remiss.blogg.se

Idag har det gått en hel vecka sen jag tog
min sista litiumtablett.
Jag har haft huvudvärk varenda dag sen dess.
Men litiumet fungerade aldrig som det skulle för mig.
Jag blev så känslig, orolig och allmänt konstig. 
För att inte nämna hur trött, trög och lättirriterad jag blev!

Men idag har det varit bättre. Trots huvudvärk.
Jag har känt mig lugnare. I mig själv. 
Mitt vanliga jag är mindre känslosamt också.
Skönt, tycker jag!

Allt blir så mycket lättare om man inte bryr sig ;-)



Inget mer litium för mig!!

I natt sov jag på Robbans soffa.
Det var länge, länge, länge sen jag sov så gott!

Hela våren har den soffan varit min fristad.

Nån gång i månaden har jag lämnat David och Lova åt sitt öde här hemma
och hälsat på Robban i Helsingborg (en kompis från studenttiden i Kalmar).

Hos honom har jag njutit av att få äta en hel middag utan att någon skriker,
se en hel film utan avbrott och sen sova en hel natt utan att bli väckt.

Åkte hem utvilad med lycka i kroppen.

Vi är i Göteborg och hälsar på min familj!
Idag har jag varit inne i stan och ätit lunch med A.
26 grader och sol.
Så härligt att sitta på en uteservering längst Avenyn då!
Vid sådana tillfällen vill jag stanna i Göteborg för alltid.

Men Lund har också sina fördelar.

Och ju längre jag stannar där, desto svårare känns det att flytta...

Nu är det snart dags för middag.
Lasagnen står i ugnen och ölen ligger på kylning :-D

Ibland är livet ändå rätt härligt!!

Det var nog ungefär en månad sedan jag träffade min mamma.
Och det första hon säger när hon ser mig är:

- Har du slutat med medicinen nu?
- Nja, säger jag. Nästan. Liten dos kvar.
- Bra. Nu ser du inte så drogad ut länge, svarar hon på det.


Drogad?? Trött möjligen, men drogad?
Men mamma håller fast vid det.
Hon har minsann jobbat inom psyk och vet.

Jaja, jag såg väl drogad ut då.
Men nu mår jag mycket bättre :-)

Jävla spikmatta!
(Köpte den häromdan).
Det gör så ont att ligga på den att jag bara vill skrika.
Men om den nu kan ge något resultat i form av minskad
ångest och annat skit, så är det värt att stå ut med.

Smärta skrämmer mig ändå inte.
 Inte fysisk smärta i alla fall.

Nu är jag trött. Haft två intensiva dagar.
Mått bra. För bra.
Vet vad som väntar. Och jag vill inte dit.
Det skrämmer mig. Mer än något annat.

Är det den här gången mitt liv tar slut?

Fåglarna kvittrar. Klockan närmar sig 04.
Det börjar ljusna ute.
Men här inne är det bara mörkt.

Ensam, ensam, ensam.

Tittade på Greys Anatomy nyss. Vi spelar in det varje vecka.
Och ligger konstant några avsnitt efter... :-s
I alla fall, slutorden för avsnittet idag var;

"Varje människa som vi tycker om...
...Hon är en till vi kommer att förlora i framtiden".


Jag som trodde att mina tårar var slut för idag.
Det var dom tydligen inte. Precis så brukade jag  resonerade förut.

Jag stängde ute alla. Jag ville inte känna något för någon.
Varför utsätta sig för den risken?
All den smärta som följer med att förlora någon man älskar...

Det tog mig många år att sluta resonera så.
Fortfarande gör jag det ibland. I tron att jag skyddar mig själv.

Som tur är har jag så smarta vänner som inte låter mig komma
undan när jag får för mig att bryta med dom ♥

Jag har hittat låten som jag vill ska spelas på min begravning
om jag dör alldeles för ung.
Den säger precis allt jag vill säga till dom jag älskar.
Och den är så underbar, så vacker, så genuin!

Lyssnade på den idag. Om och om och om igen.
Och grät.  Massor.
Mest för att jag var (och är) rädd.
Rädd för vad jag kan göra nästa gång jag mår riktigt dåligt.

För att jag inte ska få se körsbärsträden blomma nästa vår.
För att jag inte ska få se Lova växa upp.
För att jag ska lämna och därmed skada dom jag älskar mest av allt.
Jag vill ju leva!



Körsbärsblom!
Det här underbara trädet står precis utanför vårt köksfönster.

I förra veckan fick jag en kallelse till Försäkringskassan. Det har jag nog glömt att nämna.
Förträngt kanske. För det kändes så jobbigt.
Dom kallade mig i alla fall på ett obligatoriskt möte eftersom jag varit sjukskriven ett tag nu.

Jag var lite nervös innan. Att det skulle vara någon slags "förhör".
Att jag skulle bli utfrågad och tvingas försvara att jag inte klarar av att arbeta för tillfället.
Att deras mål var att peka ut mig som en lögnare och bestämma att jag minsann inte har
rätt till någon sjukpenning.

Jag VET ju såklart att de fall man läser om i media inte hör till vanligheterna.
Och att de flesta som arbetar på Fk är allt annat än otrevliga. Men jag var nervös ändå.

Så kom jag dit och fick träffa världens gulligaste handläggare.
Hon bad mig berätta om hur jag mått, vad läkaren bedömt och vad jag trodde om framtiden.
Sen sa hon att jag skulle låta det ta den tid det tar att komma på fötter igen.
Att jag skulle vara sjukskriven tills jag verkligen fått rätt behandlig och mår bra.
Hon avslutade dessutom med att berömma mig för att jag "trots min unga ålder var så välutbildad och dessutom hunnit arbeta en hel del".
Så jag gick därifrån betydligt lättare till mods.


Nu har jag i alla fall en sak mindre att oroa mig för...

Just nu är allting bara jobbigt, jobbigt, jobbigt.
Trappar ner medicinen och det känns.

Börjar gå upp i stämningsläge, bli hypoman.
Påfrestande både för mig och för andra.
Men jag orkar inte prata om hur jag mår.
Det är väl påtagligt ändå?!

Värst är ändå illamåendet. Har inte ätit på 3 dygn.
Vågen visar på - 2 kg.
(Ja, jag vet. Är aningen för fixerad vid min vikt).

Ska blanda lite iste nu. Tycks vara det enda som fungerar.
Inte ens Cola light kan jag dricka.

När Lova var mindre, ja ända upp tills hos var strax över året var det nästan
alltid jag som gick upp på morgonen och lagade välling, som matade
och det var bredvid mig som Lova somnade om efter sin frukost.

När jag började må dåligt blev det allt oftare David som gick upp och ordnade
med välling. Lova sökte sig mer och mer till honom.
Det var i pappas famn hon kände sig tryggast.
Och det är där hon somnat om efter morgonvällingen de senaste månaderna.

Men idag hände något.

Jag vaknade och kände mig pigg. Jag var klar i huvudet, jag kunde tänka!

Gick upp och lagade välling som Lova sedan snabbt drack upp där hon låg
mellan oss i dubbelsängen. Efteråt vände hon sig mot mig. Mot MIG!
Jag gosade lite med henne. Sa att hon var mammas älskling...
Då log hon med hela ansiktet och strök mig över kinden med sin lilla hand och sa;

- Ja (paus) och sedan med eftertryck "mamma".

Sedan kröp hon ihop hos mig och somnade.

Och jag låg kvar där och grät och snörvlade så tyst jag kunde för att inte väcka henne.

Min underbara lilla älskling!

Jag tror det var hennes sätt att säga:
                       "Välkommen tillbaka mamma". 

Jag hatar att vara förkyld.
Det säga att alla pojkar/killar/män/gubbar klagar
som om dom vore döende när dom är lite förkylda...

Men jag är nog minst lika gnällig.
Går omkring här och snörvlar och beklagar mig.

Äckliga (förmodligen dagis) baciller, lämna min kropp
och bosätt er nån annanstans!!

Nu ska jag bädda ner mig i soffan och tvångsgosa lite
med katten Ester. Kanske dricka en kopp te.

Idag var det dags för ett nytt besök hos dr Anders.
Har nu stått på litium i 3 månader och det var dags att
utvärdera effekten under de senaste 3 veckorna.

Provsvaren från förra veckan hade kommit och jag låg
på 0,79. En helt perfekt nivå enligt vad man "ska" ligga på.
Men jag mår fortfarande inte bra.

För att sammanfatta:
"Jag är hellre medicinfri och kan njuta av livet emellanåt och
tar risken att ta livet av mig när jag mår dåligt än att leva ett helt
liv och må som jag gör med litiumet".
(Dvs är trött,trögtänkt och illamående).

Det innebär att jag har testat färdigt.
Både enligt mig själv och Dr Anders.

Jag "får" sluta!
Jag ska sluta!
JAG ÄR FRI !!!

Vet att det lika gärna kan vara helvetet som himlen som väntar
bakom hörnet...
När medicinen är ute ur kroppen om några veckor kanske jag
blir hypoman igen. Eller faller djupt, djupt.

Förhoppningsvis inget av det...