remiss.blogg.se

En enkel fråga.

Som så många gånger förr genom åren. 

Och jag undrar för mig själv. Varför?

Du har ju redan svaren. Eller kan leta fram dom lika lätt som jag. Det är ett spel som bara fortgår. "Vi testar nya vägar som aldrig tycks ta slut", som Winnerbäck just nu väldigt passande sjunger i mina lurar.   

Du är en påminnelse om att jag inte är helt hopplös. I dig har jag ett bevis på att det finns människor i världen som jag kan vara genuint, uppriktigt och himlastormande lycklig med.  Trots att det aldrig är enkelt att samexistera med någon. Trots att det aldrig är enkelt hela tiden. Tvärtom. 

Men genom dig får jag ändå en känsla av vad jag söker i livet, även om det inte är just dig. Även om du aldrig var min människa. Inte kommer bli det. Så betyder det ändå något. Mycket. Kanske allt. Att veta att du finns. Att sådana som du finns. Och bara väntar på att bli funna, på att mötas. När tiden är rätt. 

Så jag fortsätter besvara frågorna som egentligen inte behöver några svar. 

För att jag älskar det du står för. 

Tror mina värden fortsatt stiga! 

Idag skulle jag ha möte med min chef om hur jag kan lägga upp mina dagar för att orka och hinna med. (Vill helst inte vara sjukskriven ens på deltid). 

Kommer in genom dörren på kontoret i morse och det går upp för mig att jag tog hela trappan! Utan paus och utan svimningskänsla! Tror jag gör mina kollegors vardag i alla fall lite roligare genom att vara som jag är… I detta fall skutta runt och lyckligt deklarera min nyfunna ork för alla 😂

Så mötet om ett annat upplägg av dagarna blev mer av ett "återkom om du behöver det". 

Hoppas jag inte ropat hej för tidigt, utan att det verkligen fortsätter såhär nu. 

Nu står jag också inför min egen ständigt återkommande utmaning. Dvs att besvara alla de sms jag själv initierat i en stund av energi. 

Ibland kan man undra… särskilt de som tvingas arbeta med mig 🙈

Jag är verkligen glad att ha vänner som förstår (eller i alla fall accepterar) mina underliga svängningar avseende intensitet. Dessutom, när jag väl har bokat in något så backar jag inte ur. (Om det inte skulle inträffa något extremt). Vilket nog är bra för egen del, för jag behöver de där hållhakarna i livet för att inte helt flyta iväg i mitt, vända på dygnet och på sikt faktiskt inte må särskilt bra. 

Förra helgen bjöd katterna, britter som de är, in till födelsedagsfirande i form av Afternoon Tea.

Nygräddade scones, muffins, vispat smör, färskost, grädde, ost, kalkon, marmelader och lemoncurd. Och så choklad, melon och jordgubbar! Plus 20 sorters te och annan dryck. 

Firandet rundades sedan av med lite charader för oss tvåbeningar. En helt perfekt dag enligt mig, i lagom tempo och i goda vänners sällskap.

I höstas fick jag en tanke kring att skapa något kring hälsa med musik i fokus. Egentligen har den tanken funnits med mig mer än halva livet, men det har aldrig känts som mitt område. Jag har aldrig upplevt mig tillräckligt bra på något som har med musik att göra för att våga. 

Men med åldern (tror jag) har ett annat lugn infunnit sig kring att inte behöva vara bäst på något för att ha rätten att utöva det. Man kan lära sig, skratta åt misstagen och inte minst - be om hjälp med att få ihop sådant där man själv inte direkt briljerar. 

Det var en tanke. Som utan att jag yttrade den högt blev bekräftad på olika håll. En studie här, en rapport där, ett tv-program, en fokusgrupp, en konferens och nu är jag ganska säker på att jag tänkt och tänker i helt rätt bana. 

Trodde det (som nästan alltid) skulle bli svårt att få med andra och få till någon slags arbetsgrupp, men intresset verkar faktiskt finnas. 

T ex var jag beredd på att gå ensam på en konferens i veckan på temat. Men den extra biljett jag hade bokat försvann direkt och vi var flera kollegor samt en del andra bekanta som också bokat in sig som deltog. Så kul och så mycket bättre det blir när vi är många som bidrar från olika håll med olika kunskaper. 

Gör det inte för stort nu, sa min chef.

Jag hörde bara STORT 😜

Har stora delar av upplägget klart för mitt inre. Såväl låtar som scenografi och i viss mån även scenkläder. Inser att det är kort om tid och att jag i nuvarande skick förmodligen inte kommer få ihop det. I alla fall inte så som jag vill. Så nu måste jag dels börja be om hjälp och sedan mentalt ställa om till något annat än det jag drömmer om. Men någonstans måste man börja. Och jag är i alla fall modigare och mer sann mot mig själv än jag någonsin varit förut. 

Känns som jag har tusen bollar i luften i kombination med låg energi och urkasst minne! Konstant orolig för att glömma bort någon eller något, (men har iaf kommit ihåg att berätta hur det ligger till för min omgivning och att det kommer bli bättre).

Börjar för övrigt bli oändligt trött på människor. Känns som det ligger en tung sörja  över hela världen. Som bubblar av bitterhet, missnöje, missunnsamhet och förakt. Som gör det sämsta av alla, lockar fram det värsta. (Eller så drar jag till mig just dessa människor). 

En av de jag dejtade ett tag visade sig vara en av de obehagligaste någonsin. Hade det nog egentligen på känn. Ganska snabbt gick han från att vara omtänksam och snäll till att ha ett ägandebegär (av mig) utan dess like. Och använda sig av härskartekniker till max, flera varianter. Allt jag hade upplevt innan bleknade i jämförelse. Och detta var alltså en man som påstod sig vara oerhört förälskad i mig… undrar hur han beter sig mot de han inte tycker så mycket om 😳

Hela den biten har såklart varit  mindre angenäm, men den medförde att jag insåg hur mycket jag har utvecklats bara det senaste året! 

Utan att ryckas med i hans olika utspel så kunde jag andas, tänka igenom och sedan sakligt bemöta. Jag kunde på ett (för mig helt nytt sätt) skilja på vad som handlade om mig och vad som faktiskt handlade om honom. 

Det blev så tydligt och…ja, genomskinligt alltihopa. 

Jag antar det hade varit svårare om jag haft några djupare känslor för honom, för med det följer ju på gott och ont ofta en vilja att försvara och bortförklara. 

Jag är i alla fall så nöjd med mitt agerande.  

Mitt lågaffektiva bemötande och min gränsdragning utan att bli varken arg eller otrevlig. (Mer än inom mig själv i stunden). 

När han insåg att mitt bestämda "nej, här går min gräns" verkligen var på allvar, så fick jag istället massor av ursäkter, förklaringar och smickrande ord. Jag kommer kanske att svara honom när jag hunnit fundera igenom det lite mer. Eller inte. Men om, så  i samma lugna ton som innan och ännu en gång avsäga mig framtida kontakt. Gissar det kommer utlösa en ny omgång av massa otrevligheter. Men de lämnar mig löjligt oberörd. För dom har ingenting med mig att göra. Jag är på en bra plats i livet. 

Jag menar inte att jag alltid agerar klanderfritt. Jag är ofta impulsiv, pratar utan att tänka innan, reagerar snabbt och kraftigt (oavsett känsla) och kan ställa till det genom  att bara vara mitt mest fyrkantiga jag varvat med typ inga gränser alls 😂  Men jag vet också att jag är en helt okej person som vill väl i grund och botten. Och att i detta fall var det inte jag som gjorde eller betedde mig fel.  

Och inte minst så krävs ett balanserat samspel. För när tålamodet tryter (vilket det gör ibland hos de flesta oavsett diagnoser och erfarenheter), så måste den andra ta vid och ha förståelsen och visa tålamod tillbaka. Det kan pågå under en ibland en väldigt lång tid. Det här samspelet och arbetet med att hjälpa varann rätt. Alltså i år, inte bara veckor eller månader.

En parrelation där ena eller båda har med sig negativa erfarenheter och svårigheter av olika slag sägs ta flera år att stabilisera beroende på vad erfarenheterna består i och hur långt man hunnit med sig själv. Dvs för att man ska hinna utmana, testa, känna av och förstå varann såpass att relationen sen kan bli mer av ett tryggt och harmoniskt slag. 

Jag önskar att människor överlag inte hade så bråttom vidare i livet och inte gav upp så lätt. Men det är inget jag kan råda över. Så länge nya möjligheter finns kommer de flesta att lockas av det grönare gräset och troligen glömma bort att vattna även där med tiden. (Så, nu har jag bidragit lite till bitterheten i världen också)! 😁

Men jag har även testat att baka (nästan) kolhydratfritt tillika glutenfritt bröd i kväll. Hoppas det smakar lika gott som det luktar.

Idag är ingen vanlig dag. Idag är dagen då min Maximilian fyller år. I tre år har världen nu varit berikad med denna vackra, kloka, känsliga, egensinniga och kärleksfulla varelse. Och just jag har fått äran att vara hans människa och bästa vän. 

Jag är väldigt väl medveten om hur fånig många tycker jag är. Vill få mig att förstå att han bara är en katt, ett husdjur. Någon jag skulle kunna ge bort, ge upp, lämna eller avstå för att uppleva annat i livet. Men för mig finns inget jag utan Maxi. Han är en del av alla mina drömmar om framtiden. Han finns alltid där, alltid med mig. Passar inte Maxi in i bilden, då är det inte min dröm, inte ett liv jag vill ha. 

Andra tror att jag överdriver min kärlek till honom. De kunde inte ha mer fel. Varenda gång jag är hemifrån saknar jag honom och längtar hem. Jag kan sitta och bläddra bland bilder på telefonen och hjärtat värker av ömhet när jag ser hans fluffiga tassar, runda kinder och intensiva blick. 

När han flyttade in lovade jag honom att han en dag skulle få en egen liten trädgård. Det har inte blivit så än, men det är fortfarande något jag en dag hoppas kunna ge honom. Ett liv med en liten inhängnad gräsplätt utomhus som han han kan gå ut i när han vill. Rulla i gräset, sola, trampa runt i snö, spana på fåglar, jaga insekter, undersöka löv och en massa annat som skulle förgylla  en liten katts liv. 

2023-03-12

Någon gång min Maxi, så hoppas jag kunna ge dig allt det du förtjänar så att du kan leva det lyckligaste av kattliv. För du berikar mitt liv så oerhört mycket varenda dag bara genom att finnas. 

Älskar dig min skattkatt! ❤️

Helgerna går alltid så fort! Oavsett hur mycket- eller lite jag har inplanerat. 

Det har varit en lugn helg, men inte sysslolös. Ett besök i ishallen och såklart melodifestival med tillhörande mat, dryck och snacks och så bio. Var bara nio stycken i salongen, vilket fick mig att tänka tillbaka på ett biobesök under pandemin då det fick vara max 8 personer på plats. Pratade faktiskt om den filmen jag såg då härom veckan med några vänner när vi av oklar anledning kom in på att förlora ett sinne, eller få (alt. återfå) ett man saknat/förlorat.

Sound of Metal heter den om nån är nyfiken. Och det är nog dags att se om den snart. Det är inte en sån film där det konstant händer något, men den gjorde ett starkt intryck på mig och jag har tänkt på den ibland i olika sammanhang. 

Två heldagar på annat håll, men på teman som jag tycker är intressanta, viktiga och roliga att få jobba med (och dessutom lyckats få med fler människor på olika håll som jag ser fram emot att få göra det här tillsammans med).

Plus att det är en sån vecka när jag också lyckats boka in flera em/kvällar med andra. Hoppas bara orken håller!

I morse var jag så nära man kan komma att avboka min medverkan på personaldagen i Malmö. Hjärtklappning deluxe, yr och så trött att jag inte visste om jag varken skulle våga ta bil eller tåg in. 

Men sen tänkte jag på dels hur mycket jobb det varit för de som arrangerar dagen (och hur besviken man blir när folk inte kommer) och dels på hur viktigt det är att träffa kollegorna vid sådana här tillfällen.

Så jag bestämde mig för att ta mig in och vara med så länge jag orkade… Var såklart en av de sista som lämnade och kom hem nyss. Finns ju alltid så mycket att prata om, inspireras av och utbyta erfarenhet kring.

Men jo, det känns att det blev en lång dag. Och det syns… Blek, med illröda, hettande kinder och helt matt blick. Ikväll blir det skönt med film, tacos och soffhäng med barnen. 

Först nästa fredag blir det äntligen påfyllning av järn. Ser inte fram emot själva infusionen, men desto mer mot resultatet av den. 

Minns ni förresten den där projektansökan jag spontant slängde ihop en em för ett tag sedan? Som jag beskrev som den sida av mig som gör att jag förtjänar min lön? 

Idag ringde de och meddelade att det är klart vi beviljas medel. Så himla härligt sätt att avsluta arbetsveckan på, att få delge kollegor och chef den nyheten 😃

Sen kom jag hem till ett paket innehållandes den här;

För ett tag sedan träffade jag en läkare, fast ute i verkliga livet. Alltså inte via ett vårdbesök eller formellt på något sätt. 

Vi lämnade snabbt formaliteter och började prata om mer intressanta ting. Som hur människor fungerar. 

Jag förutsatte att han hade i alla fall lite koll, men följdfrågorna på min autismdiagnos var väldigt…stereotypa och fördomsfulla.

I stil med "Kan du bli förälskad"? "Hur fungerar det för dig att inleda relationer eftersom du inte kan känna lika mycket som andra"?

Jag tog frågorna på största allvar och gjorde mitt bästa för att förklara. Både för min egen och för andras skull. (Även om han tack och lov inte arbetade patientnära). 

Det är ett ständigt arbete med att känna efter och försöka balansera för att det ska fungera. 

Men jag uppskattar att ha den förmågan att älska och fascineras så extremt mycket av en annan människa, ett djur, naturen eller vad det du kan vara. Det berikar mitt liv enormt! 

Även om det också kan vara förödande när det är känslor av negativt slag. För då går jag helt upp i även det. 

Att jag kom att tänka på det var för att det idag var dags för läkarbesök. Har knappt sovit i natt, kände mig lite illamående i morse och frukost lockade inte alls. Lite irriterad, lite stressad. Sen insåg jag att det jag upplevde nog är vad andra skulle beskriva som nervositet. Jag tänkte inte på det så, men symptomen gick att identifiera som just denna ytterst rimliga känsla.

Läkaren var i alla fall fantastisk. Kände mig så väl omhändertagen och hon var mån om att både förklara och lyssna in. 

Nu ska en ny medicin testas. Relativt nylanserad sådan. Men om den fungerar på bästa möjliga sätt kommer den vara livsomvälvande för mig. Vågar dock inte hoppas på det. Risken för biverkningar är stor och eftersom den är ganska obeprövad ännu så kommer den isf att sättas ut igen. 

Ändå lättad och gladare än på ett bra tag, trots att jag fortfarande är trött.

Typiskt att det är så mycket just nu som jag inte vill eller kan missa. Möten, utbildningar, konferenser och även en del nöjesgrejer. 

Denna vecka fyller två älsklingar år. Nästa vecka två till ❤️ En hel hylla i garderoben är full av små presenter och grejer som behövs för att baka unika tårtor.

Det är så viktigt för mig att det ska blir rätt och att jag kan få personen att känna sig sedd och speciell. Jag är ofta kass på att tala om vad och hur jag känner för människor som står mig nära. Men jag kan i alla fall visa det genom handlingar. Det är mitt språk. 

Känns som lite varannan dag avseende mående. Igår tog jag nya blodprover och träffade en tidigare kollega i väntrummet. Vi har inte setts på många år, minst fem. Körde tillbaka till kontoret och kände mig så himla glad efter det mötet. 

Idag var det personalfotografering under förmiddagen. När jag tittar på mobilen efter lunch har jag tre missade samtal från min läkare. Hade önskat jag bara kunnat ignorera det, men fungerar ju dåligt att leka struts. Vissa saker måste man möta. 

Inga bra blodvärden alls. Specialistläkare nästa vecka och ny infusion så snart som möjligt. Jag känner mig faktiskt ganska uppgiven. Har verkligen kämpat med kosten och att få i mig mat som ska underlätta för kroppen. Men utan resultat. 

Inte konstigt att jag varit trött, känt mig tung och mått konstigt på sistone. Får be mig själv om ursäkt för den bristande förståelsen. Har kanske haft lite för höga krav på mig avseende både ork och utseende.

Glad att det är en barnfri helg. Samt att jag har exakt noll inplanerat. Ska bädda ner mig i soffan och låta mig få vara trött och ful hela helgen! 

Någon frågade om jag är olycklig. 

Att det jag skriver emellanåt låter så sorgligt… Jag kan inte påstå att jag är olycklig, men det finns mycket sorg inom mig. Över det jag aldrig haft, över det jag har förlorat och över det jag aldrig kan få. Vill tro på de som säger att det går över, men kan inte riktigt. Litar så starkt på mitt hjärta, på min känsla. Hjärnan och det logiska har inte en chans där. Önskar jag kunde vara mindre av en naiv drömmare och mer realistisk. Det hade besparat mig mycket smärta. Mest avseende människor och relationer. Men också annat i livet. 

Samtidigt så är jag tacksam. Så oerhört tacksam! Över allt jag ändå kunnat uppnå och fått uppleva. Att jag fått känna hur det känns att älska av varje fiber i kroppen. Att jag tagit mig igenom smärtan av att föda barn. Att jag fått erfara känslan av att kunna ta över världen. Att jag alltid haft- och fortfarande har -förmågan att känna genuin lycka av till synes enkla ting som en vacker vy, en sval bris, doften av blommor eller en nyupptäckt favoritlåt.  

Idag har det varit en intensiv dag. Började den i Malmö med en intervju följt av ett möte. Lunch med en vän och sen en eftermiddag med skrivande och lite annat. Solen har lyft mitt humör betydligt idag och jag kände mig nästan som mig själv igen när jag lämnade kontoret.