remiss.blogg.se

Drömmar kan verkligen te sig konstiga ibland. Att drömma om att vara en åskådare till sig egen begravning till exempel. Har förstått att det är en ganska vanlig dröm. Även jag har haft den. Ska man se till drömtydning och dolda budskap finns hur mycket som helst att finna om detta. Nu tror jag inte drömmar ger oss föraningar om framtiden - inte annat än att de kan visa på undantryckta känslor. Önskningar, ilska och annat som i verkliga livet sedan tar sig uttryck. Inte sällan så är drömmarna när de går att minnas tydligt väldigt underliga, med ologiska inslag. 

Ibland drömmer jag väldigt realistiskt. De drömmarna är svåra att ställa om från när man väl vaknat tycker jag. Det blir liksom en osäkerhet kring var jag befinner mig. Vad som faktiskt är verkligt. Känslan från drömmen sitter kvar och jag kan likväl vakna i ett lyckorus som fullkomligt förtvivlad. I morse vaknade jag helt kallsvettig. Jag drömde om något som var så ångestladdat att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Men på något sätt lyckades jag vända drömmen till att få ett helt annat slut. Det blev till något fint. Ett sådant där önsketänkande av bästa slag. Bara för att sedan (även det i drömmen) få en påminnelse om att "det här är en bara en glimt av vad som skulle kunna vara". Det var en dröm, i drömmen. Som jag vaknade i från och landade i den ursprungliga drömmen full av ångest och smärta. Och sedan vaknade jag på riktigt. Famlade efter vad som var verkligt och vad som var dröm. När det klarnade lite och jag insåg att drömmen var en dröm blev jag lättad. Men när jag insåg att även drömmen i drömmen bara var en dröm så ville jag inte längre vakna. 

Jag skyndade till kontoret. Att omge mig med andra är bästa sättet att sluta...inte tänka såklart, men att känna det jag inte vill känna. Jag sitter på mitt eget lilla kontor och skriver, men det är skönt bara att veta att jag har folk i rummen bredvid. 

 

Jag har varit iväg (för) mycket den senaste veckan och jag vet att katterna kommer uppskatta att jag har en helg hemma med dem. Fick en delvis sorgsen, delvis anklagande blick när jag gav mig iväg i morse. De saknar sina barn också, det är tydligt. Men i nästa vecka så är vi samlade igen. 
Egentligen skulle jag ut med en vän i kväll, men han valde att gå på dejt istället. Svikare! Skämt åsido, klart jag förstår den prioriteringen 😊 Och jag behöver lite mer av mitt eget sällskap några dagar.

Har mycket jag behöver fundera kring, skriva om och försöka få rätsida på. Drar mig lite för det, men vet att på sikt så är det ett måste att sitta still (som den fantastiska psykolog jag hade en gång i tiden sa till mig). Funderar på om jag ska göra en lista över ämnen att skriva om. Kanske även skriva och schemalägga. Som det är nu försöker jag hålla bloggen hyfsat uppdaterad. Men någon struktur kan jag inte påstå att det finns. Tänker ofta "det skriver jag om nästa gång", sen försvinner det helt. 

P.S Som vanligt publicerar jag inte era kommentarer, så kom gärna med förslag eller påminn mig om sådant jag sagt att jag ska berätta om, men har glömt! 

Så fort jag kommer hem överväldigas jag ändå av känslan av ensamhet. Inte för att jag ogillar att vara själv hemma. Eller behöver mer social kontakt än den jag har. Men för att jag åter slås av att jag är annorlunda. Svår att förstå sig på. Och har svårt att förstå mig på andra.

Jag har alltid haft bra detaljminne. Det var en styrka när jag arbetade som reporter. Att minnas citat, fånga känslan och innebörden. Kunna återge på ett sätt som ofta innebar mycket positivt feedback från den jag intervjuat. (Däremot lyckas jag tappa bort min mobil 17 gånger per dag och låsa in mina nycklar på kontoret med jämna mellanrum. Men det är en annan sak, mer tankspriddhet än dåligt minne). 

Mitt minne gör att saker etsar sig fast. Datum och detaljer jag "borde" ha glömt för länge sen. Platser, dofter, musik som jag kan minnas exakt var jag hörde första gången. Vad jag hade på mig när jag såg en viss film. Hur det luktade i rummet. Det kan vara häftigt att minnas så detaljrikt. Som dockan jag fick när jag fyllde 4 år. Var paketet stod när jag hittade det. Hur hon såg ut, vad hon hade för kläder, hur hon luktade. Och den överväldigande känslan över att få något så fint! 

Men det gör det också svårt emellanåt. Att minnas så starkt. Att så många platser är förknippade med personer och känslor. Situationer jag önskar kunde vara lite dimmigare, lite mindre tydliga för mitt inre. Det kan vara tungt att höra en låt och minnas precis när den fick betydelse för mig. Hur allt var och kändes då. Och hur mycket som låg framför mig i livet. Så mycket förhoppningar och drömmar om framtiden.

Passerar ett gathörn och minns sista gången. Vi, där och då. Ibland har jag känt mig sedd på riktigt i mina relationer. Inte ofta, men det har hänt. Det var ett sådant tillfälle. Han höll om mig hårt och fångade upp min känsla. Sa att han visste att jag kände mig ensam. Men att jag inte var det. Att jag aldrig skulle behöva vara det mer. Sedan lämnade han. Och efter det blev ensamheten inom mig större än någonsin förr. För hur jag än försöker så kan jag inte ta mig loss från det minnet. Skaka det av mig när jag kör förbi.

Kan inte glömma känslan av hans armar runt mig, hans doft, hans ord och den korta stund av trygghet, lugn och övertygelse om att allt skulle bli bra som infann sig. Hela mitt väsen vill tillbaka till det. Lätt fånget, lätt förgånget. Och även motsatsen antar jag. 

En känsla, en mental plats som för mig är svårt och ovanlig att uppnå blir också svår att kunna lämna. Även om den bara finns kvar som ett minne. 

Förra helgen var jag förresten uppe i min hemstad. Träffade en vän och berättade om utredningen jag gjort. En del av det hon inflikade gjorde riktigt ont. Inte som i att hon avsiktligt ville göra mig ledsen, absolut inte! Men det nyanserade vissa sidor hos mig som var jobbiga att höra. Som jag behöver hantera. Kan jag inte förändra, så måste jag hitta sätt att kommunicera dem på. Mer om det en annan dag, för jag har fortfarande inte återgått till arbetet efter lunch…Och klockan är nu 19:14 😱

Varje gång!! Fatta att det är utmattande att bara alls leva med att detta ständiga "övertänkande". Eller…gör alla så?! Jag brukade tro det, men har börjat förstå att de flesta inte tänker så? #noclue #idontunderstandotherpeople 

Nu låter det som att jag har något jag hade behövt hantera men väljer att fly ifrån. Så är det inte. Inte vad jag vet i alla fall... 

Men min hjärna misstänker nog det. Den ser ett mönster från förr och tycker därmed att det vore dumt att stanna upp och riskera att behöva konfrontera livet och börja må dåligt nu igen efter flera bra dagar på rad. 

Jag skulle kanske hinna ha lite ångest eller ägna mig åt deppiga tankar om jag saktar ner. Det har den (min hjärna) rätt i. Men det är något jag behöver kunna hantera isf. Och inte genom att skjuta ifrån mig det. (Will for sure bite my ass later in that case. Been there, done that). Ser också mer och mer mönster i förhållande till hormoner, även om det är långt ifrån den enda orsaken till min ångest, deppighet och mina humörsvängningar. 

Nu sitter jag i alla fall på ett tåg och tänker på att det är fjärde gången jag åker kollektivt bara den senaste veckan! Jag som aldrig väljer buss/tåg framför bil annars. Och att jag som de senaste fem åren kanske druckit alkohol totalt tio gånger, nu är uppe i det antalet på…knappt tre månader? 

(Fortfarande inte några stora mängder eller särskilt ofta jämfört med hur de flesta lever. Men en markant förändring för mig). 

Som med det mesta i livet är jag en periodare. Det är kul ett tag, sedan tröttnar jag. Mat, godis, hobbys, träning, tv-program osv. 

Det jag står fast vid är mitt livselixir, Cola Zero. Och katter. Och människor. De är aldrig tillfälliga. Inte för mig/inte om jag får välja. Det är mina tre konstanta kärlekar i livet. 

Musik och litteratur är också viktigt. Mitt eget skrivande. Naturens skönhet. Havet. Men dessa är mer flyktiga. Byter form och känsla. Likväl viktiga. Oumbärliga i sin omformlighet tror jag.

Att skratta tillsammans med dig. Det var det finaste jag kunde få. Det var verklig och okonstlad lycka. 

Igår…dvs i natt (!) kom jag hem vid strax innan 02. Orkade egentligen inte umgås med någon efter en vecka med barn, familj, vänner och påskfirande. Men tänkte att en film och en pratstund ska jag väl fixa. Plötsligt var klockan nästan ett. Och jag hade jobb att förbereda inför idag.

Dessa sena (vardags)kvällar får inte bli en vana. Vilket jag iofs inte tror är en risk. Särskilt inte med tanke på hur nöjd jag är med min inbokade tvättdag - trots att det är fredag. 

Samtidigt så behöver jag komma ut ibland. Träffa vänner, prata, skratta, bara få vara, leva lite ibland. Och jag vill ju ta bättre hand om mina relationer. Visa att jag prioriterar att träffa de jag bryr mig om. Det kommer aldrig bli varje dag, varje helg eller ens varannan. Men lite oftare än en gång i halvåret vet jag att jag klarar och faktiskt mår rätt så bra av. Och att ha vänner som förstår hur mitt mående och min ork fungerar - som finns kvar när jag kravlar mig ut ur min bubbla och som är okej med att vi inte ses eller hörs på nån månad. Det är vänner jag vill vara rädd om.

Det är jävligt skönt att själv veta hur jag fungerar, kunna förmedla det och sedan känna att jag faktiskt tar ansvar i det. Jag kommunicerar mitt sätt att vara samt mina behov och lyssnar också in andras. Sedan kan vi (oftast) mötas i det utan att någon känner sig bortglömd, åsidosatt eller blir sårad. 

Ibland går det inte. T ex om man har så olika behov av kontakt att ena parten måste kompromissa så till den grad att nästan allt umgänge känns som mer av en belastning än något kul och givande. 

Men oftast har jag märkt att om man bara tydligt både förklarar och lyssnar på varandra så blir det inga problem. 

Från det enda till det andra. Gårdagens film var Terminator Dark fate. Såg bara halva eftersom vi sedan pausade för att prata - och fastnade i samtal om den nedmonterade välfärden. Har mao också en halv film att se klart i kväll. Fullt tillräcklig sysselsättning tycker jag. Och så har jag ju såklart mina små prinsar också att gosa med! 

     

Långt ifrån ensam. Om kampen för att förstå och få hjälp. Men också om att se det vackra i det lilla och skita fullständigt i vad folk tycker om att jag går till tvättstugan i morgonrock. 

https://www.dn.se/ledare/isobel-hadley-kamptz-vi-flickor-larde-oss-att-fejka-darfor-sag-ingen-vara-funktionshinder/

220419.

Nu är artikeln tyvärr låst fick jag meddelande om. (Tack för att ni är så uppmärksamma)! Ingressen är väldigt missvisande för innehållet skulle jag säga. Texten handlar inte alls om priviligierade män för 50 år sedan. Utan om i korta drag svårigheten att få en diagnos som barn, särskilt som flicka. Och ännu mer om man är som minst normalbegåvad, lugn och snäll. Hur det som i själva verket borde klassats som nfp missas och tolkas som utanförskap pga av andra orsaker i ung ålder. För att senare i livet diagnostiseras som tex ångest, depression eller även bipolaritet. När dessa egentligen i flera fall är symptom på något annat = oupptäckt npf. (Som man vet att det inte är lätt att leva med i det samhälle vi byggt upp. Och som utan diagnos och förståelse finns stor risk leder till just ångest och depression). 

I år blandades glädjen över att ha barnen och att få åka upp till familjen med känslor av sorg, besvikelse, ilska, frågor och tvivel. En klump i halsen och tårar som blinkas bort. Djupa andetag i försök att byta fokus. Så vansinnigt mycket ångest av värsta slaget. 

I fjol blev det ovanligt enkla påskägg och inget direkt firande. I den verklighet som var då försökte vi nog alla bara hålla oss över ytan. Efter ett par månader av så mycket jobbiga händelser så förstår jag inte hur vi ändå klarade av att fortsätta leva någorlunda normalt. Hur en vardag alls var möjlig. 

Jag påminns om min egen litenhet. Det är lätt att vara bra för varann, ha goda relationer när livet går bra, eller åtminstone…flyter på. Men när sjukdom, olyckor, dödsfall och allt bara rasar över en. Då blir det svårt. Inte omöjligt, men jävligt svårt. Att fortsätta orka. Inte bara med sig själv och sitt. Utan också med varandra. Orka lyssna, stötta, trösta. Egentligen inte mer än bara finnas där. Men till och med det kan bli övermäktigt. (Uppenbarligen). 

Det gör så ont i mig. Att jag inte räckte till. Inte var nog. Inte tillräckligt bra. Jag orkade inte. Orkade ingenting mer. Ville bara bort. Försvinna. Få en paus från allt. Men jag älskade. Av hela mitt hjärta och min själ så visste jag att jag var med rätt person. I sällskap av andra rätt personer. Vi var ett vi. Och jag kunde inte tänka mig något annat. Det skulle bli lugnare igen runt omkring. Glädjen skulle hitta tillbaka. Och det fanns så mycket kärlek. Mellan oss alla, åt alla håll. 

Jag hade kanske fel. Eller…det hade jag ju. Delar av det som blev sen har jag inte berättat för någon. För det är så fullkomligt idiotiskt, naivt och också så väldigt uppenbart att jag inte lever i den värld de flesta andra befinner sig i, utan i en fantasi. I en dröm och en önskan om att vara så mycket viktigare än jag är. 

Jag vill så gärna ha trygghet. Få bli sedd och vara viktig på riktigt för någon. Säg "Du är sjukt jobbig, frustrerande, kan bli läskigt arg och vara jävligt orättvis, dum och elak, om det är så. Bara lägg till "Men jag älskar dig ändå och ska ingenstans".

För jag vet ju allt det där första. Jag påminner mig själv om hur fel jag gör och hur fel jag är dagligen. Och jag kan ta det. Så länge jag vet att jag fortfarande är älskad för allt det där andra som jag också är. 

Jag vill ha lojalitet. Densamma som jag ger. Det kanske inte är tydligt för andra… Men jag lämnar inte. Jag överger aldrig. Ger inte upp. Och slutar inte älska förrän jag måste. 

På sätt och vis är det enkelt. Precis som med barnen. Kärleken är självklar. Uppbyggd av allt jag vet om en person. I det står jag stadigare än i något annat. Har jag tagit din hand släpper jag den inte. Orkar jag inte dra upp dig så faller vi tillsammans. 

Enkelt. För en gångs skull. 

Av det som framkom vid utredningen alltså och som jag lovat berätta mer om. 

En intressant sak (tycker jag) är att jag alltid sett mig som tydlig. Men att vara tydlig i det man säger och samtidigt ha ett kroppsspråk som avviker… Det gör mottagaren osäker. Människor över lag tenderar väga in mer i kroppsspråk, gester och genom ögonkontakt än i just det som uttrycks i ord. 

Så jag inser ju - jag är inte konsekvent tydlig för andra. För jag använder kroppsspråk i stor skala för att avleda, i liten skala för skärma av och ögonkontakt - den undviker jag helst i den mån det går. Men på "ett mycket subtilt och skickligt upparbetat sätt för att inte framstå som besvärad eller avvikande". Fler ord från utredningen som jag vet att det ligger något i. Och som jag förstår antagligen orsakat en del svårigheter genom åren i samspelet med andra. 

En annan sak, på samma linje är min tro på att jag är bra på att läsa av och känna in andra. 

Jag är bra på att känna in. Fånga upp och läsa av stämningen. Det är inte detsamma som att läsa någon annans kroppsspråk och uttryck. 

Det är någon jag inte ens reflekterat över tidigare. Nästa blir lite chockad när jag förstår det. Hur fel jag haft som tänkt att det är en och samma sak. 

Tröttheten? Oförmågan att orka 9-17 varje vardag? Behovet av vila efter bara några timmar i taget? Det tar energi för mig att försöka tolka, omvandla och hantera sådant som för de flesta är relativt enkelt. Samtidigt så fick jag bekräftat det jag alltid själv tänkt. Att jag kompenserar genom att när jag väl har fyllt på med energi vara både effektiv, snabb, kreativ och vass. "Begåvning och snabbhet i tanken betydligt över medel". 

Har ingenting med texten ovan att göra. Men händer mig rätt ofta 🙈;

Försöker förklara. Känslor först, jag vill se och uppleva en attraktiv personlighet. Sedan kanske en fysisk attraktion kan uppstå. 

Jag VET allt det där om biologi och drifter, om artens överlevnad och hur jag borde känna.

Men nu gör jag inte det. Det är en jävla massa med mig som inte är som det borde vara enligt normen. Jag är lite frustrerad över det ibland. Men oftast ändå okej. Mer andra som verkar ha svårt för det. 

 

Jag är medveten om att jag inte har berättat om vad min utredning visade. Har behövt fundera och smälta det lite själv först. Hur väntat det än var; Högfungerande autism. Mycket är sådant jag har lärt mig hantera. Som min känslighet för beröring och ogillandet av kläder. Sedan har vi kaoset som uppstår när något inte blir som jag tänkt mig… Det sistnämnda blir svårt för andra också. Att min värld rasar och jag kan drunkna i känslor av förtvivlan, ångest och panik över ett försenat tåg eller en inställd middag. 

 

Det är ändå så tydliga utmaningar att min (närmsta) omgivning i stort lärt sig hantera det. Och förstå att det inte handlar om dem. Även i de fall jag inte kunnat förklara eller sätta ord på vad som sker i mig. Vilket är skönt nu i efterhand att få bekräftat. Att de inte tagit eller tar det personligt. 

I det läget upplevs jag som kall och hård. Frånvarande på ett väldigt kyligt och avvisade sätt. Så står det i utredningen. Och det är såklart inte kul att läsa. Men det är vad mina nära har vittnat om. Och jag förstår det faktiskt. Det är en sida av mig som varken jag eller någon annan inte riktigt kan nå. Som att när det blir för mycket så stängs alla känslor av. Då existerar bara en överlevnadsversion av mig, som har som mål stöta bort alla runt mig för att få luft.

Jag vet inte om det går att "jobba bort". Antar att det främst handlar om att förstå och förmedla till andra att nu är det inte läge att pusha någonting. 

Andra saker som kom upp hade jag inte själv tänkt på, även om de känns igen när jag läser den sammanfattade utredningen. Ska skriva mer om det om någon/några dagar. Nu behöver jag den energi jag har kvar för dagen till att jobba någon timme till. 

Det är ett väldigt underligt uttryck. Första gången jag stötte på det var i boken "Miranda och pärlhalsbandet". Serien om Miranda var några av mina favoritböcker som liten och jag läste dem om och om igen.

 

Gårdagen blev lite mer av en helkväll än jag hade tänkt mig. Så idag är det lugn med katterna som gäller. Tid att fundera på allt och inget. Skriva lite påskhälsningar. Och började med anledning av hälsningarna tänka på det där uttrycket "pärlor för svin"...

Jag tycker om att ge. Oftast ger det mig större glädje än att själv få, om jag väljer rätt gåva och får se en genuin glädje hos mottagaren. 

Sista minuten, något jag själv skulle vilja ha eller något praktiskt går i de flesta fall bort. Det ska ta tid, krävas eftertanke, utforskning och jag vill verkligen visa "du finns med mig i så mycket av allt jag gör, du är värd min tid, min ansträngning och det här tror jag hade gjort dig glad". I vuxen ålder så kan det ofta bli dyrare saker/resor/upplevelser. (Men priset spelar egentligen ingen roll. Så länge jag har råd så väljer jag att det får kosta). 


Det jag vill komma till är att när mottagaren inte bara ser att det är "en ballong", utan förstår hur unikt anpassad varje detalj i gåvan är - det är vad jag vill uppnå. 

Ett exempel på det är min systerson. Den klokaste och snällaste lille pojke jag vet. (Som för övrigt senast vi sågs noga instruerade mig i hur hans förstärkare fungerar). 
När han fyllde 1 år satte jag ihop en fotobok med bilder från firandet och på hans presenter. Samt lite uppmuntrande och kärleksfulla ord. Han var för liten för att uppskatta den då. Men nu förvarar han den enligt sig själv på "en plats för sina mest värdefulla saker" 😭 

Ett annat är min bästa vän som fick en personlig bok om våra minnen och upplevelser tillsammans. Hon grät när hon fick den. Och sedan ytterligare 20 minuter i ett telefonsvar när hon hade läst den och upprepade att hon aldrig hade fått något så personligt eller fint förut. Hur ingen någonsin hade lagt så mycket tid på något till just henne. (Vilket fick mig också att gråta). 

Den responsen gör att det varit värt varenda sekund, varenda krona (i de fall det kostat) och jag skulle göra det tusen gånger om för att framkalla den känslan hos någon jag älskar och vill ska veta och känna det. Och den totala motsatsen - ja, det antar jag kan falla under just det där med  "pärlor åt svin". 

På tal om att lägga ner tid. Jag planerar ibland i lite väl god tid måste jag nog konstatera... I en tidigare relation ville jag ge något speciellt och kollade upp och beställde en liten grej som jag kände att det här är något jag inte förstår mig på - men trodde och hoppades på att det var något som skulle säga allt det där jag ville förmedla. Att jag såg honom, ville uppmuntra den han var och verkligen försökte.
...Det var ju bara det att när den här grejen äntligen anlände efter många månader så fanns inte längre personen kvar i mitt liv. Funderade på vad jag skulle göra med den. Sedan kom Maxi och gnagade i sig ena handens fingrar. Problemet löst 😂

 

 

Jag försöker tro på att det som sker - bra som dåligt har någon slags mening. Ja, inte allt såklart. En del är bara otur, ondska eller för den delen - motsatsen. 

 

Människor korsar ens väg genom livet. Några blir kvar, andra lämnar bestående avtryck. Många passerar mest i periferin. 

 

Ibland medför det insikter och lärdomar. De är är dom jag försöker hålla fast vid. För att utvecklas som person och som medmänniska.

 

För fyra år sedan idag träffade jag den person som jag trodde jag skulle tillbringa resten av mitt liv med. Samtidigt som jag någonstans visste att vi gick händelser i förväg. Vi borde inte ha mötts just då utan först senare. Ett tag tänkte jag att det hade gett oss helt andra förutsättningar. Bättre förutsättningar. Men det vet jag ju faktiskt inte. (Och antagligen hade det inte varit så). 

 

Det finns ändå mycket av värde i det som blev, sådant jag aldrig hade velat vara utan. Trots all smärta det också inneburit. Insikter och lärdomar som fått mig att se både andras och mina egna utmaningar i ett annat ljus. 

Vill fokusera på det positiva och fina. Som Maxi. Att jag tillslut, efter många års övervägande vågade skaffa en katt till i tron att vi var två om det. Men åh, så glad jag är att ha honom!! Visst är det lite krångligt ibland, men kan inte tänka mig livet utan honom! 

Fyra år, på vilka det hunnit hända så mycket. Både i och runt mig. 
Känns som igår och som för en evighet sedan. 
Och båda delarna är okej. Jag behöver inte ha lätt att varken släppa in eller gå vidare.
Även om de flesta runt mig tycker det går för långsamt, så är jag inte ensam om att fungera så. Tror faktiskt att fler egentligen hade behövt ta sig mer tid att läka istället för att stänga av, trycka undan och skynda vidare. Men alla gör på sitt sätt. Och för mig måste det få vara såhär. 

Något jag tänkte var för alltid, måste jag få sörja så länge det behövs. Jag har inte slutat leva, kanske snarare tvärtom. Men saknaden finns med mig. Den sitter i låtar, i tv-program, i platser, i drömmar och i Maxis ögon. Jag vet att den alltid kommer finnas där. Oavsett vad som händer. Det behöver inte vara smärtsamt, ibland kan det…bara vara. Och få vara fint. 

 

 

Jag fick mitt mirakel 💞

Tog min lilla prinsessa till veterinären med ett löfte till barnen att ta hem henne igen, åtminstone för ett ordentligt farväl. Vi förväntade oss det värsta. Det gjorde även veterinären när de såg henne. En knöl i storlek av tennisboll på sidan av buken och tufsig i pälsen. 
Men provsvaren visade på stabila organvärden. Och de vågade därmed behandla henne. Efter några dygn med drän, vätskeersättning och antibiotika möter hon min blick igen. Med en klokhet och ett lugn som jag aldrig har sett hos någon annan katt lät hon mig tvätta både sår och runt/i dränet. Så fullständigt övertygad om att jag gjorde det för hennes skull, för hennes bästa. 

Nu är hon pigg, envis, bestämd och kan alltid äta en guldburk till. Skulle aldrig låta henne lida, men hoppas så på att vi får en sommar till tillsammans. 

Min utredning visade sig förresten bidra till precis det jag önskade. Sett till ärftlighet var det inte minsta tvekan från BUP att utreda dottern. En del av mig förbannar mig själv för att jag inte reagerade redan när hon var spädbarn. En annan del tänker att jag kanske ändå besparat henne 25 års lidande och kämpande för att förstå det som för andra är självklart (och därmed ständigt vara utmattad). 
Jag hoppas det.