remiss.blogg.se

För 13 år sedan fick jag den hjälp jag hade behövt hela livet. 
Jag blev sedd som en person, som att jag var viktig och spelade roll. 
Det var egentligen inte på grund av mig själv utan på att jag då blivit förälder. 
Och med ansvar för ett barn blev mitt mående så mycket mer prioriterat av vården. 

Personalen jag mötte på BUP i Lund var inte bara personal. 
De skapade en värld av trygghet åt mig. Erbjöd ett nät som fångade upp. 
Och jag är väldigt säker på att de räddade mitt liv. 

Arbetet med mig själv och hur jag mår är livslångt. Det har jag insett. 
Och jag tycker jag försöker. Läser, funderar, reflekterar och lär. 
Men jag vet att jag inte gör det tillräckligt fokuserat. Då hade jag kommit längre. 
När jag väl står på kanten och pressas att agera och börjar ta mig tid. Då händer något. 
Ändå gör jag det så sällan på riktigt. Dagarna bara går...

Nu har jag lagt in det som en daglig aktivitet för mig själv.
Stänga av allt som stör, läsa något utvecklande och reflektera över livet. 
Ofta kommer jag till insikter eller känner starkt vad som är rätt och fel. 
Det ger inte sällan en känsla av rädsla och oro.
Men när jag stannar i den och låter den vara så övergår den till ett lugn inombords. 

I måndags var jag åter på samma ställe som för 13 år sedan. 

Jag hade byggt upp så mycket försvar inför detta möte.
Var beredd på att förklara varför jag misslyckats så brutalt som förälder. 
För den känslan har funnits med mig varenda dag.
Få saker gör så ont. Få saker är så svåra att komma över och förlåta sig själv för
som att ha varit otillräcklig för sitt eget barn. 

Är man dum nog att vara öppen med sin psykiska ohälsa som förälder (kanske i synnerhet som mamma) så får man minsann höra vilket själviskt och felaktigt beslut man tagit som skaffat barn. 
Och ja, det sätter spår att få höra det. Det väcker ännu mer tvivel än de redan befintliga. 

Kuratorn vi träffar ställer raka och tydliga frågor. 
Jag svarar på samma sätt. Jag är bara helt ärlig. Då finns liksom inget att fundera över. 
Sedan tar han de 500 kilo jag har på mina axlar och lyfter bort dom som om ingenting.
Kan knappt tänka på det utan att ögonen tåras på nytt hela tiden.
 
"Du beskriver ditt barn som en fantastisk person. Att hon är intelligent, rolig, har integritet, är snäll och en underbar människa".

För mig är det självklart. Det är ju min dotter! Min stolthet, min...mitt allt! 

Nej, svarar han. Så beskriver inte de flesta föräldrar vi möter här sina barn. 
Jag ser på honom att han talar sanning när han säger det.
Och ytterligare några pusselbitar i mitt eget liv faller på plats.
Ett barn som kritiseras av sina föräldrar, som ständigt får höra att de inte duger...
...Där skapas den livslånga sårbarheten och i värsta fall även sår som inte kan läka. 

Han fortsätter berätta, att barn som kommer dit ofta anmälts av skola, grannar eller ibland av föräldrarna själva som tycker barnet är utåtagerande eller på annat sätt avvikande. 
Barnen beskrivs inte sällan av föräldrarna som en besvikelse, som en belastning, som dumma, omotiverade, krävande eller otacksamma. 

Det säger sig självt att om det är ens trygga punkt, så vardagen hemma ser ut,
så blir den egna känslan för vad man är värd inte vidare bra. 
En del barn verkar ändå klara det, ta sig vidare och få bra liv som vuxna.
Men många lyckas inte. 
Jag får en klump i magen bara av att tänka på om jag växt upp med enbart min pappa.
Vem och hur jag hade varit då. Om jag alls hade varit längre. 

Mina barn är älskade och uppmuntras att vara som dom är.
Det är klart det är jobbigt att vara förälder emellanåt, men att det skulle bero på att barnen inte är tillräckligt bra känns för mig som en helt absurd tanke. 

Trauma blir i alla fall bedömningen/diagnosen.
Löjligt kanske, men känns som en slags friskrivning från ett fruktansvärt brott. 
Brottet är lika hemskt, det kvarstår ju. 
Liksom arbetet med att anmäla det som hänt och för henne att läka. 
Men det är inte jag som är skyldig.

Kuratorn är lika lugn och övertygande avseende det.
Han och de andra i teamet kommer finnas där och arbeta med det som varit,
hjälpa till att hantera minnena tills de inte längre orsakar smärta och ångest.
"Är det något så fråga efter mig. Jag är tillgänglig för er även under sommarlovet".
Bara de orden.
Den tryggheten. Den förvissningen om att allt kommer bli bra. 

Det ger en känsla av hopp.
En saknad känsla som varit frånvarande alldeles för länge nu.