remiss.blogg.se

Idag är det dags att trappa upp dosen till det dubbla.

Så från och med idag ska jag ta 50 mg Lamotrigin.

Men ska ända upp till 200 så småningom, så det är en bit kvar...

Hoppas, hoppas, hoppas att det är rätt medicin för mig!

Lova är sjuk. Hon har haft feber från och till i drygt en vecka nu.
Först var hon lite snuvig. Förkyld, såklart!
Och sen blev både jag och David också förkylda.
Men Lovas feber vill inte gå över. Funderade på om det kunde vara öronen igen...
Men då borde hon varit mer ledsen och sovit ännu sämre än vad hon gör.

Urinvägsinfektion kanske?
Vi får väl avvakta några dagar och sen ringa till vårdcentralen
för lite rådgivning i alla fall.

Jag tycker det är så fruktansvärt jobbigt när hon är sjuk.
Dels för att det är så synd om min lilla stackare såklart!
Men även för att det kräver mer än vanligt av mig.
Jag blir stressad och får ångest av oron att inte räcka till. Att inte orka.

Jag måste ju ta hand om henne. Mer än vanligt.
Och det innebär att allt vad smärtstillande, ångestdämpande och sömntabletter
är strängt förbjudet. Det är såklart bara mina egna regler som säger detta.
Men jag vill vakna direkt om hon behöver mig på natten.

Alltså ligger jag där med ångesten gnagande i kroppen och kan inte sova.
Inte förrän hon är helt frisk igen.
Och det är jobbigt. Jag är trött.

Vid gårdagens sjukhusbesök ”skällde” A-M på mig en del pga mitt slarv

med diabetesen och mina urusla värden. Jag vet ju att hon har rätt.

Och jag vet ju också att jag skulle kunna ligga mycket bättre.

När jag väntade Lova hade jag exemplariska värden hela graviditeten igenom.

Men det var lättare då. Jag hade ju någon annan mig själv att kämpa för.

Och dessutom mådde jag inte såhär då.

Nu är jag mitt uppe i terapi för att lära känna mig själv i kombination

med mediciner som ger mer eller mindre jobbiga biverkningar.

Jag orkar bara inte ta tag i min diabetes också nu.

Jag vet att jag borde. Måste kanske. För jag förstör ju min kropp annars.

Jag vet det och det stressar mig något enormt. Men jag orkar inte!!!

Jag vill bara gråta när jag tänker på det.

Krypa in i nåt litet skåp och gömma mig.

Få vara ifred.

Vill inte, vill inte, vill inte.

Det är inte rättvist! Varför måste det var så mycket?!?

Kunde det inte räcka med en liten sjukdom? Det hade jag fixat.

Nu känns det som jag kvävs av alla diagnoser från alla håll och kanter.

ORKAR INTE!

Idag var det dags för ett besök hos min sköterska A-M på diabetesmottagningen.

Behöver jag säga att jag drog ner medelåldern rejält där jag satt i väntrummet

bland ett gäng 80-åringar?!

Jag tackade tyst alla mina sjukdomar för att jag förhoppningsvis kommer slippa

leva tills jag är så gammal. Hemskt va? Att ens tänka något sådant...

Men så kände jag verkligen när jag såg alla trötta ansikten, såg dessa

människor stappla fram och knappt klara av att sätta sig ner på en stol utan hjälp.

A-M tittade på mig när jag kom in.

- Du ser inte alls bra ut, var det första hon sa.

Nähä, tack för den...

Men jag har ju haft en tuff vår och sommar, så det är väl inte så konstigt kanske.

Mina blodsockervärden var för höga, viktuppgången inte direkt positiv och dessutom

var mina fötter torra och spruckna.

Men för att se till det positiva så låg mitt blodtryck på 110/70.

Vilket är alldeles perfekt :-)

Har precis lämnat en gråtande Lova på dagis.

Det gör alltid lika ont att lämna henne när hon inte vill och sträcker

armarna efter mig och ropar ”mamma”.

Eftersom det fortfarande är inskolning så rör det sig bara om tre timmar

och jag hoppas det ska gå bra. Annars ringer dom väl.

Själv ska jag försöka få ringt lite samtal. Bland annat till vårdcentralen för att

få en ny provtagningsremiss. Eftersom jag hade förhöjda levervärden i somras

och nu tar Lamotrigin som kan ge leverpåverkan vill Dr Anders att jag ska ta

nya prover. För säkerhets skull bara.

Sen måste jag få tag i min handläggare på Försäkringskassan också.

Hon har ringt och lämnat meddelanden på mitt mobilsvar några gånger nu...

Idag fyllde min lilla Lova 2 år.

Tiden har gått så otroligt snabbt.

Det känns som igår jag satt i bilen på väg till förlossningen...

Nu har jag verkligen ingen liten bebis längre, utan en stor tjej som kan själv!

Vi hade bokat vår föreningslokal och bjudit in de flesta runt omkring på tårta.

Efter mycket funderande kom jag fram till att det blev bäst så.

Jag har så otroligt svårt att ”välja bort” folk. Att inte bjuda vissa...

(Nu blev det släkten + alla med barn, det var ju trots allt Lovas kalas...).

Vet själv hur det känns att vara den som inte får komma,

så det här kändes som en bra lösning.

Kanske lite mindre personligt, men med den stora fördelen att jag slapp

känna mig elak mot någon och att vi dessutom slapp städa hemma innan också :-p

Och när vi väl bokat lokalen så kunde vi ju lika gärna bjuda in mer ”avlägsna”

vänner som vi inte träffar så ofta, men som vore trevligt att se igen!

Tyvärr var det nog bara runt hälften som kunde komma,

men det blev kanske lite lagom ändå.

Lova verkade nöjd och somnade gott nyss och jag är också jättetrött.  

Tror det är ett bra tecken på en lyckad dag :-)

Jag har precis plockat upp posten frå hallmattan när telefonen ringer.

Det är en kompis från Göteborg som säger att hon precis läst om mig

på förstasidan i Aftonbladet.

- Vad, undrar jag?!

Ja, alltså på nätet förklarar hon, men jag är fortfarande lika frågande.

Går in på deras hemsida och möts direkt av en bild på mig.

Jag behöver inte ens scrolla.

Konstigt att jag inte märkt något på besöksstatistiken på bloggen, tänker jag.

Men efter att ha läst artilekn förstår jag varför.

Aftonbladet har nämligen inte publicerat någon länk.

När intervjun gjordes var det ett av kriterierna från min sida,

att jag skulle få promota bloggen lite.

Jag försöker kontakta Aftonbladet, men ingen svarar.

Då lägger jag själv in en kommentar under texten där jag skriver adressen

till bloggen. Men min kommentar tas bort.

Jag lägger in den igen, och så håller vi på...

Behöver jag säga att jag är allt annat än glad över Aftonbladets respektlöshet?

Där står saker som jag inte godkänt, länken finns inte med och dessutom har

jag bara gått med på publicering i pappersbilagan ”Härligt Hemma”, inte på nätet.

Jättebesviken!

För ett par veckor sedan så berättade jag ju om Malin,
en gammal kurskamrat som jobbat på Aftonbladet i sommar
och som kom hit och gjorde ett reportage om mig och
diagnosen bipolär.

Det skulle komma ut i höst. Tydligen är det höst nu.
För artikeln verkar ha publicerats och detta tyvärr
utan att jag haft en aning om det.
Förstod det genom en kommentar här på bloggen.

Den 7 september skrev signaturen NetteR följande;

"Blev så glad av att läsa om dig i tidningen.
Har själv efter många, många år just fått diagnosen Bipolär typ II.
Jag pratar öppet om det men en del tycker man ska hålla tyst om det
men jag fattar liksom inte varför. Ska jag skämmas över det eller?!
Tack i alla fall för att du delade med dig i tidningen!"

Irriterad på Aftonbladet som inte ens kan meddela när de publicerar
ett reportage om mig. Hade ju varit kul att veta. Köpa tidningen och så...

Men ändå kul att det gett nya läsare.

NetteR - Känner precis som du, att varför ska man inte vara öppen om det?!
Men som du också skriver så tycker många att det ska tystas ner.
Att man ska låtsas må bra och inte berätta om sådant.
Jag är densamma som jag alltid varit, bara med den skillnaden att jag
numera har ett namn på mina upp- och nedgångar.
Och genom att vara öppen och ärlig så kan man förhoppningsvis få det
stöd man behöver. Man får veta vilka som är ens sanna vänner och man 
kan också stötta andra som är i samma situation. 

Har sagt det förut, men det tål att sägas igen:
- vetskapen om att man inte är den enda som mår såhär,
gör det lättare att hantera situationen!

Hoppas du hittar rätt behandling & får leva och må bra!
Och fortsätt vara öppen om vem du är.
- Det är absolut ingenting att skämmas över.

Eller som Bipolarna säger; Crazy people have more fun!!! :-p

Söndag kväll. Får väl sammanfatta helgen som varit.

David och Lova åkte bort och jag såg fram

emot två dygn av egentid och lugn och ro.

En kompis från Helsingborg skulle komma förbi

och titta på film i fredags.

Det slutade med alldeles för många glas rött.

Idag kom familjen tillbaka.

Det innebar maxvolym och full aktivitetsgrad så fort

dom klev innanför dörren.

Jag är redan trött!

I kväll tog jag första tabletten Lamotrigin.

Hoppas slippa biverkningar!

Och hoppas den har effekt snart för jag har den där

välbekanta känslan av obehag i kroppen.

Den där känslan av en kommande jobbig period

(Och så åter till min vanliga blogg-berättelse som ligger lite efter i tid som vanligt)


I början av sommaren fick vi genom tidningen ”Vi Föräldrar” en chans att

träffa Jesper Juul. Tanken var att vi skulle få råd kring hur vi ska hantera Lovas

svårigheter på dagis etc.

Och nu den 2 september var det dags.

Vi tog tåget upp till Stockholm klockan 07:28.

Jag hade förväntat mig fyra ganska jobbiga och intensiva timmar,

men det gick över förväntan.

Inledde resan med frukost, sedan somnade Lova i mitt knä.

Sista sträckan åt hon en kanelbulle och tittade på Teletubbies på datorn.

 Inga problem alls med andra ord!

Mötet med Jesper Juul gick också bra.

Han iakktog Lova och kunde sedan ge en bra beskrivning av hennes personlighet.

Vi fick också med oss en del praktiska råd om hur vi ska hantera eventuella

problem på nya dagiset.

För övrigt gjorde vi inte så mycket. Tog det mest lugnt. Tittade på stan.

Lova var otroligt faccinerad av bollen utanför fönstret...vi bodde på

Globen hotell.

Resan hem blev något jobbigare. Lova ville inte alls vila, inte äta, ingenting.

Bara klättrade runt och var missnöjd.

Dessutom satt ett par med en liten bebis i närheten.

Och hon skrek nästan konstant hela resan igenom.

Jag vill nog inte ha fler barn...   

Ställde för en månad sedan upp på en intervju för Aftonbladet.
Den skulle publiceras i bilagan "Härligt hemma" i höst...

Tydligen publicerades den i helgen - utan min vetskap.
Förstod det pga en kommentar här på bloggen, annars hade jag
helt missat det.

Kontaktade AB och fick ingen ursäkt, men en hemskickad bilaga.

Så OM jag blev förvånad när personer jag känner idag börjar ringa/smsa
och maila om artikeln om mig på Aftonbladets hemsida. 
Inte ett ord den här gången heller...

vet att jag själv valde att ställa upp på intervjun, men bland annat med 
kriteriet att min bloggadress skulle finnas med i artikeln för att läsarna
skulle hitta hit och få en mer komplett bild och för att andra med samma
diagnos skulle hitta mig!
Men såklart finns inte adressen/länken med i artikeln.

Här lämnas mitt liv ut till allmänheten, men de kan inte ens som lovat
publicera en länk, så folk kan få hela historien & en rättvis bild av mig. 

Kränkande & SÅ DÅLIGT!!!!  

 http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article5760244.ab

Fick tips av en vän om en tandläkare i Malmö och ringde dit idag.

Fick en tid strax innan lunch.

Och det var sån otrolig skillnad i bemötande och hur han arbetade!

När jag kom hem somnade jag tillsammans med Lova

och när vi vaknade en dryg timma senare hade bedövningen släppt.

Och jag hade inte ont! För första gången på en vecka!

Gick runt och kände mig lyckligast i världen hela eftermiddagen

bara för att jag inte hade ont längre :-)

Nej, tandvärken tycks inte vilja ge med sig.

Jag borde nog gått tillbaka till tandläkaren idag.

Men jag vågade inte. Det gjorde så ont sist.

De två besök jag gjort där senaste veckan har bara resulterat i mer värk.

Så jag känner mig osäker på om tandläkaren vet vad han gör...

...inte lyssnar han på mig heller, eller tar hänsyn till att det gör ont

trots bedövning.

Imorgon måste det nog tyvärr bli ett nytt tandläkarbesök ändå.

Jag står inte ut med värken längre!

Men jag ska försöka få tid någon annanstans istället.

Ska man se nåt positivt med all denna hemska värk, så är det att jag inte

har tid att ens fundera på hur jag mår för övrigt.

Hela huvudet dunkar och kinden är svullen. Inga tabletter hjälper.

Kan inte äta, inte ligga ner, inte sova...

All energi går åt till att försöka ha tålamod med Lova och stå ut med värken.

Med andra ord, inget utrymme för någon som helst ångest.    

Vaknade och hade fortfarande ont i min tand. Molande, envis värk.

Trodde det skulle bli bättre efter tandläkarbesöket i torsdags,

men det har bara blivit värre.

Fick en ny tid idag.

Hatar att gå till tandläkaren!

Massor av bedövning. Tanden plockades bort igen.

Den här gången drogs den lösa delen av roten ut.

Fick ett nytt stift. Och en tillfällig, gul plasttand...

Trots bedövning gjorde det helt sjuk ONT!!!

När jag gick därifrån försökte jag få svar på om smärtan skulle lägga sig,

Hur länge jag skulle avvakta osv. Men fick inga svar alls.

Kunde inte ens tänka klart. Hela käken dunkade och värkte.

Stackars Lova förstod inte varför mamma var så arg när hon

bara ville berätta att hon plockat sten och tittat på fontäner.

Inte blev det bättre trots Alvedon, Ipren och Voltaren heller.

Ringde tandläkaren.

- Försök med Alvedon och Ipren, sa sköterskan. Hon ville inte förstå

att jag redan gjort det utan resultat.

Ringde alla läkare jag kom att tänka på...

Tillslut fick jag tag i min underbara Dr Anders.

Han ordnade lite starkare smärtstillande.

Så nu kommer jag åtminstone kunna sova i natt!

Jag och David som tänkt gå på bio i kväll :-(

Och imorgon blir det väl antagligen nytt tandläkarbesök...

Vi som skulle till Göteborg, jag & Lova.

Skräpdag och skräptand!

Åh, vad jag är trött på att vara trött!

En kort fika, en tur till Ica eller bara en liten stund på lekplatsen,

gör mig så trött att kroppen värker.

Somnar utmattad på soffan. Sover djupt i 3-4 timmar!

Det måste vara något mer än bara trötthet av att

"jobba med mig själv"... Eller?

Får så dåligt samvete också. För att jag inte orkar.

Gentemot Lova som vill ha mammas uppmärksamhet.

Gentemot David som får dra ett så mycket tyngre lass med

både hem & barn än vad han borde behöva.

Nu funderar jag på vänner. Vänskap.

Vad det betyder. Innebär.

Mer om det en annan dag!

Min tand värker fortfarande.
Men jag hoppas att det ska ge med sig av sig självt.
Vill inte behöva gå tillbaka till tandläkaren.

Kanske beror det på värken och den dåliga sömnen att jag känner mig
sådär ledsen och att livet känns hopplöst just nu?
Längtar efter att få komma hemifrån. Att få jobba...

Tjänsterna som jag sökte i början av sommaren - och var på intervju för,
har jag inte hört något mer om. Lite dåligt tycker jag nog.
Förstår att de inte kan höra av sig till alla som sökt tjänsten,
men om man varit där på intervju (som båda för övrigt varade i över två timmar),
så borde dom väl kunna slå en snabb signal i alla fall...

Idag hämtade i alla fall David ut min nya medicin. Lamotrigin.
Ska börja ta den om nån vecka eller så, tänkte jag.
Måste vänja mig vid tanken på eventuella biverkningar först.

Fast förhoppningsvis så slipper jag sådana den här gången!

I förmiddags när jag vaknade efter en natts dålig sömn pga tandvärk,
hade David redan ringt tandläkaren.
Han visst väl att jag skulle ha svårt att göra det själv.
Är fullkomligt livädd för att gå till tandläkaren.
En konsekvens av alltför många smärtsamma besök gissar jag.

I vilket fall hade  jag fått en tid strax efter lunch.
Tandläkaren konstaterade snabbt att det hade blivit en spricka i kronan.
Nu ville han ta bort den för att se hur det såg ut längre upp, i roten.

- Får jag tillbaka den sen, undrade jag?
Det kunde han inte lova, men jag hade väl inget val...
- Har du tur nu så ser roten okej ut, då fäster vi bara stift och krona på nytt.

Såklart hade jag inte sån tur. Roten var sprucken 5 mm.
Han limmade fast kronan igen, så jag slapp vara tandlös.
Men det är ju bara en högst tillfällig lösning.
Vad som ska göras åt det sen?
Det kunde han inte säga.

Jag fick bara veta att "det här var inte lätt att fixa, inte lätt alls".
Och det känns ju inte särskilt betryggande...