Lite ytligt och lättklätt
På sistone har personer i min närhet "oftare än vanligt" tagit sig friheten att oombedda berätta hur de ser på mig. Både som person och till utseende. När jag nu reflekterar över det så har det kanske inte hänt oftare än vad det gjort tidigare.
Skillnaden är nog snarare att jag börjat känna att det inte är okej. Jag har slutat väga mig för länge sedan. Och jag vill varken höra "borde du verkligen äta mer nu?" eller "men du äter ju ingenting?"
I november var vi i USA. En morgon tog jag på mig en vit klänning. Så fort vi kom utanför hotellområdet ångrade jag mitt val. Hela den dagen bestod för mig av att undvika kameror och hålla in magen. En hel dag bortkastad på att känna mig ful,
tjock, osminkad i en klänning sydd för någon som hade kunnat göra den rättvisa. Jag ville bara gå tillbaka till hotellet.
Det näst mest tragiska (efter att jag slösade bort en dag i Las Vegas på att känna mig ful) var att när jag i efterhand såg de få bilder där jag var med, så kunde jag varken se det tjocka eller fula...
Las Vegas, november 2017.
Jag har aldrig, någonsin tyckt om mitt utseende. Men jag jobbar på det.
Och på något sätt, så har jag med tiden börjat känna att jag nog är rätt okej ändå.
Vilket såklart handlar om min egen inställning till mig själv och vad jag tillåter för påverkan utifrån och den mån jag låter det ta plats.
Sedan några veckor har jag (äntligen) kommit i gång med lite träning.
Hoppas att jag kommer kunna upprätthålla den vanan. För det är första gången sedan tonåren jag främst tränar för att må bra. Och lite för att se vad jag kan åstadkomma med mig själv.
På något sätt har en känsla växt sig starkare inom mig av att vara skyldig mig själv den chansen.
Bilden nedan är tagen sent i höstas. Några månader sedan alltså. Innan någon träning.
Nej, jag tycker inte den är ett skräckexempel - tvärtom!
Men det är inte vad jag ser i spegeln... trots att det är precis det jag borde se. Och är vad jag ser fast först i efterhand. Förstår ni hur jag menar?
I stunden ser jag aldrig något jag är nöjd med, men när jag tittar på den här bilden nu ser jag vad jag faktiskt har trots många, många år utan att röra mig mer än nödvändigt. Vad skulle jag då kunna se i spegeln och på foton om
jag tog hand om mig själv lite bättre?
Jag vill veta... Och jag hade velat gå på stranden i sommar och känna mig bekväm.
(Om det ska bero på lyckad träning eller en rymlig strandtunika återstår att se).
San Francisco, november 2017.
Antagligen ytligaste inlägget någonsin. Nu kan det bara bli bättre! 😉
Kommentarer
Trackback
