remiss.blogg.se

Jag är förkyld. Sådär riktigt jobbigt förkyld.

Med ont i halsen, huvudvärk, täppt näsa och bara allmänt seg.

Har så mycket jag ska göra. Borde. Måste.

Och så känner jag mig såhär. Som om hjärnan bestod av sirap.

Som jag har berättat tidigare gjorde jag en mammografi samt

ultraljud av brösten för någon månad sen.

Då hittade de en knuta av något slag som behövde undersökas

närmare genom en biopsi.

Idag var det dags för det.

Går sällan runt och oroar mig i förväg,
men den här gången kändes det faktiskt lite jobbigt.

Mest för att jag var orolig för själva undersökningen i sig,
inte så mycket för resultatet.

Det gick trots allt ganska bra. Tyckte inte det var direkt trevligt, men

det blev gjort.  Jag kom hem, kröp ner under täcket och efter några

timmar så var jag redo att krypa fram igen, sluta tycka synd om mig

själv och laga middag istället.

Resultatet väntas komma om nån vecka eller två...

Åt lunch med en gammal klasskamrat från tiden på högskolan.

Vi pluggade journalistik ihop i Kalmar och var rätt bra vänner då.

Sen blev hon kvar där och jag flyttade till Lund.

Och så i förra veckan sprang vi på varann på Region Skåne.

Hon skulle börja arbeta där som kommunikatör.

Så idag hade vi bestämt oss för att luncha ihop.

Vi konstaterade snabbt att vi förflyttade oss en sådär 7 år

bakåt i tiden inom loppet av 5 minuter...

Under eftermiddagen hade jag ett möte med min handledare och

chefen på avdelningen om min framtid där hos dom.

Troligen blir det en 25% tjänst året ut, men efter allt strul

så vågar jag inte tro något alls förrän jag har skrivit under.

Men hoppas!

Resan upp till Göteborg gick hur smidigt som helst!

Lova var som vanligt världens snällaste <3

Vi delade på en smörgås och tittade ut genom fönstret.

Läste en bok om Babar och delade på en kanelbulle.

Sen tittade Lova på Musses klubbhus på dvd och jag halvsov.

Framme!

Vid middagstid tog min mamma över ansvaret för Lova och jag

åkte in till resemässan tillsammans med en kompis.

Det bjöds på alltifrån mat, ost, snittar och glass till öl, vin och

annat alkoholhaltigt.

Behöver jag säga att jag drack aningen för mycket?

Sen mötte vi upp ännu en vän och åkte upp till Heaven 23 för att

ta några drinkar och umgås en stund.

Blev en såå härlig kväll med mycket prat och skratt.

Kanske lite för härlig med tanke på att det är en dag imorgon också...

Idag har David åkt iväg på mässa igen. Fast bara till Göteborg.

Han körde i förmiddags med bilen full av montrar och annat.

Jag och Lova vill såklart också till Göteborg!

Så vi följer efter. Tar helt enkelt tåget upp imorgon.

Det tar knappa tre timmar, så det ska nog gå bra med hjälp av

fika, böcker och film.

Allting är över. Slut.

Och jag sitter här vid min dator och gråter.

För att det är för sent att vända tillbaka.

Är det bara jag som sörjer?

Var det bara jag som kände något? Som känner?

Intalar mig att det kommer gå över.

Det kommer sluta kännas svårt.

Jag kommer kunna bygga upp en vardag igen, ett liv

där inte varje andetag gör ont.

Men jag förstår inte hur jag någonsin ska våga älska igen.

Sminkade mig i morse. Inte så smart kanske.
För när jag började gråta rann mascara längst mina kinder
och kletade ut sig kring ögonen.

Jag såg ut som en tvättbjörn eller något. Inte så vacker i alla fall.

Sen har jag gråtit och gråtit och gråtit.

Ser mig i spegeln efter nästan två timmar och inser att jag gråtit

så mycket att ansiktet nu är helt rent. Inte ett spår av mascara kvar.

Varken på kinder, runt ögon eller på ögonfransarna.

Då har man gråtit rätt mycket.

Så mycket att man nästan kan le åt sig själv.

Jag måste verkligen lära mig när det är dags att styra in

tankar och samtal på annat...

Vet ju om att jag mår dåligt av att prata om sådant som

varit jobbigt och att det ofta utlöser ångest som är svår

att skaka av sig sen. Som biter sig fast och gnager inuti.

Ibland några timmar, ibland i dagar.

Visst, det är säkert bra att prata om svåra saker och få

”bearbeta” dom. Men man bör välja tillfälle med omsorg.

Inte sen kväll, ensam med Lova och massor att göra dagen efter.

David har åkt iväg till Berlin på en resemässa med jobbet.

Han körde sent igår kväll.

Som alltid när han reser iväg så börjar jag med att städa...

Jag vet inte varför jag gör det. Det känns bara som att jag

måste göra om lite, bo in mig på nytt i tillvaron.

Låter rätt knäppt, jag inser det själv...

I vilket fall har jag nu dammsugit, tokat av golv och köksbänkar.

Och packat upp ytterligare några flyttlådor.

Till helgen åker jag och Lova till Göteborg.

Ska fira en kompis som fyller 30 på lördag.

Ser fram emot det =)

Jag gick till arbetsförmedlingen idag som jag blivit tillsagd.

Min handledare där började med att be om ursäkt för mötet...

”Så får det absolut inte gå till”.

Sedan bläddrade han bland sina papper. Hittade det han sökte.

”Jag har någonting som skulle vara perfekt för dig”.

Det var Nina Jansdotter som var perfekt för mig ;-)

Eller rättare sagt arbetsrehabilitering hos henne resten

av tiden (dvs de knappa två månader jag har kvar).

Han läste upp arbetsuppgifter och berättade lite mer om henne.

Lät det intressant?

Om!  Det lät nästan för bra för att vara sant.

Han ringde upp henne direkt och bokade ett möte redan på onsdag.

Så när jag gick hem kändes livet lite lättare igen.

Ännu lättare blev det när de ringde även från Region Skåne

och bad om ursäkt för mötet. Ville jag möjligen vara kvar där ändå?

Fast på kommunikationsavdelningen?

Det kunde jag ju inte tacka nej till...även om jag var lite tveksam först.

Senare under eftermiddagen ringde de från Allas...

Berömde ett reportage jag gjort åt dom under min tid där, men som

precis kommit ut. Och så undrade dom om jag inte kunde tänka mig

att göra lite frilansjobb åt dom framöver?

Behöver jag säga att mitt stämningsläge var ett helt annat efter det?

Sjukersättning? Skulle inte tro det va?! :-D

Fy, vilken dag jag har haft! Och vilken kväll!

Ska ta det lite från början tror jag...

Påbörjade min arbetsrehabilitering i slutet av april förra året.

Då var jag på tidningen Allas två dagar i veckan. En plats som

jag tillslut ordnade själv eftersom jag inte fick någon hjälp från

Arbetsförmedlingen. (Vilket jag borde/skulle ha fått).

Man har ett år på sig att arbetsrehabiliteras, så nu den 27 april

skulle min rehabilitering hos Allas ta slut.

Men så i höstas beslutade Arbetsförmedligen att jag inte fick vara

kvar på Allas tiden ut eftersom de inte kunde erbjuda mig en tjänst efteråt...

Alltså fick jag börja leta efter en ny plats att vara på from januari.

Fick efter många om och men en plats på Region Skåne (också den ordnade jag själv)
och där skulle jag kunna få en projektledartjänst på 25-50% efter rehabiliteringens slut.

Lät jättebra! Och inom ett ormråde som jag verkligen ville arbeta inom.

(Marknadsföra och samordna attitydambassadörernas arbete här i Skåne).

Idag skulle jag i alla fall ha möte med handledare från Region Skåne,

Arbetsförmedling och Försäkringskassa.

Prata om min framtid. Om vad som skulle hända efter rehabiliteringen.

I stort sett var det klart hade jag fått veta. Bara att skriva under om tjänsten.

Så det kändes jättebra när jag körde dit.

Mötet började med att jag fick veta att personen jag skulle arbeta ihop

med i projektet inte ”fick” delta.

Redan då anade jag att det inte skulle bli ett så positivt möte trots allt.

Och jag hade väldigt rätt i den känslan.

Fyra personer satt runt mig och pratade om mig. Över mig.

Om lagar, om regler, om kompetens i förhållande till förmåga.

Var de ens medvetna om att jag var där?

Eller trodde de att jag inte förstod?

De pratade om mer rehabilitering. Praktik kanske med särskilt stöd?

Jag ville mest bara resa mig och gå därifrån.

Men det gjorde jag inte. Jag avbröt och talade om att jag är trött på rehab,

jag vill inte ha någon praktik, jag behöver inget särskilt stöd.

Jag vill jobba! Jag kan jobba! Jag har utbildning, jag har erfarenhet,

 jag är kompetent och jag är jävligt bra på det jag gör!

De tittade på mig. En bråkdel av en sekund. Sen fortsatte de prata.

Läste i sina papper. Sjukdomar. Diagnoser. Många...

Kanske sjukersättning? (Förtidspension alltså).

Jag hade kunnat börja gråta där och då. Jag är 30 år!!

En coach på arbetet kanske? Någon som kunde vara med mig varje dag

om jag fick en praktikplats. Vara ett dagligt stöd.

Vem fan pratade de om? Vem var det som hade det behovet?

Jättebra att det finns. Men JAG behöver inte det!

Någon projektanställning var det såklart inte tal om.

Inte ens en förlängning av rehabiliteringen.

Alla reste sig för att gå...

Jag satt kvar. Försökte förstå vad som hände.

- Men, vad ska jag göra nu?

Ja, det blir arbetsförmedlingen på måndag i nästa vecka, blev svaret.

Kanske att man skulle kunna hitta en ny plats till dig. Annars får du

såklart ersättning ändå fram till 27 april, trots att du går hemma.

När jag körde hem var jag tom, ledsen och uppgiven.

Nu i kväll är jag arg! Det här är fan inte okej!!

Tidigt besök på ögonmottagningen på sjukhuset här i Lund idag.

Var där för att göra en undersökning med kontrast.

Avskyr verkligen det. Sätta nål och sen spricker ofta mina tunna

blodkärl när kontrasten sprutas in – och det gör så ont!!

Men idag gick det bra! Det utvalda kärlet höll.

Däremot var jag inte beredd på illamåendet som följde...

Fick verkligen fokusera på lugna, djupa andetag medan de

fotade ögonen. Ville ju absolut inte avbryta och behöva göra om det...

Vad man ville med undersökningen var att se eventuella blödningar

inne i ögonen. Får svar när läkaren sett bilderna i nästa vecka.

För att få bra bilder får man förutom kontastmedel även pupillvidgande

droppar innan fotona tas. Och effekten av dom sitter i ett tag.

Gick alltså runt resten av dagen med stora pupiller, kisade,
såg suddigt och såg allmänt läskig ut :-P