remiss.blogg.se

Som någon påpekade - jag skriver mycket om mina katter, mer sällan om människor. Och det är väl delvis sant. Jag skriver en del om de jag har runt mig, men nämner inte människor vid namn. Det är ett väl genomtänkt och medvetet beslut. Jag vill aldrig lämna ut någon annan. I viss mån blir det såklart så ändå. Känner man mig personligen är det lätt att förstå vilken vän, kollega eller vem av döttrarna jag syftar på i ett inlägg. Men jag försöker hålla det på en nivå som innefattar respekt för mina nära. 

Det som publiceras på nätet sprids snabbt och lätt vidare. Och kan orsaka såväl skada som obehag - även om det inte är avsikten. Ibland blir det galet, hamnar fel, plockas ur sitt sammanhang och tolkas fel. Jag har säkert bidragit till det i något fall, på något sätt. Vet t ex att det genom åren upplevts jobbigt för andra att jag varit (och är) så öppen med mitt mående. Och jag kan förstå att det känns tungt att behöva läsa om detta för mina närstående, men framförallt att det för en partner kan kännas som sådant som han vill att vi ska prata om, som ska vara något intimt, ett förtroende han får. Så som det ändå är för/mellan de flesta. (För trots att egenerfarenhet lyfts allt mer - jäklar vad det hänt saker sedan jag började arbeta på området för 12 år sedan - så skyltar ju inte majoriteten med sitt trasiga inre offentligt). 

På tal om att lämna ut sig... Igår vid eftermiddagens kaffe- och glasspaus på jobbet började vi diskutera olika dejtingprogram. Efter ett lite väl detaljerat samtal kring Naked attraction uppkom en ny programidé - varför inte slå ihop två varianter och gifta sig nakna direkt? Jag kan skicka in förslaget och meddela att jag har en medarbetare som ställer upp som deltagare, sa vår chef och tittade på mig... I så fall har du inte en medarbetare, du hade en medarbetare, kontrade jag. 

Jag är visserligen inte särskilt förtjust i kläder (inte i bemärkelsen av att skyla min kropp i alla fall), men att bedömas baserat på utseende istället för min personlighet går helt emot allt jag tror på och själv känner avseende andra. Dessutom tror jag det hade tolkats extremt fel av en majoritet. (Att jag emellanåt försöker förklara att jag går lättklädd för att jag tycker tyg dvs kläder känns för mycket mot huden tas sällan emot som att det är uppriktigt menat). Tänk om mitt sätt vore normen och nästan alla fungerade som jag gör. Så mycket förklarande och många missförstånd det hade besparat mig. Men antar det är en del i att tillåta sig själv vara som man är och är en kamp som många för, på olika områden och skilda sätt.


Så länge det inte skadar någon annan så är olika något bra tycker jag. Gillar faktiskt att behöva utmana mig själv i det. Få jobba med att acceptera att olikheter - trots att jag kanske inte alls förstår. I det är det en fantastisk tillgång att ha två döttrar som ser på världen och mänskligheten med så mycket mer öppenhet och tillgång till alternativ än vad jag upplevt. Som äldsta konstaterade när jag ställde en sån där fråga som fick henne himla med ögonen "Mamma, om du inte kan se bortom det - då är det kanske du som måste börja tänka annorlunda". Och hon har rätt. Jag vill tro att jag är ganska fördomsfri, men det finns mycket jag behöver fundera över en vända till och se ur andra perspektiv.