remiss.blogg.se

I femton år kämpade jag. Mot döden. Och mot livet. Sen fick jag en diagnos. Nu kämpar jag för att acceptera den. För att orka ta mig igenom behandlingen. Och för att bli den mamma min dotter förtjänar.

My girls

Skolavslutning i förra veckan. Klänning? Inte en chans… Svart kjol, skjorta och kavaj skulle det vara. 

Nu sitter jag och tittar på när hon fäktas. 

Min modiga och coola lilla tjej som inte är så liten länge. Och som jag hoppas alltid ska våga vara den hon är fullt ut. Energisk, känslig och knäpp. Precis som sin mamma (och i viss mån även storasyster). 

Mer än en handfull många gånger. Men så mycket känslor i och runt denna tjej. Hjärtat utanpå kroppen. Intensiv kärlek. Ilska. Rättvisa. Omsorg.

Hon älskar så starkt och lätt. Och det gör ont i mig när världen omkring inte förstår att uppskatta det. Uppskatta henne. Hennes älskvärdhet och godhet. 

     

Jag började inte våga- än mindre vara mig själv förrän i vuxen ålder. Det gör det ännu viktigare för mig att låta mina döttrar lyssna inåt och finna sina egna vägar. 

Och jag tycker det är så kul att äldsta dotterns klädstil är sådant jag själv hade gjort vad som helst för att få ha (och ha råd med) som tonåring.

Nu får jag köpa det till henne i alla fall. Och jag får ha henne i min värld, i mitt liv. Får höra alla kloka tankar och ha samtal om allt mellan himmel och jord. Ibland. När hon är på humör för det. Djup, omsorg, kärlek och integritet. Tacksam att ändå få vara med på ett hörn trots att hon blir äldre. 

Nedan några av födelsedagspresenterna i fjol. Numera välanvända. (Av henne, inte mig) 😉