remiss.blogg.se

En heldag på Kulturen. Många nya intryck och utöver det har jag gårdagen att…typ bearbeta (?)

Tid. Så dyrbar, så lättförgänglig, så långsam, så snabb. Så svårt att fånga och ta tillvara. Den finaste gåvan att ge och få. Någons tid, en del av deras liv. Någon som vill vara med just mig. 

Jag försöker intala mig det alla säger. Slösa inte bort mer tid på någon som inte vill vara med dig. Hitta någon som uppskattar- och är tacksam för varje dag med dig. Det låter så enkelt. Och samtidigt så svårt. Både att styra över känslor och hjärta. Men också att lita på att någon verkligen skulle vilja finnas vid min sida genom allt. Även mina värsta dagar och sämsta sidor. 

Jag vill våga släppa på kontrollen och känna. Men vet inte om jag kan. Kanske ska jag bara fortsätta andas i tomrummet. Fortsätta inte ha bråttom. Och låta mig själv få vila i det. I alla fall ett lite till. 

Det borde för övrigt vara förbjudet att låta sig bli älskad av ett redan skört och svårläkt hjärta som man inte älskar tillbaka. Som man kommer krossa eller vet att man  ens riskerar skada. 

Nä, det är helg. Jag är trött. Det har varit en intensiv vecka. Ska pussa på mina katter och se nåt på tv. Bara ha en kväll för mental återhämtning, så kanske jag vaknar gladare i morgon.  

Kan knappt minnas senast jag hade en helt ledig helg. (Alltså utan en massa arbetsuppgifter som behövde göras för att hinna med). 

Är så glad över mina sammanhang, även om jag också känner mig rätt sliten för tillfället.  

Denna vecka har det bland annat varit lansering av metodmaterial (jag fick sköta mixerbordet) och så har jag även påbörjat en ledarskapsutbildning. Träffade en vän jag inte sett på länge (flera år) över en fika och blev så glad över det han berättade om min betydelse i hans liv. 

Nu blir det en lugn kväll med barnen. Vi ska baka pizza och se på film. Insåg (fick höra av en kollega) att det är lönehelg. Det betyder att jag håller mig långt borta från såväl butiker som diverse restauranger, caféer och uteställen. 

Min nivå av intryck denna vecka är redan alldeles för hög. Och även om jag i det mentala tillståndet jag dragits in i kan flyta med och fortsätta hålla ett högt tempo ett tag till, så desto djupare blir svackan efteråt.

Brukade tänka att jag skulle "ta tillvara på de bra dagarna". Nu har jag börjat inse att om jag inte bromsar i tid - hur kul det jag gör än är i stunden - desto svårare blir det sen att ta sig upp och tillbaka när jag väl kraschar och känner hur trött jag är. För det gör jag ju förr eller senare när jag driver på för hårt. 

Har skrivit SÅ mycket senaste veckan. Men inte lagt ut det. Det är alldeles för rörigt och spretar åt alla håll. Ungefär som jag känner mig just nu. Allting är ett enda stort kaos.

Vill så gärna vara en bra förälder, men jag får inte ihop det. Glömmer och rör till det mesta för tillfället. Och sen vill jag bara gråta för att jag är så misslyckad. Stackars mina barn. 

Ska be dom påminna mig om att ha perspektiv när jag blir upprörd över att saker inte är i en viss ordning. Förklara varför det är viktigt för mig och att det sällan handlar om att dom gör något fel. Och att det är jag som måste jobba på att reagera annorlunda, inte dom som ska anpassa sig. 

Samtidigt så vill jag såklart förmedla vikten av att kunna kompromissa eller kunna göra på ett visst sätt (inom rimliga gränser) för någon annans skull. Vissa människor är viktigare än principer och värda att vara obekväm för. 

Och nej, jag har ingen adhd-diagnos, vilket jag fått frågan om efter senaste inlägget. Jag var tydligen ett gränsfall. Den enda diagnos som de utan tvivel kunde sätta var högfungerande autism. (Men det där med högfungerade betvivlar jag emellanåt). 

Igenkänningen är dock hög i inlägg som detta. Väldigt, väldigt hög! 

Ska i alla fall försöka strukturera upp allt jag skrivit nu och lägga upp det allt eftersom. 

Jag vill så gärna våga. Släppa taget och bara låta vindar och vågor föra mig dit de vill. Men jag är livrädd. För att lita på någon igen. Och börja tro på att det kan vara för alltid den här gången. Vara på riktigt. Mitt hjärta hade inte klarat fler brutala uppbrott.

Kärlek som tar slut går inte att försäkra sig emot. Det förstår jag och det hade jag kunnat hantera och komma över. Om det kommunicerades och fick ta sin tid. Men inte fler svek. Inte mer otrohet, lögner eller att lämnas med orden att vi aldrig var något/hade något på riktigt. Jag vill aldrig mer utsätta varken mig själv eller barnen för den smärtan. 

Jag kämpar också med mig själv och min tro på lojal kärlek. Det är vansinne att inte ge upp om människor ibland, det är en av de saker i livet som förgör mig - men jag har så svårt för det. Vill inte stänga den sista millimetern av dörren till det som varit. Vill tro på förklaringar, förlåtelse och allt det som är varmt och fint. 

Men jag vet att jag egentligen bara lurar mig själv. Att den dörren smälldes igen med full kraft för länge sen. Ändå vill jag dröja mig kvar i det som varit. Bara lite till. Låta hoppet finnas där. Låta en svag låga få brinna någonstans djupt inuti. Och trots att den inte bidrar till något av godo så låter jag den vara. Till och med skyddar den. 

Men kanske är det dags nu att låta det bli mörkt för att sedan kunna öppna upp för en ny gryning, en ny morgondag och ett nytt ljus. 

För 15 år sedan förändrades livet för alltid. Till det bättre, till det starkare, till så mycket mer!

Men det blev också väldigt mycket skörare, mycket mer sårbart. 

Jag känner så sällan att jag räcker till. Eller att jag har lyckats bli den mamma jag ville vara. Någon som alltid var lugn, tålmodig och föregick med gott exempel. Aldrig muta, aldrig hota. Det har gått sådär. Det har hotas med indragen skärmtid och mutats med glass mer än en gång…

Men trots det, så har jag idag en 15-åring som är så oerhört klok, omtänksam, snäll, känslig, självständig och modig. 

Min förstfödda, som jag sagt till dig så många gånger förr; 

-Du får vara vem och hur du vill. Så länge du behandlar och bemöter andra med den inställningen och respekten så är jag oändligt, och tusenfalt gånger stoltare över dig än du någonsin kan föreställa dig! 

Tack för att jag får vara din mamma och grattis på födelsedagen ❤️

Det har väl inte undgått någon att jag inte mått sådär superbra på sistone. I perioder sysselsätter jag mig intensivt med sånt jag tycker är kul och då kan det gå ett tag utan att jag känner mig tom och uppgiven. 

Är det något jag lärt mig av mitt liv såhär långt så är det att verkligheten kommer i kapp. Det som är obearbetat kommer göra sig påmint på olika sätt tills det hanterats. 

Idag får ni ett följartips på insta som bild(er). Många läsvärda inlägg. Han är allt annat än normativ, men har ändå förstått. Det räcker med att vara man. 

I morse, nej det är en lögn. I…efter lunch nån gång vaknade jag av att Maxi ca två cm från min ansikte stod och skrek på mig att gå upp. Så det gjorde jag. Bara för att inse att jag är sjuk. Det kan bero på att jag slappnat av efter nästan två veckors intensivt arbete. Men tror mer på nån ondskefull bacill. Ont överallt! Så gick det med den här helgen…

Har stannat i sängen/soffan hela dagen. Läst lite, skrivit lite. Funderat en massa. Hade en trevlig kväll igår iaf. Introducerades för några nya personer, som alla verkade supertrevliga. Samtal om allt möjligt som jag idag går igenom för mig själv. Funderade på att lägga mig på golvet och vrida upp volymen på musiken. Det gjorde jag alltid förr. Hur dumt än än låter så ger det mig ofta ett annat perspektiv, inte bara rent fysiskt. 

Men det brukar också medföra en våg jobbiga av känslor. Som när jag väl utsatt mig för inte kan stänga av eller slita mig från. Det blir en slags plågsam, smärtfylld njutning. Men just idag orkar jag inte möta det som gör ont. Orkar inte vara ledsen. Fastän allt det ledsna och sorgsna i mig är något jag också värnar om. Nästan…tycker om på något underligt sätt. Det är mitt djup. Mitt liv. Mina minnen. Utöver allt det andra som också är jag. 

Den här! Mitt monster och min dunboll. 

Idag, innan jag stänger av datorn så ska jag vara klar. Måste vara klart! För jag behöver verkligen den här helgen för återhämtning. (På måndag börjar dessutom en barnvecka igen med allt vad det innebär). 

Och jag tror faktiskt att jag kan skymta ljuset där i slutet av tunneln. Bara lite småfix till nu…

I kväll blir det skålande i bubbel. Av helt annan anledning än att jag är klar med redigeringen, men ändå. Kan ju om inte annat smyga in det som ännu en anledning a tt fira! 

Sen hade jag behövt sova i nån vecka eller två. Men har en del socialt att ta igen, som fått (och kunnat) vänta på att den intensiva jobbperioden ska vara över för den här gången.