remiss.blogg.se

Att jag börjat förstå det är ett framsteg för mig. Det innebär insikter i hur jag behöver lägga upp min vardag och mitt liv för att inte ständigt balansera på sköra gränser. 

Effektsmitta. Det pratar man främst om i sammanhang där andras negativa känslor drar ner en. En oförmåga att skilja på någon annans dåliga mående och sitt eget. Eller en förmåga (om man vill vända på det), att känna det någon annan känner som sitt eget.  

Jag trodde jag var bra på att läsa av andra. Har jag skrivit om det här innan? I vilket fall så blev jag först i samband med min utredning varse om att jag behöver skilja på att läsa av en persons kroppsspråk och att smittas av dennes känslor. 

Det senare är något som jag aldrig kunnat välja bort. Stämningen i rummet är inte något jag missar. Irritation, tvekan, förväntan och allt annat känns i luften. Det bara finns där. Och det gör så mycket med mig. Det påverkar. Kan såväl dra ner som lyfta upp på några sekunder. Ibland kan jag stå emot och kämpa för att "vinna över" den andra på min sida om jag är på topp och har ork. Men oavsett så tar det energi. Det där automatiska avläsandet. 

Det kan tyckas vara något bra att känna av stämningen och lägga mer fokus (omedvetet) på den än vad som sägs eller förmedlas på andra sätt. Fånga upp den verkliga känslan så att säga. Men så enkelt är det inte… 

Exempel: Någon har haft en dålig morgon hemma med familjen eller sovit kasst. Vi har ett möte under förmiddagen. Den känsla jag fångar upp är ett obehag, en trötthet, kanske viss irritation. Som inte har någonting med mig eller det vi pratar om att göra. Ändå blir min tolkning att det är så. Och dras ner av det och blir på dåligt humör. 

Självklart påverkas de flesta om någon på arbetsplatsen eller i familjen etc. är som ett åskmoln. Det jag menar är det mer subtila, som de flesta inte känner av. 

Onödiga negativa känslor att smittas av alltså. Jag tror inte att det går att välja bort eller stänga av. Men som så mycket annat är medvetenheten om det till stort hjälp. Kunna ge sig själv lite förståelse, fråga om det som känns fel och kanske därmed undvika att ta med sig känslan vidare i samma utsträckning. 

Nu består mitt liv överlag till stor del av väldigt positiva människor tror jag. Inte alltid såklart, det vore konstigt. Men oftast. Och det smittar också av sig. Det ger otroligt mycket att ha möten där allt bubblar och glittrar. När man lämnar med en känsla av att befinna sig i värdens bästa sammanhang och bara ser möjligheter! Men oj, så trött jag blir sen. Det är som mitt mentala batteri som legat på max under mötet efteråt bara rasar till 2 % samma sekund som jag kliver innanför dörren hemma. 

Funderar på om (och hur) jag ska kunna ta fram nån slags modell över min energinivå för att kunna delge andra den på ett mer överskådligt sätt. Så att såväl kollegor som barnen och andra förstår när det är okej att ta upp nya saker och när jag helt enkelt inte är mottaglig (dvs ändå inte hör/förstår/mest blir irriterad). 

Jag hade också behövt skapa ett utrymme (ett fysiskt sådant) som är helt ljudisolerat, ljusisolerat och doftisolerat. Där jag helt utifrån behov kan välja eventuella intryck. Som ett spa för hjärnan där fullständig avkoppling och bortkoppling av intryck erbjuds. Inser nu medan jag skriver att det är en ny dröm! Om jag någon gång får/har utrymmet, ekonomin och kunskapen att skapa mitt återhämtningsrum som det ovan så ska jag göra det. Bara tanken på det känns njutningsfull.