En katt och hans människa
Igår blev det en lugn och lagom social fredagskväll. En välbehövlig sådan. En flaska rött och lite lyxig mat som intogs på balkongen (till katternas glädje som fick vara med ute).
Så stolt över min Maxi. Inser att det för de flesta låter löjligt, men han gör så mycket framsteg tycker jag! Blir modigare, lugnare och tryggare. Igår var andra gången på kort tid han träffade en för honom okänd människa. Men istället för att
gömma sig kom han fram och nosade försiktigt. För att senare låta sig bli klappad!
Jag berömde honom såklart massor och talade (med bebisröst) om för honom hur duktig och modig och fantastisk han är. Vännen som var här skrattade åt mig…bara för att en timme senare själv sitta och gulla med katterna med mjuk bebisröst 😂 Man blir
som man umgås?
För egen del vet jag inte om det är rätt väg att gå att tvinga mig till att göra saker som skrämmer mig… Det verkar inte hjälpa mig utvecklas nämnvärt på sikt. Jag är fortfarande skräckslagen inför en del saker även om jag tagit mig igenom
liknande många gånger förr. Och jag vet ju att det inte är farligt. Ändå blir stresspåslaget så stort att jag glömmer andas, glömmer tänka och vet knappt vart jag ska ta vägen.
Det är enormt svårt att förstå för andra. Det förstår jag. För jag har också svårt att se andras utmaningar i sådant som jag inte har några problem med. Det låter kanske osympatiskt, men vad jag menar är att det är svårt att förstå alla delar av vad någon
annan upplever om man själv aldrig behövt reflektera över just de sakerna.
Kanske är det just därför Maxi är så mycket min katt. För att vi är lite likadana. Blir så skräckslagna av de mest vardagliga ting att vi inte ens flyr, utan bara fryser,( på sin höjd fräser), och efteråt sover i flera dygn
av utmattning och lättnad att ha överlevt.
Och ändå så smälter vi in som vilka som helst i världen. En katt och hans konstiga människa.
Om
Sista bilden, jag idag;
"Vem har ställt en brontosaurus ovanför min tv"? För att en sekund senare komma på att...just det. Det är ju jag som ställt den där. Och det är såklart inte en dinosauriehals, det är en kattsvans! 😂
När allt är…annorlunda
Undrar om det är drömmar jag inte minns som sätter stämningen för dagen..? Igår vaknade jag med en känsla av lätthet och befann mig i den känslan hela dagen. Idag däremot känns det som jag blivit överkörd av en ångvält. Knappt
sovit och började dagen med att läsa en text som i sin tur fick in mig på en blogg där jag läste mer och känslan av att drunkna blev påtaglig.
Jag blev så smärtsamt medveten om hur mycket kunskaper jag har saknat genom livet. Hur många människor jag mött utan att förstå dem. Kanske klampat rakt in i deras rädslor och smärtor. Trott mig vara fördomsfri, öppen och förstående. Men missat så mycket.
Kanske för att jag inte lyssnat och tagit in. Inte kunnat förstå. Kanske för att de inte kunnat sätta ord eller förklara. Troligen en kombination.
Jag har också missats, på precis samma sätt. Andra tror att de ser mig, förstår mig, bemöter mig på mjuka, snälla sätt. Men mina smärtpunkter ser annorlunda ut. Allting tar annorlunda. Tolkas annorlunda. Och plötsligt är ingenting enkelt
eller självklart längre.
Men jag kan inte känna någon bitterhet eller ilska över det. Det kanske jag borde göra? Jag känner viss sorg, en känsla av att det kunde ha varit, kunde ha blivit på ett annat sätt. Om någon förstått mig längst vägen. Men jag känner inte att den skulden
kan läggas på någon. Alla försöker så gott de kan. Att göra rätt och vara bra.
Och ändå är det så enkelt att känna besvikelse över mig själv. Skuldbelägga. För det jag har missat. Där jag inte haft tillräcklig kunskap eller ork. Kraven och förväntningarna på mig själv är så mycket högre än på någon annan. Enbart
av mig själv. Men trots att jag vet det så blir det känslan som stannar kvar som en evig och ständigt gnagande sanning inom mig. Jag kan inte rädda alla andra. Och det gör mig totalt värdelös.
Lurade inte ens mig själv
Klart jag var tvungen att hitta på nåt i lördags trots den mentala härdsmältan. Men blev inget ansträngande. Hemmagjord pizza och nåt glas cava med en vän. Följt av prat i många timmar om stort och smått. Sen kom vi in på att kolla upp
och jämföra dejter genom åren… Börjar man där så kan det bara gå utför 😂
Vi återupptar det till helgen är planen!
Kaffeshots är alltid uppiggande. Och inte minst himla gott 😋 (Fast just denna inte testad än).
Sengångaren
Jag förstod redan under kvällen igår att den skulle innebära en mental baksmälla för mig. (Drack inga större mängder alkohol, så ingen huvudvärk orsakad av det i alla fall). Dricker sällan och lite överlag.
Men det mentala idag, nån slags utmattande, hjärndimma. Jag kan liksom känna min hjärna och att den…värker av alla intryck. Låter det konstigt? Jag fungerar och kan resonera med mig själv. Men allt tar lite längre tid.
Stod nyss och stirrade på diskmaskinen och undrade varför den har hela FYRA knappar. Och hur i h-vete man startar den... Haft den i flera år och aldrig haft problem med det innan. Jag löste det - dvs kom på hur man gör. Men oj, vad det känns
att hjärnan behöver vila!
Att göra något alls idag är uteslutet. Såpass mycket vett har jag att jag inser att bilkörning vore direkt olämpligt i detta trögtänkta tillstånd. Likaså någon social kontakt. Känner mig som Flash, sengångaren i Zootropolis 😂
Men jag hade verkligen en superkul kväll/natt och är så glad att jag följde med ❤️
…
På tåget på väg hem från Malmö. Med begynnande huvudvärk och så fullmatad av intryck att jag kommer behöva vila i flera dagar. Men vilken kväll, så mycket att berätta!! En annan dag.
Samlar vuxenpoäng
Måste ge massor av vuxenpoäng att bli löjligt lycklig av krukor med färska örter?!
Ler varje gång jag går genom köket och ser dom stå där.
Det är något väldigt harmoniskt över att laga mat och baka för mig. Ofta snöar jag in på något specifikt ett tag och gör olika varianter av det. Ett tag för var det till omgivningens glädje cheesecake. Med bland annat passionsfrukt, lime, citron, blåbär,
hallon, jordgubbar, kiwi, vanilj, pepparkaka och choklad.
Sushi har jag också gjort en del. Efter önskan av barnen. Men det är så tråkigt att göra, så de blir bara fulare ju fler gånger jag gör det istället för tvärtom 😂
För att återgå till där jag började... Nu ska det lagas grytor av kryddigt och mustigt slag att frysas in till hösten! Rödvin, fond, kryddor och matlagningsgrädde är utöver de färska örterna inköpta och redo att kokas ihop till perfektion!
(Inte just idag dock).
Fint när det går att finna lycka i det lilla ☺️
Kanske tråkigaste blogginlägget någonsin. Nu ska jag försöka ta mig upp ur soffan och börja göra mig redo för kvällen. Har lovat följa med ut. Hur kan man (jag) vara så dum? Men kanske ger det mig något kul att skriva om i helgen! Om inte annat så
innebär det mindre utrymme att fundera över livet.
Inga steg i trappan
Efter två veckor med barnen känns det väldigt tomt nu. Både för mig och för katterna som går runt och kallar på sina små människor.
I vanliga fall dyker de ju upp nästan varenda dag och hälsar på under sina pappaveckor, men nu är de på Island och ska bila runt där. Rida, bada i varma källor och få uppleva en massa spännande saker som svarta stränder och
gejsrar. Jag är så glad att de får dessa upplevelser tillsammans med sin pappa. Och jag har fullt förtroende för honom när det gäller barnen och deras välmående. (Men saknar dem gör jag såklart ändå).
Själv så jobbar jag. Såhär när precis alla andra har semester… Både en för- och nackdel med det. Försöker hålla någotsånär på rutiner. Katterna också. Sin vana trogen går de upp runt 05 och springer omkring som tokiga fram till 07. Mina små skattkatter är
ju inte så små. Och de välter inte sällan en stol eller två under sin framfart nattetid. Tuggar på allt de kan hitta i form av plast. Och slåss en stund (självklart i min säng). Tur de är så fruktansvärt söta och älskvärda
oavsett vad!
Saknar vår Ester så enormt mycket. Ibland faller det bara över mig att hon inte kommer tillbaka mer och tårarna börjar rinna igen. Sen tröstar jag mig med att hon har det bra nu. Vi gjorde rätt, vi släppte henne fri från all smärta. Tills
Maxi bryter ihop om kvällen, gråter och vägrar lämna ytterdörren. Då brister mitt hjärta på nytt både för min egen skull och ännu mer för hans. Undrar hur länge han kommer sakna, sörja och vara påverkad. Han gillar sin lillebror, oftast
i alla fall. Men sättet han såg på Ester… Hur han även när han växt om henne med det dubbla lade sig på rygg så fort hon var nära. Jag vet egentligen väldigt lite om katters känslovärld. Det finns ytterst begränsad forskning på
området. Men jag känner mina katter. Som individer. Och jag vet när de är ledsna eller oroliga. Och jag vet att Maxi på det sätt en katt älskar - älskade sin Ester. Mer än någon annan katt eller människa.
Förra sommaren. Lycka att ha alla tre hos mig.
Så liten han var då min Ozone Baby! Numera är han en stor kille. Fast ändå min lilla bebis. Alltid nära och intensiv. Älskar att få följa hans syskon från kullen också. Se hur de växer och utvecklas. Hur deras personligheter
ter sig. Gosiga busfröet Kashmir, (enda flickan i kullen), kungligheten tillika ståtliga Tangerine (numera Ceasar) och bekymmerslösa, avslappnade Heartbreaker (numera Frans).
Så passande tilltalsnamn de har fått allihopa denna lilla Led Zeppelin-kull ❤️
Och tänk vilken enorm tur att köparen som skulle ha "våran" lillkille ångrade sig! Det är ju bara så självklart att det är här hos oss han hör hemma.
Grön nr 5
Sommarlov och semester. Tomt och stundvis sorgset i saknaden efter Ester. Men försökt att njuta ändå av att hänga med barnen och hitta på lite allt möjligt ihop. Och efter energinboosten för två veckor sedan så har jag också börjat utmanat mig själv lite grann, (även om jag fortfarande inte är på topp).
Bada och simma är inte nån favorit hos mig, men jag gav med mig efter lite tjat och det blev en dag på friluftsbadet. Hoppade (eller snarare sakta, sakta tog mig ner) i bassängen. En längd på 50 meter och sedan var jag helt matt i ben och armar. Vilket inte känns helt okej…behöver jobba på både teknik och kondition när det kommer till simning.
Igår blev det lasergame i Malmö. Jag var nästan beredd på att ge upp efter första omgången. Men körde ändå en andra, envis som jag är. Ibland vore det kanske av värde att vara mer som andra föräldrar och låta barnen vinna = ta det lite lugnt. Men mina barn vet att jag går all in när det gäller sånt. Och numera är de såpass gamla att de inte bryter ihop om de inte är bäst. (Till skillnad från mig då) 😂
Genomsvettig, med andnöd och blodsmak i munnen när omgång två var slut - men det gav resultat! För att inte tala om träningsvärk idag… Barnslig och envis, en i alla fall ibland lyckad kombo 😜
Ännu ett farväl
Hon fick somna in hemma. På sin favoritfilt, med familjen samlad runt sig. Så lugnt, fridfullt och med samma förtroende för oss i blicken som alltid.
Det fanns inga fler liv att ta av nu. Ingenting vi kunde göra för att förlänga hennes tid här hos oss. Men tomheten fyller ändå varje millimeter och saknaden varenda sekund.
Ingen som inte träffat vår Ester kunde förstå hur unik hon var. Och ingen som träffat henne kunde undgå att se det.
Hon pekade med hela tassen och hennes missnöje när något inte blev som hon ville gick inte att ta miste på. Hennes kärlek var få förunnad, men när hon gav den var det det med stor lojalitet.
Nu vet vi att du springer omkring någon annanstans, äter obegränsat med guldburkar och leker utan smärta. Men vi kommer att sakna dig här hos oss varenda dag framöver älskade Ester. Tack för att du förgyllt våra liv med din klokhet, envishet och omsorgsfulla kärlek.
Sov gott lilla gumman. Mamma älskar dig prinsessan Guldtass.
För alltid och i evighet ❤️
En sorgens dag
När jag först läste om vad som skett i Visby var reaktionen uppgivenhet och ilska. När sedan det dök upp en kommentar om att kvinnan arbetade med frågor på området psykiatri fick jag en klump i magen. Några namn dök upp för mitt inre. Strax därefter släpptes
namnet och det blev ofattbart. Så svårt att ta till sig. Så fruktansvärt svårt att förstå. En av de tre jag med skräck tänkt på.
Vi träffades första gången för kanske tio år sedan. I Stockholm på ett möte om framtida arbete på området psykisk hälsa i Sverige. Jag var med en kollega som representant för Skåne. En liten grupp på åtta personer var vi som samtalade en heldag ute i
Johanneshov.
Nu är det ett tag sedan vi hördes. I höstas tror jag det var. I samband med Skåneveckan. En del personer i arbetet med dessa frågor sticker ut genom sitt engagemang. Det gjorde Ing-Marie. Hon lyckades göra och bidra med så mycket, men ändå alltid
ha tid och värme över till att uppmuntra och svara på stort som smått.
Mitt arbete känns om möjligt ännu mer meningsfullt och viktigt nu. Att vi som finns kvar vågar. Att vi fortsätter driva dessa frågor. Vara engagerade, vara med och synas i olika sammanhang. Och vi är många som kämpar tillsammans, som gör skillnad
och som är starka i vår gemensamma kamp.
Hat, hot och våld är ingenting som kommer få segra. Aldrig!
Vara…stilla.
Det finns något nästan magiskt i att bara kunna vara. Jag tror alla föds med det lugnet och en känsla för olika behov, även behovet av stillhet. Men den förmågan tappas snabbt bort i en värld där prestation, tempo och effektivitet premieras.
Jag hade ändå förmånen att behålla de där stunderna av lugn ganska långt upp i åldern. En (positiv) konsekvens av att inte ha så många vänner eller aktiviteter. Och ensamhet var därför något jag lärde mig uppskatta och hantera.
Men precis som för de flesta andra började livet snurra snabbare när barn, arbete och fritid skulle pareras. Jag förstår till fullo min mammas kommentar kring att jag kanske inte skulle skaffa barn… Inte för att hon tyckte att jag skulle vara
olämplig som förälder eller för att hon inte ville ha barnbarn. Utan för att hon såg mig som den jag är (och alltid har varit) - en person med stort behov av tystnad, reflektion, och återhämtning.
Hon hade rätt. Jag är ingen självklar förälder. Inte som de flesta andra. Men jag älskar mina döttrar innerligt. Jag gör allt jag kan och lite till för dem. Det finns ingenting jag hade valt framför att vara just deras mamma. Ändå…så är det inte en roll
som passar mig. Jag finner ofta mig själv inmålad i ett hörn. Pressad, utmattad, panikslagen över allt som förväntas. Men jag hade valt det. Igen och igen. För att den kärleken är så stor. Störst av allt.
Med små, små steg tar jag mig tillbaka till det som en gång var så viktigt för mig. Som fortfarande är lika viktigt, men som har fått stå åt sidan till förmån för annat. Jag behöver mitt lugn för att kunna älska, för att ledas rätt och
se allt det som på riktigt betyder något.
Läser och smakar på varje ord.
Lyssnar på musik och sveps med i vågorna.
Tittar på allt omkring mig och glädjs.
Andas och påminner mig om att känna.
En liten del av veckan i bilder. Intravenös energi, middag i värmen, iskaffe, bok och katter som spanar på regnet.
