Den 27 januari 2010 – Hur vet man vad som är värst?
Det har gått ett tag nu utan känslor.
Alltså, jag har inte brytt mig om något. Eller någon.
Inte på riktigt i alla fall. Inte så det har känts inuti.
Inget har berört mig. Jag har bara varit tom.
Men i kväll borrade en känsla sig in i mitt bröst.
En känsla av sorg. Ensamhet.
Jag försöker. Jag försöker verkligen finnas där för min
omgivning. För dom människor jag bryr mig om.
Jag anstränger mig så hårt.
Kanske är det inte tillräckligt. Kanske märks det inte ens.
Men jag försöker.
Och därför gör det så ont att inte uppskattas.
Att inte betyda något.
Skulle jag saknas först när jag försvann?
Eller skulle ingen ens märka att jag var borta?
Hej Jen!
Jag är inne och läser din blogg varje dag och Gud va jag känner igen mig av det du skriver.
Beter mig och känner som du.
Jag har haft en djup depp sen Oktober -08 med några hyfsade dagar men dom kan jag räkna på mina tio fingrar. Det är det längsta skovet jag haft någonsin. Jag vill bara komma ur den och vara sådär kreativ och social som jag är när det är ett uppåt skov.
Denna sjukdom har kostat mig mycket bl.a arbete, vänner, 2 långa förhållanden och pengar. Men jag har 2 pojkar som älskar mig villkorslöst. Den kärlek jag får från dem gör att självmord inte kan vara ett alternativ hur dåligt jag än mår. Och tro mig jag har grubblat över det otaliga gånger. Har som du kollat upp självmordsklinker utomlands men det kan inte vara ett alternativ, vi måste leva för våra barn. Vi måste leva för varann.
Ingen människa i världen som är frisk kan förstå hur vi mår och vi kan inte sätta fingret på vad som är fel mer än att säga att vi mår för jävligt. Har testat så många mediciner och terapier utan framgång men en dag så hittar dom rätt behandling för oss. Jag lovar. Du får inte ge upp.
Vill du så får du mer än gärna mejla mig privat. Tror du kan se min adress.....
Tillsammans löser vi detta. Vi får tänka att detta endast är ett förnärvarande stadium.
En hel hög med kramar till dig och tösen
/Anders
