remiss.blogg.se

 

Det är inte synd om mig. Inte det minsta. Jag valde att vara hemma och ta det lugnt. Både jag och döttrarna har dragit på oss nån sommarförkylning. Så med hjälp av vila, c-vitamin, värktabletter och vätskeersättning hoppas jag vara fullt återställd tills det åter är dags för jobb. (Att vara ens lite snuvig i denna värme är allt annat än skönt). Hade såklart kunnat stanna hos familjen, hängt på vänner eller styrt upp något själv om jag hade känt för det, men tror mitt beslut var vettigt både för min egen och andras skull. 

 

Jag har alltid varit snabb med att bjuda in och dela med mig av mitt finaste till andra. Det vill säga dela med mig av mina nära (familj, släkt och vänner). Och det kan ibland kännas lite jobbigt att ha valt att dela dessa sammanhang med andra, som egentligen inte uppskattade det. Som inte förstod hur fint det är. Eller alls såg min gest och avsikt att släppa in på djupet till allt det (och alla de) som format mig genom livet.

 

Jag har inte reflekterat så mycket kring det tidigare, varför jag vill dela med mig av den gemenskapen. Men har kommit fram till att det beror på att jag själv vet alltför väl hur det känns att inte få vara med. Inte räknas eller vara självklar i olika sammanhang. Inte accepteras. Det gör mig extra känslig för att att både känna mig exluderad, men också för att utsätta någon annan för det. Och jag tycker faktiskt inte det är okej att göra så mot någon. Det förminskar betydelsen av en annan människa. Det tär sönder och sårar, mer än vad som kan märkas utåt. Oavsett intention. 

Vi är alla olika och lika imperfekta.

(Förutom min Maxi. Han är helt perfekt.
Ända ut i klospetsarna).