remiss.blogg.se

Får berätta mer i kväll om utredningen och vad den ev. visar. 

2022 började ju bra…så kom igen nu nya året, fortsätt leverera!

Yngsta dottern har börjat kolla på smurfarna. Serien från 1981... Gammelsmurfens 522 år får mig att börja fundera på det här med ålder. Om man blev sådär 600 år, då hade de första hundra lätt kunnat gå till att komma fram till vad man vill göra med sitt liv. Och sedan utföra det de resterade 500.

Nu är det lite snålt med år i det avseendet, tycker jag. Låt säga att man lever i 80. Varav de sista 20 i mindre bra skick. Det lämnar inte mycket utrymme för misstag och att testa sig fram direkt. Undrar hur det kommer ändras i världen i takt med att livslängden ökar?

Saknar någon att diskutera sådant med! Eftersom jag fick barn relativt tidigt så har de flesta runt mig inte hunnit i kapp än. De har har barn i åldern 0-7 år och ja, det tar nog några år till innan de kan ha några längre eller djupare samtal. (Tycker jag precis börjat få mer tid själv igen, utan att behöva hålla konstant koll).

Så vad gör man? 

I mitt fall mailar man sin morbror och skriver lite om parallella  universum och annat värt att prata om. Och får ett så invecklat och påläst svar tillbaka att jag måste slå upp hälften av ordens betydelse. Tillslut hör han av sig och frågar om jag tog illa upp och tyckte han var "snobbig" i sitt svar och attityd. Det är det sista jag skulle tänka om min morbror. Han betyder så mycket för mig att jag nu blir lite tårögd av att skriva om honom.

Jag älskar att han introducerade mig för filosofi redan som barn. Presenterade klassisk musik, inveg mig i sitt projekt om Peer Gynt. Hur han lärde mig spela schack och uppmuntrade min läsning. Men också tog med mig ut för att hugga julgran, åka hölass, elda löv, skjuta gevär och bygga gärdsgårdar. Hur han visade högar av djurskelett i skogen, lät mig såga i slaktade djur och berättade skräckhistorier som fick mig att ligga sömnlös i flera nätter i rad sen. (Oj, vad min mormor var arg på honom vid de tillfällena). 

Han var en närvarande vuxen på ett annorlunda sätt. Särskilt för mig som var äldst och ofta inte hanns med. En manlig förebild, men också en mänsklig förebild. Numera ser jag många likheter med mitt eget sätt att fungera. Ogillandet av fysisk beröring, oviljan att vara hemifrån för länge, behovet av egentid och av ett eget utrymme i hemmet. Den känslomässiga kopplingen till musiken och till det skrivna ordet. Intresset för historiska ting och människoöden, särskilt de av mörkare slag. 

Och åh, att få vakna till orgelmusiken. Förknippat med så mycket trygghet. Att vakna till/av levande musik som fyllde huset var att vakna med en känsla av glädje och lycka - över att vara på en trygg plats. Där alla dagar oavsett slag på ett sätt var bra och fina för inget hot fanns över oss. Det har satt sig djupt. Och att höra levande musik är än idag som att trycka på en knapp där mitt inre blir helt mjukt och varmt.
I höstas vaknade jag en dag av att någon spelade gitarr. Det lät så nära att det inte kunde vara utanför lägenheten. Förstod inte, men bara lyssnade och njöt en kort stund innan jag gick upp och insåg att det var äldsta dottern som spelade!

"Det är lätt att lära sig via Youtube", konstaterade hon som svar på min frågande blick.

I morgon går de till sin pappa. Och lämnar ett tomrum och en tystnad efter sig. Men en vecka går snabbt. Åt båda håll. Tur jag har dunbollarna när stor del av arbetet blir hemifrån även kommande vecka!

Ena dottern har varit hemma sjuk i veckan och igår morse fick jag tillslut acceptera att jag också är sjuk. (Och inte "bara lite trött", vilket jag envist har hävdat).
En stor fördel med arbete hemifrån är i alla fall att slippa sjukskriva sig. Fast efter dagens personalmöte önskar jag nästan att jag hade gjort det...

Var lite för matt för att protestera, får ta det med min chef i nästa vecka. Tror hon förstod det - och hon påtalade själv att jag såg närmast skräckslagen ut. Med all rätt skulle jag säga. Allt jag har på min lista är roliga, spännande, viktiga och intressanta projekt. Sådant jag gärna vill göra och ser fram emot. Men omfattningen är....helt galen. När jag uppskattar hur mycket tid det kommer ta så vill jag nästan gråta. För det kommer aldrig gå ihop!

Utöver Skåneveckan som är min "bebis" så har det tillkommit tre projekt, en utbildning som ska filmas, ett uppdrag att ta fram föreläsningar till, och så min nya roll som innebär kompetensutveckling för kollegor, styrelser och föreningar. Och så arbetsmiljön då såklart - där jag fått i uppgift att sätta ihop en handbok. 

Men, det positiva i det hela är att det dels känns fint att min kompetens uppskattas och efterfrågas. Och dels att jag under förra året tvingades omvärdera mycket i livet och landade i att jag behöver en annan stuktur än den jag tidigare haft (dvs oftast ingen alls) för att må bra. Så nu ska alla uppgifter planeras och läggas upp utifrån när de behöver fixas. Och min lediga tid - kvällar, helger, röda dagar och semester - kommer vara heliga. Noll jobb och full närvaro med de som är viktigast. 

Privat kommer jag aldrig bli någon annan än den jag är. För jag vill inte det. Det är inte mitt engagemang i mina nära som tär på mig. Det må ta tid, energi, kosta pengar och det är inte alltid enkelt - men det är också det som gör mig lycklig. När jag lyckas fånga upp vad någon önskar eller behöver och kan ge/göra det. Och det är aldrig för att få detsamma tillbaka. Oasvett vad alla cyniker säger. Jag vet själv vad jag gör, för vem och varför. Ansiktsuttrycket hos mottagaren när jag lyckas ge något som är mitt i prick slår allt! Det är fint att få tillbaka - men ännu finare när det jag gör märks, uppskattas och den som får det förstår tanken, omsorgen och kärleken bakom. 

Det som äter upp min ork, mitt tålamod och min positivitet är att lägga tid och energi på sådant som ingen ser eller uppskattar. Som jobb - där jag hur gärna jag än vill tro något annat - bara är en utbytbar bricka i ett stort spel. Och den frustrationen som det föder går ut över det som är mitt liv och mina sammanhang - där den egentligen inte hör hemma. 

Snart ska jag stänga av jobbdatorn. Då är det helg. I kväll ska vi laga egen pizza. Se en film. Äta glass. Dricka te. Spela uno (tydligen). Och sedan sova länge i morgon!

 

Vet inte om vi stressar mindre än andra barnfamiljer på morgonen. Jag menar, jag tjatar om kläder, frukost och att borsta hår och tänder. Skyndar på. Så att vi alla tre kan lyckas komma i tid (någon gång ibland i alla fall).

 

Men vi lyckas nästan alltid med att känna gemenskap, ha kul och skratta/skämta under tiden vi stressar iväg. Det är så mycket värt för mig och hela min dag att morgonen känns bra. Tror detsamma gäller för barnen. En dålig start på dagen är svår att skaka av sig och blir hängandes som ett mörkt moln över en. 

 

På tisdag i nästa vecka påbörjar jag min roll som utvecklingsledare. Mycket nytt och en hel del som säkert kommer innebära rejäla utmaningar... Men jag är faktiskt redo för det. 

Känner sedan i höstas att jag lite landat i vem jag är i mitt arbete och min yrkesroll. Har de senaste åren försökt tona ner det personliga i försök att bli mer lyssnad på, tagen på allvar  och låta mer professionell. 

 

"Oversharing" är inte alltid (sällan)? av godo. Och att känna in motparten, sammanhanget och vad/hur mycket som bör lämnas ut vid varje tillfälle är viktigt, (särskilt i sammanhang med barn och unga).

Samtidigt som det personliga är det som skapar närhet, förtroende och ett öppet, tillåtande klimat. 

Det är en balansgång att dela lagom mycket. Både för egen del, men också i att kunna och våga avbryta i ett läge där någon annan blir för personlig.

Men vem har egentligen rätt att avgöra det? Vad någon annan ska dela med sig av? 

Jag eftersträvar absolut inte en tystnadskultur. I riktigt nära relationer bör allt kunna berättas för varann. I mindre sammanhang, med några få närvarande får man nog försöka bedöma reaktioner, kroppsspråk och ansiktsuttryck för att fånga upp när något blir obehagligt för någon. I större grupp (klasser, konferenser och liknande) handlar det lika många gånger även om den som själv delar med sig. Att det kanske inte är genomtänkt och kommer leda till ångest senare. 

I både mindre- och större sammanhang så är det rimligt och vettigt sett till ovanstående att (av)bryta ibland tycker jag. Men sättet att göra det på är oerhört svårt... Tar gärna emot tips på hur man kan göra utan att det uppfattas förminskande/nonchalerande/oartigt eller på andra sätt inte blir bra. 
I sammanhang med barn (mina eller andras) räcker det oftast med en blick för att anledningen är så uppenbar. Vid andra tillfällen desto svårare. 
Sedan ska man väl aldrig utgå från att någon annan har samma preferenser av vad som är "för mycket" som en själv. Det är jag själv ett bra exempel på.

I vilket fall har jag landat i att vara formell inte alls är något för mig. Jag är personlig även i arbetet och det är så jag vill vara. Vid alla tre uppstartsmötena jag hållit i år har jag inlett med det. Som en påminnelse - mest för mig själv - kring varför jag arbetar med det jag gör. Varför det spelar roll för mig. Och det känns så bra att kunna markera "det här är vad ni får vid sidan av min kompetens och passar det inte så är jag inte intresserad". Okej...kanske lite väl kaxigt med tanke på arbetsmarknaden just nu och att jag trots allt är beroende av att ha en inkomst. Men på något sätt så måste jag ändå våga lita på det jag kan. Och få göra det med känsla istället för en jakt på resultat.

Responsen hittills har visat att jag är på rätt väg. I alla sammanhang. När jag lyssnar på hjärtat blir jag den jag är. Med mer tålamod, lugn och glädje. 

"Mamma! Du sjunger!!" 💞

 

 

Det är måndag eftermiddag. Men både min kropp och hjärna skriker fredag.
Det bara måste vara fredag och dags för vila efter såhär mycket arbete! 

Digitaliseringens baksida. Effektiviteten som de digitala mötena medför gör också att de kan hållas utan andrum emellan. Det där som brukade vara en paus och en stunds mental återhämtning/omställning/uppladdning i form av en transportsträcka mellan mötena uteblir. Nu slutar mötet med kollegan i Trelleborg samtidigt som det med samverkansparten i Kristianstad börjar och sedan överlappar det lite med mötet med chefen i Lund...

Nu börjar det bli mörkt ute och jag har inte ens lämnat mitt skrivbord för lunch än. Men fyra av fem möten är i alla fall avklarade. (I morgon måste jag verkligen gå ut för att få lite frisk luft)!

Dessutom är det barnvecka nu. Jag och Maxi har förberett oss väl genom att laga ett par av veckans middagar i förväg. Maxi fick sitta lite avsides och ha rollen av att sprida positiv energi och ge direktiv med tassen. För några brännskador vill jag aldrig mer vara med om.


Han var inte överdrivet imponerad av lök och grön chili. Sved i både ögon och nos hävdade han från sin pall. Förmodligen oätligt... Men han satt kvar ändå och gjorde sitt bästa för att påverka slutresultatet. Och fisken verkade lovande! Tills hans människa (dvs jag) helt förstörde den genom att stö på persilja! Usch!!

Det har varit mycket känslor och även lite tårar denna vecka. Mycket som har kastats omkull. Sådant jag trodde jag visste om mig själv som inte stämmer och annat som jag inte hade en aning om som tillkommit. Mer om det så småningom. 

 

14 timmars sömn och huvudvärk. Jag behöver skriva, men det är samtidigt så mycket som snurrar att jag kanske först behöver få sortera bland tankarna i stillhet. 

Anhörigbiten...den kändes som en utmaning i sig. Någon förälder som kan beskriva mig som barn finns inte. Någon partner som kan förklara hur jag är i vardagen har jag inte heller. Funderade på att be barnens pappa om hjälp. Men valde att inte göra det. Vill inte att han ska tycka jag är mer besvärlig än han redan tycker. 

Tillslut bad jag min syster. Med hela ett dygns framförhållning för att jag gått och dragit mig för att fråga... Har så sjukt svårt att be om hjälp fastän jag behöver den. Trots att vi numera, i vuxen ålder står varann nära. 
Vi lekte tillsammans i perioder som barn, men kom varann nära på riktigt först efter att min äldsta dotter föddes. Sedan dess har jag ofta tänkt på hur lika vi är och att hon är en av få jag inte behöver förklara eller ursäkta mig för hela tiden. För hon förstår. Precis som jag förstår henne. Vi kan hantera varandas känslokaos och skräms inte av det. 

Så att den spontana reaktionen från psykologens håll blev "Jag förstår inte att ni lyckas ha en relation" var inte vad någon av oss hade väntat sig. 

Det är något jag kommer behöva fundera mycket kring framöver. Vad hon såg som vi har missat. Eller om det var hon som missade något? Och om det är så, att vi borde ha svårt att fungera ihop - vad är det då som gör att vi ändå lyckas? För det hade varit värdefullt att implementera i andra relationer i så fall. (Eftersom de många gånger har en tendens att inte fungera så väl för mig).

Jag tror vi är lika i grunden. Att vi har - rent genetiskt - liknande utformade hjärnor. Vi är intensiva, lättuttråkade, känsliga, med stort behov av kontroll, ordning och förutsägbarhet. Nära till känslor av alla slag och lika lätt att slå om från ilska till tårar, till skratt.

 

Men (precis som psykologen också var inne på) så har vi utifrån upplevelser, relationer och erfarenheter formats åt olika håll. Lärt oss hantera vardagen och våra utmaningar på olika sätt. Och det är vad som gör att vi också kan hantera varandra, att vi oftast fungerar som kugghjul som hjälps åt. 



Ni har mot alla odds lyckats bli varandras känslomässiga kompasser, sa hon. 
Visst låter det fint? 
Jag känner en enorm lycka, tacksamhet och kärlek inom mig över det nu. 
För att det är såklart inte självklart att ha en sådan relation till ett syskon. Särskilt inte med en barndom som kantats av missbruk, våld och otrygghet. Och med redan (från normen) avvikande funktionssätt.

Och jag är både ledsen, tacksam och väldigt faccinerad över att få insikter kring min roll i olika relationer.
"Att lyckas ha en relation". Med en älskad syster...? 
Det låter ju så enkelt. Så självklart. Att bara höra ihop, känna kärlek, gemenskap, omsorg för varann. Likaså för en bror, en förälder, ett barn, en vän, en partner... Och ändå så är det så mycket annat än just självklart. Det går upp för mig hur svårt det är att på alla nivåer få kugghjulen att snurra hyfsat friktionsfritt. I alla relationer! 

Så att jag ändå har flera personer i mitt liv som fortsätter försöka och som har överseende med mina imperfektioner - hur fint och stort är inte det?! 

Nu ska jag börja skriva hälsningar inför alla hjärtans dag (inte för att dagen i sig bör vara enda dagen att visa kärlek och tacksamhet, utan för att den är en bra påminnelse om att göra det i en i övrigt stressig värld). 

Love will always be my religion! 

Det ligger två helt underbara katter i min säng. Hjärtat smälter. Mina små prinsar. Dom i särklass finaste som finns! 

 

Önskade dig så länge min Maxi. Trodde inte jag skulle bli själv med dig. Då hade jag inte tagit beslutet att skaffa dig…men så otroligt tacksam och glad jag är nu över det, att jag fick just dig! Att jag inte väntade. Du är inte som någon annan katt. Så unik, känslig, tillgiven, lojal, busig, restriktiv och….bara så speciell! Det är du och jag min skattkatt. Alltid! 

 

Och så min lillkille, min poss. Impulsivt beslut. Men lika snabbt så självklart. Att du skulle vara hos oss. Du är en knasboll deluxe! Dina sovstilar får mig att både skratta och undra. Och ditt behov av kärlek och närhet både driver mig till vansinne och är det finaste som finns. Som att du bara måste ligga i mitt knä även på toaletten… 

 

Ni gosar, putsar och är så söta att det gör ont. Ni slåss och brottas så pälstussar flyger (gärna i sängen när jag försöker sova). 

Och ni gör varje dag lite mer fylld av kärlek. 

Så skulle jag nog sammanfatta testerna igår. 
Efter fyra timmar var jag helt matt och med början till huvudvärk, men tyckte mycket av det jag fick göra var rätt kul. Särskilt matten! (Jag har aldrig påstått att jag är normal). Hon som skötte detta test började skratta vid ett tillfälle när hon ställde en fråga och min spontana reaktion blev "Ska man verkligen kunna räkna ut sådant här i huvudet...svaret är förresten 35". 

 

Hann inte klart med allt jag skulle så kommer behöva en halvdag till. Men det får ta den tid det tar. Så det blir grundligt gjort. Jag har verkligen ingen aning om åt vilket håll resultatet ens lutar. Om åt något håll alls. 

Ibland behöver man bara ta en skrivpaus under dagen. Som nu. Väldigt skönt att ha ett arbete som tillåter det. Utan flexibliteten hade det aldrig fungerat med heltid för mig. Inte längre än två veckor i alla fall. 

Läser om Clara Törnvall. Om hennes bok. Om förutfattade meningar. Och ju bättre skådespeleri desto svårare att bli tagen på allvar. 
I morgon får jag äntligen den utredning som borde ha gjorts redan när jag bara var något år gammal och inte lät någon hålla mig i famnen. Inte ens min mamma. Utredningen som det tagit mig hela livet att komma fram till - för att jag har spelat min roll så väl i alla yttre sammanhang. Som liten alltid den snälla, lugna flickan som aldrig sa nej. Som belönades och uppmuntrades för sin intelligens och hur ordentlig hon alltid var. Men ordningen har ett högt pris. När allt som inte följer den blir ett inre känslokaos. 

 

Jag har bett om hjälp. Men alltid backat de få gånger jag nått fram. När någon börjat ta sig in och se att allt kanske inte är okej...då gör jag det okej. Då lägger jag all energi jag kan uppbåda för att övertyga om hur alldeles perfekt allting är.
Med tiden, med åren så har jag börjat ta mer plats. Vågat säga ifrån, vara obekväm och påtala när det inte känns bra. Men känslan av att...inte riktigt vara rätt. Inte helt passa in, den kvarstår. Jag gör nog mycket på sätt som andra lätt misstolkar tror jag. 

I morse när jag såg mig i spegeln tänkte jag "jag skulle haft någon som mig själv i mitt liv". 
Som fixar saker genom envishet och att fånga upp lite allt möjligt i olika sammanhang. Praktiska ting som lägenheter och jobb. Men också och kanske framförallt som vågar och tvingar mig konfrontera mig själv och ta tag i saker och ting. 
Eget ansvar i all ära, men ibland behöver nog de flesta av oss någon som kan se och påpeka det vi själva missat. Trots att det är svårt både att säga till någon annan och att ta emot den sortens information tänker jag. Men viktigt ibland.

För ganska exakt ett år sedan sa tre helt olika personer nästan samma sak till mig. Så jag antar att det var uppenbart och något de behövde göra mig medveten om. Alla var tydliga på olika sätt. Det gemensamma var att jag aldrig behövde tvivla på att det var av omsorg och kärlek de valde att påtala vad de upplevde. "Hårdast" var min syster som konstaterade "Du har förändrats". För att sedan tillägga med skarp ton "Jag gillar det inte alls". 
Men jag tyckte de hade fel. Jag var precis som jag alltid varit. Och viftade nog mest bort det hela. Att få höra det från flera olika gjorde ändå att det var svårt att helt skaka av mig. Och idag vet jag att de hade rätt.

Det blev visst ett sidospår...som med det mesta jag försöker göra. Vad jag skulle komma till var att vid det läkarbesök i somras när jag blev sjukskriven på grund av utmattning/depression (med anledning av allt som hänt på kort tid) berättade om det som varit tufft. Och fick följdfrågan; 
- Du ser att din sambo, din dotter och även dina knappt bekanta behöver hjälp och ser till att rodda med utredningar, samtalsstöd, provtagning och annat. Men du ser inte dig själv i detta? 

Fast jo, det gör jag. Jag är väldigt medveten om mönstret. Jag tillåter andra ta den tiden och energin. För på sätt och vis ger det mig också något. Och då menar jag inte tacksamhet. Utan att det upptar hela min tillvaro. Något som gör att jag inte har utrymme att tänka på eller alls känna efter hur jag själv mår särskilt ofta. (Mer än att emellanåt gråta av trötthet). Smart va? Win-win. Ett tag i alla fall. Sen behövs jag inte mer. (Döttrarna är såklart annorlunda. De förstår sig nog inte heller på mig. Men jag tror och hoppas de ser det positiva främst och att det alltid ska väga tyngst. Precis som det gör inom mig). 

I vilket fall, jag förstod vad jag borde göra och sa okej till remissen ang. utredning. 

En diagnos spelar ingen roll för mig egentligen. Jag vill inte ha fler mediciner. Inte mer terapi. Inte någon instruktionsbok för hur jag ska göra för att fungera bättre. Jag vill bara få höra att jag fungerar precis som jag ska utifrån den mall jag är stöpt ur. Låter det konstigt? Att inte söka efter en lösning? Vilja bli som "alla andra"?


Jag är intelligent, knäpp, sarkastisk, intensiv, lättuttråkad, djup, känslosam, temperamentsfull, barnslig, busig, iderik, introvert, lojal, trött, envis, nyfiken, bekväm och en massa annat. En del egenskaper uppskattas, andra inte. Som med de flesta. Jag vill bara förstå varför det är så svårt för mig med en del saker. Kräver så mycket energi. Blir sådant inre kaos av känslor. Varför så mycket ofarliga saker skrämmer mig och får mig att stänga ute alla andra. Varför jag ofta kommer fram till att jag inte förstår. Att jag blir förvånad över det andra ser som självklart.

Nu ser jag mest fram emot att få veta vad de kommer fram till efter i morgon. Vad jag ska göra med det sen får bli en fråga för framtiden. Har några dagar (kvällar) av mental återhämtning sen i alla fall innan barnen kommer. Och dagar fyllda av jobb! Innan jul trodde jag det skulle bli svårt att få ihop deltagare till de infoträffar jag håller i nu i januari. Hade helt fel. 

  

Här är förresten länken till texten om Clara Törnvall om någon blev nyfiken :) 
https://www.expressen.se/damernasvarld/livsstil/clara-tornvall-kvinnor-autism-diagnos/

Och hur högt ska jag skrika, 

varje gång jag vill bli hörd? 

En favorit av Melissa Horn som dök upp när jag funderade på vad som bör/kan/ska skrivas och delas med andra. Och vad som bara är mitt. 

Jag har så mycket odelade och opublicerade texter, särskilt här på bloggen. Allt jag skrivit för att bearbeta och inte bara ha dialogen inom mig. Vet sällan när jag börjar skriva om jag kommer klicka på "publicera" eller "spara utkast" när jag är klar. 

Första åren med bloggen förstod jag nog inte hur lätt saker och ting blir större än vad de är tänka att bli. Har sedan dess varit noga med att inte skriva namn på andra personer och försöker ständigt hitta en balans mellan vad som är mina känslor och vad som är händelser som måste få vara någon annans val att berätta om.

Och som den sanna journalist jag är (😜) så lyfter jag gärna de fina, hyllande historierna om människor i min närhet. Aldrig det mindre vackra, konflikterna och meningsskiljaktigheterna. I sådana fall ska båda sidor höras. Och det kan de inte i ett forum som är mitt. Offentlig avrättning utan dom är väl helt enkelt inte min medicin. 

Ännu en bok utläst. Och det lämnar som alltid en viss känsla av tomhet kvar. I det här fallet var det titeln som tilltalade mig. "Döden och andra lyckliga slut". Kapitel ett skapade en lite olustig känsla. Det var mycket igenkänning på ett underligt sätt... Jag hade faktiskt ingen aning om vad boken handlade om. Varken att huvudkaraktären hette Jen (Jennifer) eller att hennes upplevda trötthet skulle leda till dåliga svar på de blodprover som togs. Men handlingen tog snart annan vändning, tyvärr en alldeles för uppenbar sådan för min smak. Och för mycket av en romantisk saga med långa, rätt trista beskrivningar.

Ibland kan jag uppskatta detaljerade beskrivningar där alla sinnen ryms. En slags ordporr som fångar, fängslar och är en njutning i form av en text uppbygd så skickligt att jag aldrig vill att den ska ta slut. Säkert spelar tillfället också in. Mitt eget sinnestillstånd. Förmågan att ta in, uppleva och uppskatta. 

"Egenmäktigt förfarande" och "Utan personligt ansvar" hör definitivt till den kategorin av böcker för mig. Jag vet att många finner dem överskattade och utan handling. Men för mig är de mästerverk.

Mitt eget skrivande blir kanske mer sporadiskt framöver. Kanske inte. Det beror på mående. Yrseln kom tillbaka i mellandagarna. Jag gjorde det jag gör bäst. Förnekade. Men senaste dygnen har varit mer än vad jag kunnat hantera. Lukten av kattmat i kombination med att behöva sätta ner skålarna… Fått lägga mig på golvet mer än en gång för att inte svimma. Så igår kontaktade jag tillslut min vårdcentral. 

"Din läkare är sjuk denna vecka, vi ber honom återkomma i nästa". 

Läkaren återkom efter exakt 45 minuter. Hemifrån. Och även om jag ville säga nej till att han jobbade när han var sjuk så var jag också så otroligt tacksam. Det känns ju nästan som att jag…spelar roll och är viktig att ta hand om.

Jag förstår hur unikt det är med sådana läkare. Har bara träffat en läkare av det slaget tidigare. Det var inom psykiatrin. För en massa, massa år sedan. Han ville få mig att lova honom att uppsöka psykakuten under sommaren om det blev riktigt illa. (Inte en chans)! De kan och kommer hjälpa dig, försökte han. 

- Erbjuder de dödshjälp, frågade jag? För om jag söker mig dit så är det den enda hjälp jag i det läget kommer vilja ha. 

Han gav upp och skrev numret till sin sommarstuga på en lapp. 

Jag behövde aldrig ringa honom. Bara vetskapen om att han skulle avbryta sin semester för mig var tröst nog i jobbiga stunder. 

Hemma hos mina dunbollar som följer minsta steg så jag inte rymmer igen. 

Igår hade vi en läsdag. Flera timmar bara försvann och plötsligt var det kväll. Precis som förr. Underbart! 

Idag kommer barnen och det gör att det känns som söndag...för det är på söndagar bytena brukar ske. Men jullov kräver lite andra rutiner. 

Nu ska vi i alla fall ha några dagar tillsammans innan jobb- och skolstart i mitten av nästa vecka. Haft en lång semester och även om den började i tårar och kaos, så blev det sedan så väldigt bra allting. 

Idag fick jag ett renoveringsryck och sitter nu här med slipdamm i både hår och näsa och tar en välförtjänt kaffe- och skrivpaus. En kort sekund passerade tanken "jag måste handla idag, så får inte slösa energin på annat". Sen kom jag ihåg att numera orkar jag både ock. 

Det är skrämmande hur snabbt man vänjer sig vid trötthet och accepterar sina begränsningar. Nu känns det som lyx att orka med... ett ändå ganska vanligt liv tror jag. (I alla fall utifrån de extra utmaningar och sjukdomar jag har). 

Känner faktiskt någon slags längtan efter att få komma tillbaka till jobbet.


Det kommer bli ännu några månader av främst digitala möten, men nya uppgifter och projekt lockar ändå. Främst det projekt jag ska få rodda med nu under våren. 

Blev medbjuden att lyssna in en satsning på området psykisk hälsa och att rustas inför vuxenlivet. Kom med lite input och fick SÅ fin respons. Blev faktiskt lite rörd...särskilt då det kom från en person som inte vanligtvis brukar berömma andra. Men det var tydligen "självklart att jag skulle ta över och utveckla detta eftersom ingen annan skulle kunna etablera och driva satsningen lika bra som jag med min expertkompetens som projektledare på området". 

Låter skrytsamt att berätta om det. (Fast måste bli bättre på att ge mig själv cred för vad jag åstadkommer nån gång ibland). Utöver glad och rörd så även lite generad, smickrad och såklart taggad att bevisa dem rätt. Fortsättning följer antar jag. 

Först barn, helg och nu en dusch så jag kan ge mig ut och handla! 

- Du kommer bli som en helt ny människa. Jag kan inte lova att du blir en bättre människa...men som ny!
Det tog mig någon sekund innan jag kunde ta in vad han just sagt. Sedan svarade jag:
- Du menar för att jag redan är på en maxnivå när det gäller hur jag är? 
Han skrattade,
- Precis! 

Det här var i höstas. Då när jag skulle få järn intravenöst på grund av mina katastrofalt låga blodvärden. En del av mig försökte förstå dialogen. Är det den sortens skämtande som folk kallar för att flirta? I så fall vore det ytterst olämpligt. Men jag tyckte bara det kändes avslappnat och personligt. Fast vad vet jag egentligen...

Jag tyckte inte jag blev som ny. Jag kände mig mest som jag brukar. Men förändringen kom nog långsamt. Då sköt jag upp enkla saker som att gå ut med soporna och kunde strunta i att handla mat i flera veckor. Det är extremt olikt mig. Och det var vad barnen först reagerade på. Tomma skåp och inga färskvaror. De är vana vid att det ramlar ut saker i huvudet på dem när de öppnar köksskåpen. 

Nu är alla vardagssysslor bara en del av livet igen. Att gå ner med soporna, handla, tvätta eller dammsuga...det bara smälter in i livet och blir gjort. Det är den stora skillnaden när jag tänker efter. Det och att jag känner längtan igen. Och glädje. Engagemang. Jag vill någonting och jag gör! 

I år (2022 alltså), har jag nog redan hunnit med mer- och träffa fler än på hela sista halvåret 2021. Orkar följa mina impulser. På gott och ont kanske. Men det får mig att känna mig levande igen. Nyårsdagen skulle jag ut och tanka, kanske handla lite. Plötsligt var jag på väg mot Göteborg. Bara för att jag ville. Saknade och längtade efter alla där. Och när jag svängde av motorvägen var en insikt tydligare än något annat... Hemma är inte nödvändigtvis där man bor. Hade jag inte haft min lägenhet nere i Skåne, så hade jag inte på impuls kunnat köra ner. För var skulle jag bo och sova då? Nu kände jag mig så trygg i att jag skulle vara välkommen överallt. Ett sms "Jag är i Gbg" bevisade det minuten senare genom flera olika erbjudanden om sovplats. DET är att vara hemma för mig! 

 

Kramar, skratt, tårta, tårar, popcorn, te och samtal på olika ställen fram till kl 03 den natten. Vaknade outvilad, men med en lycklig känsla i kroppen och en delvis återfunnen visshet om vem jag är. En styrka som sakta men säkert återvänder. Vill hålla den hårt och nära hela året och resten av livet. Men en dag i taget får vara gott nog tillsvidare.