Maxisamtal
Idag är det sju år sedan min första katt, min underbara Molly fick somna in. Hon var speciell på flera sätt. Inte minst genom den kontakt vi hade. En kontakt som jag känner igen så mycket nu i det jag har med Maxi.
Den senaste veckan har han kommit och lagt sig bredvid mig i sängen ett par gånger. Det brukar sällan hända. Han är ofta nära, men inte så nära att han ligger bredvid, päls mot hud.
Nu ligger han här bredvid igen. Och vi har pratat om livet. Hur oerhört lycklig jag är över att min blyga lilla skrutt vågade klättra upp i mitt knä den där första gången för snart fyra år sedan.
Han visste att det var hos mig han hörde hemma. Och numera vet jag det också. Kärleken till honom är så stark. Minsta hostning från honom och jag slänger mig genom lägenheten för att se så han är okej. Även mitt i natten. Hur skulle jag ha klarat
mig utan honom dessa år? Hur skulle jag klara mig utan honom framåt?
Mina katter, alla fyra. De två änglarna och de två som är här med mig. Som jag älskar dom!!
Kommentarer
Trackback
