Delad sorg är dubbel sorg
Att andra identifierar sig med det jag skriver är väl egentligen något som ska tolkas positivt. För att lyckas formulera om spretiga känslor till ord, skriva ner dessa och dessutom få andra att förstå hur jag menar,
det är väl en konst i sig, antar jag.
Men eftersom jag nästan uteslutande skriver när saker och ting är lite jobbiga, så är igenkänning kanske inte främst det jag önskar mina läsare...
Inser oavsett att många verkar delar den där känslan av ensamhet som jag skriver om i mitt förgående inlägg. Sen att dra det hela så långt som till att svimma och bokstavligt talat bli liggandes på golvet... det är kanske viss
överkurs och kan överlåtas till mig 😉
(Jag kan känna mig ensam vid andra tillfällen också, men det blev så uppenbart när jag inte kunde ta mig någonstans och inte hade någon att ringa för att få hjälp).
Och till stor del tror jag det handlar om lojalitet. Eller snarare bristen på det.
Vem som finns kvar när alla andra för länge sedan gett upp om en.
Handen läker i alla fall fint! ☺️
Trots att jag råkade ta av bandaget redan efter en dag. Och inte efter två veckor som instruktionerna var. Råkade även peta lite i såren/ärren.... Med en pincett .
Ja, jag vet 🙈
(Tror i alla fall att jag hade blivit/kunnat vara en utmärkt kirurg) 😁
Katten i håret
Under en kort stund igår var jag ganska uppgiven.
Det gick snabbt över, men sammanfattade ändå känslan i ett inlägg på Facebook senare.
För att inte glömma och för att på något sätt visa den sidan av mig. Den som nästan ingen ser.
(Knappt jag själv. Som tur är)!
I måndags opererade jag äntligen mina leder i högerhanden, (senklyvning står det i operationsintyget).
Direkt efteråt, fortfarande fullt bedövad kände jag mig övertygad om att jag skulle kunna både jobba och träna redan denna vecka.
När bedövningen började släppa kändes det inte riktigt lika bra.
Och såren började blöda. Det "ska" dom inte göra. Och bandaget fick jag instruktioner om att det skulle sitta på, orört i två veckor...
Sover i alla fall med handen i högläge som jag ska. Och vaknar hyfsat pigg.
Men bandaget som är stort och tjockt är inte längre vitt, utan rött.
Till delar bestående av torkat blod som gjort det stelt, stramt och skavande.
Andra delar är fuktiga och kladdiga.
Det säger sig själv att det måste bytas.
Ringa vårdcentralen och få hjälp av någon sköterska där kanske?
Men det känns så fånigt. Jag vet ju att jag fixar det här själv.
Spritar av köksbordet, tar fram kompresser, bandage och massa annat.
Första bandaget av och jag förstår varför de väljer ett mörkblått överst...
Synen av kommande tre lager, en gång i tiden vitt bandage är mindre rolig.
Nu är det bara lite kompresser och annat kvar som ska bort...
Då börjar allt snurra. Jag kan bokstavligen känna hur allt blod rusar upp i huvudet och kinderna hettar. Jag har bara svimmat en enda gång tidigare i mitt liv. (Olämpligt nog på ett sjukhus i Frankrike, mitt i ett samtal med läkaren om att jag
mådde fint och ville skrivas ut. Men det är en annan historia) 🙈
Jag inser i alla fall snabbt vad som håller på att hända och lägger mig ner på köksgolvet. Där ligger jag sen på ett iskallt, kalkat köksgolv med fötterna på en låg stol.
Bakom mig smyger katten upp. Nosar och verkar fundera på vad hon ska göra. Sen lägger hon sig helt sonika ner på mitt hår som flutit ut över golvet,
Det är visserligen ganska fint med hennes omsorg. Men jag känner ändå en instinktiv saknad efter de människor jag är ganska säker på skulle ha släppt allt bara för att hjälpa mig.
Sådana människor, sådana relationer har jag få av i mitt liv.
600 värmer på Facebook hjälper liksom inte när jag ligger på ett kallt köksgolv, blödandes och med ett sjunkande blodsocker, När jag tittar i min telefon som jag fick med mig ner på golvet så finns det ingen jag kan ringa, Ingen som skulle kunna
komma direkt och hjälpa. Eller jo, de finns, Men de finns "hemma". De finns i Göteborg.
Sedan stiger sockret lite, piulsen sjunker, yrseln avtar och jag kan sätta mig upp igen.
Katten konstaterar att jag mår okej och går och lägger sig i soffan stället.
Jag gör henne sällskap där efter en stund. Vi har det ändå ganska bra, hon och jag.
Lite ytligt och lättklätt
På sistone har personer i min närhet "oftare än vanligt" tagit sig friheten att oombedda berätta hur de ser på mig. Både som person och till utseende. När jag nu reflekterar över det så har det kanske inte hänt oftare än vad det gjort tidigare.
Skillnaden är nog snarare att jag börjat känna att det inte är okej. Jag har slutat väga mig för länge sedan. Och jag vill varken höra "borde du verkligen äta mer nu?" eller "men du äter ju ingenting?"
I november var vi i USA. En morgon tog jag på mig en vit klänning. Så fort vi kom utanför hotellområdet ångrade jag mitt val. Hela den dagen bestod för mig av att undvika kameror och hålla in magen. En hel dag bortkastad på att känna mig ful,
tjock, osminkad i en klänning sydd för någon som hade kunnat göra den rättvisa. Jag ville bara gå tillbaka till hotellet.
Det näst mest tragiska (efter att jag slösade bort en dag i Las Vegas på att känna mig ful) var att när jag i efterhand såg de få bilder där jag var med, så kunde jag varken se det tjocka eller fula...
Las Vegas, november 2017.
Jag har aldrig, någonsin tyckt om mitt utseende. Men jag jobbar på det.
Och på något sätt, så har jag med tiden börjat känna att jag nog är rätt okej ändå.
Vilket såklart handlar om min egen inställning till mig själv och vad jag tillåter för påverkan utifrån och den mån jag låter det ta plats.
Sedan några veckor har jag (äntligen) kommit i gång med lite träning.
Hoppas att jag kommer kunna upprätthålla den vanan. För det är första gången sedan tonåren jag främst tränar för att må bra. Och lite för att se vad jag kan åstadkomma med mig själv.
På något sätt har en känsla växt sig starkare inom mig av att vara skyldig mig själv den chansen.
Bilden nedan är tagen sent i höstas. Några månader sedan alltså. Innan någon träning.
Nej, jag tycker inte den är ett skräckexempel - tvärtom!
Men det är inte vad jag ser i spegeln... trots att det är precis det jag borde se. Och är vad jag ser fast först i efterhand. Förstår ni hur jag menar?
I stunden ser jag aldrig något jag är nöjd med, men när jag tittar på den här bilden nu ser jag vad jag faktiskt har trots många, många år utan att röra mig mer än nödvändigt. Vad skulle jag då kunna se i spegeln och på foton om
jag tog hand om mig själv lite bättre?
Jag vill veta... Och jag hade velat gå på stranden i sommar och känna mig bekväm.
(Om det ska bero på lyckad träning eller en rymlig strandtunika återstår att se).
San Francisco, november 2017.
Antagligen ytligaste inlägget någonsin. Nu kan det bara bli bättre! 😉
