträngningen, kärleken och omtanken. Syftet och innebörden bakom.

 

Fy vilken natt (och dag). Feber, frossa och det känns som kroppen ska gå sönder. Alla tre katterna är helt oförstående och visar noll sympati. Kräver mat och tycker jag är tråkig som inte vill leka… 

Maxi verkar iofs förstå att något inte riktigt står rätt till. Han har nämligen blivit tillsagt flera gånger i natt att gå ner från byrån…trots att han legat i sin klätterställning. I morse insåg jag att jag pratat med ett par svarta jeans. Som jag själv lagt på byrån igår kväll. Har bett min älskade katt om ursäkt och han sa att eftersom jag faktiskt verkar vara lite sjuk så är det okej. Han är så storsint min prins! 

Men han vet hur det är. Han har varit sjuk/mått dåligt flera gånger det senaste året. Och till skillnad från de flesta andra katter drar han sig inte undan och undviker att visa svaghet. Han kommer till mig istället. Blir extra tillgiven och nästan ber om hjälp. Verkar lita på att jag tar hand om honom 😭❤️

Och det är klart, för när behöver man sin mamma/människa mer än när man inte mår bra? 

Orkar inte skriva…mest för att jag inte orkar tänka just nu tror jag. Fått lite frågor kring förra inlägget. Svar kommer. (Fast inte idag).

Idag får det bli bilder istället;

Vi har bakat pepparkakor, lussekatter, biscotti och muffins.
Och kokat knäck (som snart är slut).
Tittat på årets julkalender, lyssnat på julmusik och slagit in julklappar. 
Tänt det tredje ljuset också såklart!

Ändå upptogs nästa hela min helg av lördagskvällens film. 

Jag ser sällan på film numera. Och efter att ha funderat över varför så har jag insett att det till största del beror på att jag inte har tid för den återhämtning som krävs. Det är samma sak med att läsa. Det låter säkert konstigt. Särskilt eftersom de flesta ser film och böcker som återhämtning i sig. 

Jag saknar verkligen båda delarna. För det är ofta som att kliva in i en ny värld. Få pausa sitt eget liv och gå helt upp i någon annans. Jag lever mig in i historien och blir ofta djupt berörd av handlingen och karaktärerna.
Senaste boken jag minns att jag verkligen läste, där jag tillät mig försjunka djupt in i den världen, resulterade i att jag grät i duschen i två veckor efteråt. För att min bästa vän, huvudpersonen som jag kände så mycket med, dog i en olycka. Och det blev ett slags trauma. Att det inte var "på riktigt" är inte ett argument som biter i det läget. För det känns som på riktigt. 
Förväntar mig inte att andra ska förstå det. Fullt hur mycket det faktiskt känns och vilka enorma mängder energi det tar att bearbeta. 

Konsekvensen har blivit att jag inte läser så mycket (böcker) längre. Och att jag helst ser filmer jag redan sett många gånger tidigare. Lättsamma filmer där handligen välbekant och jag vet att den är "ofarligt". Ännu hellre ser jag komediserier - korta avsnitt som jag redan sett = noll tid att bearbeta. 

Lördagens film var ny för mig. Jag skulle inte se den, men fängslades av de mumifierade liken inmurade i en vägg. Två timmar senare, när filmen var slut var jag så full av känslor och reaktioner att jag inte visste vad jag skulle göra. Jag var upprörd, arg, ledsen, kände mig maktlös och så påverkad att det var svårt att sova den natten. Jag behövde bearbeta och landa i allt och gå igenom det för mig själv. Det fortsatte dagen efter och det känns fortfarande, om än mycket mindre nu. 

Filmen jag såg var "Journal 64".

Handligen i sig var spännande, dramatisk och fängslande. Men det som satte sig djupt var kvinnohatet. Föraktet. Mäns makt att bestämma vad som är rätt och fel i hur en kvinna ska vara och bete sig.
Och det mest skrämmande i det är hur utbrett det är. Att det inte bara är en saga, en fiktiv berättelse baserad på någon manusförfattares helt galna fantasier. Det är verkligheten. Då och nu. Förmodligen även framåt.
Fysisk styrka är svårt att som kvinna vinna över, kunna bemöta på något annat sätt än genom att försöka fly.  Det spelar ingen roll hur smart man är, hur rätt man har eller vad man vill eller tycker när någon som är större och starkare hotar, tvingar och tar till våld. 

Extra tydligt blev det för mig i somras. När hoten om att jag borde dödas kom. Och jag började vara rädd för att vara ensam hemma. När jag både låste och larmade på skalskyddet. Men ändå hade en klump i magen om kvällarna av rädsla för att någon skulle ta sig in. Klart jag visste att det var fel. Såväl hoten som att jag skulle behöva vara rädd. Men vad fan hjälpte det?!

Det tycks så enkelt för män att gömma sig bakom fina ord om att de minsann älskar kvinnor och att de aldrig skulle varken skada eller förtrycka någon. Och de hyllas för sin välvilja och godhet. För att de städar, lagar mat ibland eller till och med tar hand om sina barn. För att de beter sig…normalt och trevligt! 
Det är också enkelt att maskera kvinnoföraktet, så väl att männen i fråga inte ens ser det själva tillslut. Men det finns där under ytan. Hos alltför många bittra män som också alltid har en ursäkt till varför. En ursäkt som inte sällan består av en kvinna som sårat hans ego. Som med det gett honom rätt att skada eller åtminstone "trycka till" kvinnor så de lär sig veta sin plats.

Det här är vad som händer när jag ser på film. Tankar kring handlingen nästan oavsett vad det är för genre.    
Nyttigt att fundera, ja. Men också tungt och jobbigt många gånger. Och det tar tid att hantera mentalt. 

Jag hatar inte män. Har och har haft många fantastiska män i mitt liv. De som inte varit särskilt fantastiska får stå för det som individer. Precis som kvinnor bör göra. (Men att behöva skriva dessa två meningar ovan för att slippa förklara mig är en del av problemet). 

Jag vet att alla erfarenheter påverkar framtida relationer. Det är antagligen omöjligt att dra en heltäckande linje mellan då och nu. Den påverkan som skett hänger med. In i framtiden, in i nya relationer med såväl vänner som partners. Jag försöker vara medveten om- och skilja på mina känslor och tankemönster och vilken person som står framför mig i stunden. Vissa gånger går det bättre än andra. Alla triggas vi av olika saker. 

Ogillar däremot skarpt strukturen som finns kring manliga respektive kvinnliga roller och hur olika förväntningarna ser ut. Vilka krav vi har på varandra utifrån kön (hur sjukt är inte det) och hur accepterat det är att kvinnor fortfarande i många situationer behandlas som en andra klassens människor. (Inte minst inom rättsväsendet).

Och så en tvärvändning 🙈
För att inte avsluta fullt så negativt så delar jag med anledning av Lucia igår med mig av en bild på mina alldeles egna lussekatter (och några pepparkakor också). 
Insåg att det nu bara är en helg kvar, dvs denna vecka, innan julafton som i år inträffar en fredag. Nästan lite panik! Som tur är - om än lite tråkigt också - så är tjejerna hos sin pappa nu och förbjudna att bara dyka upp här = jag kan slå in julklappar och fixa med det som är kvar. Fast det får bli först till helgen. Har lyckats fylla veckan fram tills dess med massor av "måsten" (som jobb, läkarbesök och sånt där).  

 

 

Påbörjade ett långt inlägg om mumier och hat. 
Sen kom posten.
Och jag tänkte "vad är det nu jag har beställt"?

Öppnade paketet och insåg att jag inte hade beställt något. 
Bara fått. 
Vänner är bra. Mina är bäst.

 

 

 

Fika och kattmys var en så lyckad kombo (hur skulle det inte kunna vara) att vi bestämde oss för att göra om det. Fast denna gång fick jag vara värd. 

Maxi bestämde sig snabbt för att han inte ville vara med. Ozzy däremot visade sig från sin bästa sida (dvs alla möjliga och omöjliga sidor). Och i tysthet älskade jag min Maxi ännu lite mer för att han är precis så restriktiv med sin kärlek som han är. 

Ny provtagning igår, inga svar än. Men tror värdena är bättre. (Äter åtminstone inga kritor längre och blåmärkena börjar bli färre) 👏🏼

Nu vin och i helgen blir det bakning av alla julens bröd och kakor 😋 

Ibland försöker jag förklara min känsla av att inte passa in för andra. Hur jag har en längtan någon annanstans, men inte vet vart. Som att jag kastats ut i universum och råkat hamna fel.

Ända sedan jag bara var några år gammal har jag stått i fönstret och önskat att jag fick komma hem. Som barn uttalade jag det ofta högt vilket fick de vuxna runt mig att dels tycka det var lite roligt och dels bli lite oroliga.

Det är så svårt för mig att förstå hur andra resonerar, känner och fungerar. De flesta verkar så...logiska. Med ett förnuftigt sätt att tänka och resonera. Fatta beslut därefter. Jag kan också göra det - men bara i teorin. I mina inre dialoger kan jag se vad som är rimligt och väga in olika argument, risker, för- och nackdelar. Men i praktiken så finns ingen logik. Bara känsla. Bara känslor.

Det är som att min drivkraft, min grundkänsla är kärlek. Och den är inte möjlig att stänga av. De som en gång kommit in i mitt hjärta tenderar att stanna kvar. Kanske byter de plats, får en annan roll. Men de blir ändå kvar.

Önskar ofta att det inte vore så. Att jag kunde resonera bort dessa personer och platsen de upptar i mitt hjärta och i mina tankar. Men det går inte. Eller…det tar väldigt lång tid iaf. Har frågat andra hur de gör och det låter så enkelt när de förklarar. Hur de stänger av genom att intala sig att det är enda alternativet. Att det är det rätta och mest rimliga. 

 

Men hur vinner man med logik över sitt hjärta?? Jag förstår det verkligen inte. 

Mitt hjärta kanske är ovanligt starkt och envist. Det skulle ju förklara en hel del…

Försöker tänka att det egentligen är något fint. Att älska så intensivt och starkt att det är omöjligt att stänga av och stå emot. Att det finns en lojalitet i det, i hängivenheten, i den där genuina kärleken som inte är villkorad. Som finns kvar i grunden oavsett.

 

Det är också vad jag önskar finna. Vad jag skulle vilja vara för någon annan. Älskad trots att jag är dum, gör fel och misslyckas. Även när jag förtjänar någons irritation, frustration och ilska för mitt beteende - men ändå vara älskad och önskad som person. Kanske är det att begära för mycket. Att någon ska kunna se det fina genom det mindre bra. Jag vet inte. 

 

Det svåraste är nästan den ovissheten. Att det finns så mycket som förväntas sägas. Särskilt i relationer. Det verkar (tycker jag) som att man ska säga vissa saker, oavsett om man menar det eller inte. Och jag är helt enkelt skitkass på att förstå vad som är på riktigt och genuint menat - och vad som bara är "sånt man säger". Det tar pinsamt lång tid för mig ibland att förstå vad andra egentligen menar och vill. Och det är (utöver att det kan göra ont), även förnedrande. 

Att få höra det av någon annan. Eller behöva konfrontera mig egen naivitet när jag tillslut börjar ana. Ni vet alla de där klyschorna och sakerna som nog mest är tänkta att vara nån slags övertygelse eller tröst. Jag lyckas aldrig reda ut dem. Det där som inte uttalas, utan är en parentes som man själv bör klura ut/tolka in.

"Du kommer alltid vara min älskling" 

(Men vi ska inte ses mer).

"Jag kommer göra allt i min makt resten av livet för att göra dig lycklig"

(Men jag vill inte vara med dig mer).

"Det finns ingen som känner mig bättre än du och vi kommer vara bästa vänner även om vi inte är ett par".

(Men jag vill inte ha dig i mitt liv längre). 

"Du är aldrig ensam"

(Men du kan inte räkna med att jag finns här för dig).

"Det är inte du, jag är bara inte typen som har relationer"

(Men jag söker efter kärleken och en seriös relation på annat håll).

Det är svårt för mig att både förstå och hantera. Jag tenderar tolka det som sägs som tröstande (platoniska) ord bokstavligt. Antagligen för att jag utgår från mig själv och jag är nog - på gott och ont - snarare för ärlig och även frispråkig än tvärtom. 

Jag har alltid sagt att jag inte vill gifta mig...och det här med att vara ärlig är en del i det. Att lova evig kärlek. Det riskerar bli en lögn. På senare år har jag ändrat mig lite. Inte i fråga om att lova sådant jag kanske inte kan hålla, men att våga ta det steget för någon jag älskar - och lova allt det andra. Som trohet, tillgivenhet, ärlighet, stöd, lojalitet och att stanna kvar även när det blir tufft. Det där i nöd och lust, ni vet. För det kan jag både lova och hålla. Och den tryggheten vill jag ge min partner. Vissheten om att jag finns här. Att jag stannar kvar. Hur mycket det än stormar, så ska jag ingenstans. 

 

Om jag nu är för mycket, för gränslös och en massa annat jag fått höra genom livet… Ja, då får det väl vara så. Jag vill verkligen förstå och bemöta andra bättre, men jag vill också bli förstådd så som jag är. Och varken bli misstolkad eller dömd av någon som inte är jag. Som inte har en aning om mina avsikter, intentioner eller känslor. 

 

 

 

En dag hoppas jag att jag får komma hem.
Till ett ställe där jag kan finna ett inre lugn.
Och där andra inte tycker jag är "fel".

 

 

 

Nu börjar nedräkningen! 
Lucka 1 av 24 (i mina barns fall paket nr 1) har öppnats idag. 

Och mina tre små (lusse)katter har redan lyckats dra ner en julgardin...
(Beslutet att skippa gran även i år var nog mao klokt). 

Förra året hade jag en kaffekalender (kapslar till nespressomaskinen). 
Mysigt och kul första veckan, sedan föll det hela lite. 
Men hittade i alla fall en ny favoritsort som jag numera alltid beställer. 

Tjejerna är hos sin pappa en vecka från idag, så nu är det tomt och tyst här. 
Just idag - post vaccination - är jag ändå rätt så tacksam över det. 
Lite huvudvärk, frusen och öm. Hoppas det gett med sig tills i morgon. 
Då är det glöggmingel och det vill jag ju såklart inte missa. 

Fast så länge jag är ok till julfesten som äger rum lite senare i december är jag ändå nöjd. Har till och med redan skaffat mitt skägg inför detta stora event 😆