remiss.blogg.se

I morse, (jag skulle nog nästan kalla det i natt) vaknade jag vid 04:30.
Kunde inte somna om och en konstigt oro gnagde i mig. 
Vet inte om jag hade drömt något eller vad som störde mitt sinne.

Jag börjar närma mig saker som jag inte vill gräva i och impulsen blir att skyffla igen
och byta fokus. Livet är för kort för att gräva ner sig i sådant som varit.
Eller?

Jag vet egentligen att det inte fungerar så.
Jag har bytt stad, partner, karriärsinrikting. Men ångesten och smärtan kommer alltid i fatt.
Förr eller senare tränger den sig oönskad på i mitt liv igen.
Den här gången vill jag orka hela vägen. Säga nej och sätta stopp.
För att en dag kunna säga, "varsågod och gräv hur mycket du vill", mig kommer du inte åt.
För allt det där du petar i är jag klar med.
De infekterade och öppna såren har behandlats och läkt. 
Det är dit jag ska. 

 

Men vägen dit är snårig.
Den är taggig och den river upp även det som börjat läka. 
Det värsta är att möta skammen. Den fulaste känslan av alla.
Så föraktad. Så förnedrande. Hånfull och överlägsen allt annat. 

En känsla man tror skapar psykopater.
En känsla som förgör oss redan som barn. 
Ett visst mått av skam ska såklart finnas. Det är sunt.
Den får oss att ha ett samvete. Att förstå hur andra känner. Ta hänsyn.

Men den får oss också att väja oss. Det dåliga samvetet är ingens bästa vän.
Tillslut stänger hjärnan av.
Den skam barnet tvingas känna om och om igen, den upphör.

Inte för att den försvinner utan för att den inte längre kan tas emot. 
Istället rinner den bara av, man blir ofelbar i sin egen värld.
Ett effektivt skydd mot en obehaglig känsla med andra ord. 
Men för omvärlden skapas en obehaglig människa utan förmåga att känna för andra. 
Utan förmåga att alls kunna förstå sina egna tillkortakommanden eller kunna ta kritik. 

Blev visste ett sidospår...
Men det är ju så väldigt intressant hur hjärnan fungerar och formas! 

Det är inte alls mitt bekymmer, att sakna medlidande eller förståelse. 
Min största utmaning är mitt, till stor del självpåtagna ansvar att hålla alla nöjda. 
Det var min roll som barn att på olika sätt avleda och ofarliggöra situationer som uppstod. 
Och det är ofta den roll jag antar idag med. För jag vet inget annat. 

Det är en av de saker som håller mig vaken om nätterna;
Om mitt syfte i livet inte är att se till så att andra är nöjda och glada - vad är det då? 
Vad är meningen att jag ska göra och vem ska jag vara om jag inte ska fylla den rollen? 
Är det helt orimligt att tänka att det faktiskt det är min uppgift här i livet? 

När jag försöker protestera mot den. Och istället markera vad jag vill och behöver.
Då blir det bara fel....liksom obalans...som att jag skulle hävda att gräs är lila. 
Det är kanske min bild av verkligeheten.
Men det skapar förvirrig, ilska och frustration bland andra runt mig. 
För de vet att jag har fel och att gräset är grönt, inget annat. 

Låter antagligen bara jätteflummigt. 
Men jag känner mig fången i en roll och om jag försöker kliva ur den så blir andra både obekväma och arga. För så kan man liksom inte göra. Man måste hålla sig till den man enligt andra ska vara. 

Det här blev ett konstigt inlägg. 
Började skriva igår och fortsatte idag. I helt olika stämningsläge f ö. 
Men tycker om att jag hittat tillbaka till skrivandet, även om det inte är i närheten så skarpt eller engagerande som det var förr...
Men med lite tid och mer övning kanske jag hittar tillbaka dit.