remiss.blogg.se

Ja, jag inser att det måste vara medicinen som är orsak till illamåendet.

Ingen anledning till att ställa in alltså.

Fast jag orkar egentligen inte, vill bara gå och lägga mig.

David säger att det är helt okej om jag går ifrån och vilar när

jag inte orkar vara med längre.

Men det gör jag såklart inte. Jag är med hela kvällen.

Vill inte gå ifrån. Det är ju så trevligt!

Efteråt, när alla gått hem faller jag praktiskt taget ihop i hallen.

David hjälper mig i säng och jag somnar direkt.

Nästa morgon mår jag fortfarande illa och får inte behålla något jag äter.

Jag är yr och känner mig stel och tung. Det spänner i fingrar och ben.

Antagligen för att jag har samlat på mig vätska, tänker jag.

Väger mig för att se hur mycket.

Plus åtta kilo!!! På mindre än två dygn!!!

Nej, det kan inte stämma. Jag kliver av vågen och prövar på nytt.

Men den är obeveklig. Jag har gått upp åtta kilo!
Jag har med andra ord ca 8 liter extra vätska i kroppen!!

Inte konstigt att jag mår dåligt...

Jag vet inte hur jag ska lyckas ta mig hem från centralen.

Ringer David, men får inte tag i honom.

Bestämmer mig för att ta en buss. Den kommer direkt.

Busschauffören tittar undrade på mig när jag letar

efter plånboken i jackfickor och väska.

- Mår du bra, undrar han. 

- Nej, eller jo, jag...jag vet inte vad jag ska svara riktigt.

In med dig, säger han bara. Sätt dig långt fram. Så mår du bättre.

Jag slår mig tacksamt ner på sätet längst fram i bussen.

Hemma är det mörkt och tyst. Bara katten Ester som möter mig i hallen.

Ringer David igen. Nu svarar han.

Han och Lova är och köper mat på ThaiWay. Dom är strax hemma.

Jag är svullen, yr och mår illa.

Har redan spytt tre gånger inom loppet av ett par timmar.

Och vi som ska ha vinprovning i kväll. Hur ska det gå..?

Men efter middagen mår jag bättre. Lite skakig bara.

Börjar förstå att det är den ökade litiumdosen
som är orsaken till hur jag mår...  

Jag har märkt på vissa kommentarer etc. som jag fått,

att många av er som läser tror att jag skriver om det som händer just nu...

Så är INTE fallet. Jag skriver om det som varit.

Om ni tittar på rubrikerna, så ser ni när i tiden det utspelar sig.

(Senaste inlägget tex, där rubriken är "5-6 mars 2009 - På besök i Helsingborg")

Alltså nästan 2 månader tillbaka i tiden...  

Jag jobbar på att komma fram till idag,

och att börja skriva om vad som händer just nu.

Så det kommer!
       
        ♥ ♥ ♥

Jag lämnar nya prover på vårdcentralen på tisdagen.  

Två dagar senare är jag på väg hem till Robban som fyller år.

Lite dåligt med sömn har det fortsatt vara, men annars mår jag hur bra som helst.

Precis när jag ska iväg för att hinna med tåget ringer det. Det är Dr Anders.

- Jo, ditt värde, börjar han. Det är inte riktigt det förväntade...

Tydligen har det bara stigit till 0,58. Vilket är väldigt underligt. Och ovanligt.

Jag har inga typiska biverkningar heller såsom ökad törst och ökad aptit.

Lite skakig känner jag mig. Och illamående om jag tar tabletterna på fastande mage.

Men det känns helt okej, det skulle kunna vara mycket värre.

I vilket fall är det bara att öka dosen ytterligare till 3 tabletter, morgon och kväll.

Jag ska börja redan samma dag. Så efter middag och tårta tar jag mina 3 tabletter.

Jag stannar över natten och ligger som vanligt vaken

och funderar på livet istället för att sova.

Nästa morgon tar jag ytterligare tre tabletter till frukosten.

När jag senare under eftermiddagen ska ta tåget tillbaka börjar jag må lite illa.

Och när jag kliver av tåget hemma i Lund mår jag så illa och är så yr

att jag inte kan förstå hur jag ska lyckas ta mig hem...

Första natten med nya sömntabletterna lyckas jag knappt ta mig till sängen.

Jag sover och sover och sover.

Eller ja, ska man vara ärlig så sover jag väl en (för dom flesta), normal natt.

Och det känns helt underbart!

Så länge och så djupt har jag inte sovit på flera veckor.

Men dagen efter känner jag mig lite trött. Seg liksom. Och mår lite illa.

Måste bero på att sömntabletterna inte gått ur kroppen ordentligt ännu, tänker jag

och läser på bipacksedeln att dåsighet och illamående är vanliga biverkningar.

Nästa dag är likadan. Liksom dagen efter den.

Nu ger dessutom sömntabletterna knappt någon effekt heller.

Jag somnar visserligen, men vaknar igen efter 1-2 timmar oförmögen att somna om.

Så den lilla sömn jag får är inte värd biverkningarna.

Slutar ta dom och hoppas på att litiumet snart ska göra mig trött om kvällarna.

När jag slutat med sömntabletterna går det ytterligare något dygn innan jag  
börjar känna mig mindre seg om dagarna och illamåendet avtar.
Men sen mår jag mycket bättre :-D

Efter en vecka går jag och tar de första proverna.
Det går att ordna på vårdcentralen (Södertull).
De skickar upp proverna till sjukhuset,
som i sin tur skickar resultatet till Dr Anders.

Två dagar senare ringer han.

Mina njurar är i fint skick. Och litiumkoncentrationen ligger på 0,44.

Jag vet inte vilken enhet man mäter i,
men lagom nivå ska vara mellan 0,7-0,9.

En bit kvar alltså.

Men nu fungerar tydligen litium som så att om en tablett ger mig
ett värde på 0,44 kommer 2 tabletter ge det dubbla, d v s ett värde på 0,88.
Vilket vore perfekt!

Jag ska alltså öka dosen till 2 tabletter två gånger dagligen med start omgående.

Tar även upp problemen med sömnen.
Att jag fortfarande inte kan sova utan hittar på saker att göra nätterna igenom.
Att jag har huvudvärk dagligen, att kroppen värker av trötthet,
men att hjärnan inte verkar kunna varva ner.

Jag får nya sömntabletter utskrivna.
Starkare. Två olika som man kan kombinera.

Ska bli intressant att se om dom kan hjälpa mig...

Veckan går. Jag tar mina tabletter. Morgon och kväll.

Väntar på biverkningar. Men det händer ingenting.

Inte mår jag bättre heller. Kan fortfarande inte sova. Är rastlös.

Om några dagar är det dags att ta blodprover.

Prover för att se litiumkoncentrationen i blodet

och prover för att kontrollera njurarnas funktion.

Detta ska göras regelbundet så länge jag tar medicinen.

Nu i början är det så ofta som en gång i veckan.

Blodprover är aldrig kul,
- men det känns tryggt att bli uppföljd ordentligt.

Jag tar första tabletten på morgonen. Det är inte helt utan oro jag gör det.

Man vet nämligen inte hur litium hjälper, bara att det gör det.

Man vet också att efter många års litiumbehandling leder till att såväl njurar

och sköldkörteln förstörs. Därtill vet man att för hög halt litium i blodet är detsamma
som en förgiftning som kan vara livshotande.

Så ja...jag är ganska nervös över att ta dessa små vita, till synes ofarliga tabletter.

I början brukar det ju också dyka upp en del mindre trevliga biverkningar
när det gäller mediciner.
För Lithionit ser det ut såhär, (nämner bara de vanligaste);

• Ökad urinmängd. Ökad törst. Vätskeansamling (ödem).
• Viktökning (undvik kalorihaltiga drycker).
• Darrhänthet. Trötthetskänsla i armar och ben.
• Diarré, illamående och magont (speciellt under de första veckorna).
• Acneliknande utslag. EKG-förändringar. Påverkan på sköldkörtelfunktionen.
• Nedsatt koncentrations- och reaktionsförmåga.

( källa: http://www.fass.se/ )

Framåt kvällen tar jag tablett nummer två.

Mår lite lätt illa, men annars känner jag inte av medicinen alls ännu.

Så som varje gång hittills vaknar jag en morgon och kan andas igen.

Världen tycks inte riktigt lika hotfull längre. Jag vågar mig upp ur sängen.

Känner mig lite sugen på frukost och längtar efter Lovas kramar.

Ett gott tecken!

Jag har förresten bestämt mig nu. För att testa litiumet.

Det finns ju faktiskt en möjlighet att det hjälper...

När jag blickar bakåt, inte bara de senaste veckorna, utan flera år, så ser jag ju

att jag växlar väldigt mellan att vara på topp och långt, långt nere i mörkret.

Imorgon börjar jag. Då tar jag första tabletten...

Jag tar Citodon och jag tar sömntabletter. Det är vad jag har att tillgå. 

Men det hjälper inte. Inte tillräckligt i alla fall.

Hela världen, hela livet är nattsvart. Jag är trött på allt.

Mest av allt på att det här aldrig tycks ta slut. Ska livet verkligen vara såhär?

Ska man må såhär? Hur i helvete står i så fall alla andra ut???

Det är ett sånt tryck i bröstet.
Det känns som om jag ska sprängas i tusentals bitar.

Det gör så ont!!

Det må vara själviskt, men jag kan inte tänka på någon annan just nu.

Bara på mig själv och min önskan att få dö.

Få försvinna från den här ångesten och smärtan.

Det är vid sådana här tillfällen jag vill ta till mina knivar, mina mediciner

eller vad som helst som hjälper.

Det var en hemsk natt.
Men den var väntad. Jag hade känt det på mig hela veckan.

Medicinerna ville inte riktigt hjälpa.

Varken sömntabletter eller smärtstillande fick mig att slappna av.
Jag blev yr och lite trött. Men kunde ändå inte somna ifrån ångesten.

Det är nog enda gången jag avskyr att vara ensam.

Sådana nätter. När det känns som jag ska gå sönder inifrån.

När det är svårt att andas. När allting bara handlar om att stå ut.

Att orkar till morgonen. Att orka tills det vänder igen.

Jag vill inte prata.

Bara vara. 

Och ha någon där nära mig.

Jag behövde "läsa på" lite efter att ha fått diagnosen.

Kanske fler än jag som undrar...skriver iaf lite om vad jag hittade här nedan.
Främst det som stämmer in på mig, eftersom symptomen varierar från person
till person - precis som med de flesta sjukdomar alltså ;-)

Manodepressiv = Man växlar mellan olika lägen. I perioder är man väldigt deprimerad.
Andra perioder är man manisk, tror att man kan klara allt och gör "galna" saker.

Man behöver inte äta eller sova utan är en supermänniska som klarar och kan allt!

Jag är inte manodepressiv. Jag är aldrig manisk.

Jag tror varken att jag kan flyga eller ta över världen.

Men jag har fått diagnosen bipolär sjukdom typ II.

Jag växlar mellan att vara deprimerad och hypoman.

Hypomani = är ett "lättare" tillstånd i jämförelse med riktig mani.

Många upplever att de får mycket gjort under dessa perioder.

Att kreativiteten och produktiviteten ökar.

Nackdelen med detta tillstånd är att personen kan bränna ut sig och man tar

på sig mer än man kan slutföra och man inte tänker sig för riktigt.

Jag har alltid trott att jag varit deprimerad i perioder.

Det är det jag har sökt hjälp för...

Inte förrän nu i januari när jag inte längre kunde sova, så

tog jag upp problemen "åt andra hållet" med min läkare.

En del ifrågasätter att man försöker medicinera bort de

hypomaniska perioderna. Man skadar ju ingen utan är bara extra

pigg och glad...

Men anledningen till att man ändå vill få bort dessa perioder är att kroppen

tar skada av att vara vaken och aktiv konstant - även om man inte känner det just då.

En annan anledning är att många som får hypomana episoder tillslut

blir maniska på riktigt. 

Depression:

Lite deppiga och nedstämda blir nog de flesta någon gång ibland.

För mig brukar en depressiv period komma precis efter en hypoman.
Då blir jag trött. Så trött att jag kan sova dygnet runt.
Allting känns jobbigt och svårt.

Jag är övertygad om hur mycket bättre världen skulle vara utan mig.

Men Lova då, undrar säkert någon?

Jag är övertygad om att även hon skulle ha det bättre utan mig.
Utan en mamma som är så opålitlig som jag är. Så instabil.
David skulle fixa det. Han är en så bra pappa.

Och tids nog skulle Lova få en ny "mamma".

Tidigare skar jag mig i handlederna. Det var länge sen. Även om jag kan längta efter det.

Numera tar jag mediciner istället.

Söver mig, så att jag vaknar först när jag mår bättre och inte längre längtar efter döden.

Sen när jag mår bra, när jag är hypoman eller "normal".
Då kan jag inte förstå hur jag ens tänkte tanken på att skada mig själv.
Att lämna Lova.

Det är därför jag har bestämt mig nu.
För att ta emot den hjälp som erbjuds.

För att bli så frisk och stabil som möjligt.

http://www.sjukvardsradgivningen.se/   samt   http://bipolar.forum24.se/

Hos en person med borderline kan humöret skifta snabbt.
Intensiva utbrott av ilska kan avlösas av ångest eller depression
och detta inom loppet av en dag, ett par timmar eller till och med ett par minuter.

Under dessa utbrott och humörsvängningar kan vissa patienter skada sig själva,
till exempel genom att skära sig eller slå sönder saker.

Vissa personer med borderline kan också se sig själv som helt igenom värdelösa.
De känner sig ofta missförstådda eller illa behandlade.

Synen på andra kan växla snabbt mellan absolut idealisering och total nedvärdering.

På så sätt kan ett intensivt förhållande snabbt uppstå. Men när separation hotar
kan förtroendet snabbt övergå i ilska eller i ett totalt avsägande av relationen.
Detta kan förvåna den person som drabbas, som har svårt att förstå vad som händer.

Om patienten känner sig övergiven eller sviken kan risken för självmord
eller annat själdestruktivt beteende inträda.

Borderline uppträder ofta tillsammans med andra psykiatriska problem,
bland annat med bipolära sjukdomar

Fakta från: http://sv.wikipedia.org/wiki/Borderline

Vi är kvar i Göteborg. Jag vill inte tillbaka till Lund.
Antar att jag måste...men ett par dagar till tänker jag stanna.
Vill så gärna flytta upp - men har lovat mig själv att sluta fly...

Det har hänt förr att jag kommit till en gräns då jag bett om hjälp och fått den.

Men så fort det har börjat bli jobbig har jag gett mig av. Flyttat. Till en ny stad.

Vet inte om det är flyr jag gör den här gången.
Men borde nog stanna i Lund. I alla fall något år.
Tills jag mår bättre.

04:10 - Akuten

Klockan är strax efter fyra på natten när vi kommer hem från barnakuten.
Förstår inte hur jag ska räcka till. En del av mig ville bara fly därifrån,

ut i den mörka, kalla natten och bort, bort, bort.

Men det gjorde jag såklart inte. Det skulle jag aldrig göra. En blick på min rödgråtna,

trötta lilla älskling så vet jag att jag aldrig, aldrig någonsin skulle kunna överge henne.

04:50 - Lugnet
Lova har fått Panodil och Ipren. Ätit en halv glass och druckit lite vatten.

Hon somnar halvsittandes i sin resesäng.
Jag måste också försöka sova lite. 

Är så frusen, fastän det inte är särskilt kallt. Kanske beror det på trötthet?

Drar två tjocka duntäcken över mig. Men fryser ändå.
Somnar tillslut ändå och sover ända fram till halv tio.  

Det är underbart att vara hemma. Hemma i Göteborg alltså.

Vi skulle egentligen åkt hit redan för två veckor sen, men så blev Lova sjuk.

Allting känns så mycket lättare här. Jag är inte ensam.

Dagarna fylls så lätt med aktiviteter och träffar/fika med familj och vänner.

Min nya diagnos gör mig fortfarande förvirrad.
Även om jag själv funderat i just de banorna, så känner jag mig osäker.
Kan det verkligen stämma?

Jag sover fortfarande inte bra. Kan inte. Högst ett par timmar varje natt.

Mellan 05-08 brukar jag slumra lite lätt.

Ändå är jag aktiv om dagarna. Känner mig pigg och energisk.

Fast kroppen gör ganska ont om jag känner efter...
... så det gör jag inte.

Jag hann inte mer än kliva innanför dörren till Anders kontor innan allt om de
senaste jävliga dygnen forsade ur mig. Han bara lyssnade och lät mig tala till punkt.

Sedan vände han skärmen mot mig.

- Det här var vad jag skrev ner sist vi sågs, sa han.

På skärmen framför mig stod det Hypomani/Borderline?

Sen gick allt så väldigt fort.

Anders pratade om diagnoserna. Vad dom innebar. Och vad som skulle hända nu.

Jag gick därifrån med ett recept på Lithionit (litium).

Fånigt!
Jag kunde lika gärna ha slängt receptet i papperskorgen på väg ut!

För jag är minsann inte manodepressiv!!

Och litium? Nej tack. Tjock(are) har jag ingen lust att bli. 

Jag har inte sovit på tre dygn nu.

Ändå går hjärnan fortfarande på högvarv. Jag kan inte sluta.

Jag plockar, sorterar, skriver, planerar, bakar, lagar mat...

Jag har en tid hos Anders nu på förmiddagen.
Han är läkare på spädbarnsverksamheten

där jag går sedan ett år tillbaka. Och det är en himla tur att jag ska dit just idag.

För min kropp orkar snart inte mer. Jag har ont överallt. Vill bara få vila nu.

Men hjärnan säger nej.

Jag har aldrig upplevt "det här" som ett problem förut.

Visst har jag haft perioder fyllda av energi förut.

Dagar då jag varit extremt produktiv och alert. Utan att behöva varken mat eller sömn. 

Men inte som nu. Inte såhär länge. Och inte så min kropp plågats av det. 

Jag har alltid upplevt att mitt problem är de perioder som kommer efter de "pigga dygnen".

När jag faller. Djupt, djupt, djupt.

När livet förlorar sin mening.

När alla färger suddas ut och världen blir en mörk plats.

Dessa dagar sover jag. Sover och gråter.  

Tar mediciner avsedda som smärtlindring för att fly från verkligheten.

Finns inga mediciner att tillgå fungerar det med en kniv också.

Den fysiska smärtan tar överhand när jag skär mig och ångesten lättar.

Eller kanske är det så att jag mår bättre för att jag  straffat mig själv?

Straffar mig för att jag är en dålig människa, en dålig vän, en dålig sambo,

mamma, dotter, syster eller vad det nu kan vara.

Jag vet inte. Men det hjälper.

Det är inte så att jag skäms.
Det är inte därför det har dröjt så länge innan den här
bloggen tagit form.

Jag har bara varit så trött. Så fruktansvärt trött.

Jag har inte orkat.
Och till viss del har jag varit rädd.
Rädd för att andra ska bli rädda.
Inte våga stanna kvar. Välja bort mig.
För att jag är konstig. "Knäpp".
Fastän jag är precis densamma som jag alltid varit.

Jag vill inte bli lämnad. Inte av någon.

Därför är jag rädd. För att förlora en vän.

För att tvingas inse att det aldrig fanns någon sann vänskap.
För att jag älskar er så mycket - ni som är min familj och mina vänner.

Men en vän har rätt att få veta.
Och en vän stannar kvar.

Ändå.

Trots allt.
En vän kan bli rädd. Dra sig undan. Fundera ett tag.
Men en vän kommer alltid tillbaka.

Så därför har jag bestämt mig för att våga.
Våga vara ärlig och berätta om mig själv. Som den jag är.
Kanske har jag inte lika många vänner kvar efteråt.
Men då hade jag dom nog aldrig från början...

Ni är många som har undrat.
Som har frågat vad som händer? Hur jag mår?

Och jag har lovat att berätta. Snart, har jag sagt...

Nu har jag samlat kraften för att berätta.

Och jag hoppas, tror och vill, att ni kommenterar allt jag skriver.

Att ni tycker, tänker och framför allt frågar. Om vad helst ni undrar över!