remiss.blogg.se

I femton år kämpade jag. Mot döden. Och mot livet. Sen fick jag en diagnos. Nu kämpar jag för att acceptera den. För att orka ta mig igenom behandlingen. Och för att bli den mamma min dotter förtjänar.

Thought I was lost…

… but then I woke up in love with you. 

Jag har varit försiktig. Lite rädd för att våga känna och för att uttrycka vad jag känner. Har hållit det för mig själv och låtit det ta sin tid. 

Första gången vi sågs… Jag reste mig när han kom, gick mot honom och kramade honom. Än idag förstår jag inte vad som hände. Fysisk beröring, oavsett slag är inte något jag brukar vilja ha direkt. 

Sedan dess har veckor blivit till månader.

Trodde inte det skulle kunna hända. Trodde inte jag skulle våga älska igen. Inte på väldigt, väldigt länge i alla fall. Men sen bara hände det. Så snabbt, så lätt och så oväntat.