Gott nytt år!
I år firar mina tjejer nyår med sin pappa, så blir inget gemensamt nyårsfoto. (Kanske borde ta ett i efterhand...)
Saknar dem, men vet att de har det bra och är iväg på äventyr.
Gott nytt år och önskan om ett 2020 fyllt av glädje & goda ting!
Fel värld.
Önskar att jag fungerade mer som alla andra. Att allt var lika enkelt för mig. Då hade jag nog varit lycklig nu.
Tror det någonstans blev fel i sammansättningen av mig. Denna värld är för kall och hård för att jag ska passa in. Jag förstår den liksom inte. Förstår inte andra människor.
För att överleva har jag fått bygga upp en fasad. Ett yttre som säger att jag är stark, klarar allt, reser mig vid varje fall och inte behöver någon eller något. Men det är inte den jag är. Inte den jag vill vara. Och jag kan inte fungera annorlunda hur jag än försöker.
Jag är kanske för naiv och ger för mycket av mig själv. Men hur älskar man annars? Hur är man en varm och öppen person om man samtidigt också ska vara misstänksam och hålla distans? Får inte ihop det.
Hur ska jag orka fortsätta ge mig själv till andra för att sedan kastas bort när de också tröttnat? Jag vill inte vara del i en värld som fungerar så. Det är inte min värld, inte mitt hem. Jag passar inte in.
Tron på en mening.
Jag har alltid trott på att allting har en mening. Det är väl en slags överlevnadsstrategi antar jag... Allting blir så mycket svårare att bära annars. Jag litar väldigt mycket på mitt hjärta och min känsla. Då utgår jag från en positiv kraft
av kärlek tänker jag.
(Hjärnan däremot - den kan vara bra att ha ibland och få "tycka till", men är både lömsk och lurig och verkar dessutom rätt bekväm när det gäller att fastna i vanor och tankemönster).
Ibland måste kanske saker vara svåra för att det ska bli rätt sen. Meningen brukar uppenbara sig i efterhand. Inte som att vi skulle ha ett förutbestämt öde, utan snarare att vi hamnar i situationer där vi genom att våga lyssna inåt
på hjärtat, på de positiva känslorna så leds vi dit vi mår bra av att vara.
Ofta är det nog alldeles för lätt att tysta känslor med logiska argument. Och agera mer utifrån att undvika det som är jobbigt än att främja det som är positivt. Ibland får det konsekvensen att möjligheter faller ifrån
oss. Det är nog oundvikligt. Och ingen större mening att gå runt och ångra. För livet hittar oftast nya vägar eller helt nya ting att erbjuda. Valet är dock alltid vårt.
Så väljer jag att tro att det är. Det gör val lite enklare och ger någon slags mening med livet. Kärleken finns överallt, även i små vardagliga ting. Bara man väljer att se den.
Draken och Star Wars
Igår eftermiddag fick jag en impuls att gå på bio. Efter en snabbkoll på nätet kom jag fram till att se Star Wars: The Rise of Skywalker.
Tänkte att biokänslan kanske skulle kunna tillföra något om inte annat.
Bokade en biljett till kl 10:00 idag.
Min bedårande drake Blue tittade bedjande på mig i morse och ville följa med...
Till saken hör att hans bästa vän Tropher är en stormtrooper. Så vem vore jag att neka honom?!
Tror egentligen att han mest var intresserad av popcornen, men det förnekas bestämt.
Säger inget om varken filmen eller vad vi (eller övriga besökare) tyckte om den. Vill inte riskera att förstöra något för de som har den framför sig.
Folk tittade lite konstigt när jag packade upp kudde, filt och placerade en drake i stolen bredvid mig. Som att VI vore de konstiga i det sammanhanget..!
När vi kom ut drygt 2,5 timme senare sken solen och jag kände mig förvånansvärt lätt inombords. Tillfreds med att vara precis så knäpp och konstig som jag är.
#Loveisstillmyreligion ❤️
Tack för att ni finns!
Flera gånger den senaste tiden har det slagit mig hur lyckligt lottad jag är som har så många runt mig som håller mig uppe över ytan. Som bara finns där. Ibland vill jag prata och då lyssnar ni. Ibland orkar jag inte ens svara på ett sms, men ändå fortsätter ni att finnas, skicka små påminnelser på olika sätt om att jag är viktig.
Jag vet helt uppriktigt inte hur jag hade tagit mig igenom den här hösten utan er!
Samtal, sms, bilder och foton på telefonen. Uppmuntrande brev, kort och presenter med posten. Blombud och besök (varav ett en hel helg).
Jag är så tacksam att ni finns!
Still loving you
Scorpions - Crazy World.
En av de fyra LP-skrivor jag ägde som 10-åring. Den spelades flitigt i vårt vardagsrum (oftast med kravet att ha hörlurar på), fram tills dess att en cd-spelare flyttade in på mitt rum och allt förändrades.
En av de fyra LP-skrivor jag ägde som 10-åring. Den spelades flitigt i vårt vardagsrum (oftast med kravet att ha hörlurar på), fram tills dess att en cd-spelare flyttade in på mitt rum och allt förändrades.
Än idag väcker Scorpions känslor hos mig när någon av deras låtar dyker upp på radio.
Lite nostalgiskt sådär, med minnen från en tid då hela livet låg framför mig.
Omslaget fångar faktiskt den känslan rätt bra...
En annan låt, från en tidigare platta som jag upptäckte först senare, men som jag hör
inom mig just nu är "Still loving you",
Lite nostalgiskt sådär, med minnen från en tid då hela livet låg framför mig.
Omslaget fångar faktiskt den känslan rätt bra...
En annan låt, från en tidigare platta som jag upptäckte först senare, men som jag hör
inom mig just nu är "Still loving you",
Stress, hjärnan, relationer och hälsa
Idag var jag (tillsammans med nästan alla kollegorna på kontoret) på en konferens i Malmö.
Temat var stress och psykisk hälsa.
Föreläste gjorde bland annat Anders Hansen.
Inga revolutionerande nya rön direkt, men konstaterade ändå under pausen (ihop med en av kollegorna) att ALLA borde ha fått ta del av denna förmiddag. Att vi önskade att alla vi känner varit med.
För mitt i allt det självklara, sånt som de flesta redan vet och förstår, men lätt glömmer bort i vardagsstressen - så uppstod tillfällen av insikt.
Om tiden, om livet och vad som är värt något. Egentligen. Frågor att fundera på var och en för sig.
Och allt mynnade ut i samma sak. Vikten av relationer. Riktiga relationer, fysiska möten. Vårt behov av varandra som de flockdjur vi människor är. Vilket är en ren överlevnadsinstinkt. För tillsammans är vi starkare.
Till och med huden är uppbyggd med receptorer som kopplas till hjärnan på ett sätt som gör att vi behöver ömhet i form av fysisk beröring för att må bra ❤️
Here we go again.
Måndag morgon. Rusningstrafik.
Jag sitter på bussen.
Börjar kännas som en (mindre kul) vana.
Snart uppe vid sjukhuset och efter idag är jag om allt går vägen i alla fall halvvägs genom behandlingar och operationer.
På något sätt har jag funnit strategier för att ta mig igenom det här själv. Första gången var svårast. Behandlingen i sig var hemsk. Paniken som slog till emellanåt då jag bara ville slita mig loss och springa härifrån.
Sedan började jag påminna mig om att andas. Hittar sätt att hantera mina tankar och känslor.
Har ett hjärta från honom runt halsen. Trycker det hårt mellan tumme och pekfinger. Tänker att kärleken måste ha funnits där en gång. Och det ger på något sätt ett lugn. Sorgligt och patetiskt kanske. Att hålla fast vid det. Men jag vet inte vad annat jag kan göra just nu. Behöver få känslan av att inte vara ensam.
Femtioelva steg i förväg.
Jag brukar vara bra på att inte förstora upp saker och ting.
Det är nog så jag tagit mig igenom alla bakslag när det gäller min hälsa.
Oavsett vad det rört sig om och hur oroliga läkarna och min omgivning varit,
så har jag tagit det med ro. Förvissad om att det kommer gå bra. Min känsla har
sagt mig så och jag har varit trygg i det. Men sen här gången var det annorlunda.
Det blev mycket på en gång. Och ögonen...det är min skräck. För mitt inre såg jag
hur jag förlorade synen, hur mitt körkort drogs in, hur jag var tvungen att sälja bilen,
hur barnen inte skulle kunna få skjuts till aktiviteter och hem sena kvällar, hur de skulle
ha det bättre hos sin pappa och hur jag helt plötsligt skulle sitta här ensam.
Helt överflödig och oönskad överallt.
Jag vet att jag går händelserna långt i förväg och målar upp ett senario som förmodligen
aldrig kommer bli. Men det hjälper föga när jag vaknar klockan 04 varenda natt med
dödsångest och bara gråter och inte kan somna om. Dagarna blir ju inte direkt enklare heller av sömnbristen. Eller av saknaden efter min (fd) älskling. Kanske är jag helt enkelt för trasig för att någon skulle kunna orka med mig? Måste
finna en lösning där jag inte är beroende av att någon annan ska kunna stötta och hjälpa.
Den omedvetet felprogrammerade hjärnan
Det där med att inte vilja be om hjälp och klara allt själv, det verkar vara hög igenkänning
bland mina kvinnliga vänner och bekanta. Att som kvinna ska man vara så behaglig och
omhändertagande. Inte belasta med att vilja ha hjälp med någonting.
En del verkar fungera precis som mig, tacka nej till hjälp och om den fortsätter erbjudas bli irriterade och arga över att känna sig förminskade och okunniga. Medan de flesta ändå kan
ta emot hjälpen, bara de får frågan tillräckligt många gånger och känner sig säkra på att den
som frågar verkligen, verkligen vill. Jättesvårt och också ganska sorgligt.
Min syster berättade härom kvällen hur hon skulle på en kontroll på sjukhuset för ett antal
år sedan. Hon skrev upp det i kalendern hemma och hintade om att hon kände sig orolig inför besöket. Hennes man registrerade det, men sa inte så mycket mer om det och hon bestämde
sig för att inte ta upp det igen. Om han självmant erbjöd sig följa med skulle hon uppskatta det, men om han inte frågade så skulle hon minsann åka själv, ta bussen in.
Så blev det. Hon åkte dit själv och var efteråt ledsen, besviken och arg.
Medan han blev helt ställd när hon exploderade vid hemkomst. Enligt honom så hade han inte
haft en aning om att hon ville att han skulle följa med. Och hade han förstått det så hade han självklart gjort det. Men hon brukade ju aldrig vilja ha honom med och var bestämd med att
klara det mesta själv...
Igenkänningsfaktorn är extrem för mig i det exemplet.
Vilket också bekräftades av min fd sambo tillika barnens pappa.
Han uttryckte det ungefär som att "Jag slutade försöka för du ville aldrig ha min hjälp eller mitt stöd. Och om jag ändå försökte så blev du arg för att det inte blev som du hade tänkt dig".
Inser att det är ett av de beteenden jag måste arbeta mer aktivt med.
För det gör mig ledsen, besviken och arg gång på gång. Samtidigt som det får en partner eller
nära vän att känna sig överflödig och orättvist behandlad.
Mina stora utmaningar har jag tagit mig igenom med hjälp av ett fantastiskt team inom psykiatrin för många år sedan. Men det går alltid att bli bättre och vissa områden kräver ett livslångt arbete för att inte falla tillbaka i tankesätt
och vanor som egentligen inte är av godo.
Hjärnan är fantastisk på många sätt, men baserar ofta sina slutsatser på minnen och eftersträvar det som varit. Utan att väga in om det egentligen är positivt eller negativt för kropp, själ och framtid. Alltså, att till exempel leva med
ständig smärta skapar ett mönster i hjärnan av att det tillståndet är vad som är det "normala". Det är vad som eftersträvas och också det som känns tryggast och lugnast - för det är bekant för hjärnan. Även om det inte alls är något
positivt.
Det gör att det blir alldeles för lätt att falla tillbaka i gamla mönster och låta tidigare beteenden bli en ångestdämpare, istället för att hitta nya sätt att hantera jobbiga situationer.
Ska nog jobba på en lista med nya sätt att reagera och påminnelser till mig själv om att inte falla
tillbaka utan hitta nya sätt.
Det sägs att ingenting av värde fås utan ansträngning. Och det ligger nog någonting i det.
Men ibland vore det skönt att inte behöva kämpa så jäkla hårt för allting.
För min skull.
Jag har svårt att be om hjälp, även när jag behöver den.
Ofta lindar jag nog in behovet i omskrivningar där jag talar om att livet är svårt,
men utan att faktiskt fråga om jag kan få hjälp och stöd. Vill väl tro att det är bättre så
än att fråga rakt upp och ned - för då kanske personen i fråga inte kan med att säga nej.
Ofta lindar jag nog in behovet i omskrivningar där jag talar om att livet är svårt,
men utan att faktiskt fråga om jag kan få hjälp och stöd. Vill väl tro att det är bättre så
än att fråga rakt upp och ned - för då kanske personen i fråga inte kan med att säga nej.
Tänker att om det framgår att något är svårt, då kan den jag pratar med själv avgöra om
hon eller hon vill erbjuda sin hjälp och i så fall med vad och på vilket sätt.
Typ, oj vad jobbigt det låter...vill du att jag förmedlar kontakt med min elektriker/hjälper dig
måla om i hallen/ringer i kväll om du behöver prata? Eller vad man nu kan tänkas kunna och
vilja bidra med.
Nio av tio gånger skulle jag tacka nej till erbjudandet. För jag mår bra av att klara mig själv.
Det stärker mig att våga och kunna styra upp saker på egen hand. Jag vill mest bara ha frågan.
Känna att omtanken finns och att i de fall jag faktiskt tackar ja till hjälpen att någon är villig att
göra något för mig. För min skull.
Kanske är det för luddigt och otydligt. Kanske har jag tackat nej så många gånger att folk inte
ser någon mening med att fråga. Jag vet inte. Men jag blir ändå ledsen och besviken när de
som står mig allra närmast inte tycks se mig. Den ensamheten är så hemsk och förgörande.
Den gör mig arg och cynisk. Samtidigt som jag är medveten om att jag själv bidrar till dessa situationer genom mitt sätt att inte kunna fråga "på riktigt".
Den fiktiva figuren.
Jag vet inte om jag var skicklig på det jag gjorde.
Det kändes inte så, men nu i efterhand så tycker jag ju att någon borde ha reagerat
om jag inte lyckades hålla ihop utåt. Så jag tror jag ändå att min fasad höll hyfsat.
Det får fortfarande mitt inre att vrida sig i smärta när jag tänker på allt jag inte kunde göra,
allt jag inte lyckades förhindra, allt jag inte vågade...
Jag förstår det orimliga i det som var, men ändå känner jag skam över att ha misslyckats.
Över att jag inte lyckades hålla tillräckligt hårt för mina yngre syskons öron, för att jag låtsades
sova och för att mina desperata försök att skada mig själv för att avleda bråken inte fungerade
mer än ytterst tillfälligt.
Jag har pratat om det här med otaliga psykologer.
Alla säger samma sak, jag berör ämnet som om jag pratade om någon annan.
Någon som inte alls berör mig. En fiktiv figur som saknar känslor.
Men jag kan inte känna när jag pratar om det. Jag känner bara när jag skriver.
Sedan fastnar vi där... I samtal om att jag måste känna, hur det känns och inte känns.
Det ger mig ingenting. Absolut noll.
Jag vet vad jag känner, jag kan till och med förstå varför jag känner som jag gör.
Varför vissa beteenden och mönster är svåra att bryta. Vad som är ett inlärt beteende.
Men jag vill inte älta det mer, inte gräva i det. För det ger ingen ny information.
Det som har hänt har hänt. Jag har gått igenom det i mitt huvud många, många gånger.
Jag har varit ledsen, arg och mått dåligt över det. Jag vet att det inte var mitt fel.
Det jag vill ha är konkreta sätt att komma ifrån den inlärda känslan av att behöva bevisa
min rätt att existera. Att förstå hur jag ska kunna uttrycka behov i klartext så att någon,
någon gång faktiskt får en chans att förstå vad jag säger/ber om.
Så jag slipper känna mig missförstådd, oviktig och ignorerad i en fråga jag aldrig ens vågat ställa.
Det kändes inte så, men nu i efterhand så tycker jag ju att någon borde ha reagerat
om jag inte lyckades hålla ihop utåt. Så jag tror jag ändå att min fasad höll hyfsat.
Det får fortfarande mitt inre att vrida sig i smärta när jag tänker på allt jag inte kunde göra,
allt jag inte lyckades förhindra, allt jag inte vågade...
Jag förstår det orimliga i det som var, men ändå känner jag skam över att ha misslyckats.
Över att jag inte lyckades hålla tillräckligt hårt för mina yngre syskons öron, för att jag låtsades
sova och för att mina desperata försök att skada mig själv för att avleda bråken inte fungerade
mer än ytterst tillfälligt.
Jag har pratat om det här med otaliga psykologer.
Alla säger samma sak, jag berör ämnet som om jag pratade om någon annan.
Någon som inte alls berör mig. En fiktiv figur som saknar känslor.
Men jag kan inte känna när jag pratar om det. Jag känner bara när jag skriver.
Sedan fastnar vi där... I samtal om att jag måste känna, hur det känns och inte känns.
Det ger mig ingenting. Absolut noll.
Jag vet vad jag känner, jag kan till och med förstå varför jag känner som jag gör.
Varför vissa beteenden och mönster är svåra att bryta. Vad som är ett inlärt beteende.
Men jag vill inte älta det mer, inte gräva i det. För det ger ingen ny information.
Det som har hänt har hänt. Jag har gått igenom det i mitt huvud många, många gånger.
Jag har varit ledsen, arg och mått dåligt över det. Jag vet att det inte var mitt fel.
Det jag vill ha är konkreta sätt att komma ifrån den inlärda känslan av att behöva bevisa
min rätt att existera. Att förstå hur jag ska kunna uttrycka behov i klartext så att någon,
någon gång faktiskt får en chans att förstå vad jag säger/ber om.
Så jag slipper känna mig missförstådd, oviktig och ignorerad i en fråga jag aldrig ens vågat ställa.
Att vara det man aldrig skulle bli...
För en vecka sedan fick jag lite oväntat besök här nere i Skåne av en barndomsvän.
Vi växte upp tillsammans, lekte affär, började skolan, gick på discon och skrev kärleksbrev.
Inte långt senare (tyvärr) drack vi oss fulla på läskig grön sprit från Danmark och blandade
blod så som bara egenvalda systrar gör.
Sedan, någonstans längst vägen blev vi vuxna på varsitt håll och kontakten blev alltmer
sporadisk... Jag var faktiskt orolig att jag inte skulle känna igen henne nu efter många år.
Men vi hade lika gärna kunnat vara 14 igen om vi bara bytt ut vårt te mot en flaska billigt
rödvin och caféet mot...tja, en trappuppgång någonstans utanför Göteborg.
Tankar och minnen kring det som var förr kom upp till ytan när vi sågs.
Sådant hon mindes som jag hade undvikt att tänka på under många år.
Känslan av att alltid vara i beredskap, alltid vara rädd, vara till lags, inte väcka någon ilska
och att ständigt hitta nya sätt för att avleda när den ändå uppstod.
Jag förstod tidigt att jag inte hade något värde i mig själv. Jag hade ju fel kön för det.
Jag var en bestraffning och en börda vilket blev min kamp att försöka motbevisa.
Jag kunde och skulle klara allt. Jag skulle aldrig belasta någon med mig.
Det blev svårt, inte minst på grund av mina kroniska sjukdomar som debuterade vid
7- respektive 8-års ålder. Men jag lärde mig snabbt att dölja hur jag mådde, förneka in i
det längsta att något var fel. När det inte höll längre var jag tvungen att hitta ett sätt att
kompensera för mina brister. Gottgöra att jag trots allt var den belastning jag aldrig skulle bli.
Att uttala känslor har aldrig varit min starka sida. Att känna dem däremot..!
Så tacksam för språket, för texten. Som ger mig möjlighet att förmedla allt mitt inre.
Vi växte upp tillsammans, lekte affär, började skolan, gick på discon och skrev kärleksbrev.
Inte långt senare (tyvärr) drack vi oss fulla på läskig grön sprit från Danmark och blandade
blod så som bara egenvalda systrar gör.
Sedan, någonstans längst vägen blev vi vuxna på varsitt håll och kontakten blev alltmer
sporadisk... Jag var faktiskt orolig att jag inte skulle känna igen henne nu efter många år.
Men vi hade lika gärna kunnat vara 14 igen om vi bara bytt ut vårt te mot en flaska billigt
rödvin och caféet mot...tja, en trappuppgång någonstans utanför Göteborg.
Tankar och minnen kring det som var förr kom upp till ytan när vi sågs.
Sådant hon mindes som jag hade undvikt att tänka på under många år.
Känslan av att alltid vara i beredskap, alltid vara rädd, vara till lags, inte väcka någon ilska
och att ständigt hitta nya sätt för att avleda när den ändå uppstod.
Jag förstod tidigt att jag inte hade något värde i mig själv. Jag hade ju fel kön för det.
Jag var en bestraffning och en börda vilket blev min kamp att försöka motbevisa.
Jag kunde och skulle klara allt. Jag skulle aldrig belasta någon med mig.
Det blev svårt, inte minst på grund av mina kroniska sjukdomar som debuterade vid
7- respektive 8-års ålder. Men jag lärde mig snabbt att dölja hur jag mådde, förneka in i
det längsta att något var fel. När det inte höll längre var jag tvungen att hitta ett sätt att
kompensera för mina brister. Gottgöra att jag trots allt var den belastning jag aldrig skulle bli.
Att uttala känslor har aldrig varit min starka sida. Att känna dem däremot..!
Så tacksam för språket, för texten. Som ger mig möjlighet att förmedla allt mitt inre.
Ett år...tolv hela månader.
För exakt ett år sedan satt jag på golvet i mitt då ganska tomma vardagsrum. Bland damm och enstaka småprylar. Min fd sambo hade hämtat den sista flyttkartongen och begett sig till sin nya lägenhet med barnen. Tystnaden var öronbedövande. Vad
skulle jag göra nu? Var det här allt? Är det här resten av livet? Tårarna ville inte sluta rinna...
Så knackar det på dörren. Där står min äldsta dotter med en kudde under armen. Det känns konstigt att sova i nya lägenheten, hon vill sova hemma istället om hon får?
Inget kunde ha gjort mig lyckligare i den stunden. Nu var vi ju tillsammans igen.
Det blev en tuff första period. Jag sörjde att barnen numera bara var mina på halvtid. Kunde bryta ihop och gråta över att jag inte fick pussa dem godnatt eller bara av att inte ha dem nära, kunna se och höra dem. Att de inte sov under samma tak
som mig för första gången sedan de blev till.
Som tur var hade jag min fina älskling som hjälpte till att få upp nya möbler, gjorde mig sällskap och såg till att jag inte bara satt hemma ensam och olycklig på julafton eller midsommarafton, dagar då barnen var hos sin
pappa. Han blev min trygghet som höll mig över ytan i den omställningen.
För barnen har det växelvisa boendet varit ganska påfrestande. Särskilt yngsta har blivit extremt känslig för separationer. Värst är det när jag ska gå... Men hennes förtvivlan gör ju såklart ont i oss alla på olika sätt. Hon är fortfarande
bestämd med att hon aldrig kommer vänja sig vid det här...
Idag har vi plockat upp julpyntet (men först efter storstädning till flickornas förtret).
Just den grejen, att julpynta, blir faktiskt andra gången sedan flytten. Massor av saker att baka står på listan, liksom en hel del pyssel.
För mig är det svårt att i år riktigt känna någon glädje inför julen, som annars är min favorithögtid på året. Jag kommer ha barnen detta år, vilket gör mig så glad. Samtidigt som jag undrar om de kanske inte får det bättre hos sin pappa
eftersom jag är så påverkad av min (fd) relation som nyss tog slut. För att inte tala om nyår då jag kommer vara helt ensam för första gången någonsin 😱
Jag är nog överlag en rätt så öppen och social person ute i olika sammanhang. Men har väldigt lite behov av social stimulans utöver det jag får via jobbet. Uppskattar kvällar hemma, bara i mitt eget sällskap. Men just jul och nyår... då är det fint
med sällskap, någon att hålla i handen, ge en julklapp till, äta middag med, pussa på och titta på fyrverkerierna ihop med.
