remiss.blogg.se

Den här tiden på året, innan semestern är det mycket som ska hinnas med. Så även för mig även om min mest hektiska tid arbetsmässigt är under hösten. 
När tempot är högt har jag större behov av att skriva än annars, samtidigt som jag har svårt att finna tid och ro att göra det. Känner ofta att jag har rätt bra strategier för att hantera mig själv, men önskar ibland att det fanns något slags stöd att få. De tankarna är både en källa till frustration, men också en drivkraft. Både i det jag arbetar med och hur jag motiverar mig själv som person på det privata planet. 

De som känner mig väl, de jag litar på och är avslappnad med är de enda som får se tvivlen, kampen och tårarna. Det var en av de saker som flera reagerade på när jag började skriva den här bloggen för sådär 13 år sedan... "Du skriver så mycket om tunga känslor och tårar, men jag har aldrig sett dig gråta". Och det blir ett bekymmer när man ber om hjälp. Att jag är så samlad och dessutom resonabel och kan formulera mig. 

Tror den manlige läkaren som jag försökte förklara för blev lika chockad som jag själv när jag började gråta. Han hade lyssnat på mina resonemang och bläddrat i journaler. Sedan sa han att jag kommer inte kunna få någon hjälp från psykiatrin eller rehabiliteringen. Oavsett diagnos, oavsett svackor och oavsett hur långt ner på botten jag befinner mig, hur mörka tankarna än är då. Och tårarna kom spontant av förtvivlan.

För att jag insåg att jag kommer inte få någon hjälp förrän den dagen jag på allvar försökt avsluta mitt liv. Och jag grät över hur orättvist systemet fungerar. Hur människor bedöms olika utifrån kön, ålder, civilstatus, hudfärg och ursprung. I mitt fall avvisades jag för att jag är sk "högfungerande". Dessutom har jag barn som jag har delad vårdnad om och arbetar heltid. Så nog kan jag reda ut det här själv? Fick en lista med tips på böcker med självupplevda berättelser om att leva med npf.

 

Det ger en klump i magen. Oro över alla andra som får den där listan och ett lycka till för att de verkar ha för välfungerande liv för att behöva någon hjälp. Hur kan det få vara så? Hur kan vi inte veta bättre? 

Men han hade rätt i att jag klarar mig. Jag har lärt mig att prata om det som skaver. Och att göra det på konstruktiva sätt. Dessutom, i grund och botten är jag densamma. Lärandet är livslångt och kräver min egen insats. (Även om det hade varit fint med någon slags stöd och att få bolla tankar).

Nu blev det här ett deppigt inlägg... Det var inte alls tanken! 
Strosat runt i ett soligt Malmö idag. Och igår hade jag ett helt fantastiskt möte. Sådär så jag var helt lyrisk efteråt. Tycker ibland lite synd om mina kollegor. Tänker att ingen kan få något gjort när jag är på plats och på sådant där bubblande, sprudlade humör. Å andra sidan så finns det också dagar när jag är helt i min egen lilla bubbla och knappt säger ett ord. Så det jämnar kanske ut sig. 

Nu helgmood;