remiss.blogg.se

Att omge mig med en massa andra människor har aldrig varit min grej. 
Trevligt ibland, men ofta också väldigt energikrävande. 
(Och framförallt så tenderar andra att vilja umgås så länge...)

Men har insett att med personer som jag verkligen har ett utbyte av att prata med, 
där vi kan mötas i ett samförstånd samtidigt som vi lär och utvecklas av varandra, 
med dem blir det annorlunda. Det blir ännu mer energikrävande, men också 
påfyllande på samma gång, hur konstigt det än kan låta. 

Önskar jag kunde fylla hela livet med sådana möten. Få förundras över olikheterna. 
Utforska, lära känna, förstå. För under ytan finns magi när man träffar rätt. 
Stunder när man krokar i varandras tankar och spåret blir ett sammanflätat blixtlås. 
Det kan vara skratt över samma konstiga tankebilder, samförstånd eller insikter. 

Det är lätt att älska. 
Och det är lätt att leva med kärlek. 
Världen är full av vänner jag ännu inte känner. 
Det är ett fint sätt att se på möjligheter. 

Jag är inte helt enkel. 
Det är inte detsamma som fel även om det kan kännas så. 
Mina mappar över känslor, reaktioner, minnen och påverkan är sparade och sorterade på ett annat sätt än för de flesta andra tror jag. Rangordningen över vad som är viktigt ser annorlunda ut.
Det är nog den bästa förklaring jag kan åstadkomma. 

Diagnoser passar aldrig mig riktigt. Lite av varje gör mig bara mer förvirrad. 
(Antagligen vården också). 
Det hade varit så skönt om varje dag såg lite mer likadan ut. 
Om jag visste att jag vaknade med ett på ett ungefär lika stort mått energi varje dag. 
Då hade jag kunnat och vågat planera lite mer. 
Om inte allt stod och föll med dagsform på allt mellan 0-100. 

Människor är inte lojala. Väldigt sällan i alla fall.
Det låter både bittert och cyniskt, men det är min erfarenhet. 
Man är bara viktig för andra så länge de vill ha något av en.
Och det passar mig så väldigt dåligt. Uppskattar man en person...så ändras väl inte det?
Om inte personen radikalt förändras vill säga. Men det är få som gör- eller kan göra det. 

Upp och sedan ner. Precis som mina texter. Kontraster och tvära kast. 
(Bara det kan vara utmattande). 

"Den där förbannade intelligensen", sa han. 
Kanske har han rätt.
Utan den, ingen kompensation. Men inte heller någon kompensation. 
Typ så. 

 

Denna helg blev för övrigt inte alls som jag hade tänkt mig. 
Men mitt lilla troll är viktigare än allt annat.
Lite förvånad att han fortfarande är välvilligt inställd till mig...
Vad vi har kämpat med desinfektering, vätskeersättning och gigantiska tabletter. 
Både han och jag har gråtit av frustration och utmattning emellanåt. 

Vaknade av att han låg på min arm och gnagde lite försiktigt på min hand...
(Och grät en tår över hur mycket jag älskar honom). 
Han bara måste bli frisk igen. Det finns inga andra alternativ!