Mors dag
Årets andra glas?
Det var verkligen länge sen och ska bli så kul 😃
(Pga rådande omständigheter tar vi såklart vårt ansvar och kör digital AW).
(En påse innehållandes chips, nötter, oliver, choklad och lite partytillbehör)
Och en 375 ml flaska med bubbel. Med 11,5% så kommer det nog räcka mer än väl...
I alla fall för mig som under hela 2021 såhär långt har duckit totalt ett glas vin.
Får leta långt in i skåpen för att hitta ett passande glas.
Och tänker att jag inte ens drack ett glas bubbel på min 40-årsdag.
Jag minns överhuvudtaget inte mycket från den dagen.
(Och inte pga alkohol utan för att jag befann mig i någon slags chock).
Dagen innan skulle mamma skrivas ut från sjukhuset och flyttas till ett korttidsboende
för rehab. Vi hade ett möte med personal och handläggare.
Senare samma dag får mamma en ny, (en andra) stroke.
Den tar ifrån henne förmågan att gå och så mycket annat.
Plötsligt är hon på en intensivvårdsavdelning istället för på ett korttidsboende.
Jag vet inte om jag över huvudtaget pratade med någon eller hur jag fick saker och ting
att fungera där och då. Måste ha gått på nån slags autopilot och bara gjort och varit.
Det är lite skrämmande, det där att inte alls minnas. Att hela dagar eller perioder bara kan
försvinna ur minnet. Även om det finns en logisk förklaring och det är ett fullt rimligt skydd av hjärnan att stänga av i sådana lägen, så känns det ändå olustigt.
Och kanske skippa bubblet till förmån för ett glas Cola Zero.
Är inte helt säker på att jag kan hantera alkoholen i kroppen när vi avrundat för kvällen
och jag måste möta ensamheten och mina egna tankar igen.
(Dessutom kommer barnen förbi en stund i morgon så måste ju vara pigg då)!
Måndag och resten av veckan...
Jag blev sedd som en person, som att jag var viktig och spelade roll.
Det var egentligen inte på grund av mig själv utan på att jag då blivit förälder.
Och med ansvar för ett barn blev mitt mående så mycket mer prioriterat av vården.
Personalen jag mötte på BUP i Lund var inte bara personal.
De skapade en värld av trygghet åt mig. Erbjöd ett nät som fångade upp.
Och jag är väldigt säker på att de räddade mitt liv.
Arbetet med mig själv och hur jag mår är livslångt. Det har jag insett.
Och jag tycker jag försöker. Läser, funderar, reflekterar och lär.
Men jag vet att jag inte gör det tillräckligt fokuserat. Då hade jag kommit längre.
När jag väl står på kanten och pressas att agera och börjar ta mig tid. Då händer något.
Ändå gör jag det så sällan på riktigt. Dagarna bara går...
Nu har jag lagt in det som en daglig aktivitet för mig själv.
Stänga av allt som stör, läsa något utvecklande och reflektera över livet.
Ofta kommer jag till insikter eller känner starkt vad som är rätt och fel.
Det ger inte sällan en känsla av rädsla och oro.
Men när jag stannar i den och låter den vara så övergår den till ett lugn inombords.
I måndags var jag åter på samma ställe som för 13 år sedan.
Var beredd på att förklara varför jag misslyckats så brutalt som förälder.
För den känslan har funnits med mig varenda dag.
Få saker gör så ont. Få saker är så svåra att komma över och förlåta sig själv för
som att ha varit otillräcklig för sitt eget barn.
Är man dum nog att vara öppen med sin psykiska ohälsa som förälder (kanske i synnerhet som mamma) så får man minsann höra vilket själviskt och felaktigt beslut man tagit som skaffat barn.
Och ja, det sätter spår att få höra det. Det väcker ännu mer tvivel än de redan befintliga.
Kuratorn vi träffar ställer raka och tydliga frågor.
Jag svarar på samma sätt. Jag är bara helt ärlig. Då finns liksom inget att fundera över.
Sedan tar han de 500 kilo jag har på mina axlar och lyfter bort dom som om ingenting.
Kan knappt tänka på det utan att ögonen tåras på nytt hela tiden.
"Du beskriver ditt barn som en fantastisk person. Att hon är intelligent, rolig, har integritet, är snäll och en underbar människa".
För mig är det självklart. Det är ju min dotter! Min stolthet, min...mitt allt!
Nej, svarar han. Så beskriver inte de flesta föräldrar vi möter här sina barn.
Jag ser på honom att han talar sanning när han säger det.
Och ytterligare några pusselbitar i mitt eget liv faller på plats.
Ett barn som kritiseras av sina föräldrar, som ständigt får höra att de inte duger...
...Där skapas den livslånga sårbarheten och i värsta fall även sår som inte kan läka.
Han fortsätter berätta, att barn som kommer dit ofta anmälts av skola, grannar eller ibland av föräldrarna själva som tycker barnet är utåtagerande eller på annat sätt avvikande.
Barnen beskrivs inte sällan av föräldrarna som en besvikelse, som en belastning, som dumma, omotiverade, krävande eller otacksamma.
Det säger sig självt att om det är ens trygga punkt, så vardagen hemma ser ut,
så blir den egna känslan för vad man är värd inte vidare bra.
En del barn verkar ändå klara det, ta sig vidare och få bra liv som vuxna.
Men många lyckas inte.
Jag får en klump i magen bara av att tänka på om jag växt upp med enbart min pappa.
Vem och hur jag hade varit då. Om jag alls hade varit längre.
Mina barn är älskade och uppmuntras att vara som dom är.
Det är klart det är jobbigt att vara förälder emellanåt, men att det skulle bero på att barnen inte är tillräckligt bra känns för mig som en helt absurd tanke.
Trauma blir i alla fall bedömningen/diagnosen.
Löjligt kanske, men känns som en slags friskrivning från ett fruktansvärt brott.
Brottet är lika hemskt, det kvarstår ju.
Liksom arbetet med att anmäla det som hänt och för henne att läka.
Men det är inte jag som är skyldig.
Kuratorn är lika lugn och övertygande avseende det.
Han och de andra i teamet kommer finnas där och arbeta med det som varit,
hjälpa till att hantera minnena tills de inte längre orsakar smärta och ångest.
"Är det något så fråga efter mig. Jag är tillgänglig för er även under sommarlovet".
Bara de orden.
Den tryggheten. Den förvissningen om att allt kommer bli bra.
Det ger en känsla av hopp.
En saknad känsla som varit frånvarande alldeles för länge nu.
Till dig
Vet inte om du någonsin läser här.
Men om du gör det så är det här inlägget till dig.
Jag hade såklart kunnat skicka ett sms istället, ett mail eller ringt.
Men jag vill inte tränga mig på. Inte störa eller röra till någonting.
Så jag tänkte att om jag skriver i mitt eget forum, på min egen blogg,
där det står dig fritt att läsa om du vill...
Då har du på eget initiativ valt att gå in där och ta del av det jag skriver.
(Och jag har inte tvingat på dig någonting eller påmint dig om min existens).
Jag har funderat en del, i stunder när jag haft ro att göra det.
Försökt att vara ärlig mot mig själv.
Och jag skriver nog det här lika mycket till mig själv som till dig.
Det är svårt att medge...för jag känner att det som blev
- det borde ha gått att göra på ett så mycket bättre sätt.
( Av oss båda bör tilläggas).
Men jag tror ändå du gjorde rätt.
Jag tror att du agerade utifrån det du kände att du faktiskt kunde göra.
Med det du hade till ditt förfogande. Och jag är på något sätt ändå tacksam för det.
Precis som jag är tacksam mot mig själv för att jag (om än på ett mindre bra sätt),
vågade säga nej till en särborelation och var tydlig med att jag behövde få vara själv så snart som möjligt för att kunna hantera allt.
Saker och ting ter sig ofta tydligare när man får lite distans.
Jag tror att vi någonstans delar samma rädsla. Att inte räcka till.
Inte vara bra nog för andra och att konstant behöva bevisa rätten att existera.
I grund och botten är det nog en rädsla att bli övergiven... En djupt rotad sådan.
En överlevnadsstrategi på ett bakvänt sätt kanske man kan säga.
Det äter upp väldigt mycket energi. (I alla fall för mig). Och det skapar ett sätt att vara
och ett sätt att tolka andra - som kanske inte alla gånger är varken rättvist eller rimligt.
För mig blir det ofta en aha-upplevelse när jag stannar upp, tittar bakåt och kan se ett mönster.
Möta samma känsla, fast från förr och förstå var den egentligen hör hemma.
Men allt för sällan har jag (tar jag mig) den tiden att reflektera.
Det är skönt att komma till insikten att jag trivs i mitt eget sällskap.
Dit kommer jag alltid (har alltid gjort hittills i alla fall) bara lugnet runt om får infinna sig.
När bruset runt omkring tystnar så jag hör mig själv och vad jag tänker och tycker igen.
Jag är tacksam för att du gav mig den möjligheten.
Jag vet att du aldrig menade att "kväva" mig eller ville förändra mig på något sätt.
Det var aldrig min avsikt att göra det mot dig heller.
Tror inte ens vi gjorde det egentligen. Inte mot varann. Bara mot oss själva.
Har tänkt senaste veckan att jag ska höra av mig, men inte riktigt vågat eller varit redo.
Känt att tiden för mig själv har varit så viktig att få. Och tänkt att du antagligen känt likadant.
Att det var annorlunda med mig/med oss än andra, tidigare relationer.
Jag kunde aldrig se det så, men kanske hade du rätt.
För vi var ju vänner (vid sidan av allt annat) och pratade om allt och ingenting i timmar.
Jag vet hur mycket du saknade dina katter, även om de har det bra idag.
Och det går såklart inte att jämföra så många år med den korta tid du bodde här.
Men jag vill oavsett inte ta ifrån dig någonting. (Så hade du velat ta hand om lillprinsen ibland när vi åker bort så får du gärna det. Det hade dessutom betytt mycket för mig som sluppit det dåliga samvetet över att lämna
honom på ett pensionat och han hade sluppit den stressen).
Du blev och var en självklar del av vår familj, med olika, separata relationer till var och en.
Vårat förhållande var bara en av dessa delar.
Jag har full respekt för att du kanske känner annorlunda numera och inte vill träffa mig alls.
Och jag är beredd att hitta lösningar för att du ändå ska kunna vara en del av de andras liv på ett bra sätt utan min inblandning.
Säga nej. Och våga säga ja.
Det måste man kanske inte egentligen, men ofta känns det ändå så.
Fick ett erbjudande om en extra uppgift på jobbet.
Extra lön också eftersom det låg utanför mitt ordinarie uppdrag.
Jag funderade. Sedan tackade jag...nej.
Tror aldrig jag gjort något liknande innan.
Min chef bad mig om något. Mot ersättning. Och jag sa nej.
För att jag inte orkar ta på mig mer just nu. För att jag kände så starkt att jag vill
räcka till för människorna runt mig istället för att prestera och vara duktig.
(Nu förklarar jag mig igen... Förklarar mitt nej. Men trots att en känsla inom mig
gnager och säger att jag borde ha klarat av både och, så är jag nöjd med mitt beslut.
Försöker få ihop allt i livet och hitta tillbaka till mig själv.
Det tar också tid och energi.
Ibland känns energin gränslös. Framtiden lovar lycka och det är lätt att andas.
Sedan sköljer en massa minnen över mig. Minnen av fina, varma stunder.
Minnen av svindlande lycka. Av att känna livet i varje liten del av kroppen.
Minnen av att vara odödlig, av styrka och av att vara precis där jag vill vara.
Det sprids fortfarande en värme inom mig när jag ser tillbaka på det fina som varit.
Ett leende genom de många tårarna.
Tårar för att jag slarvat bort så mycket i mitt liv som jag borde ha varit rädd om.
Stunder och människor som inte går att få tillbaka. Livet är så skört. Tiden så flyktig.
Kanske är det en del i det vackra och bitterljuva.
Kanske kan det istället få vara en påminnelse om att ta hand om det som är.
Vårda det ömt med vetskapen om att inget varar för evigt.
Kärlek, barn eller både och?
Min dunboll
