remiss.blogg.se

Varför kommer jag alltid på massa saker att

skriva om när jag stängt av datorn för natten?

Hopplöst!

Så måste jag starta upp den igen.

Och sen är inspirationen borta.

Som nu.

Stänger av den igen.

Mer och mer blir jag en statist i folks liv.

Någon som glöms bort, lämnas kvar ute i kulissen.

Orkar ni inte med mig längre?

Jag förstår.

Jag orkar ju knappt själv i perioder.

Är inte bitter. Ska inte klaga. Ifrågasätta.

Men det är klart att det känns.

Att inte få vara med.
Att inte räknas.  

Jag har mått väldigt bra i ett par dagar nu.

Inte maniskt bra, utan normalt.

Dagarna kommer, dom fungerar och jag orkar.

En underbar känsla.

Jag vet som vanligt inte varför.

Bara att just nu är det såhär jag mår.

Hoppas, men vågar inte tro alltför stark på att det

ska hålla i sig någon längre period.

Är nere i dosen 50 mg Lamotrigin per dag.

 Under upptrappinggen var det här jag mådde som bäst.

Sen blev det bara sämre ju mer dosen höjdes.

Kan det kanske, kanske vara så att det här är rätt dos för mig?

Trots att det är så låg?

Eller har jag bara en ”bra period”, som inte alls har med

någon medicin att göra?

Antar att framtiden får utvisa det.

Men försöker som sagt inte hoppas på något.

Har haft nog med besvikelser som det är.

Klockan 02:22

Jag är dödstrött. Utmattad. Ögonen svider.

Men jag kan ändå inte varva ner tillräckligt

för att kunna somna.

Sköljer ner några tabletter med cola light.

Klockan 02:55

Nu sitter det någon vid mitt köksbord.

Hon måste ha tagit någonting...

Äter skittles i regnbågsfärger och innan hon

äter dom så sorterar hon in dom i färger.

Ajdå, en ramlade ner på golvet.

Hon kryper efter. Hittar visst en annan godis också.

En zoo-apa. Den som försvann i förrgår!

Äter upp båda. Reser sig vingligt.

Nä, det är nog dags att krypa ner i sängen nu...

Tillbaka från London sen sent i natt.

Lova fick stanna hemma från dagis.

Vi var rätt trötta båda två och vaknade inte

förrän vid halv elva :-o

Så det blev en kort, lugn dag med mycket

tv-tittande och slappande i soffan.

Ibland behövs sådana dagar med.

Vi är kvar i London. Det är min födelsedag.

Kan inte tänka mig ett bättre ställe att fylla år på :-)

Träffar en vän som numera bor i London.

*Bara lite avundsjuk*  ;-)

Vi träffas och fikar. Jag får meditationskort av henne.

Dom ska börja användas relativt omgående!

Sen blir det lite shopping på Oxford Street.

Hittar en grön kappa att dör för!

Men efter lite överläggande med mig själv om priset

och de jackor/kappor jag redan har hemma i garderoben,

så lämnar jag den på sitt ställ.

Inte helt utan sorg i hjärtat, kan tilläggas.

Köper en lika grön topp istället.

Och ett grönt armband.

Och en ljusgrön väska. Skitsnygg!

Och en svart, stickad tröja.

Vem har sagt att man inte kan köpa lycka?! :-p

Jag har älskat London ända sedan jag steg av tåget
där för första gången. Då var jag 16 år.

Nu nästan 13 år senare är känslan densamma.

Underbara, underbarare, underbaraste staden!

Tyvärr gillar mina hörselgångar inte att flyga.

Det gör ONT och sen är jag döv i typ ett dygn efteråt.

Vilket är fruktansvärt frustrerande.

Jag sover bort första kvällen.

Imorgon hör jag förhoppningsvis igen och kan

njuta av staden :-)

David hämtar upp min mamma på busstationen.

Imorgon ska vi åka till London :-)

Jag ringer Emmy för att avboka tiden imorgon.

Det fungerar inget vidare. Får bara ett meddelande;

”The line i currently out of order”.

Jaha, då får jag väl strunta i att avboka då.

Lite taskigt. Men vad ska man göra?

Igår var jag på ansiktsbehandling och manikyr.

Inget jag brukar unna mig direkt, men hade ett presentkort

som snart gick ut...en anledning lika bra som andra ;-)

Gav manikyren förtroendet att fritt skapa med mina naglar.

Vilket resulterade i att hon filade ner dom helt och målade dom

riktigt, riktigt puttinutt-rosa.

Mina händer ser alltså numera ut att tillhöra en 5-åring.

Idag följde en dag av huvudvärk och trötthet.

Kan inte sova. Inte utan tabletter i alla fall.

Möjlig biverkning av uttrappningen av Lamotrigin?

Nu nere i dosen 50 mg per dag.

Vill bara säga till er som läser och skriver till mig;

(Såväl vänner i fysiska livet som över nätet).

- Jag är så glad och tacksam över att ni finns och över att

ni tittar in hos mig ibland.

Era kommentarar och mail berör. Det behöver inte stå något

särskilt. Bara att se statistiken eller läsa en rad och veta att ni

finns där –det räddar både dagar och nätter för mig!

Det har gått ett tag nu utan känslor.

Alltså, jag har inte brytt mig om något. Eller någon.

Inte på riktigt i alla fall. Inte så det har känts inuti.

Inget har berört mig. Jag har bara varit tom.

Men i kväll borrade en känsla sig in i mitt bröst.

En känsla av sorg. Ensamhet.

Jag försöker. Jag försöker verkligen finnas där för min

omgivning. För dom människor jag bryr mig om.

Jag anstränger mig så hårt.

Kanske är det inte tillräckligt. Kanske märks det inte ens.

Men jag försöker.

Och därför gör det så ont att inte uppskattas.

Att inte betyda något.

Skulle jag saknas först när jag försvann?

Eller skulle ingen ens märka att jag var borta?

Imorgon är det dags för besöket med försäkringskassan.

Min handläggare där vill träffa mig, Dr Anders och Emmy

för att diskutera framtiden. Hur den ser ut för mig.

Jag tycker det känns ganska jobbigt.

Vet inte riktigt vad jag ska säga eller vad
det är meningen att vi ska komma fram till.

För på något sätt har det som skulle hjälpa mig,

planen till ett bättre, friskare, stabilare liv gått helt

åt h-vete. Jag mår ju sämre än någonsin.

Fast på ett helt annat sätt än innan. 

Så länge jag kan minnas har det varit djup ångest

varvat med hypomana perioder. Himmel och helvete

om vartannat. Jag har velat dö och jag har älskat livet.

18 månader sen = lite smådeppig i perioder.

12 månader sen = diagnosen bipolär.

10 månader sen = utslagen av litiumet.

Idag = totalt likgiltig, orkeslös och trött på allt.

Ingen vidare utveckling va?

Sitter och väntar ut en massa auktioner jag har ute

på Tradera. Säljer Lovas urvuxna kläder.

Det blir mycket av den varan...

Kläder är kul. Det tycker jag verkligen.

Men det förtar liksom större delen av nöjet när man

inte alls är tillfreds med sin kropp.

Men att shoppa till Lova är så kul :-)

För allt klär ju en skönhet!

Så hon har rätt mycket kläder om man säger så...

Jag säljer och köper nytt.

Vissa plagg hinner hon inte ens använda innan dom

är urväxta :-s

Men det är ett perfekt nöje för mig.

Shopping iklädd en stor t-shirt och tofflor.

Inget smink och med en kopp te bredvid.

Mycket bättre än att trängas med andra på stan.
Har så svårt för andra människor när jag mår dåligt, 
särskilt många på en gång.    

Jag har blivit sjuk. Förkyld. Igen.

Eller så blev jag aldrig frisk.

I vilket fall har jag inte orkat skriva.

Nu sitter jag mitt i natten och dricker te,

(som jag för övrigt inte kan känna smaken av).

Funderar på besöket hos Dr Anders och Emmy.

Tänker på att det är ju dom som ska kunna det här.

Det är dom som ska se igenom mig.

Som ska syna min bluff.

Men det gör dom inte.

En del av mig är nöjd med det.

Det bevisar ju att jag är smart, eller hur?

Jag kan vara övertygande, trovärdig och dom

litar på mig. Köper det jag säger.

En annan del gör mig rädd.

För vem i f*n ska syna, se och rädda mig när inte ens

dom kan göra det. Som har utbildning och erfarenhet.

Jag kan lura dom. Det känns bra för stunden.

I längden är det nog allt annat.