Den 11 januari 2010 – Hur kändes det?
Idag är det måndag. Det vill säga terapidag...
För att få lite rutin på det hela är det bestämt att jag
ska träffa Emmy varje måndag klockan 11.
Hela våren.
Besöken hos henne har gett mig större självkännedom.
Det kan jag inte förneka. Men i övrigt är jag osäker.
Visst har jag berättat för henne om mitt liv.
Hon vet mer än någon annan.
Men som hon uttryckte det; jag berättar väldigt sakligt.
Jag pratar om mitt liv som om det vore någon annans.
På ett sätt som om det gällde vädret eller receptet
på nån maträtt...
Det vill säga helt utan känslor.
Jag får ibland känslan av att det gör henne frustrerad.
Att hon inte kan nå mig.
Ibland tror jag att hon försöker provocera fram en reaktion...
Hon upprepar sådant jag sagt. Bara det jobbiga.
(Det är mycket sånt som få vet och därför kan jag inte skriva vad).
Och så frågan;
Hur kändes det? Hur kändes det? Hur kändes det?
Jag blir inte arg, inte irriterad, jag gråter inte.
Jag ler. Inom mig. Och jag tänker att aldrig.
Aldrig att jag kommer släppa in någon där.
Jag tycker lite synd om henne. För hon är snäll.
Och hon försöker.
Men jag vill inte. Jag kan nog inte ens.
Jag har glömt hur man gör.
Jag har låst och slängt bort nyckeln.
Hej!
Du beskriver så bra, jag tror åtminstone att jag förstår. Detta försöker de ju förklara i litteraturen, den här distansen. Jag läser din blogg med stort intresse, men främst blir jag berörd. Jag pluggar till Behandlingsassistent, och hamnade här via nåt av alla sökord när jag satt och pluggade;). Kanske du en dag vågar/vill/kan koppla känslor till det du berättar.
kram till dig, du är modig!
Tack Åsa! Vad glad jag blir över dina ord. Det är ju precis det jag vill. Nå ut och förklara. Men det är svårt. Och det är med all säkerhet svårt att förstå också. Tack & kram till dig med!
