remiss.blogg.se

Jag älskar dig av varje fiber, varje cell i min kropp. Till djupet, botten av allt som är jag. Så mycket att det gör ont och kväver mig. Men ändå. Oavsett vad. Trots att. Alltid och för resten av tiden. 

Nu börjar den period i mitt arbete som motiverar att jag får lön varje månad. Först på plats och den sista som lämnar kontoret. Fullt fokus på allt som måste göras och att det ska bli rätt och bra.

Så sent som igår kväll tänkte jag att jag har koll på läget. Att i år blir det mindre och mer överskådligt… Idag har det kommit in över 100 nya programpunkter till temaveckan som jag samordnar. Jag är glad, hoppfull och vill samtidigt gråta. Denna helg blir det jobb, jobb och ännu lite mer jobb. 

Det kanske är bra. För det ger mig noll tid över till att tänka på något annat. 

Idag har vi för övrigt tackat av en kollega med fantastiskt god lunch på stan. Jag förstod nog först igår kväll när jag skrev kortet med lyckönskningar. Då kom tårarna. Och idag skrattade och grät vi om vartannat nästan allihopa på kontoret vid eftermiddagsfikat. Oerhört tacksam över mina kollegor och den gemenskap vi har!

Det pratas och skrivs en hel del i samhället om osunda, toxiska relationer. Hur svåra de är att förstå, upptäcka för utomstående samt utmaningen inifrån dvs att sätta gränser eller till och med lämna/avsluta. 

Men nästa utmaning har jag kunnat hitta ganska lite om… Och den är nog så viktig för att inte bara ha tagit steget till en möjlighet till ett annat liv, utan faktiskt också kunna bygga upp det. Arbetet som krävs för att läka, lära om, börja tolka annorlunda, förstå att en höjd röst inte är detsamma som ett slag, att vara oense inte är detsamma som att överges och att sedan våga gå in i något nytt och kunna stå stabilt genom alla stormar som livet oundvikligen (och för alla) medför. 

Människor är flockdjur. Med olika roller bör tilläggas! Jag är av sorten som iakttar, fångar upp, är känslig och inkännande. Märker när något inte stämmer, planerar, pysslar om och förebygger för min flock. 

Idag behövs inte alla de där egenskaperna. Och det kan göra det svårt att vara en utpräglad personlighetstyp av ett slag som samhället inte längre har någon glädje av. 

Japp, nu kom jag ifrån min tråd igen. Men tror ni är vana vid sidospår vid det här laget. 

Tillbaka till där jag hamnade fel…

Relationer är viktiga, men också svåra. Särskilt om man en gång lärt in något som kanske inte är sunt eller rätt. Och att lära om tar tid och kräver både insikt, envishet och mod. 

Jag växte upp och ifrågasatte aldrig det som var. Som de flesta barn antar jag att jag bara utgick från att alla hade det ungefär som mig. Först i vuxen ålder började jag förstå hur mycket det skadat mig att få höra att flickor saknar värde, aldrig ens ha en chans att vara bra nog och att förnekas i sammanhang med andra. Först när jag själv blev förälder förstod jag hur fel det är. Hur helt galet och fullständigt obegripligt det är att värdera något annat än sina barn högst av allt i världen.

Jag har varit arg, ledsen och förtvivlad. Så mycket frågor som jag hade behövt få svar på. Svar jag aldrig kommer att få. Varför var jag inte bra nog? Varför var jag inte värd att älskas och vara stolt över? 

Det har satt djupa spår svåra att överkomma, sår vars ärr alltid kommer skava. Och det är så svårt emellanåt att inte falla tillbaka i tron på att jag aldrig kommer kunna vara bra nog. 

Ändå har jag vågat ha relationer/partners. Inte många kanske bör tilläggas. Och bara en som höll genom både glädje och sorg. Vet inte varför, vad som var framgångsfaktorn i just den relationen. Men tror det spelar in att han aldrig såg mina behov som hot mot honom och hans person. Vilket för övrigt inte var något jag reflekterat över att han alls ens skulle kunna göra... Förrän någon annan påpekade det. Att han antagligen tyckt att jag var krävande, jobbig och helst bara ville slippa mig. Jag funderade mycket kring det och tillslut, ganska nyligen bestämde jag mig för att våga fråga. (Och kunna be om ursäkt om jag hade begränsat honom och gjort livet svårt genom mina behov av förutsägbarhet och tydlighet). Men han intygade att han aldrig känt att det handlade om honom, att jag misstrodde honom eller ville kontrollera något annat än min egen inre oro. 

Det var en enorm lättnad. För jag kände att han var uppriktig. Vad jag behövde få höra det! Åtminstone en tyngd mindre på mina axlar bärandes mitt samvete.

Tror ingen vill bli hatad och illa omtyckt. Förutsatt att man bryr sig och har förmågan att jag känna skuld. Det är det största monstret i min värld numera, att jag ses som en hemsk människa utan att kunna förstå riktigt vad jag gjort för fel. Vaknar ofta med ångest i bröstet, illamående och tvivel på mig själv. Hur undviker jag att göra fel när jag inte vet vad det är jag gör? När det jag tror och verkligen menar som vänlighet blir motsatsen, hur ska jag agera då? 

Önskar att jag sluppit orden som slagits in som spikar och spräckt min själ. Som förändrat mig på djupet. Som gjort mig ännu mer smutsig och ännu fulare än jag var innan. 

Idag bestod eftermiddagen av att irra runt i Malmö i ösregn. När jag äntligen hittade dit jag skulle var jag utöver försenad också genomblöt. Ett bra möte blev det i alla fall. 

Nu har jag precis landat hemma hos mina dunbollar. Öppnat både fönster och balkong och hoppas kunna få in lite sval luft till natten. 

En god vän vill att vi går ut för drinkar i Malmö i kväll. Men jag tror att alkohol är det sista jag behöver nu. Känner mig jättetråkig, men vill bara vara själv. Ligga i soffan och äta chips.

Jag mår inte bra när jag stannar upp. Det är något jag måste ta tag i. Det är så mycket som jag inte bearbetat färdigt. Och när det är tyst runt omkring så dyker de tankarna upp på nytt. Saker jag behöver sluta fred med. Acceptera. Förlåta. Lämna. 

Jag ältar inte det som varit genom att tänka "om bara". För det finns ingen mening med att fundera i banor av vad som kunde ha gjorts annorlunda. Det som har varit, det som redan skett är idag vad det är. 

Vad jag fastnar i är hur jag kan göra annorlunda framöver. Förstå hur jag "borde" ha agerat och kanske lära mig något av det. För att jag ska slippa missförstå det där spelet som de flesta säger sig vara ointresserade av - men spelar ändå. Jag skulle vilja skriva mer om det. Dela med mig av hur jag tänkt när det blivit fel. Kanske finns det någon mer som kan identifiera sig med det. Känna sig lite mindre ensam i sin naiva fantasivärld. Men jag skäms för mycket. Över hur dum jag skulle verka. Eller kanske till och med framstå som att jag hittar på, för ingen kan ju vara fullt så korkad...

Det är varmt och klibbigt och jag är trött. På nästan allting. Fast ändå inte. Jag älskar så många. Jag har så mycket. Och det gör mig trött på mig själv. För att jag inte är kapabel att uppskatta livet i större mån. För att jag inte känner det jag tänker att jag borde känna. 

Jag tillåter enstaka personer och ett litet urval av allt som sagts till mig genom livet definiera mitt värde. Och inte de som älskar mig, inte orden som uttalats med kärlek. Jag minns och känner bara hatet, föraktet, hånfullheten, tomheten, likgiltigheten, de bekräftade lögnerna och allt det där som säger att jag inte duger. Att jag aldrig varit eller kommer att vara bra nog åt någon. 

Jag är inte vacker. Varken utanpå eller inuti. Och mot den tanken slåss jag ständigt. Försöker väja mig, men jag är inte tillräcklig. Inte tillräckligt av något. Inte ens när jag verkligen lagt både hjärta och själ har jag kunnat nå fram. Varit nog. Och det smular sönder mitt inre. Att inte duga. Det är skam. Skuld. Självförakt. Ångest. Förtvivlan. Hopplöshet. Jag skäms över att ha allt och inte vilja ha det. Fast jag vill. Att inte kunna se det. Över att vara så otacksam att jag önskar att varje andetag vore det sista.

Igår spelade Melissa Horn på Malmöfestivalen. Ville så gärna se henne, tänkte göra det. Men kunde när det väl var dags inte finna modet att faktiskt ta mig dit. För fyra år sedan var jag där i publiken. Det var en sån där helt perfekt sommarkväll. Och ändå var det så mycket som blev fel. Sådant jag inte kunnat förmå mig prata om sen, be om ursäkt för. Har skjutit upp det. Tydligen i hela fyra år. Och nu tänker jag att det nog inte spelar någon roll längre. Inte för någon annan än mig själv. 

Idag lyssnar (och sjunger) jag här hemma istället på lite av varje. Och får sällskap av Maxi(!) Han tyckte musik var skrämmande som liten, men har vant sig. Fast enda gången han brukar sätta sig bredvid högtalaren är när det spelas Van Morrison. Har ingen aning om varför?!

Men så idag när jag vred upp volymen så kom han och gosade (!!) och skulle sitta bredvid mig genom såväl "Falla fritt" och "Som jag hade dig förut". 

Älskar texterna till båda. De når in i mitt allra djupaste och jag vet inte längre om de söndrar eller helar mig. Men känslan är mjuk. Den är ömhet, omsorg, längtan, sorg. Allt fint och allt smärtsamt bottnat ur kärlek. 

Sen lyssnar vi på Maxis favorit (som fick bli dagens rubrik). Och gråter lite över Ester. Vi saknar henne så mycket båda två. Och jag tampas på nytt med känslorna av tvivel på om hon visste hur mycket vi älskade henne. Om hon förstod att vi hade velat ha henne för alltid. Att vi inte valde att låta henne lämna oss av några andra skäl än att hon skulle slippa ha ont. 

Saknar barnen också nu. De gick till sin pappa igår kväll. Och efter några timmars ensamhet och lugn kommer saknaden krypandes. Hälften av tiden kommer aldrig vara nog. 

Skiftar fokus och byter till Nirvana. (Maxi ger mig en sur blick och går). Systersonens favoritplatta "Nevermind". Ler för mig själv åt minnet av honom i min bil när han fick välja musik. Trodde han var olycklig, för han satt knäpptyst. Men han var tydligen glad och njöt av resan. Coolaste ungen! 

Fnissar också för mig själv åt minnet av musiklektionen i sjuan när vi skulle skriva egna låtar… Och några av killarna kopierade "Lithium". Klart vår lärare aldrig hade hört den. Han var ju lastgammal, säkert minst 30 år!! 🙈

Fungerar också med musik. (Om ingen ställer frågan). Kan lätt gå igenom hela känsloregistret med hjälp av en varierad spellista. Som idag. 

Nu är semestern slut. Och jag kände mig allt annat än redo att återgå till jobbet i morse. Men så fort jag klev innanför dörren till kontoret så släppte den känslan när mina kollegor blev (iaf verkade) glada att se mig. 

Mycket snack, skratt, kaffe och tramsande (samt nån slags racketsport och ett nästan nedrivet tak). Och lite mindre jobb. Men så får det väl vara första dagen. Behöver jag säga att vår chef inte var på plats? 

Har inte skrivit så mycket om semestern, varken innan eller under den. Att resa är en jätteutmaning för mig. Älskar att planera. Jämföra priser, titta på hotell, undersöka vad det finns för sevärdheter. Boka biljetter, ladda ner kartor och allt möjligt. Men sen…själva resan. Att vara hemifrån, befinna mig på ett ställe där jag inte har koll. Det tar enormt mycket energi. Särskilt när saker och ting inte blir som jag planerat och tänkt mig. Vilket det sällan blir när man reser. Kortslutningen i min hjärna då får mig att tappa allt vad rationalitet och förnuft heter. Ångest som fysiskt känns i hela kroppen och ett kaos av tankar i försök att få grepp om hur jag ska agera. 

Så ja, jag var fruktansvärt orolig inför att resa själv med barnen. Utan någon annan vuxen som skulle kunna styra upp allt om jag inte fixade det. 

Och ja, det blev några kaosartade stunder. (Som jag egentligen tror det blir i alla familjer emellanåt). Men mina barn känner mig. De vet när det är inte är läge att pusha mer. 

Så vi hade en skön vecka tillsammans, som till större delen var mysig och bestod av mycket bad (barnen), god mat, yoghurtglass och helt underbara vyer! 

Jag är nog lite dum. Inte i den något felaktiga bemärkelsen elak och egentligen inte heller i form av att vara ointelligent. Snarare lite oförstående inför sånt som borde vara självklart vid min ålder. 

Naiv/godtrogen kallar mina syskon mig. Hade det inte varit för att det gäller mig själv och ställer till det för mig emellanåt så hade jag nog tyckt det var en rätt fin och älskvärd egenskap. (Sådär som små barn tror att hela världen är god och att alla andra människor vill dem väl).  Riktigt så är det ju inte för mig. Jag är smärtsamt medveten om all den ondska som finns.

Men vissa vardagliga saker i livet blir till insikter som känns överväldigande. Sådant som de flesta andra förstått för länge sen. Men som jag inte riktigt kunnat förstå fullt ut. 

Jag har tex alltid tänkt att det är både viktigare och "finare" (alltså inte som i bättre) att älska andra än att själv bli älskad… Ett visst mått av dålig självkänsla spelar säkert in i det, men mest så är det vad jag kunnat läsa mig till, fått höra och därmed tagit till mig och levt utifrån. 

Tills igår. Och ja, jag känner mig omåttligt dum över att jag först då förstod storheten i att bli älskad.  Vilket jävla privilegium och förtroende det är att få vara någons trygghet, någons lycka och val. Att få se värme i någons blick och känna sig utvald.

Det kräver mod att älska. Och det modet har jag alltid haft. Men inte insikten om att någon faktiskt till fullo skulle kunna älska mig tillbaka. Det är ju liksom…bara jag.

Och jag tänker att kanske är det vad alla klyschor om att älska sig själv härstammar ur. En förståelse för att den man är kan älskas. En acceptans av sig själv, snarare än självkärlek.

Jag vet inget annat än att försöka passa in och vara bra nog. Och jag vet inget annat än att ständigt känna att jag misslyckas. Tror det är en del av mig som är för trasig för att kunna lagas. En del som trampats sönder för så länge sedan och så många gånger igen efter det att jag aldrig kan bli den jag skulle kunnat vara. 

Jag önskar jag var normal.