remiss.blogg.se

Nästa dag är Lovas sista med antibiotika. Och så fort hon slutar
med den blir hon bättre. Såväl feber som utslag bara försvinner.
Nu kan vi verkligen koppla av och bara njuta av semstern!


Såhär vackert var det precis utanför hotellet!



Resten av veckan bara försvinner. Tiden går alldeles för fort!
Vi solar, badar och leker i sanden.
Om kvällarna äter vi middag på någon av restaurangerna i centrum. 


Redo för sol & bad


Ett dopp i den kalla poolen :-s


Lova bygger sandslott tillsammans med pappa...


...och mamma "badar" :-p

Vi hinner även med en dagsutflykt till huvudstaden Nicosia och en kortare
tur till närliggande staden Paralimni.


David & Lova sover en stund
på väg till Nicosia.

Jag mår bättre än på länge. Även om nätterna är jobbiga.
Oftast somnar jag, men vaknar bara ett par timmar senare, känner
mig rastlös och kan inte somna om.
Men jag är ändå hyfsat pigg om dagarna, så det känns okej.


Lunch på en trappa nånstans mitt i Protaras

Avresedagen lyckas vi såklart missa bussen till flygplatsen.
Det får bli taxi istället, men  vi hinner med god marginal med planet.
Det är ju charter :-D


   Vi har precis missat bussen
       - men Lova är lika glad för det :-D

Drygt fyra timmar senare står vi åter på svensk mark på Landvetter
flygplats, där vi blir upphämtade av min mamma.
Hemma hos henne duschar vi och äter middag innan det är sovdags.

Och det är trots allt rätt skönt att vara "hemma" igen.

På kvällen stoppar vi ner Lova i resesängen. Bara en kort stund senare vill David också sova.

Jag vill titta i reseguider, dricka vin och prata...

En stund senare står jag ensam vid diskbänken

och dricker bag-in-box-vin i min nya, fina negligé.

Jag känner mig ensammast i världen, trots att min lilla familj ligger och sover bara en meter bort.

En stund senare kryper även jag ner i sängen.  Klockan närmar sig tolv.

Plötsligt vaknar jag av att Lova gnäller och oroligt bökar runt i sin säng.

Nej! Jag sätter mig hastigt upp. När fick hon febernedsättande senast?

Jag petar på David och frågar vad klockan var när han bytte på henne för natten?

- Jag tänker....halv tre kanske, svarar han.  

Jag suckar. Frågar igen...

Jag tänker..., börjar David och jag ger upp.

Hämtar termometer och Ipren. Lova är varm som en liten kamin

och termometern visar mycket riktigt på feber, 39,3 grader.

Hon somnar snabbt om igen, men jag ligger vaken med dåligt samvete.

Hur kunde jag glömma fråga David om tiden igår kväll och hur kunde jag

glömma sätta klockan i natt??

Så till morgonen är jag noga med att sätta klockan på ringning och se till att hon får

både ny blöja, medicin och välling innan vi sover en stund till alla tre.

Planet går redan vid sju på morgonen.

Lova gillar inte alls att bli väckt redan halv fem och så fort vi kommit på planet
kryper hon ihop i min famn och somnar.
Hon sover och sover trots att det är trångt, varmt och en massa oväsen.

Och hon verkar tack och lov inte känna av något alls i öronen under varken start eller landning.

Sen blir det buss från Larnaca till Fig tree bay. Lova sover hela den resan med.

Väl framme vid hotellet fortsätter hon sova.
Hon är varm och har fullt med utslag på armar och ben.

 Lova sover utanför hotellet i väntan på incheckning.


Vi börjar fundera på om vi verkligen tog rätt beslut när vi bestämde oss för att åka...

Men bara en stund senare vaknar hon. Pigg och glad. Och hungrig!

Nu är jag trött. Mat är det sista jag vill ha.

David och Lova går ut och äter. Jag tar mina mediciner och kryper ner i sängen.
Sen sover jag ända tills dom kommer tillbaka två timmar senare.

Lova fick börja med antibiotika omgående. Och öronen verkade bli bättre.

Men konstigt nog gav sig inte febern.

Den envisades med att hålla sig kvar på upp emot 40 grader!

Sen fick hon utslag på armar och ben också.

Vi visste inte riktigt vad vi skulle göra.

Vi som hade bokat en resa till Cypern den 17 april.

Dagarna gick och Lova blev inte bättre.

Efter besök på barnakuten och samtal med såväl vårdcentral som sjukvårdsupplysning,

jourakuten och vår granne som är barnläkare var vi fortfarande inte mycket klokare.

Tillslut bestämde vi oss bara för att både febern och utslagen var biverkningar

av medicinen och att vi skulle åka trots allt.

När allt kom omkring kunde ju Lova faktiskt lika gärna vila på hotellrummet

som här hemma.

Med den väsentliga skillnaden att på Cypern skulle jag och David kunna sitta

på balkongen i solen och ta ett glas vin medan hon sov.  

Oj, det här har jag ju glömt att berätta!

En dag i mitten av februari går jag in på nätet för att beställa böcker till Lova.

Och plötsligt bara finns den där framför mig på skärmen.

Titeln fångar mig. "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva"

Boken handlar om att leva med diagnosen bipolär typ II.

Hur skulle jag inte kunna köpa den. Boken talar ju direkt till mig.

Och det är en fantastisk bok. Bra, välskriven, intressant. 
Ändå tog det mig ett tag att läsa de drygt 200 sidorna.
Det var så jobbigt. Så tungt.



Jag läste, kände igen mig och grät.
Tog en paus.
Ibland bara några minuter för att torka tårarna.
Ibland en dag eller två, för att smälta det jag läst.

Lite extra känsla fick jag nog för att handlingen utspelar
sig här i min närhet. I Lund, Malmö och i Burlöv.

Fast till största del var det känslorna som fångade mig.
Känslor nedskrivna till hela kapitel.
Meningar med så mycket betydelse.
Och så alla dessa ord.
Ord som kunde ha varit mina egna.

Köp den (eller låna)  och läs den!
Hennes värld är min...

Lova var ovanligt tyst och stilla under glassfikan.

Ville mest sitta i moster Josefins knä.  

Framåt kvällen ville hon inte lägga sig ner trots att hon var trött.

Vi kände igen det. Alltför väl.

Har du ont någonstans, undrade jag?

Lova förde handen till ena örat och sa "aj".

Jaha, så var det med det. Bara att ge Ipren och ringa barnakuten nästa dag.

Följande morgon (den 13 april), hade örat spruckit.

Vi fick en tid på jourcentralen under eftermiddagen.

De konstaterade bara det vi redan visste och skrev ut antibiotika.

Eftersom det var 5:e öroninflammationen inom loppet av 4 månader

fick vi en remiss till öronspecialist också för diskussion om rör samt

hörselkontroll.

Efter läkarbesöket köpte vi glass.

Och Lova var mer än nöjd!

Vi inledde påsken med att på skärtorsdagen bjuda in närmsta grannen Pernilla
och hennes 2-åriga dotter Filippa på påskmiddag. 

Som alltid stressade jag med att fixa allt möjligt onödigt.

Att sy gardiner till exempel...

Men det blev jättetrevligt och efter en del prat om jobb lovade Pernilla
att prata med en bekant på svt om jobbmöjligheter där för mig.

Jag vågar inte hoppas för mycket, men just nu känns det som alla halmstrån

är värda att rycka i.

Det hade varit så underbart att få känna sig behövd någonstans.
Att faktiskt fylla en funktion någonstans (annat än som mamma).
För att inte tala om att kunna bidra ekonomiskt här hemma!

Förutom att det tär på mig som person, att jag känner mig överflödig i samhället
och att både mitt självförtroende och min självkänsla sjunker,
så hade det varit bra för hur jag mår i övrigt också.

Rutinerna som följer med ett arbete. Det sociala.
Att få träffa andra vuxna människor att umgås med om dagarna.
Det hade inte varit helt fel. Men nog om det.

Under påsken hann vi även med att bjuda in ett gäng föräldrar och barn
från sajten familjeliv på glassfika. Det var jättemysigt (och SÅ enkelt)!!
Bara att köpa hem lite strössel, sås och maränger.
Skiva upp några bananer och ställa fram glassen lagom till gästerna kom!

Jag fick snabbt fler läsare och fler svar än vad jag har kunnat ana...

Några skrev/skriver kommentarer direkt på bloggen.

Andra skickar sms eller längre, personliga mejl.

Och jag uppskattar det så mycket! Alltihop!

Att ni tar er tid att läsa och att kommentera det jag skriver.

Att ni skickar frågor och berättar Era historier.

Och att ni talar om att ni finns där för mig (för oss).

Jag vet att jag inte har skrivit några svar. Inte till någon.

Fast jag vill. Det är min intention att göra det inom en snar framtid!

Har bara inte orkat ännu...

Mitt mål är för tillfället att få bloggen att handla om nutid.

Men så snart jag har kommit ikapp ska jag ta itu med mejlen :-)

Lovar!

Nu börjar jag ta mig upp ur sängen, ut i ljuset igen.

Jag blir medveten om att jag varit frånvarande i flera veckor.

Ja, rent fysiskt har man såklart kunnat hitta mig i inne

i sovrummet nerkrupen under ett tjockt duntäcke. 

Men mentalt har jag varit någon helt annanstans.

Nu kör jag Lova till dagis varje morgon.

Hämtar henne varje eftermiddag.

Och orkar vara med henne. Vi pusslar, målar, fikar.

Vi har helt enkelt en fungerande vardag igen!

Jag har massor med sms på min mobil och fler mejl än jag

orkar gå igenom som väntar i min inkorg.

Får så dåligt samvete. För det har inte varit min mening att

strunta i någon. Eller att göra någon orolig.

Men trots att jag mår bättre, så orkar jag inte svara på alla dessa

meddelanden. Jag skapar en blogg istället och börjar berätta där.

Sen skickar jag ut ett mejl till både familj och vänner med

en länk till bloggen...

Jag vet inte om jag vaknar på morgonen måndagen den 9 mars.

Jag kommer inte ihåg.

Det går tre hela veckor, dom bara försvinner. Jag vet ingenting.

Förstår ingenting. Märker ingenting. 

Jag antar att David måste ha varit hemma från jobbet.

Någon måste ju ha tagit hand om Lova... Men jag minns inte.

Det skrämmer mig. Det är obehagligt och det gör mig rädd.

I tre hela veckor har jag varit så frånvarande att jag inte ens

kan komma ihåg att David har varit hemma.

Jag kommer ihåg tre saker från de här veckorna.

1. Lova gråter. Jag tror hon grät ofta.

    Stod utanför sovrumsdörren och ville vara med mamma.

    Ibland stod hon vid sängen. Klappade på mig.

    Försökte stoppa in godis i min mun. Jag längtade efter henne.
    Att få krama henne. Men jag orkade inte.

2. Jag ska säga mitt namn någonstans i något sammanhang.

    Antagligen på sjukhuset.

   Så många andra ställen var jag inte på under dessa veckor.

   Och jag kommer inte ihåg det. Jag har glömt vad jag heter...

3. Mamma hälsar på och vi ska åka och handla.

   Jag köper kattmat till Ester och nya skor till Lova.

Dessa minnen är allt jag har.

Det är allt jag minns av dessa tre veckor i mars.

När David nämnde att han var hemma från jobbet i tre veckor

trodde jag att han skämtade med mig.

Jag hade ingen aning om det...

Jag kan fortfarande inte förstå hur tre veckor av mitt liv obemärkt bara försvunnit.

Det var under dessa veckor jag inte svarade i telefon, på mail eller sms.

Och det var när jag insåg att jag varit totalt otillgänglig och att många blivit oroliga
som jag bestämde mig för att det var dags att berätta.

- Dags att börja skriva den här bloggen.

Hela dagen mår jag hemskt och lämnar knappt sängen.

Det är tur att det är lördag så David är hemma och kan ta hand om Lova.

Dagen efter är jag inte lika svullen längre.

Fem kilo har försvunnit över natten och jag känner mig mycket lättare. 

Men mår lika dåligt ändå. Jag är yr, illamående och väldigt, väldigt trött.

Hur det ska gå kommande vecka när jag måste ta hand
om Lova själv kan jag inte i min vildaste fantasi förstå...