remiss.blogg.se

Spegelbilden som mötte mig i morse var oförskämt fräsch och pigg. 
"Mamma, du ser ut som du är 31"

Tiden gick snabbt. Samtalet flöt lätt och timmarna gick. 
Nu är jag hemma med mina dunbollar.
Vem behöver egentligen något mer?! 
Jag orkar inte försöka tvinga mig mer. 

Är kärlek verkligen så svårt och komplicerat?
Nej, jag tror faktiskt inte det.
Men relationer är. Stundtals i alla fall. 
Och det är stor skillnad tänker jag. 

Hade det varit tvärtom, om själva kärleken var oklar och osäker,

men relationen enkel...det hade varit något som inte stämde i det. 

Kärleken till en annan människa är i sig självklar om den finns där.
Själva känslan av längtan, värme, omsorg, åtrå, ömhet och lust. 
Övertygelsen, samhörigheten, beundran. 
Vetskapen om att personen framför en är den finaste man upplevt. 

Resten är däremot svårt.
Resten är ett pussel med 10 000 bitar i samma färgskala. 
Bitar som bara passar och bitar som trycks på plats på fel ställe. 
För att man vill att de ska passa. Vara enkelt. Enklare än det är. 

Jag tycker om att växa. Och det gör man bäst när man utmanas. 
Flyter allt bara lätt finns ingen anledning att förändra, lära och utvecklas. 
Fast ibland vore det skönt om det bara var enkelt. 

Svag för att sitta och bläddra bland sånt här. 
Mycket är självklart eller inte alls särskilt talande. 
Annat är helt klockrent, humoristiskt eller bara så välformulerat att de kan/borde klassas som word porn.

     

Han skrattade, 
- Det låter som du tror på själsfränder...
Jag fick fundera på svaret en stund. 

Själsfränder är fel ord, det är inte riktigt så jag tror det fungerar. Men jag tror på kärlek.
Jag tror på den kraft kärleken besitter. Och jag tror på att mötas i olika energier.
När tid och rum flyter ihop och man blir ett med en annan person.
När allt annat förlorar sin betydelse och den stunden, den närvaron där och då är allt. 

I samma sekund som jag uttalade det sköljde rädslan över mig. 
Rädslan att släppa taget, hamna på för djupt vatten, drunkna.

Han avbröt min tanke. 
- Du är söt. Precis de färger jag tycker är finast. 
- Du ser alltså min aura?
För en sekund såg han förvirrad ut. Innan han insåg att jag skojade. 

 

Dialogen flöt lätt. Den var snabb, skarp, kaxig, retfull och stundtals flirtig. 
Underhållande och tilltalande. 
Han utmanade verkligen mitt intellekt och jag uppskattade det. 

Vatten upp till knäna och en fortsättning skrämde mig. 
Men inte nog för att backa tillbaka eller ens stanna.
Inte än.

***

Två veckor senare.
Vi är i osynk i livet. 
Båda vet det. Och båda förstår vad det innebär. 
Ändå är kontakten nästan skrämmande lätt, vi befinner oss på precis samma våglängd.
Det som sägs mellan raderna, den skämtsamma sarkasmen och bitterheten. 
Allt fångas upp av den andre. De många nyanserna i språket. Även i text. 

Det som kunde ha varit. Kunde ha blivit. Är det för sent nu? 
Gjorde vi fel val på varsitt håll långt tidigare i livet? 
Hade vårt gemensamma öde sett annorlunda ut om vi träffats vid en annan tidpunkt? 
Kan framtiden ändå erbjuda någon möjlighet, en öppning? 

Hans intellekt. 
Han hade kunnat klä det i vad som helst och det hade ändå varit attraktivt. 
Det hänför, imponerar och smickrar. Och det gör det så svårt att släppa taget. 
Det och tankarna på det han sa den där första gången. 
Själsfränder. 

Vi befinner oss där vi är och lever de liv vi gör. Baserade på tidigare val.
Rätt eller fel spelar ingen roll. Nuet tar ingen hänsyn till det förflutna. 

 

Blundar och önskar.

 

Vaccination dos 1;

Blir väl lite öm i armen tänkte jag... 

Armen blev mer än lite öm. Huvudvärken för jävlig och så feber på det. 

 

Vaccination dos 2; 

Beredd på 1-3 dagars influensasymtom. 

Blev extra varnad för biverkningarna. 

Sedan hände...ingenting 🤷🏻‍♀️

Lite öm precis vid insticksstället bara. 

 

Ännu ett bevis för att man inte ska ta ut något i förskott. Inte något negativt i alla fall.

Oavsett vilket så skönt att ha det avklarat nu lagom till sommaren drar igång på riktigt 😎

 

Att omge mig med en massa andra människor har aldrig varit min grej. 
Trevligt ibland, men ofta också väldigt energikrävande. 
(Och framförallt så tenderar andra att vilja umgås så länge...)

Men har insett att med personer som jag verkligen har ett utbyte av att prata med, 
där vi kan mötas i ett samförstånd samtidigt som vi lär och utvecklas av varandra, 
med dem blir det annorlunda. Det blir ännu mer energikrävande, men också 
påfyllande på samma gång, hur konstigt det än kan låta. 

Önskar jag kunde fylla hela livet med sådana möten. Få förundras över olikheterna. 
Utforska, lära känna, förstå. För under ytan finns magi när man träffar rätt. 
Stunder när man krokar i varandras tankar och spåret blir ett sammanflätat blixtlås. 
Det kan vara skratt över samma konstiga tankebilder, samförstånd eller insikter. 

Det är lätt att älska. 
Och det är lätt att leva med kärlek. 
Världen är full av vänner jag ännu inte känner. 
Det är ett fint sätt att se på möjligheter. 

Jag är inte helt enkel. 
Det är inte detsamma som fel även om det kan kännas så. 
Mina mappar över känslor, reaktioner, minnen och påverkan är sparade och sorterade på ett annat sätt än för de flesta andra tror jag. Rangordningen över vad som är viktigt ser annorlunda ut.
Det är nog den bästa förklaring jag kan åstadkomma. 

Diagnoser passar aldrig mig riktigt. Lite av varje gör mig bara mer förvirrad. 
(Antagligen vården också). 
Det hade varit så skönt om varje dag såg lite mer likadan ut. 
Om jag visste att jag vaknade med ett på ett ungefär lika stort mått energi varje dag. 
Då hade jag kunnat och vågat planera lite mer. 
Om inte allt stod och föll med dagsform på allt mellan 0-100. 

Människor är inte lojala. Väldigt sällan i alla fall.
Det låter både bittert och cyniskt, men det är min erfarenhet. 
Man är bara viktig för andra så länge de vill ha något av en.
Och det passar mig så väldigt dåligt. Uppskattar man en person...så ändras väl inte det?
Om inte personen radikalt förändras vill säga. Men det är få som gör- eller kan göra det. 

Upp och sedan ner. Precis som mina texter. Kontraster och tvära kast. 
(Bara det kan vara utmattande). 

"Den där förbannade intelligensen", sa han. 
Kanske har han rätt.
Utan den, ingen kompensation. Men inte heller någon kompensation. 
Typ så. 

 

Denna helg blev för övrigt inte alls som jag hade tänkt mig. 
Men mitt lilla troll är viktigare än allt annat.
Lite förvånad att han fortfarande är välvilligt inställd till mig...
Vad vi har kämpat med desinfektering, vätskeersättning och gigantiska tabletter. 
Både han och jag har gråtit av frustration och utmattning emellanåt. 

Vaknade av att han låg på min arm och gnagde lite försiktigt på min hand...
(Och grät en tår över hur mycket jag älskar honom). 
Han bara måste bli frisk igen. Det finns inga andra alternativ!

Min lilla älskling är sjuk och det känns som jag ska gå sönder bara jag ser på honom. 

Den lilla mjuka kroppen som är insjunken över magen. Den uppgivna blicken och tunga andningen 💔 Det gör fysiskt ont i mig att se honom så. 

 

Och så är det typiskt nog fredag... Hans ordinarie veterinär har stängt. Pratar med en jour som ordinerade vätskeersättning och nån bakteriedödande tablett. 

 

Vågade inte lämna honom ensam så ringde hit barnen som kattvakter medan jag hämtade ut medicin och köpte engångssputor och vätskeersättning för djur. 

 

Är så orolig att jag mår illa. Samtidigt som jag känner mig jättelöjlig. Det är få som verkligen förstår kärleken till en katt. Många gånger inte ens kattälskare. Det är lätt att fascineras av deras vackra utseende, av deras sätt, självständighet och nonchalans. Men att förstå att älska dem ovillkorligt är något annat. Det finns inget "bara" i den kärleken.

 

Han betyder så mycket för mig. Bara jag tittar på honom nu vill jag gråta. Min lilla, fina katt. 

Stryker honom försiktigt över hans fluffiga framtassar. Och lovar honom att jag ska göra allt jag kan för att han ska må bättre. Att jag aldrig någonsin kommer överge eller ge upp om honom. 

 

Det känns som han förstår. Som om han vet det. Han är ett livslångt ansvar och åtagande både ekonomiskt och omsorgsmässigt. Ett val jag gjorde när jag släppte in honom i mitt hjärta. Från det finns ingen återvändo. 

 

 

 

Du tog ifrån mig min trygghet, min tillit till andra.
Du fick mig att ständigt vara ännu lite mer på min vakt.
Se mig om över axeln en extra gång. 

Åren går, men du lämnar mig inte ifred. 
Nya namn, nya alias och nya konton som du kontaktar mig från.
Ofta bara med en kort mening. 
Som för att påminna mig om dig. Påminna om din existens. 

Det behövs inte, tro mig. 
Varje gång någon rör vid mig dyker tanken upp. Rädslan.
Den rostiga kniven som jag kan se för mitt inre när jag blundar. 
Känslan när den gick genom huden från bröstet och ner över magen. 

Skräcken och skammen hos mig. Likgiltigheten från dig. 
Smutsen som inte gick att tvätta bort från kroppen. 
Alla blåmärken och sår som jag fotade så noga. 
Vetskapen som ändå fanns djupt inom mig att det aldrig var mitt fel. 

Du är inte värd en enda sekund till av mitt liv, av mina tankar. 
Ändå fortsätter du förstöra och jag vet inte hur jag ska bli av med dig.
En klump i magen och minnen som väcks till liv varje gång du hör av dig. 

Igår kontaktade du mig igen. 

Jag ignorerar dig som alltid. Blockerar ännu ett konto. 
Vet inte vad du vill. Vill inte veta. 
Antagligen vill du just bara det - se till att jag minns. 

Men jag behöver inte påminnas. 

Så många gånger som jag tänkt tanken på en katt till. 
Letat hos uppfödare och på Blocket.
Räknat och kalkyrerat om jag verkligen skulle ha råd.
Inte bara med en katt utan allt som hör därtill. 

Så såg jag dina bröder i en annons. 
Klassiska brittiska korthår med tjock grå päls. 
De var redan tingade, men du min prins fanns kvar.
Ville vi komma och titta? 
Det ville vi såklart och samma dag skrev jag under köpekontaktet. 

För ett år sedan, den 3 juni 2020 fick vi hämta hem dig. 
Sakta men säkert började du visa din personlighet. 
Blyg och restriktiv mot främmande, men också busig, envis och pratig. 
Ett helt år har gått och jag kan inte tänka mig livet utan dig! 

 

 

De senaste månaderna har det bara varit du och jag stor del av tiden. 
Vi har utvecklat en del speciella rutiner och numera förstår jag (oftast) vad du säger. 
(Mest för att du börjat visa tydligt vad det är du vill). 
Och du fångar upp mig med. Tårar eller oro går inte obemärkt förbi. 
Nästan bara då sitter du nära (eller vill bli buren) och spinner högt.

Varje kväll kallar du på mig från sovrummet.
Sitter där på sängen med en leksak i munnen. 
Det är bara att släppa allt för att leka och de stunderna är så mycket kärlek!
Varje kväll när vi busar fylls jag av sådan glädje och tacksamhet över dig.
Över att jag får vara den som leker, sover och har dig nära. 

Att vakna med en tass på kinden... 😭
Mitt hjärta!
Min underbara Maximilian.
Så älskad! 

I morse, (jag skulle nog nästan kalla det i natt) vaknade jag vid 04:30.
Kunde inte somna om och en konstigt oro gnagde i mig. 
Vet inte om jag hade drömt något eller vad som störde mitt sinne.

Jag börjar närma mig saker som jag inte vill gräva i och impulsen blir att skyffla igen
och byta fokus. Livet är för kort för att gräva ner sig i sådant som varit.
Eller?

Jag vet egentligen att det inte fungerar så.
Jag har bytt stad, partner, karriärsinrikting. Men ångesten och smärtan kommer alltid i fatt.
Förr eller senare tränger den sig oönskad på i mitt liv igen.
Den här gången vill jag orka hela vägen. Säga nej och sätta stopp.
För att en dag kunna säga, "varsågod och gräv hur mycket du vill", mig kommer du inte åt.
För allt det där du petar i är jag klar med.
De infekterade och öppna såren har behandlats och läkt. 
Det är dit jag ska. 

 

Men vägen dit är snårig.
Den är taggig och den river upp även det som börjat läka. 
Det värsta är att möta skammen. Den fulaste känslan av alla.
Så föraktad. Så förnedrande. Hånfull och överlägsen allt annat. 

En känsla man tror skapar psykopater.
En känsla som förgör oss redan som barn. 
Ett visst mått av skam ska såklart finnas. Det är sunt.
Den får oss att ha ett samvete. Att förstå hur andra känner. Ta hänsyn.

Men den får oss också att väja oss. Det dåliga samvetet är ingens bästa vän.
Tillslut stänger hjärnan av.
Den skam barnet tvingas känna om och om igen, den upphör.

Inte för att den försvinner utan för att den inte längre kan tas emot. 
Istället rinner den bara av, man blir ofelbar i sin egen värld.
Ett effektivt skydd mot en obehaglig känsla med andra ord. 
Men för omvärlden skapas en obehaglig människa utan förmåga att känna för andra. 
Utan förmåga att alls kunna förstå sina egna tillkortakommanden eller kunna ta kritik. 

Blev visste ett sidospår...
Men det är ju så väldigt intressant hur hjärnan fungerar och formas! 

Det är inte alls mitt bekymmer, att sakna medlidande eller förståelse. 
Min största utmaning är mitt, till stor del självpåtagna ansvar att hålla alla nöjda. 
Det var min roll som barn att på olika sätt avleda och ofarliggöra situationer som uppstod. 
Och det är ofta den roll jag antar idag med. För jag vet inget annat. 

Det är en av de saker som håller mig vaken om nätterna;
Om mitt syfte i livet inte är att se till så att andra är nöjda och glada - vad är det då? 
Vad är meningen att jag ska göra och vem ska jag vara om jag inte ska fylla den rollen? 
Är det helt orimligt att tänka att det faktiskt det är min uppgift här i livet? 

När jag försöker protestera mot den. Och istället markera vad jag vill och behöver.
Då blir det bara fel....liksom obalans...som att jag skulle hävda att gräs är lila. 
Det är kanske min bild av verkligeheten.
Men det skapar förvirrig, ilska och frustration bland andra runt mig. 
För de vet att jag har fel och att gräset är grönt, inget annat. 

Låter antagligen bara jätteflummigt. 
Men jag känner mig fången i en roll och om jag försöker kliva ur den så blir andra både obekväma och arga. För så kan man liksom inte göra. Man måste hålla sig till den man enligt andra ska vara. 

Det här blev ett konstigt inlägg. 
Började skriva igår och fortsatte idag. I helt olika stämningsläge f ö. 
Men tycker om att jag hittat tillbaka till skrivandet, även om det inte är i närheten så skarpt eller engagerande som det var förr...
Men med lite tid och mer övning kanske jag hittar tillbaka dit.