remiss.blogg.se

Jag har haft den sämsta av dagar. 

Önskar jag haft något att förmedla det till. Någon som ville och orkade lyssna, förstå men också försöka muntra upp. Eller, egentligen har jag väl det. Men ingen som jag just nu orkar bryta ihop inför, för att sedan övertyga om att jag är okej. Det blir för mycket jobb. 

Varför låter jag sådant som inte är personligt riva sönder min själ. Och hur gör jag för att inte tillåta det? 

Jag har mött det så ofta, det jag mötte idag. Där det är viktigare att framstå som bra, än att göra något på riktigt. När valet kommer till egen vinning eller att faktiskt hjälpa en medmänniska så går det egna alltid först. 

Att se det bryter ner mig bit för bit. Att dessutom tvingas medverka till det gör det hela ännu värre. Men jag vet inte vad annat jag kan göra. Vägra utföra arbetet? Och sen stå utan inkomst. För att jag stod fast vid min princip. Jag önskar jag hade kunnat. Att jag haft råd eller att jag visste att någon annan hade tagit sig an mig sen. 

Men någonstans kommer förnuftet in. Och jag sällar mig i ledet. Gör det jag ombeds göra och håller god min. Fastän mitt inre går sönder. Över något de flesta hade skakat av sig. Ännu en gång vill jag bara hem. Hem dit man inte trampar på andra för att nå framgång. Hem dit man lyfter varann och ser den som behöver. Hjälper. Utan att tänka mer än så. Att man hjälper någon annan. 

Önskar så att jag haft mina barn här hos mig. Deras närvaro är alltid en påminnelse om varför jag fortsätter försöka. Katterna också såklart. Och de är här. Ligger bredvid mig. Jag vet att de försöker trösta. Hatar att göra Maxi orolig. Och vet att han avskyr att få tårar i pälsen. Men han stannar ändå. 

Idag är det dessutom sex år sedan min Molly fick somna in. Hon som var så mycket av det Maxi nu är. På så många sätt. Tanken på henne får mig att gråta lite till. 

En av mina bästa vänner här på bloggen, som har hängt med ända sedan start säger (skriver) alltid som kommentar till mina deppiga inlägg "I morgon är en annan dag för hopp". Jag försöker finna tröst i det nu och förlåta mig själv för alla de människor jag sviker genom att inte lyckas övertyga omgivningen om att vinsten i form av det goda ryktet alltid är sekundärt.

Ni vet den där känslan när du dejtar någon och han vill ge dig en kattunge för sådär 12 tkr?! 

Nej, inte jag heller…förrän fram tills igår kväll. Klart jag vill ha henne. Det var kärlek vid första fotot jag såg. Men förbinder jag mig inte då till att typ gifta mig med mannen i fråga? Troligen. Det sägs att alla har ett pris. Mitt är kanske en liten brittisk korthår, en prinsessa vid namn Iris? 

Jag vet (såklart) att jag måste tacka nej. Och jag undrar om han hade varit lika snäll om jag inte varit hans typ? Jag vill så gärna tro det. Jag har velat tro det om alla jag träffat genom livet. Alla jag haft en relation med. Att de inte bara såg vad de själva kunde få ut av att göra mig glad. Men jag vet att det inte är så. Att nästan ingen fungerar så. Och det är en förkrossande tanke. Visst finns det en fin aspekt i det oavsett - dvs att vilja göra den man tycker om lycklig. Men det som kallas kärlek i denna värld är oftast en villkorad sådan.

Han har trampat på mig, skrikit på mig (en cm från mitt ansikte), rivit ner lampor och andra saker, tuggat på plast och kablar osv. I flera timmar! Han blev utestängd från sovrummet, men tog sig in igen. Andra gången han blev portad blockerade jag dörren, så då satt han utanför och grät tills jag öppnade (vilket för övrigt rörde sig om som mest 30 sekunder, eftersom jag är så löjligt svag för den där eländiga dunbollen). 

Till hans försvar så brukar han inte bete sig så. Inte såhär enträget i alla fall. Uppenbarligen måste han ha haft mycket viktigt att förmedla just i natt. 

En del av mig tänker att han listat ut vad jag gjorde under kvällen och ville försäkra sig om att vi inte utökar denna familj. Varken med människor eller katter.  

Idag har han sovit hela dagen…till skillnad från mig som haft annat att fixa med. Och hoppas på att få sova i natt istället. Men det återstår att se…

Det har gått ett tag nu med väldigt lite att göra på jobbet. Som det brukar vara från december till februari. Nästan så jag hunnit glömma hur det är när det drar igång. 

Men nu bokas det in möten för fullt igen 😅 Mycket på andra håll vilket jag tycker är rätt kul. 

Fast just idag känner jag mig ganska sliten… En lokal infektion i en piercing misstänker jag är orsaken. Är hängig och lite febrig. Sådär varm och rosig om kinderna. På ett dåligt sätt.

Letat (letar) efter en särskild sorts tvätt och en speciellt gängad kula, men det verkar inte finnas någonstans, (inte i denna stad i alla fall). 

Hade jag mått lite bättre hade jag åkt in till Malmö och letat i butiker där. Nu hoppas jag på att antiinflammatoriska tabletter i kombination med tvål, vatten och desinfektionsspray ska räcka. För jag tänker inte ta ut den i första taget. Älskar samtliga mina (5) piercings (öron ej inräknat) och de känns som naturliga delar av mig själv. Faktiskt så har de bidragit till att jag tycker bättre om delar av mig själv som jag tidigare inte tyckt så mycket om. 

Nu ska det bakas semlor! Behöver fokusera på annat än måendet (och har lovat barnen att vi ska baka egna dagen till ära).

Lät inte stormen hindra mig från att få den helg jag planerat. Är mer än nöjd! Haft det intensivt, men så bra. Och i kväll har jag haft förmånen och lyxen att få komma hem till dessa två älsklingar;

I tisdags gjorde jag för första gången på väldigt många år en intervju med en (fram tills dess) för mig främmande person om dennes livsöde. 

Oerhört tungt, utmanande, svårt och känsligt, men också intressant, berikande och glädjande. Det fanns många beröringspunkter som väckte känslor i mig och en stor beundran över att personen i fråga så rakryggad stod för allt hen har gjort mot andra (inklusive sina barn) genom livet. 

Satt i 45 minuter i bilen efteråt och bara andades innan jag hade samlat mig nog för att bege mig hemåt. 

Under kvällen skrev jag. Utifrån mina fåordiga anteckningar och ur minnet. Och jag kände hur mycket jag har saknat det i mitt nuvarande arbete. 

Hela ledet. Att få förtroendet att ta del av en främmande persons historia, lyssna, ställa följdfrågor, fånga upp detaljer och nyanser. Och konsten (för det är en konst, iaf för mig numera) att inte ta mer än ytterst marginellt utrymme själv. Och sedan låta allt jag fångat upp bli till en text, en livshistoria om någon annan, men genom mig. Klädd i mina ord. 

Stängde av datorn vid 22 och kände mig helt uttömd på både känslor och energi. Meddelade kollegor och chef att jag skulle sova och nog dyka upp först runt lunch kommande dag. Och så gjorde jag. Med gott samvete dessutom. 

Känner mig inte alls lika skarp och självklar i formuleringarna längre. Men hoppas att jag lyckats fånga känslan rätt. Den är det svåra, (fakta och detaljer går alltid att korrigera). 

Den här veckan känns för övrigt som den pågått i sådär 10 dygn redan. Och det är bara torsdag. Veckor med mycket möten tenderar kännas så för mig. Nästa blir däremot lugn. Många har sportlov och jag har faktiskt bara ett enda möte inbokat. (Eventuellt två).

Men däremellan en efterlängtad helg med storslagna planer! Så den där stormen det varnas för får gärna hålla sig lugn eller ta en annan väg. 

Jag tänker emellanåt att jag verkligen försöker vara bättre och snällare mot mig själv. Bara för att inse att jag inte bara trampar, utan stampar på allt jag är. 

Jag skäms över hur ynkligt mesig jag är när det kommer till att stå upp för mig själv. Sämsta förebilden barnen kunnat få. 

Den där dejten för någon vecka eller två sedan… Jag har slutat låtsas vara normal eller tvinga mig till sådant jag inte vill. Trodde jag iaf. Var oerhört tydlig innan med hur jag fungerar och att jag inte vill att han kramar mig när vi ses, inte tar på mig eller sitter för nära. Att jag behöver tid att fastna för personligheten innan jag kan känna mig bekväm med beröring av något som helst slag. 

Vad tror ni händer? Han tar på mig, håller i mig och sitter närmre än vad jag tror de flesta hade tyckt känts bekvämt. Jag flyttar mig, tar bort hans händer och påminner om vad jag sagt. Han frågar om han gör mig obekväm och jag svarar "ja". Ändå fortsätter han. 

Det kunde räckt där. Jag borde ha tackat för mig och gått hem. Men jag stannade. Tänkte att han ändå var trevlig i övrigt. Idiot! (Både han och jag). När han hört av sig en massa gånger på mindre än ett dygn svarar jag och talar om att jag inte vill träffas mer. 

Det kunde ha räckt där också. Men jag lägger till en ursäkt för att jag inte var tydlig nog med vad jag känner kring beröring. 

Alltså, vad är det för fel på mig?! 

Jag är besviken på honom över respektlösheten, men ännu mer på mig själv för att jag inte stod upp för mig själv.

Nog om det. Idag är en dag av minnen och tankar kring det som var. Och i morgon är det alla hjärtans. Kommersiellt jippo eller ej, det blir vad man gör det till. Uppmärksamhet och kärlek kan ges i många olika former och behöver inte kosta en förmögenhet. (Men kanske lite tid och tanke). Jag har skrivit kort till några av mina viktigaste i livet och använde lunchen idag till att gå ut och posta dem. 

Har så smått börjat att återhämta mig efter helgen. Arbetat hemifrån i två dagar och kunnat skärma av och bara vara i mitt. 

Att få tid att mentalt förbereda mig inför sådant som ska hända, ta pauser under tiden och sedan få möjlighet att återhämta mig är ett måste för att jag ska klara av att vara social, positiv och trevlig. 

Funderat lite de senaste dagarna över om jag hade uppskattat att göra saker själv ibland. Alltså ge mig ut på äventyr utan sällskap. Prata med folk när (om) jag känner för det och resten av tiden bara vara, kunna ta det lugnt och ta in omgivningen. Började kika på resor och räkna på det. Försöka tränga bort känslan av att det är slöseri med pengar att göra något själv, bara för min egen skull.

42. Precis som min numera uppnådda ålder. Hade tänkt börja helgen (tillika avsluta födelsedagen) med att äta middag med en god vän. Barnen skulle också komma över. 

Vi höll som bäst på och fixade med maten tillsammans alla fyra när det knackade på dörren… där stod min mamma, min bror, min syster, min svåger och deras två barn. Spontant var det så underbart att se dom allihopa! Att resten av kvällen blev ett fullkomligt kaos kunde inte gjort mindre. Och jag tänkte när jag lade mig den kvällen att precis det här är svaret. Jag fick det levererat som den finaste av gåvor. Familjen. Kärleken. Självklarheten. 

Jag har älskat att ha dom här allihopa hela helgen. Men jag älskar också att de åkt hem nu… Att jag kunnat städa, ta en dusch och hunnit svara på grattishälsningar. Nu en sista lugn kväll innan det är dags för en barnvecka igen 😅

Social och mentalt utmattad! Jobb följt av AW och sen en dejt…

Jag har verkligen de mest fantastiska kollegor. Så oerhört roliga, smarta, inkännande och stöttande! 

Tre glas vin var definitivt två för mycket. Och klockan 23-någonting var alldeles för sent att börja gå hemåt en vardag.

Valde att promenera hem från centrum, dels för att nyktra till, men främst för att sålla bland tankar och intryck. 

En sak slog mig mer och blev tydligare än något annat. På sistone har jag träffat män som påstått sig blivit förälskade direkt… (Jag har tyvärr inte känt detsamma).

För ett år sedan dejtade jag betydligt fler, men fick inte alls den "responsen". Vad är skillnaden? Såklart är det andra män. Men tror skillnaden ligger hos mig. Jag har utvecklats. Jag har växt. Jag har blivit…trygg i mig själv. 

Konstaterar att jag har det så bra att en relation enbart vore en bonus i livet. Inte en bekräftelse på att jag duger, inte någon som fyller ut ett tomrum hos mig. Och det gör mig lugn. Jag är nog, jag är tillräcklig - helt själv! 

Och det (tror jag) är vad som attraherar de jag träffar mer än något annat.