remiss.blogg.se

Det har blivit en del kommentarer sen start.

Mycket stöd, uppmuntran och mycket värme!

Jag har också fått en del mindre trevliga kommentarer.

Dom har jag läst, funderat kring, raderat och valt att strunta i.

Men idag fick jag den första kommentaren som
gjorde mig upprörd. Nästan arg.

Fast på ett bra sätt.

En läsare, som är i samma situation som mig skriver

om sina möten med läkare och Försäkringskassan.

Att dom antytt att man som bipolär  aldrig kommer kunna
”komma tillbaka" dvs jobba heltid etc.

Jag blir så j*vla förbannad!!!

Hur kan man ta ifrån någon hoppet, framtidstron och viljan

att ens försöka på det sättet?!

Men jag är tacksam för att han berättade det för mig.

För nu är jag fast besluten att motbevisa det.

Jag tänker inte nöja mig med att jobba 75 %.

Jag tänker inte vara glad om jag orkar leka med min dotter

hälften av veckans dagar.

Jag tänker inte acceptera att må dåligt. Inte en dag!

Jag vill och ska vara 100 %.

Minst.

Och dit kommer jag. En dag. 

Så alla ni som kämpar i motvind just nu:

- Ge inte upp!!!

Från början var det nog främst familj och vänner som läste
den här bloggen.
Men med tiden har det tillkommit andra läsare
Flera med samma eller liknande diagnos som mig.

Och jag läser ofta på deras bloggar med.

Kommentarerna som lämnas värmer.

På något sätt blir det väldigt viktiga relationer,
om än ”bara” över nätet.

Så när någon läsare helst plötsligt försvinner.

Dvs varken kommenterar, mailar eller bloggar själv,

så blir jag lite orolig.

Att han eller hon kanske har en jobbig period. Eller ännu värre...

Men det är val i grund och botten något bra.

Trots allt.

Att vi är många som befinner oss i liknade situationer.

Som bloggar. Och som har funnit varann.

Det finns en förståelse där som ingen annan kan ge.

Och att det även finns en oro för varann är väl ett tecken
på att vi alla funnit nya vänner som bryr sig! :-)

Nytt besök hos Emmy idag.

Jag hade velat prata med henne om självförtroende

respektive självkänsla.

Om det kanske är nåt att jobba med för att börja gilla

sig själv lite mer..?

Men hon var mer inne på att fortsätta på förra veckans ämne.

Om att ta tag i saker och ting. Att ta ansvar.

Få saker gjorda. Och ”städa upp” i sitt liv.

Fundera över vad som är viktigt. vad som betyder något.

Sen pratade vi om all den här ilskan jag känner också.

Vad den betyder. Vad det står för. Om det finns andra sätt...

Det är klart det gör.

Jag måste bara lära mig bemästra den. Så jag hinner tänka efter.

Och sedan handla rationellt istället. På ett sansat sätt.

Jag kan fortfarande inte sova. Och det är så frustrerande!

Jag är inte trött, men jag vet att jag borde vara det.

Natten till idag var jag uppe till halv sex.

Då gjorde jag ett försök att sova trots att tröttheten inte ville infinna sig.

Låg vaken till kvart över åtta på morgonen.

Då somnade jag äntligen och vaknade tre futtiga timmar senare.

Hoppades att en dag full av aktivitet skulle få mig att bli trött till kvällen.

(Särskilt med tanke på hur lite jag sovit natten till idag).

Men inte. Nu sitter jag här igen och klockan närmar sig fyra...

Som jag skrev för ett par dagar sedan så vet jag inte

om det är medicinen eller om jag är i en hypoman fas.

Jag tror nog mest på det första.

För jag är inte sprudlande.

Jag är mest irriterad och har huvudvärk.

Och så tvättar jag. För tredje natten i rad nu.

Inte för att det finns så mycket att tvätta längre...

Det är något jag tycker om att göra när jag mår dåligt.

Tvätta.

Stoppa in i maskinen och plocka ut och hänga upp kläder

som doftar mjukmedel och renhet.

Det ger en hemtrevlig, lugn och mysig känsla. Nästan som nybakta bullar.

Jag gillar att diska också.

Numera har vi diskmaskin, så diskar gör jag inte längre.

Men jag brukade tycka om det. Stå med händerna i det varma vattnet.

Det gav också lugn på något sätt.

Numera duschar jag istället. Varmt, varmt,varmt!

Så det svider och bränner i huden som blir alldeles röd.

Och det känns så bra att jag nog skulle kunna stå där hela dagarna

och bara skölja av mig all ångest.

Klockan är fyra på natten, snart halv fem till och med.

Men jag behöver skriva nu. Får ur mig all sorg och all smärta.

För jag förstår inte vad jag gör för fel..?!

Har en kompis sedan sex år tilbaka. Vi blev vänner ganska snabbt

och konstaterade lika snabbt vi att vi inte var ”varandras typ”.

Vilket kändes skönt. Avslappnat.

Sedan dess har vi haft kontakt i perioder kan man nog säga.

Förra hösten hörde ha av sig. Hade problem med hyran och pengar.

Dum som jag var lånade jag honom några tusen, med ett löfte att få

tillbaka dom om en månad.

Månaden blev till fler månader, som blev till ett år.

Men nu var det bara några hundra kvar att betala tillbaka.

Jag påminnde honom om detta och fick ett löfte om den 22:e.

Men inga pengar. Smsade igen och bad honom föra över dom direkt.

Tillbaka får jag ett argt svar ”Du ska få dina pengar på tisdag.

Sen är vi färdiga med varann. Du kan radera mitt nummer”.

Det gjorde jag. Men han fortsatte höra av sig.

Jag svarade inte.

Idag hade det gått nästan två veckor utan kontakt.

Och det kändes faktiskt okej. Till och med rätt bra.

Sen messar han och frågar varför jag undviker honom,

varför jag är sur och långsint?

Jag svarar att jag inte är varken sur eller långsint.

Han svarar att han vill att jag fixar film och musik till honom.

Att det ”bara är det han behöver mig till just nu”.

Att han numera har höga krav på vad som passar in i hans liv.

(Uppenbarligen inte jag alltså, så länge jag inte kan fixa sånt han vill ha).

Jag ångrar så att jag svarade på det där första sms:et.

För nu är jag indragen igen. I den här relationen som bara gör mig illa.

Som får mig att känna mig värdelös, ful och misslyckad.

Han förtjänar inte mig som vän.

Fast han ser det annorlunda. I hans värld är det jag som är den jobbiga,

den elaka som vill att han ska må dåligt så att jag kan glänsa

med hur bra och lyckad jag är!?!

Jag, som bara är en sliten trasdocka!

Som försökt hjälpa.

Ändå sörjer jag i natt. För jag orkar inte mer.

Jag sörjer honom som han vore död.

Och det kanske just precis det han är för mig nu. 

När ångesten river som värst. Blöder, smärtar.

När allt gör så ont att det blir svårt att andas.

Då är jag ensam. Ensam med mitt mörker. I mitt mörker.

Då finns inget hopp, ingen väg ut.

Det bara regnar och regnar och regnar.

Jag skriver. Orden bara flödar. Jag skriver om allt. Om inget.

Om livet, döden, hat och kärlek.

Som om jag försöker få ut all ångest ur kroppen i form av ord.

Genom hårda, snabba fingertryck på tangenterna på min röda laptop.

Men det fortsätter regna ändå.

Jag har haft sån tur som har hittat till ett ställe,

till människor som faktiskt vill hjälpa mig.

Som inte bara avfärdar mig eller skickar mig vidare.

Jag är så tacksam över det.

För det är inte första gången jag är i kontakt med psykiatrin.

Jag vet hur det brukar fungera...

Och många av er som följer min blogg vet det också alltför väl.

Ni är också där. Kämpar. Varenda j*vla dag!

Vid senaste besöket hos Dr Anders sa han till mig

” Nu prövar vi med Lamotigin ett tag, och hjälper inte det, så ger vi inte upp.

Då finns det något annat som kan hjälpa dig. Du ska må bra.

Vi släpper inte dig förrän vi har hittat rätt...”

Jag vet inte om jag vågar tro på det.

Jag vill, men jag är rädd att den dagen kommer då han kommer säga

”Nu har vi gjort allt vi kan här, nu skickar vi dig vidare”.

Jag vill inte slussas runt inom psyk mer. Jag orkar inte det.

Jag vill ha trygghet.

Komma tillbaka till samma läkare och slippa dra historien

från början ännu en gång...

Jag hoppas det är sant, det Dr Anders säger.

Att dom inte släpper mig förrän jag mår bättre.

På riktigt. Inte bara tillfälligt.

Många har lovat att finnas där. Många har försvunnit.

Pojkvänner och vänner som inte velat mer.

Som sagt åt mig att ta den där kniven, att ta mitt liv.

Att dom varken vill eller orkar längre.

Och jag förstår dom.

Samtidigt är jag rädd.

För en dag kanske det inte längre finns någon alls som orkar.

Då står jag där ensam. Med min ångest som enda sällskap.

Jag vågar inte lita på att någon ska stanna hos mig.

Varför skulle dom göra det?

Vem kan älska någon som mig?

Höjde dosen Lamotrigin igår.

De biverkningar jag haft är främst trötthet och huvudvärk.

Båda delarna har blivit värre i takt med att dosen ökats.

I morse vaknade jag faktiskt utan huvudvärk, men oj,

så trött jag var! Alldeles tung och dåsig.

Somnade snabbt om och vaknade inte förrän vid lunchtid.

Tack och lov att Lova numera är på dagis hela dagarna!

Klockan 17 var jag ändå helt utmattad igen och la mig på

sängen för att vila lite... Vaknade vid 23 och var uppe en kort

stund innan jag återvände till sovrummet igen.

SÅ TRÖTT!

Nej, ingen superångest eller dödslängtan.

Idag känns det faktiskt helt okej igen. Skönt!

Men trött är jag...

Kanelbullens dag till ära satte jag igång

med bullbak vid lunchtid.

Drygt två timmar senare doftade det ljuvligt i hela

lägenheten och inte mindre än 106 bullar låg på gallret

ovanpå spisen!

Som tur var fick vi hjälp att äta upp i alla fall en del av dom!

(Idag ska jag förresten höja dosen Lamotrigin till 100 mg)

Jag sover ganska bra för tillfället. Somnar på ca 30 minuter,

Sover mellan 4-7 timmar och känner mig okej när jag vaknar.

Bortsett från huvudvärken då, som fortfarande är kvar.

Men när jag vaknade idag efter att ha sovit ca 6 timmar, så var jag

både trött, tung, yr och illamående.

Försökte förklara för David och det närmsta jag kunde komma

känslan var det här:

”När man varit vaken länge, kanske sådär 20 timmar och är jättetrött,

och så får man sova, men blir väckt igen efter bara en timme eller två

och måste gå upp. Då kan man känna sig sådär dåsigt trött att man är

yr och mår illa”.

Ungefär så kändes det. Hela dagen.

För att fortsätta funderingarna på det där med vänner ännu ett inlägg...

Jag känner mig ofta väldigt ensam. Att dom som jag anser vara mina

vänner har andra bättre vänner som dom hellre umgås med.

Klart dom har fler vänner, det är inte så jag menar – men jag känner mig

ofta bortvald.

Jag har fått ibland fått höra att det beror på att jag anstränger mig

för mycket. Att det kan tolkas som att jag försöker få ett övertag,

visa att jag är bättre än den andra personen...

Jag har funderat mycket på det. Om det ligger något i det.

Men det är inte så.

Jag har aldrig för avsikt att förminska någon.

Och jag känner faktiskt inte heller att jag ”anstränger” mig.

Jag gör sånt som känns rätt och naturligt för mig att göra.

Och jag vill faktiskt inte ändra på det.

Mina avsiker är ju goda, så varför ska jag sluta vara den jag är

för att en del tolkar det fel?

Ska jag sluta vara snäll, erbjuda min hjälp eller stöd,

eller vad det nu kan handla om av rädsla för att någon ska misstolka det?

Skitdumt ju!

T ex så ÄLSKAR jag att köpa små onödiga saker.

Och det är ännu roligare att få ge bort sakerna sen!

Det är lite pinsamt, men jag har faktiskt en hel garderob full

till bristningsgränsen med presenter. Och kort. Och presentpapper.

Och snören & dyl.

Jag försöker uppmärksamma vad människorna runt omkring mig

tycker om. Vilken sorts godis, en speciell författare eller artist etc.

Och varför ska man bara ge presenter vid födelsedagar eller till jul?

Det finns minst tusen andra lika bra anledningar!

Jag tycker det är kul!

Jag förväntar mig ingenting tillbaka.

Jag hoppas bara att jag prickat rätt och att personen i fråga blir glad.

Så enkelt är det.

Punkt.


(Och nu är jag klar med ämnet för den här gången)!

Som jag skrev om i förgående inlägg, så har jag ett stort behov

av så kallad ”egen tid”.

I relationer får det här konsekvensen att de människor som vill

vara med mig. Som finns där och bryr sig, dom kan jag nästan

stöta bort. Dra mig undan ifrån.

I alla fall dom som är riktigt nära, dagligen.

Jag vill inte göra det, men jag känner att det blir för mycket.

Att jag behöver den där tiden för mig själv.

Antagligen handlar det mycket om att jag inte har något jobb att

gå till för tillfället. Att jag alltid är hemma, hemma, hemma.

Mitt uppe i det som är vårt gemensamma. Mitt, Davids och Lovas.

Det finns inget ”jag” kvar.

Jag vet inte vem jag är längre. Vad jag vill, tycker eller känner.

Exemplet ovan med familjen är en ytterlighet.

Jag fungerar likadant i andra relationer också.

Fast det blir inte lika påtagligt.

Och så tvärtom då såklart. Personer som inte vill vara med mig.

Som inte är måna om att ha kvar mig i sina liv.

Dom blir extremt viktiga att hålla kvar.

Där kan jag lägga massor av energi och tid på att övertyga dom om

att jag visst är en bra vän.

Varför?

Jo, som jag nämnde ovan. Tycker dom inte om mig.

Vill dom inte vara mina vänner, så måste det bero på mig.

Att jag är en hemsk person. Och då måste jag straffa mig själv.

Och så mår jag dåligt för att jag misslyckats med att få relationen

 i fråga att fungera.

Låter ganska enkelt. Logiskt.

Men jag har inte riktigt förstått att jag fungerar såhär i alla relationer.

Mer eller mindre i alla fall.

Bara den insikten, att jag vet om det här,

 gör att jag så smått kan börja agera annorlunda.

Lägga mer tid på dom jag tycker om och som faktiskt vill finnas där.

Och mindre på dom som faktiskt inte är så intresserade.

Lättare sagt än gjort. Men jag jobbar på det!

Idag var det dags för ett nytt besök hos Emmy.

Vi brukar försöka boka in en tid varje måndag förmiddag.

Just nu så pratar vi mycket om relationer till andra människor.

Mycket av det som kommer fram känns som ganska uppenbara

saker, sånt som jag borde veta.

Men det är först när jag säger det högt, till Emmy

som jag kan se mönster i mitt beteende.

Jag är en person som behöver mycket tid för mig själv.

Det har jag alltid varit. Gillat att vara ensam, pyssla med mitt.

Faktiskt behövt den där tiden för mig själv för att må bra.

Samtidigt är jag extremt mån om att duga.

Att vara bra på allt jag gör, att vara omtyckt av alla.

För om andra inte tycker att jag duger, då gör jag antagligen

inte det. Och då måste jag straffa mig själv.

Genom att skära. Eller ta tabletter.

Vad som helst bara jag slipper känna självföraktet.

(Fortsättning på temat kommer :-)

Idag kom en kompis från Göteborg ner.

Hon ska stanna tills imorgon.

Det är bra med sällskap, för då får jag annat att

fokusera på ett tag än hur jag mår.

Och så mår man ju bättre av att umgås med vänner

som man tycker om.

Sånt ger nog alla människor energi, inte bara mig :-)

Hela veckan har jag varit trött.

Och varenda morgon har jag vaknat med huvudvärk.

Biverkning såklart.

Jag mådde precis så när jag först började med Lamotrigin.

Det höll i sig 3-4 dagar, sen blev det bättre.

Nu har det varit så i en vecka, ända sen jag höjde dosen.

Idag var första dagen jag vaknade utan att ha ont :-D

Så jag hoppas på en bra vecka nu

– innan det är dags att höja dosen igen...

Känner mig ful och sliten. Jag ser trött ut.

Mörk under ögonen, som för övrigt har mist sin glans.

Gick upp ca 8 kg av litiumet i våras. Och jag har inte lyckats gå ner dom igen.

Känner mig otymplig och tjock. Byxorna sitter åt i midjan.

Vissa kan jag inte ens ha längre...

Så när vi var och handlade igår och jag skulle hämta blöjor gick jag förbi
hyllan med hårfärg.
Tog ett hastigt beslut att jag behövde pigga upp mig med en ny hårfärg!

Har nog inte färgat håret hemma sen jag var 18 eller nåt...
men som läget är nu har jag inte råd att färga hos frisör.
Så jag valde (med David och Lova som smakråd) ut en plommonfärgad nyans.

Nu sitter jag här med mitt nyfärgade hår som skiftar i mörklila.
Tror jag är rätt nöjd.

Det blev lite lagom stor skillnad. Och känns som en mysig höstfärg :-)

Hoppas på sol imorgon så jag kan gå ut och se om håret glänser
sådär som det kan göra när det är nyfärgat.

Jag behöver få känna mig lite fin!