remiss.blogg.se

Som jag nämnt någon gång tidigare har jag även en del andra sjukdomar
i bagaget. Däribland magkatarr och ett bråck på övre magmunnen.
Kombinationen av dessa två åkommor blir att det ofta läcker upp magsaft
(som är surt & frätande) i munnen;
= mina tänder går sönder :-(

När jag var runt 21 jobbade jag på barnsjukhuset i Göteborg.
Eftersom jag bodde ensam i en liten, relativt billig lägenhet lyckades jag
spara lite pengar varje månad. För att resa kanske? Eller en till en bil...

Men så började jag få stora problem med tänderna.
Emaljen frättes bort, tänderna blev svaga och bröts av.
När en tand långt fram i munnen lossnade var jag helt förstörd.
Jag vågade knappt gå ut, ännu mindre prata med folk...

Trots att jag fick höjt tandvårdsstöd från Försäkringskassan
kostade det mig 16 000 att fixa tänderna.
Det vill säga alla mina besparingar.

Tanden som lossnat fick ersättas med en pelare och en konstgjord porslinskrona.
Det var den tanden som kostade mest (2/3).
Men den skulle också hålla förhoppningsvis hela livet.

Idag gick den sönder. Den sitter kvar, men är lös och gör ONT!
Så imorgon måste jag ta mig till tandläkaren.
Fasar för slutsumman, men jag tänker inte ha en synlig glugg där! 
Dessutom saknar jag redan 25% av mina tänder,
vilket gör det nog så svårt att äta som det är.

Ja, jag tycker lite synd om mig själv idag. Tycker att livet är orättvist och allt sånt.
Men det går över. Om nån dag eller så kommer det nog kännas okej.
Det vet jag av vana vid det här laget.

För många år sedan, på den tiden då jag fortfarande bodde i Göteborg

hade jag en vän som stod mig väldigt nära.

Men när jag flyttade till Kalmar tog vår kontakt slut.

På grund av många olika saker.

Men jag glömde honom aldrig.

Så för ett tag sedan tog vi upp kontakten så smått igen. Via nätet.

Och idag tog vi en fika på stan. För första gången på sex år...

Konstigt nog kändes det inte som om åren gått.

Vi tog liksom vid där vi hade slutat.

Han var sig lik. Lika lätt att prata med, lika ärlig och rättfram.

Jag insåg hur mycket jag har saknat honom.

Och jag hoppas att vi kan fortsätta hålla kontakten nu.

Kanske blev det en liten påminnelse om att vårda och vara rädd om

de vänner man faktiskt har.

För riktiga vänner är GULD värda!!!

Och jag hoppas ni vet vilka ni är ;-)

Ibland kör saker och ting ihop sig. På sämsta tänkbara sätt.
Som idag. Vi var bjuda på både dop och bröllopsfest.
I Göteborg respektive Lund.
Lösningen blev att David fick gå på bröllop eftersom det är "på hans sida".
Jag och Lova skulle gå på dopet, eftersom det är mina vänner ursprungligen.

Kollade upp kyrkan igår och fick upp en adress som jag knappade in på GPS:en.
Enligt den var det en gata i Nol. Kändes som det borde var rätt.

Men 10 minuter innan dopet ska börja står vi utanför en tom och låst kyrka.
- Bebisen är inte hemma, säger Lova besviket.
Får tag på David som kollar upp det på Internet.
Nja, säger han. Namnet du har är på en församling, och dom har fyra kyrkor...
(I Älvängen, Nol, Starrkärr och Kilanda).
Borde vara någon av de två sistnämda, men nu är klockan redan så mycket
och Lova är arg över att behöva åka bil.
Så vi åker och lämnar doppresenten i trädgården, sen kör vi hemåt.

Ett stopp på Ica bara, där Lova får köpa vindruvor och en film med Teletubbies.
Sen är hon glad och nöjd igen :-)

Jag är lite mer irriterad. SÅ roligt är det inte att fixa iordning sig och köra runt med en
gnällig Lova. Men har förhoppningsvis lärt mig något till nästa gång:

- Att kolla upp adressen mer noga INNAN vi kör hemifrån!

Ringde till vårdcentralen idag.
Tyckte att mina provsvar borde vara klara.

Behövde få klartecken på att min lever mår okej
innan jag kan påbörja en ny medicin.

Det visade sig, till min stora lättnad att värdena gått ner
och nu ligger inom ramen för vad som anses normalt :-)

Så nu ska jag ringa dr Anders och berätta detta och få hem
ett recept på den nya medicinen.

Känslorna är väl blandade.
Förhoppningsvis hjälper denna medicin bättre,

men jag fasar för dom eventuella biverkningarna.

Blir det i klass med dom jag fick av litiumet vet jag inte hur jag ska stå ut!

David hade ett arbetsmöte idag och jag skulle till Dr Anders...

Av någon anledning hade vi missat varandras planer,

så Lova fick följa med mig till sjukhuset.

Såhär i efterhand borde jag kanske försökt hitta en annan lösning.

Lova var inte direkt på sitt mest medgörliga humör.

Efter en tablettask som snabbt tog slut och två böcker som bläddrades

 igenom på nolltid ville hon gå hem.

- Gå hem! NU!

Jag försökte distrahera mitt skrikande, ilskna barn som drog i mina kläder

varvat med att sitta på golvet och vråla sitt högsta, samtidigt som jag

försökte höra och förstå vad Dr Anders sa...

Jag tror han var lättad när vi gick därifrån.

Förstod i alla fall att han föreslog en ny medicin.

Som kunde ge hudpåverkan (?).

Men vad den heter eller hur den fungerar i övrigt har jag ingen aning om.

Den informationen dränktes i Lovas skrik,

när en kladdig godis fastnade på hennes ena sko...

Idag var en kompis från studietiden i Kalmar här och hälsade på.

Vi skrev vår c-uppsats ihop under sista året,

men sedan examen -06, har vi inte träffats.

I sommar har hon jobbat på Aftonbladet

och besöket var till stor del arbetsrelaterat...

Det ska nämligen resultera i ett reportage om bipolär typ 2.

Bra,  tycker jag och hoppas på ännu fler besökare här på bloggen!

Jag har varit så trött en tid nu. Ett par veckor kanske.

Det är en ny slags trötthet.

Inte den där ledsna, ångestfyllda känslan av tomhet som gör att jag

bara vill ligga i sängen och stirra upp i taket.

Det här är något annat. Jag är trött på riktigt. Alltså sömnig.

Känns som jag sover bort större delen av dygnet.

Är vaken några timmar och sen blir jag sådär jättetrött igen,

att jag bara måste sova. Frustrerande!

Pratade med Emmy (psykologen) om det. Hon trodde det kunde bero på levern

Eller kanske på att jag blir psykiskt utmattad av att jobba så mycket med mig själv.

Att det tar energi att försöka förstå sig på mig själv och förändra mitt sätt att

vara och tänka.

Någonting konstigt är det i alla fall.

Så ni som tycker jag är otillgänglig - nu vet ni varför.

Det är inte så att jag inte vill ses. Jag orkar helt enkelt bara inte.

Nu har jag varit på vårdcentralen och tagit nya blodprover

för att se om min lever mår bättre. Själva provtagningen var inga problem.

Jag och Lova traskade dit vid 11-snåret och hann läsa några böcker

i väntrummet innan det blev min tur.

Nu följer det jobbigaste enligt mig. Nämligen väntan på svaren.

Ungefär en vecka ska det ta innan det är klart.

Det känns inte så farligt. Jag har dessutom inte mått sådär illa på länge nu.

Men det är väl bara att vänta och se...

Idag var det dags för första besöket hos Emmy efter sommaruppehållet.
Eller ja, egentligen skulle jag ha träffat henne redan i förra veckan,
men jag orkade inte ta mig dit.

Det var under de där dagarna då jag inte kunde sova och var full av smärtstillande.

Så jag avbokade, trots att jag nog hade behövt gå dit då.

Men idag kom jag som sagt iväg i alla fall. Det kändes bra.

Det var faktiskt skönt att sitta i hennes gröna fåtölj och prata bort en timme.

Berätta om sommaren och att jag faktiskt inte mått något vidare alls.

Jag trodde inte att samtalen hos Emmy gav mig särskilt mycket.
Att dom inte spelade någon större roll för hur jag mår.

Men när jag inte fick träffa henne på ett par veckor,
så blev det genast uppenbart hur mycket jag behöver den där timman varje vecka,
då jag får sätta ord på alla tankar och känslor.

Berätta om hur jag mår och om vad som händer i mitt liv för tillfället
och hur det får mig att känna.

Så ur den aspekten är det skönt att hösten närmar sig,
så jag kan få komma dit varje vecka igen.

Än är inte sommaren förbi.

Det är ju bara augusti!

Men här kommer ändå några få utlovade sommarbilder :-)


Lova med moster på 4H-gård i Kalmar.



Underbara Öland! Här i Byxelkrok på restaurang Terazzen.



Busungen :-D



Lova gräver. Det roligaste man kan göra just nu, enligt henne :-p



Katten Ester svalkar sig i fönstret.

Med familjen hemma flyter dagarna på lite lättare.
Det känns ganska okej för tillfället.

Var en sväng på Ikea idag.

Köpte lite småsaker. Och fikade med vänner.

Där i restaurangen, bland alla småbarnsfamiljer kände jag mig

som alla andra. Som en vanlig mamma.

En som tjatar och försöker peta i sin dotter köttbullar och funderar på

om man kanske skulle köpa den där "växasängen" till henne snart..?

Det är en skön känsla.

Mycket bättre än att ligga och stirra upp i taket och fundera

på om idag är en bra dag att dö och om Lova skulle få det bättre då?

Dagar som idag. Vanliga vardagar.

Jag tycker så mycket om dom!

Idag kom äntligen Lova och David tillbaka hem.

Som jag har längtat och saknat!!

Från det att David ringde och sa att dom var på väg tills det att

dom faktiskt var hemma sprang jag till fönstret och kikade säkert

var 10:e minut...

Första kvällen dom var borta var visserligen underbar.

Men sen blev det bara tråkigt.

Det är inte kul att äta själv, sova själv eller att bara vara själv.

Inte i längden.

Det där med frihet och att vara ensam hemma är överskattat ;-)

Jag kunde såklart inte somna igår.

Låg bara och vred och vände mig.

Med ångest som tryckte i bröstet.

Men tog i alla fall sömntabletter istället fr smärtstillande.

Bättre, som Lova skulle ha sagt, (och säger om allt nu för tiden).

Men jag vet inte om det var så mycket bättre...

...inte somnade jag i alla fall.

Inte förrän framåt morgonen. Men då var jag helt utslagen och

sov djupt i hela 12 timmar (!) ända fram till klockan 17.

Inte bra alls.

Det blir inga mer sömntabletter.

Så var vi hemma igen. Eller ja...jag är hemma.

David och Lova gjorde bara ett kort stopp här i Lund och åt mellanmål

innan de körde vidare mot Österlen.

Jag är med andra ord ensam hemma några dagar.

Firade min frihet med att diska, sortera tvätt och dammsuga :-s

Nu har jag precis ätit middag framför teven.

Ska bläddra lite i nån tidning. Kanske se nån film...

Sen ska jag försöka sova utan att ta en massa smärtstillande tabletter.

David vill åka hem. Inte jag.

Jag trodde vi skulle stanna i alla fall en vecka till, så nu försöker jag

vänja mig vid tanken på att åka tillbaka till Lund redan under kvällen

alternativt imorgon förmiddag.

Det där med förändringar. När saker och ting inte blir som jag tror,

eller går som planerat. Det är ingenting jag är vidare bra på att hantera.

Blir stressad och irriterad.

Tycker det är jättejobbigt att behöva "ställa om" och anpassa mig till

något nytt.

Nåja, får väl jobba på det och börja packa inför hemresan.  

Vi är tillbaka i Göteborg. Lova verkar glad att se oss igen.

Hon kommer och sätter sig i mitt knä. Myser och ser nöjd ut.

Lilla älskade, söta charmtroll.

Jag fortsätter ta mina smärtstillande tabletter. Vill inte sluta.

Dom för mig bort till en dimma där allt är luddigt, lulligt och skönt.

Dom gör att jag kan sova. Att jag slipper ångesten.

Eller ja, den finns väl där någonstans under ytan, men jag känner den inte.

Jag är med andra ord konstant lite påverkad.
Drogad om man ska vara riktigt ärlig.

Men konstigt nog verkar ingen märka något på mig...