remiss.blogg.se

Provtagning i förra veckan. Och svar. Som jag inte orkat ta till mig än. På sätt och vis är det skönt att få en förklaring till att jag mått så konstigt på sistone. 

Iskaffe och balkonghäng (under parasoll) är mer min grej. Plus ett quiz skapat för oss icke normala…. jag menar såklart, för oss icke normativa 😉

I år var det bara jag. Och det kändes lite tomt på något sätt. Att inte dela dagen med någon. Inte för att jag brukar fira midsommar med sill, snaps, dans och krans i håret. (Det är inte alls ett sammanhang jag känner mig naturlig eller bekväm i). Men det har ändå de flesta år varit en dag som uppmärksammats lite. Med jordgubbar, glass och en vända till havet eller ut till någon bygdegård. 

 

Det finns ingen annan högtid jag känner mig så utklädd på… "Lajva tjej" 😂

Igår kväll var jag och såg Kiss. Och jag är helt såld! På såväl framträdande som scenshow. Två låtar in fick jag nästan lite panik en kort sekund över att kvällen skulle behöva ta slut. Men sedan bara njöt jag. Av allt! Stämningen, musiken och till och med av att bli lite svedd i ansiktet av all pyroteknik från scen. 

Trodde det skulle kännas idag att det blev lite för många (och starka) drinkar under kvällen. Men mår oförskämt bra. Och jag vill ha mer! Inte nödvändigtvis mer alkohol, men av känslan och upplevelserna 🤘🏼⚡️🖤

Förbandet var dessutom en positiv överraskning. Alltid kul att upptäcka nytt! 

Har fått två muggar (av två olika personer) denna vecka. Visst är de underbara?! 

Så himla glad för båda två. Kärleksfullt och personligt utvalda till just mig!

På tal om kärleksfullt (och muggar ) 😜 Vi bor inte direkt så stort att det är svårt att hitta… Men yngsta dottern tyckte ändå att det var viktigt att skylta lägenheten i helgen. Omtänksam som hon är ❤️

Helg! Eller nästan iaf. Har dagens sista möte vid 15:30. Men sen så! 

 

Vågar man (jag) bjuda hem någon efter en vecka med barnen när lägenheten ser ut därefter…? Bestämde mig för att det faktiskt spelar noll roll. Så jag skriver "Kom, men var beredd på att det är stökigt".

Behöver distraktion och något annat än jobb att fokusera på. 

 

Resten av inlägget är från för nån månad sedan; 

 

Nu har alla möten inför höstens arrangemang dragit igång. Och det väcker ett obehag i mig att fysiskt träffa en del av dem efter två års pandemi. 

Jag vill låtsas som ingenting, tänka att alla har så mycket med sitt eget att de glömt bort mig. Men lyckas inte riktigt övertyga mig själv om det. 

Jag vet inte vad de tycker. Vet inte vad de tror. Men jag vet vad de hört. Och det får mig vilja lämna allt och alla i dessa sammanhang. För att slippa förklara och försvara mig. 

 

När ett par olika personer i min närhet hörde av sig förra sommaren upplevde jag att de var ett stöd. De uppmuntrade mig att anmäla. Jag tyckte det kändes väldigt…dramatiskt.

Men rådfrågade polis och fick svaret att vända mig till kvinnojouren för bättre vägledning. När det sedan eskalerade till hot var alla eniga om att det borde göras en anmälan (som innefattade alla delar).

 

Jag vet inte om det var rätt att istället tänka att det var bättre att "reda ut". Kände inte att jag orkade. Samtidigt uppvisade jag för mina döttrar att det var okej…och jag vet att jag var ett dåligt föredöme i det.

Nu när jag åter ska möta personer i arbetet så känns det jobbigt att ha i bakhuvudet att deras bild av mig numera är annorlunda. Det känns orättvist och jag vill väja mig mot det. Samtidigt så vill jag aldrig sluta reflektera över mig själv och hur jag är. 

 

Men jag vet också att det jag utsattes för inte var rätt. Och att det fortsätter orsaka mig skada är egentligen anledning nog att gå vidare med en anmälan. Stå upp för mig själv och markera att hat och hot inte är okej.

 

————————-

 

Kommer publicera lite mer av alla utkast och gamla texter jag har "liggandes" framöver. 

Men nu, åter till idag. Här och nu. 

Till jobb och helgplaner.

Fokus på det och de som ger energi. 

 

 

 

 

 

 

 

Nu sitter jag och tittar på när hon fäktas. 

Min modiga och coola lilla tjej som inte är så liten länge. Och som jag hoppas alltid ska våga vara den hon är fullt ut. Energisk, känslig och knäpp. Precis som sin mamma (och i viss mån även storasyster). 

Mer än en handfull många gånger. Men så mycket känslor i och runt denna tjej. Hjärtat utanpå kroppen. Intensiv kärlek. Ilska. Rättvisa. Omsorg.

Hon älskar så starkt och lätt. Och det gör ont i mig när världen omkring inte förstår att uppskatta det. Uppskatta henne. Hennes älskvärdhet och godhet. 

     

Eller nja, kanske inte riktigt. Men mycket för att vara mig. (Kort kjol och knähöga strumpor, blommor i håret och regnbågsfärgade naglar. Samt en scarf och så en flagga såklart). 

Nästa vecka blir det konsert med Kiss. Men jag väljer troligen bort knästrumporna till förmån för strumpbyxor. I övrigt är outfiten klar. Tröja, handskar, örhängen och smink inhandlat. 

Bildbevis kommer…kanske 😉🖤

Som någon påpekade - jag skriver mycket om mina katter, mer sällan om människor. Och det är väl delvis sant. Jag skriver en del om de jag har runt mig, men nämner inte människor vid namn. Det är ett väl genomtänkt och medvetet beslut. Jag vill aldrig lämna ut någon annan. I viss mån blir det såklart så ändå. Känner man mig personligen är det lätt att förstå vilken vän, kollega eller vem av döttrarna jag syftar på i ett inlägg. Men jag försöker hålla det på en nivå som innefattar respekt för mina nära. 

Det som publiceras på nätet sprids snabbt och lätt vidare. Och kan orsaka såväl skada som obehag - även om det inte är avsikten. Ibland blir det galet, hamnar fel, plockas ur sitt sammanhang och tolkas fel. Jag har säkert bidragit till det i något fall, på något sätt. Vet t ex att det genom åren upplevts jobbigt för andra att jag varit (och är) så öppen med mitt mående. Och jag kan förstå att det känns tungt att behöva läsa om detta för mina närstående, men framförallt att det för en partner kan kännas som sådant som han vill att vi ska prata om, som ska vara något intimt, ett förtroende han får. Så som det ändå är för/mellan de flesta. (För trots att egenerfarenhet lyfts allt mer - jäklar vad det hänt saker sedan jag började arbeta på området för 12 år sedan - så skyltar ju inte majoriteten med sitt trasiga inre offentligt). 

På tal om att lämna ut sig... Igår vid eftermiddagens kaffe- och glasspaus på jobbet började vi diskutera olika dejtingprogram. Efter ett lite väl detaljerat samtal kring Naked attraction uppkom en ny programidé - varför inte slå ihop två varianter och gifta sig nakna direkt? Jag kan skicka in förslaget och meddela att jag har en medarbetare som ställer upp som deltagare, sa vår chef och tittade på mig... I så fall har du inte en medarbetare, du hade en medarbetare, kontrade jag. 

Jag är visserligen inte särskilt förtjust i kläder (inte i bemärkelsen av att skyla min kropp i alla fall), men att bedömas baserat på utseende istället för min personlighet går helt emot allt jag tror på och själv känner avseende andra. Dessutom tror jag det hade tolkats extremt fel av en majoritet. (Att jag emellanåt försöker förklara att jag går lättklädd för att jag tycker tyg dvs kläder känns för mycket mot huden tas sällan emot som att det är uppriktigt menat). Tänk om mitt sätt vore normen och nästan alla fungerade som jag gör. Så mycket förklarande och många missförstånd det hade besparat mig. Men antar det är en del i att tillåta sig själv vara som man är och är en kamp som många för, på olika områden och skilda sätt.


Så länge det inte skadar någon annan så är olika något bra tycker jag. Gillar faktiskt att behöva utmana mig själv i det. Få jobba med att acceptera att olikheter - trots att jag kanske inte alls förstår. I det är det en fantastisk tillgång att ha två döttrar som ser på världen och mänskligheten med så mycket mer öppenhet och tillgång till alternativ än vad jag upplevt. Som äldsta konstaterade när jag ställde en sån där fråga som fick henne himla med ögonen "Mamma, om du inte kan se bortom det - då är det kanske du som måste börja tänka annorlunda". Och hon har rätt. Jag vill tro att jag är ganska fördomsfri, men det finns mycket jag behöver fundera över en vända till och se ur andra perspektiv.

Att jag börjat förstå det är ett framsteg för mig. Det innebär insikter i hur jag behöver lägga upp min vardag och mitt liv för att inte ständigt balansera på sköra gränser. 

Effektsmitta. Det pratar man främst om i sammanhang där andras negativa känslor drar ner en. En oförmåga att skilja på någon annans dåliga mående och sitt eget. Eller en förmåga (om man vill vända på det), att känna det någon annan känner som sitt eget.  

Jag trodde jag var bra på att läsa av andra. Har jag skrivit om det här innan? I vilket fall så blev jag först i samband med min utredning varse om att jag behöver skilja på att läsa av en persons kroppsspråk och att smittas av dennes känslor. 

Det senare är något som jag aldrig kunnat välja bort. Stämningen i rummet är inte något jag missar. Irritation, tvekan, förväntan och allt annat känns i luften. Det bara finns där. Och det gör så mycket med mig. Det påverkar. Kan såväl dra ner som lyfta upp på några sekunder. Ibland kan jag stå emot och kämpa för att "vinna över" den andra på min sida om jag är på topp och har ork. Men oavsett så tar det energi. Det där automatiska avläsandet. 

Det kan tyckas vara något bra att känna av stämningen och lägga mer fokus (omedvetet) på den än vad som sägs eller förmedlas på andra sätt. Fånga upp den verkliga känslan så att säga. Men så enkelt är det inte… 

Exempel: Någon har haft en dålig morgon hemma med familjen eller sovit kasst. Vi har ett möte under förmiddagen. Den känsla jag fångar upp är ett obehag, en trötthet, kanske viss irritation. Som inte har någonting med mig eller det vi pratar om att göra. Ändå blir min tolkning att det är så. Och dras ner av det och blir på dåligt humör. 

Självklart påverkas de flesta om någon på arbetsplatsen eller i familjen etc. är som ett åskmoln. Det jag menar är det mer subtila, som de flesta inte känner av. 

Onödiga negativa känslor att smittas av alltså. Jag tror inte att det går att välja bort eller stänga av. Men som så mycket annat är medvetenheten om det till stort hjälp. Kunna ge sig själv lite förståelse, fråga om det som känns fel och kanske därmed undvika att ta med sig känslan vidare i samma utsträckning. 

Nu består mitt liv överlag till stor del av väldigt positiva människor tror jag. Inte alltid såklart, det vore konstigt. Men oftast. Och det smittar också av sig. Det ger otroligt mycket att ha möten där allt bubblar och glittrar. När man lämnar med en känsla av att befinna sig i värdens bästa sammanhang och bara ser möjligheter! Men oj, så trött jag blir sen. Det är som mitt mentala batteri som legat på max under mötet efteråt bara rasar till 2 % samma sekund som jag kliver innanför dörren hemma. 

Funderar på om (och hur) jag ska kunna ta fram nån slags modell över min energinivå för att kunna delge andra den på ett mer överskådligt sätt. Så att såväl kollegor som barnen och andra förstår när det är okej att ta upp nya saker och när jag helt enkelt inte är mottaglig (dvs ändå inte hör/förstår/mest blir irriterad). 

Jag hade också behövt skapa ett utrymme (ett fysiskt sådant) som är helt ljudisolerat, ljusisolerat och doftisolerat. Där jag helt utifrån behov kan välja eventuella intryck. Som ett spa för hjärnan där fullständig avkoppling och bortkoppling av intryck erbjuds. Inser nu medan jag skriver att det är en ny dröm! Om jag någon gång får/har utrymmet, ekonomin och kunskapen att skapa mitt återhämtningsrum som det ovan så ska jag göra det. Bara tanken på det känns njutningsfull. 

Saknar dom, men är trygg i vetskapen om att de har det bra. I sommar ska de ut och resa med sin pappa och även om det känns lite jobbigt att de kommer vara så långt bort ifrån mig så är jag glad att de får uppleva nya ting. 

För mig är det svårare att komma iväg numera. Dels pga ekonomin, men också för att jag då måste lämna dunbollarna någonstans. Det tar särskilt emot att lämna Maxi. Han blir så ledsen och stressad, såväl av nya miljöer som människor. Min fina kollega erbjöd sig komma hit istället och se till dem. Så otroligt snällt, men jag kan inte låta honom ta sig hit från Malmö varje dag i en hel vecka - mitt under semestern - för att ta hand om mina katter. 

Drömmer om en lite längre resa någon gång igen. Vill så gärna tillbaka till USA. Hoppas kunna ha sparat ihop till i alla fall några veckor där om ett år eller två. 

Den här tiden på året, innan semestern är det mycket som ska hinnas med. Så även för mig även om min mest hektiska tid arbetsmässigt är under hösten. 
När tempot är högt har jag större behov av att skriva än annars, samtidigt som jag har svårt att finna tid och ro att göra det. Känner ofta att jag har rätt bra strategier för att hantera mig själv, men önskar ibland att det fanns något slags stöd att få. De tankarna är både en källa till frustration, men också en drivkraft. Både i det jag arbetar med och hur jag motiverar mig själv som person på det privata planet. 

De som känner mig väl, de jag litar på och är avslappnad med är de enda som får se tvivlen, kampen och tårarna. Det var en av de saker som flera reagerade på när jag började skriva den här bloggen för sådär 13 år sedan... "Du skriver så mycket om tunga känslor och tårar, men jag har aldrig sett dig gråta". Och det blir ett bekymmer när man ber om hjälp. Att jag är så samlad och dessutom resonabel och kan formulera mig. 

Tror den manlige läkaren som jag försökte förklara för blev lika chockad som jag själv när jag började gråta. Han hade lyssnat på mina resonemang och bläddrat i journaler. Sedan sa han att jag kommer inte kunna få någon hjälp från psykiatrin eller rehabiliteringen. Oavsett diagnos, oavsett svackor och oavsett hur långt ner på botten jag befinner mig, hur mörka tankarna än är då. Och tårarna kom spontant av förtvivlan.

För att jag insåg att jag kommer inte få någon hjälp förrän den dagen jag på allvar försökt avsluta mitt liv. Och jag grät över hur orättvist systemet fungerar. Hur människor bedöms olika utifrån kön, ålder, civilstatus, hudfärg och ursprung. I mitt fall avvisades jag för att jag är sk "högfungerande". Dessutom har jag barn som jag har delad vårdnad om och arbetar heltid. Så nog kan jag reda ut det här själv? Fick en lista med tips på böcker med självupplevda berättelser om att leva med npf.

 

Det ger en klump i magen. Oro över alla andra som får den där listan och ett lycka till för att de verkar ha för välfungerande liv för att behöva någon hjälp. Hur kan det få vara så? Hur kan vi inte veta bättre? 

Men han hade rätt i att jag klarar mig. Jag har lärt mig att prata om det som skaver. Och att göra det på konstruktiva sätt. Dessutom, i grund och botten är jag densamma. Lärandet är livslångt och kräver min egen insats. (Även om det hade varit fint med någon slags stöd och att få bolla tankar).

Nu blev det här ett deppigt inlägg... Det var inte alls tanken! 
Strosat runt i ett soligt Malmö idag. Och igår hade jag ett helt fantastiskt möte. Sådär så jag var helt lyrisk efteråt. Tycker ibland lite synd om mina kollegor. Tänker att ingen kan få något gjort när jag är på plats och på sådant där bubblande, sprudlade humör. Å andra sidan så finns det också dagar när jag är helt i min egen lilla bubbla och knappt säger ett ord. Så det jämnar kanske ut sig. 

Nu helgmood; 

 

 

 

 

 

 

Förresten, jag villhöver den här!! 🖤 Och en massa andra coola katter 😍 #CountCatula 

Så är det i mångt och mycket.
Många av mina drömmar kommer aldrig bli verklighet.
Trots att jag har svårt att drömma orealistiskt.

Någonstans är jag medveten om tiden som går, livet som gått.
Vad jag haft och vad jag har. Vad jag kan och vad jag orkar. 
Det är lite sorgligt att känna att vissa möjligheter är förbi. 
Jag väntade för länge, tog fel beslut. 

För första gången i mitt liv så känner jag att jag borde gjort annorlunda.
Att jag lade tid och energi som jag nu inte kan få tillbaka, utan någon fördel. 
En lärdom jag inte alls behövde. Det var bara slöseri med tid.

Rubrik från textrad i "I still love you" (Kiss). En konsert jag f ö verkligen ser fram emot. 
Vissa drömmar får man se till att göra verklighet av. De som är möjliga. 
Jag vill trots allt dö levande.